Har du käkat glosoppa?

Som jag nämnt tidigare är jag hemma i barndomsstaden nu. Den är ganska liten, och det märks på en hel del sätt. Bland annat genom att folk har en benägenhet att stirra hela tiden. Det är ganska lustigt faktiskt. Tror inte att jag riktigt insåg det här förrän igår (för i år alltså, har säkert tänkt på det förut också men man glömmer ju lätt bort vissa saker mellan varven) när jag och en kompis var och åt pizza. Gatuköket som vi var på ligger precis intill en idrottsplats och en någorlunda trafikerad väg (mätt med småstadsmått förstås) och vi satt och åt våra pizzor på uteserveringen bredvid vägen. Det kom förbi bilar då och då och nästan alla som satt i bilarna glodde helt öppet när de åkte förbi. Egentligen är det ju inte så konstigt, eftersom de flesta känner igen väldigt många av människorna som bor i stan och vill se om det är någon bekant som de kör förbi, men det ser ju ganska lustigt ut. Jag förstår att framförallt de som inte är vana vid det här beteendet känner sig ganska uttittade och kanske tycker att det är lite jobbigt med småstaden just på grund av att alla faktiskt glor. För min egen del känns det inte så jobbigt, men samtidigt måste jag ju säga att jag uppskattar Göteborg där jag kan gå ut en dag utan att vara säker på att se någon som jag känner igen. Det är ju snarare tvärtom, att sannolikheten är ganska stor att jag inte gör det. För övrigt känner jag ju här hemma inte igen lika många personer som den genomsnittlige invånaren här i stan, så för mig är det kanske inte lika lönt att glo när jag är här heller, även om jag vid det där pizzeriabesöket kom på mig själv med att bete mig nästan precis likadant som dem som satt i bilarna. Hm, ja, vet inte riktigt vad jag ska säga. Ganska charmigt på ett sätt, men kanske jobbigt i längden – och speciellt för dem som inte är infödda eftersom de dels blir mer uttittade (folk känner ju inte igen dem) och dels inte har många bekanta ansikten att själva upptäcka när de rör sig i stan.

Jag antar för övrigt att småstäder i allmänhet inte har så mycket att komma med, vilket även gäller denna. Det jag kan komma på som staden kan ”skryta” med är att 60:e breddgraden går igenom den, att det är den stad i Sverige där störst andel personer röstar på vänsterpartiet, att det kommer en del bra och kända band härifrån (förra årets bästa liveband till exempel) – vilket får anses vara den viktigaste punkten – och att vi har landets största tipspromenad, som för intresseklubbens räkning går av stapeln varje tisdag sommaren igenom runt stadens viktigaste sjö. Var för övrigt på denna tipspromenad ikväll. Åtta rätt av tolv. Det var titlar och historia som jag var sämst på. Bättre lycka nästa gång.

(För övrigt har jag ett citat från när jag var i London förra veckan och vi pratade om folk som efter gymnasiet stannar kvar i småstan, börjar jobba inom industrin (exempelvis), tjänar hyfsat med pengar och skaffar bil, hus och barn när de är typ tjugotre. ”Visst, det är bra uppväxt för barnen. Synd bara att föräldrarna inte har något att lära dem.” Vilket jag, hur elitistisk man nu än ska våga låta, faktiskt i många fall tror att det ligger någonting i. Jaja.)

Apropå otrohet och utomäktenskapliga barn

"Det är ju så, Alberte, att världshistoriens bästa bortförklaring inte kan återanvändas.
Det kom en ängel och sa att jag inte skulle vara förskräckt, men att jag skulle bli havande och föda en son och den som avlat honom var Den Helige Ande.
En annan ängel, eller kanske det var samma, skickades till Josef, min fästman för att lugna honom, "ty", sade han, "det som är avlat i henne är av helig ande."
Matteus 1:20.
På detta byggde man sen en hel religion.
Det är därför ingen av oss kan dra den historien igen."

/Kerstin Thorvall, "Från Signe till Alberte, kärleksfullt och förtvivlat"

Nu har jag läst ut den. Underbara Kerstin Thorvall! Jag vet inte ens varför jag tycker att hon är så himla speciell egentligen, eller kanske snarare varför jag inte tröttnar. Alla böcker handlar egentligen om samma sak. Eller, inte exakt om samma sak, men samma saker finns med. Mer eller mindre. För varje bok som blir utläst förstår jag lite mer, läggs en till bit på plats i det fina nätet som bildar hennes liv. Den ena boken handlar om dans, och där finns vissa kavaljerer med som sedan tas upp som huvudämnen i en annan bok, till exempel den som handlar om älskare. Och så vidare. Allting kommer tillbaka. Ångesten finns som ett genomgående tema i de böcker jag läst hittills (fem stycken). Och åtrå, och arvet från hennes sinnessjuke far och förväntningarna på en kvinna (eller kanske snarare mamma) och hennes roll och så vidare. Ibland kan det kännas som att jag inte orkar läsa mer när jag väl är färdig med en bok - det kan till exempel vara jobbigt att läsa om ångest hela tiden - men jag tycker samtidigt att det är skönt att läsa samma sak om och om igen. Av någon konstig anledning. Det beror säkert delvis på det där med att någon ny liten bit hela tiden faller på plats. Allting vävs ihop mer och mer. Och att det är på riktigt. Och att hon beter sig så - enligt någon slags allmänrådande åsikt - opassande. Kanske.

I "Från Signe till Alberte ... " får man veta ganska mycket om hennes liv. Från att hon är barn och fram till att hon skiljer sig från sin första man. I andra böcker som jag läst är det som berättas mer fragmentariskt. Perioden som hon berättar om är också så tidig i livet att hon inte själv insett hur vissa saker hänger ihop och fungerar - som det här med hennes ångest till exempel. Hur som helst var det ganska skönt att läsa en bok av henne som just var så sammanhängande och ja, ganska mycket av en kontinuerlig biografi, även om den bara täckte in en del av livet. Jag antar också att jag tycker om att läsa ångestböcker, just för att jag själv varit rätt duktig på att ha ångest förut - även om det absolut inte varit på samma sätt eller av samma grad. Men att någon kan skriva om det och analysera det och att det går bra att ta del av dessa ångestfunderingar, det är ganska skönt. Och en helt annan sak som var fascinerande i den här boken var att jag blev upplyst om att på den tid som det handlar om, dvs femtiotalet, så hade man faktiskt inte kommit fram till att kvinnor till exempel kan få depression i samband med barnafödande på grund av kroppsliga reaktioner. Det är så mycket som jag inte tänker på att man faktiskt inte hade kommit på för femtio år sedan.

Nästa bok får nog bli Svart resa, men nu måste jag nog vänta ett tag. En liten ångestpaus.

Serviceboende igen

Ingen annan hade vett att anställa mig, så jag fick lov att sommarjobba på samma ställe som förra året, dvs serviceboendet i barndomsstaden. Har inte direkt längtat efter att börja jobba där igen, men pengarna behövs ju. Idag hade jag hur som helst min första introduktionsdag. Hade ju redan tidigare fått veta att det inte skulle vara lika jobbigt på avdelningen i år, eftersom några av pensionärerna – för att citera min chef – ”dött undan”. Det var flera stycken som hade dött, ungefär de som jag väntat mig. Tyvärr var också en av mina absoluta favoriter en i skaran. Hade sett fram emot att träffa honom igen, för han gjorde mig så glad. Han sjöng jämt, så att jag själv gick och trallade när jag kom ut från hans lägenhet, och han var en riktig lurgubbe med glimten i ögat, trots att han var så gammal och skröplig. När han fyllde nittiofem sa han att han ville resa bort, till en ort ett par mil härifrån, och när jag frågade vad han skulle göra där så sa han ”skaffa fjälla” och såg som vanligt superlurig och glad ut. Så det kändes lite trist att han inte finns mer. De andra bortgångna kände jag inte direkt någon sorg över. Hur som helst har det knappt kommit några nya i dessa personers ställe, så det är jättemycket lugnare nu. Det känns rätt skönt faktiskt, för förra året var det stressigt nästan hela tiden och larmet ringde i ett. Förra året vid just den här tiden var jag också rejält stressad för att det var så mycket nytt att lära sig och hålla reda på. Nu känns det rätt lugnt – jag vet ju hur det mesta funkar – vilket är skönt. Jag jobbar mindre också och det är också skönt, trots att jag får mindre pengar. Just nu känns det värt det, men om jag ändrar mig är det väl bara att säga till att jag gärna jobbar extra. Jaja, nu ska jag ha en till introduktionsdag och sedan är jag ledig i drygt en vecka innan jag börjar jobba. En lagom uppvärmning.

Valvaka

Fotbolls-EM pågår nu, och det finns få saker som jag bryr mig mindre om. Däremot skulle jag kanske kunna jämföra valvakan efter EU-parlamentsvalet med en VM-final i fotboll, eftersom jag tycker att det är lika spännande som många tycker att finalmatchen är. Dock var denna valvaka också jämförbar med en förlustmatch. Visst känns det lite intressant att junilistan fick så många röster, trots att jag knappt fattat vad deras viktigaste frågor är och trots att de inte velat profilera sig på höger-/vänsterskalan, men vänsterpartiet klarade sig ju inte särskilt bra och moderaterna fick alltför många mandat. Hur som helst, dessa resultatet var väl inte alltför oväntade. Det värsta var förstås valdeltagandet. I hemkommunen, där jag nu befinner mig, röstade knappt en tredjedel av de röstberättigade. I landet totalt låg det på ungefär trettiosju procent och det var endast två (!) kommuner som hamnade över femtio procent. Demokratiskt underskott i EU – amen! Det värsta är ju att det är de som inte röstar – unga, lågutbildade, fattiga, men uppenbarligen också många andra, många "vanliga människor" – som själva kommer att drabbas, eftersom de inte är med och röstar fram folk som skulle representera dem och vara deras röst. EU som organisation (om man nu kan säga så) blir alltmer avskärmat ifrån och olikt sina medborgare. Det är inte utan att jag känner mig lite uppgiven. Både för att folk inte bryr sig mer – eller kan mer, för den delen – och för att det ju finns allt större anledning att ifrågasätta unionens existens ju lägre valdeltagandet är. Folk har i allmänhet blivit mer positiva till EU sägs det, men jag minns inte om man menade de människor som röstade eller folket i sin helhet – och om det senare är fallet så kan man ju undra hur människor resonerar. Om det är folket i sin helhet, vilket jag tror att det var, så lär det ju vara just okunskapen som får majoriteten att hålla sig hemma under valperioden och då tycker jag att politikerna borde få eld i baken vad gäller att ubilda gemene man och kvinna i EU-kunskap. Trenden visar dock att dessa två mönster har ett svagt samband och man kan ju lätt fråga sig varför. Det enda positiva med det låga valdeltagandet här i landet är väl att det troligtvis till viss del hänger ihop med att svenskarna har förhållandevis hög tilltro till de nationella politiska organen och främst bryr sig om dem, till skillnad från vissa andra länder där folket ser EU som en räddning från de nationella organen som det inte har någon tilltro till. Och i allmänhet kan man kanske se det som ett tecken på att människor vill ha riktig demokrati, dvs folkstyre där folket faktiskt styr direkt över sig självt, vilket uppenbarligen fungerar bäst på lokal nivå. Men vad vet jag.

+ jättesöta andungar i dammen

Hemtentamen färdig och inlämnad + fem nya skivor + slut på terminen + öl och cider. Wohoo! Det är helt sjukt bra!

I nöd och lust

Nu hade jag egentligen tänkt att jag skulle skriva en massa om EU-politik och störande saker som har med den att göra, men jag är alltför trött. Istället tänkte jag bara lite kort ta upp en grej som jag funderat lite på de senaste dagarna, nämligen vad det är för homofobi som plötsligt blossar upp världen över.

Så, en delstat i USA bestämde sig för att låta homosexuella gifta sig och plötsligt blev det ett väldans liv och lille Bush kom på att det nog är bäst att stifta en lag som gör att delstaterna inte får stifta sådana kontroversiella - och sjuka! - lagar på egen hand. För "humanity" - mänskligheten - har ju en lång erfarenhet av äktenskapet som ett förbund som på frivillig väg ingås mellan man och kvinna. Eeeh, "mänskligheten". Okej. Då frågar jag mig ju om mänskligheten varit nöjd med detta? Har de 5-10 procenten av mänskligheten som inte är heterosexuella tyckt att rådande tillstånd varit bra? Nej, det tror jag inte.

Och det är inte ens fråga om adoption eller något annat där någon utomstående - någon utöver de två personer som vill gifta sig med varandra - är inblandad. Så vad är det som är så farligt? Det förstår jag inte. Å andra sidan är det inte ofta jag förstår USAs president. (Och hur många blev egentligen förvånade över reaktionen?) Hur som helst, USA är inte de enda. Strax efteråt kom även Australien på att det nog är bäst att lagstifta mot att homoparen ska få gifta sig. Alltså, vad håller de på med? Det är väl ändå meningen att vi ska gå framåt? Jag menar, om ens grannar är två killar som knullar med varandra på kvällarna och äter frukost ihop på morgnarna, vad gör det då för skillnad om de dessutom har ringar på fingrarna jämfört med om de inte har det? "It's not how God intended it to be"? Nähä, men ska alla behöva anpassa sig till folk som tror på något så ologiskt som en gud? Och förresten kan man tolka bibeln på miljoner sätt. (Plus att man ju inte nödvändigtvis behöver gifta sig i kyrkan, om nu den biten skulle vara så farlig för att det är guds hus och homosexualitet enligt vissa troende är en synd.)

Men okej, det kan ju hända att själva det faktum att två personer av samma kön är ett par är störande. Saken är ju bara den att det är något som man knappast kan göra någonting åt. Jag antar ju att ingen funderar på att förbjuda öppen homosexualitet - något sådant skulle förhoppningsvis inte ens Bush få för sig... Men om folk då kunde ta och visa lite mer tolerans och förnuft så skulle vi kanske få ett samhälle och en värld som vore just lite mer mänsklig, i ordets rätta bemärkelse.

Tillägg: För övrigt blir jag så glad av Michael Moore och "Michael Moores USA". Senaste avsnittet: Istället för att göra vapenlagarna mer restriktiva efter Columbine-incidenten så valde man att lagstifta om att de tio budorden skulle få sättas upp på offentliga platser och då främst i skolor. För om de som mördade sina skolkompisar tagit till sig budorden hade det hela antagligen aldrig hänt. Kongressledamöterna deklarerade också stolt att de nu har budorden uppsatta på sina kontor, varpå Moore besökte några av dem och bad dem återge det åttonde budordet. Ingen visste hur det lydde. Han försökte med det tredje och tionde också, men inte heller det med framgång. Men det vet vi ju alla att yngre människor är mer lättlärda, så eleverna kommer säkert alla att läsa och memorera budorden och ta dem till sig så att de alltid har dem som i en helig liten ask djupt i sitt hjärta. Inga fler mord här inte.