Nu under påskhelgen är jag hemma i barndomsstaden. Det är väl trevligt på vissa sätt, men samtidigt tycker jag alltid att det är jobbigt att vara här hemma. Av (mer eller mindre) varierande anledningar. Den här gången har det nog varit insikten om att folk i min ålder har så annorlunda levnadssätt här som varit värst. Eller, jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig... Det jag talar om är i alla fall att så många människor som inte är äldre än jag talar om att förlova sig, och förlovar sig, och att vissa till och med - tillsammans med sina pojkvänner - äger ett par bilar och vissa undantagsfall till och med hus (som de "håller på och renoverar")! Såna saker. Herregud, hur många i min studentumgängeskrets i Göteborg är där i närheten? Ingen faktiskt, trots att de flesta är äldre än mig. Det är verkligen så helt olika liv. Det värsta tycker jag är husskaffandet, för en sådan sak innebär ju att man tänker stanna i staden åtminstone ett någorlunda långt tag framöver. Självklart är det inget fel med det, om man nu trivs med att bo här, men det känns så himla främmande för min del. Att bara sluta gymnasiet och sedan bo kvar här. Att inte vilja flytta någon annanstans och se någonting annat (trots att staden är så liten). Men man borde säkert vara glad om man är nöjd utan att behöva flänga runt halva landet.
Det var hur som helst i fredags, på förfest hemma hos en kompis, som jag reagerade på det här. En sak som kändes trevligt var ju att en del personer börjat på högskola (så att jag slapp vara den enda, "outsidern", som gjorde det), men däremot kändes det typiskt att alla utbildade sig till låglönejobb, dvs undersköterska, sjuksköterska (två personer) och lärare årskurs 1-7. Någon siktade också på att komma in på sjukgymnastutbildning. Och nej! jag tycker inte att det är något fel att utbilda sig till något som inte leder rakt mot rikedom och helgshopping på NK, men det känns fortfarande typiskt att _ingen_ utbildade sig till något mer brett eller välavlönat yrke. Fan, nu låter det kanske som att jag är värsta fördomsfull och föraktar alla, sorry för det, jag vet bara inte hur jag ska kunna uttrycka mig annorlunda. Jag vill bara uppmärksamma mönstret, som känns så typiskt, dvs att antingen stannar man i stan och jobbar inom industrin eller så tar man steget och utbildar sig - men då till något sånt här (åtminstone de som stannar kvar här under utbildningstiden). Och för övrigt kan jag slå mig i backen på att när jag kommer hem om två år eller så så kommer flera stycken ha börjat prata om att skaffa barn (och någon säkert redan gjort det). Oavsett om det sista stämmer eller inte så kan ju inte småstadens beteendemönster vad gäller åldern för att börja skaffa ett stabilt liv leda till annat än att folk (mentalt) blir vuxna och gamla tidigare än studenternas Medelsvensson. Något jag inte eftersträvar. Blablabla. Nu tror jag att jag börjar snurra in mig i mina egna tankar, kanske får ändra lite här senare... Nu blir det bokprat istället.
