Get a life!

En sak som jag tycker är så otroligt hemsk är par som bara verkar leva för varandra. Varför kan man ju undra, för det låter väl rätt fint? De här personerna måste ju vara otroligt kärleksfulla och ha riktigt bra förhållanden? Nej, det där tror jag inte ett jäkla smack på. Det är för fan tragiskt när folk inte inser att de måste ha ett riktigt liv, varav förhållandet de har är en del och inte själva livet.

Det är dessutom rätt meningslöst att umgås med folk som är såhär, för allting handlar ju för dem i slutändan om att umgås med den andra personen. Och det märks liksom att allt annat är så mycket sämre, att det bara är något de gör när de inte kan vara med varandra (eller när de inser att de borde/måste träffa andra också). Det känns också som att de här personerna inte har någon personlighet, vilket väl inte är så konstigt då deras största intresse är relationen och livet kretsar kring den. Detta märks extra tydligt i och med att de ofta inte kan låta bli att nämna den andra personen hela tiden eller ständigt prata i ”vi”- istället för i ”jag”-form ((även om det inte är befogat) vilket är vidrigt, VIDRIGT!).

Jag tror mig veta att det kan vara väldigt svårt att inte se relationen som det dominerande i ens liv. Det verkar ju så i alla fall och ofta kan det ju kännas som att ingenting annat är trevligare än att faktiskt spendera tid med den andra personen. Och det är väl inget fel med det. Vad jag menar är bara att man måste inse att man behöver ha ett helt eget liv på sidan av. Man kan inte låta relationen bli ens liv. Gör man det tappar man, som sagt, sin personlighet, blir passiv och osjälvständig. Man försummar andra delar – och relationer – av sitt liv, som man borde lägga energi på (såsom att utbilda sig, satsa på sitt jobb (eller vad det nu må vara), vilket självklart inte behöver vara viktigt för alla, men som många nog skulle anse viktigt om de fått värdera det när de var singlar). Självförverkligandet försummas, kanske jag skulle kunna säga, och hur många skulle kunna förneka att det är viktigt? Antagligen kan man ha ett bra och tillfredsställande liv även om man är helt förhållandefokuserad, men då är ju frågan vad som händer om det plötsligt skulle bli slut på relationen. Jo, det kan jag berätta. Det som händer är att man inte har något liv kvar, eftersom relationen ju var ens liv. Dessutom har man glömt hur man gör när man lever ett eget liv och måste därför bygga upp en massa saker så gott som från grunden (dvs om man inte kastar sig in i en ny relation på direkten).

Men, frågan är fortfarande om inte en sådan här relation är lyckligare och mer kärleksfull än en relation där båda parterna ägnar mer tid åt sina egna liv, sig själva, och inte ser relationen som det absolut centrala. Min erfarenhet säger mig att det inte är så. Ofta verkar det som att det är i de här fixeringsrelationerna som det förekommer mest svartsjuka och mest anpassning till den andra partnern; även sådan anpassning som personerna egentligen skulle önska att de slapp. Och vid de tillfällen då de faktiskt måste vara ifrån varandra en längre stund verkar de inte kunna leva fullvärdiga liv eftersom de tycker att det är hemskt att vara ifrån den andra personen och den känslan dominerar hela tillvaron. Det är ju inte bra eftersom det är rätt uppenbart att man faktiskt måste vara ifrån sin älskade då och då. Och det här med svartsjukan. Den grundar sig ju i någon slags brist på tillit och finns inte tillit kan ju relationen inte vara helt bra. Nej, jag är övertygad om att det bästa är när man, som någon sa, "vet att man klarar sig utmärkt på egen hand, men väljer att vara med den andra", för att den gör en lycklig helst. Att man vet att man klarar sig utmärkt på egen hand bygger ju på förutsättningen att man faktiskt har ett eget liv på sidan om relationen. Bryr man sig om att ägna sig åt sin egen person så tror jag att man har mindre benägenhet att bli beroende av någon annan. Först då tror jag också att man säkert vet att man älskar den andra personen för vad den är, till skillnad från att älska den för att den ”stillar ens beroende” och att det är så skönt att inte vara ensam, eller något i den stilen.

Tillägg: Jag insåg just en till sak som är jobbig med relationsfixerade människor. De tror att andra är exakt likadana! De tror att bara för att de måste spendera all ledig tid med sin älskling så måste jag också göra det! Fan, jag känner mig nästan förolämpad. Såvida man inte har tänkt göra slut i morgon dag så har man faktiskt tid att vara med andra också. Jag hoppas att jag aldrig glömmer det.