Som jag redan konstaterat så är jag nu småstadsbo drygt halva veckorna. Här i småstan är det lite glesare med folk på gatorna, vilket får som konsekvens att varje person som är ute märks mer och röner större intresse än vad den skulle gjort om det vore tätare med folk och svårare att uppmärksamma och känna igen alla. Bakgrunden till att jag tänkte på detta är vad som hände mig igår när jag var på väg hem från biblioteket i centrum (hör och häpna så har vi faktiskt två bibliotek, trots det ringa invånarantalet på ca 13 000), nämligen följande:
Jag hade passerat den "lokala" affären, Coop nära, som ligger kanske en kilometer från huset. Därifrån består större delen av vägen hem till mig av en lång gång- och cykelväg, som går ner i en liten dal och sedan svagt uppför igen. Runt omkring är det ängsmark och liknande, så man ser hela gångvägen, ända tills den slutar på en vanlig väg i mitt bostadsområde. Där spatserade jag alltså med en påse full med böcker och framför mig gick, och för den delen skuttade, ett par små tjejer. Jag tänkte direkt att vad underbart det är att så små barn kan vara ute och gå helt ensamma utan att någon vuxen behöver oroa sig för att de ska bli överkörda av en buss eller liknande. Jag närmade mig dem hela tiden, och när vi kommit över bäcken i dalen eller vad man nu ska kalla det så stannade de för ett par sekunder för att välja vilket håll de skulle gå åt. Jag kände igen mig, för på detta ställe delar sig vägen och i många fall så är det nästan lika långt dit man ska oavsett vilken väg man tar – därav nödvändigheten i att välja. De svängde åt vänster, som jag också skulle göra, och efter en liten stund märkte de förstås att jag fortfarande gick bakom dem. ”Hon förföljer oss” viskade den ena tjejen till den andra. ”VARFÖR FÖRFÖLJER DU OSS?”, sa hon sedan till mig. ”För att jag ska åt samma håll som er”, sa jag. ”Vet du vilken klass vi går i?”, fortsatte hon och jag sa att nej, det kan jag inte gissa. ”Vi går i ettan”, ”Nähä, vi går i nian!” och så vidare. De trodde att jag var hundra år gammal, eller kanske ”trillioner!” Vi gick ungefär lika snabbt, så jag hade följe med dem en bit till och de berättade var de bodde och så mötte vi en tax som de skulle klappa. ”Vad är det som låter!?”, undrade min kompis som ringde just när de mötte taxen och givetvis gjorde glada utrop. Och poängen är alltså den som jag inledde med, nämligen att jag tror inte att jag skulle fått denna uppmärksamhet på ett ställe där det hade vistats tio människor på gångvägen istället för enbart vi tre. Och även om fenomenet i sig givetvis är på både gott och ont så tyckte jag att det i detta fall var ganska charmigt.
er. Kontraster är ju bra, för de gör det svårare att bli uttråkad av tillvaron. I veckorna kan jag ägna mig mer åt jobbet och efter jobbet njuta av lugnet i småstaden och på helgerna kan jag träffa vänner och gå ut och fika på något av alla de caféer som finns i storstaden. Eller så kan jag shoppa eller bara titta ut genom fönstret i lägenheten och se alla bilar och bussar som åker långt där nere. Man skulle kunna säga att storstaden är som en film och småstaden är som en stillbild. Det är faktiskt rätt mycket så, för det är ju inte alltid som man ser så mycket folk när man är ute på det senare stället. Här intill är ett par bilder från en av de vägarna (den finaste) som jag kan ta när jag promenerar hem från tågstationen efter jobbet. På morgonen går tåget 06.48 och jag promenerar inte, tack och lov.
