Tidsfördriv

Idag är det lördag och bara jag och min chef som jobbar de första sex timmarna. Det är allmänt dött här, så man måste sysselsätta sig genom att läsa eller hitta på annat att göra. Chefen gav mig följande tips: http://www.jigzone.com/ Där kan man nog fördriva en hel del tid, åtminstone om man väljer avancerade varianter.

Sugen på lite kött?

http://www.aftonbladet.se/vss/lasarbladet/story/0,2789,1127623,00.html

Ljuva barndom

Jag minns att jag när jag var 8 och 9 år tyckte att det var den absolut bästa åldern. I den åldern fick man ta eget ansvar för en del saker samtidigt som man inte behövde göra så jobbiga grejer varken i skolan eller hemma, tyckte jag. Det verkar inte heller som att det var alltför bekymmersamt att vara 11 och ibland kan jag längta tillbaka till den tiden då ett dagboks"inlägg" (i en traditionell pappersdagbok) inte behövde vara mer avancerat än såhär:

Hej. Idag är det fredag, sista dagen i skolan den här veckan. Sista timmen spelade vi schack med den andra klassen. Jag spelade mot en som heter Jonny, han satt och tänkte i flera evigheter. Han vann! Efter skolan var jag på Servus och köpte godis. Ikväll ska jag se på fångarna på fortet. SLUT.

Fan alltså, vad ambitiös man är!

Diskuterade det här med jobb i helgen när jag var ute och drack öl med min klasskompis och hennes pojkvän. Han menade att det är en lyx att jobba jämfört med att plugga. Jag ser, som nog nämnts förut, inte fram emot att gå på schema på heltid hela hösten, men samtidigt har han absolut rätt. För tillfället jobbar jag rätt mycket, har bland annat ledigt bara en dag vissa veckor och så. Nu i helgen var jag dock ledig både lördag och söndag. Jobbade då till 23 på fredagkvällen och började sex på morgonen idag, måndag. Alltså inte en superlång helg precis, ändå kändes det väldigt trevligt och skönt och jag hann med att både vara kulturell, festa och softa. Har märkt också att när jag i juni var ledig tre dagar i rad så kändes det som om jag varit på semester när jag kom tillbaka till jobbet. Men det lyxiga med att jobba, enligt pojkvännen och oss andra, är att man just får bestämma helt vad man ska göra när man är ledig. Även om man inte har såå mycket ledig tid så har man ändå så mycket ledig tid! (Och det trots att en del av den spenderas på att söka jobb.) Förut, som student, behövde man ju alltid plugga när man inte jobbade och gick man en helg utan att läsa i någon bok fick man dåligt samvete (och hamnade kanske efter i tidsplaneringen).

En följd av studentlivet, dvs. det studentliv som jag haft senaste året, med jobb vid sidan av, är att jag är van vid att alltid ha någonting som behöver göras. Det leder nu till att jag när jag ska ta beslut om huruvida jag ska läsa en kurs på universitetet på distans under hösten, vid sidan av heltidsjobb, tänker att "det kan gå!". Likadant var det för min klasskompis. Istället för att inse att man kan softa, söka sina jobb och i övrigt ta det lugnt och göra roliga grejer, så inser man på grund av sitt tidigare tempo att om man bara anstränger sig så GÅR det ju - antagligen - att klämma in en distanskurs på heltid, eller en halvtids kvällskurs vid sidan av sitt nuvarande jobb. Plus jobbsökande då. Fan alltså, vad ambitiös man är! Jag vill ju läsa kursen, för den är intressant och den kan vara bra att ha om mitt drömjobb dyker upp - men det är ju inte direkt akut! Ändå ska man hinna med så mycket och göra allt som kan vara bra och intressant och trots att jag nu inte är säker på om jag kommer hinna så tänker jag att "jag testar i alla fall, varför inte?" (jo, därför att jag kommer bli stressad och böckerna kostar pengar och jag kan ägna mindre tid till att träffa folk och göra roliga grejer). Någon gång i framtiden ska jag ta det lugnt och slöa... Eh. Vafan, det känns som att det nästan är en sjukdom, det här med att aldrig bara kunna nöja sig och ta det lugnt.

Recension: Svinalängorna

Nu har jag försökt skriva om Svinalängorna av Susanna Alakoski två gånger men datorn har fuckat upp sig. Tredje försöket:

Boken, som blivit Augustpris-belönad, handlar om Leena som kommer från Finland till Ystad med sin familj någon gång på 60-talet. De hamnar i ett område som enligt ryktet kallas Svinalängorna av folket på kommunen, men familjen tycker att det är en riktig lyx med rinnande varmvatten inomhus och en stor lägenhet med riktigt kök. Det dominerande i boken är Leenas uppväxt med föräldrar som är periodare, vilket gör att tillvaron pendlar mellan miserabel och helt normal. Det som jag själv tycker är mest intressant är tidsporträttet och hur boende- och arbetssituationen ser ut för Leenas föräldrar och andra i deras närhet. Det är uppenbart att Leena har det väldigt dåligt med föräldrar som super upp pengarna istället för att använda dem till andra saker. Även om denna del är viktig och intressant (har inte läst någon liknande bok själv, där alkoholism och sex präglar så stor del av handlingen samtidigt som det är en uppväxtskildring) så blir det lite väl enformigt. Denna enformighet behövs säkert för att man ska förstå vilket helvete Leena har, men jag har ändå svårt att hålla mig engagerad genom hela boken. Jag tror att det kanske vore bättre att bara läsa lite i taget än att sträckläsa den som jag gjorde. Men den är i alla fall helt klart läsvärd.

Vad ska du med bil och villa, när du mår så jävla illa?

Igår var jag och pojkvännen på konsert. Det var Svenska Akademin, Peps Persson och Timbuktu som uppträdde, i nämnd ordning, på Trädgårn här i Göteborg. Det var lite orutinerat av oss att inte tänka på att det kunde vara utomhus, men däremot desto mysigare att folk hade samlats med filtar och stolar på gräsmattan framför scenen. Det var också en ganska bra blandning av åldrar åtminstone under de första akterna. Kul det, för oftast är det ju yngre publik på konserter jag går på. Hur som helst, kul att vi äntligen fick se Peps, som vi planerat att se i minst ett år nu (och vilket inte borde vara så svårt med tanke på att han är stående gäst på Nefertiti här i stan)! Kul också att se Svenska Akademin igen. Gillar både musiken och deras glädje på scen. Efter dessa artister var det så dags för Timbuktu, men då frös vi och det skulle dröja en halvtimme tills det började, så vi åkte hem. Jag vet, skäms! Men jag har sett Timbuktu förut, så det kändes okej. Läste däremot i tidningen att det varit väldigt bra, så då ångrade jag mig lite. Men Peps var ändå det viktigaste.

I övrigt känns det också som att det här är ett bra konsert-år. Även om det känns lite glest så kommer jag faktiskt att gå på en del konserter - och bra sådana. Året inleddes med Tommy Emmanuel (http://otakt.se/2007/peter_linde_vem_fan_ar_tommy_emmanuel_gud.htm, se även YouTube som gjort honom känd här i Sverige). Därefter var det Dolly Parton i mars, senast Electric Banana band som överraskade mig stort (för att inte tala om deras gamla Trazan och Banarne som går på tv nu - de är ju helt banan-besatta och programmet även i övrigt lustigt och konstigt som så många andra gamla program), nu då Trädgårn, i augusti Rolling Stones och sedan Gwen Stefani i oktober. Jag tycker att det hade varit kul att åka på festival i sommar, men det är alltså ändå helt okej på artistfronten i år!

Buskis

Nu är det buskis som gäller här på jobbet. Jag brukar tycka att det är rätt hemskt, men det här skämtet skrattade jag åt:

- Jag sa att jag inte heller har nån, fästman alltså.
- Det kanske inte är så lätt?
- Vaddå?
- Att få fästman.
- Jodå, vill jag ha en karl så sätter jag mig bara på honom och sitter kvar tills han tycker det är gött.

Alltså... jag har tydligen inte särskilt höga krav på underhållningen när jag jobbar... Bara att ha tv i rummet är ju en lyx!

Spara och slösa

Byggnaden som jag jobbar i har flera våningar. På mittenvåningen, där jag jobbar, har vi en kaffeautomat med äckligt kaffe. På övervåningen sitter administrativt folk och där finns även matsalen med en kaffebryggare som kan användas för att göra gott kaffe. Det verkar som att det främst är de som jobbar där uppe som använder den. Nu verkar alla utom en eller två där uppe vara på semester och här nere är vi inte heller så många som jobbar för tillfället. Ändå envisas människan där uppe med att varenda dag brygga en hel kanna full med kaffe när det blir kaffedags för henne. Sedan står den där, fortfarande nästan full, på eftermiddagen/kvällen när kaffebryggaren för länge sedan slagit av sig själv. Jävla slöseri! Det gör mig irriterad. Jag menar, det borde väl inte ta så många gånger att märka att det inte är någon som dricker av kaffet utöver hon som brygger det? Här har alltså folk stått och skördat kaffe i sitt anletes svett, säkert till en skitlön och med alldeles för långa arbetsdagar (för det är självklart inte KRAV-märkt), och kaffet har sedan transporterats över halva klotet för att någon ska stå här och varenda dag hälla ut det. Och även om man inte tar hänsyn till skördning och transport så kostar det ju pengar för arbetsplatsen att köpa in det. Själv skulle jag inte ha något emot om de pengarna lades på mer frukt till personalen eller kanske roligare tesorter.

Sweet sweet love

Jag satt och läste på en blogg som heter Linda på Paradisgatan, http://blogg.paradisgatan.se/ (irriterande att inte den vanliga länkfunktionen funkar, nu när jag glömt hur man fixar det på egen hand). Hon skrev om att det inte, som vissa anser, är homosexuella äktenskap som urholkar äktenskapet utan en massa andra saker, bland annat att det sker så många skilsmässor på grund av att folk gifter sig ogenomtänkt och av fel anledningar. Rätt anledning att gifta sig menar hon är följande:

Att känna en annan människa och tro på hans/hennes utveckling och liv med en sådan kraft och nyfikenhet att man vill föräras möjligheten att dela livet och dess outgrundliga vägar med den personen. Plus att man själv känner att här är en person som får mig att vilja vara mitt bästa jag, som lockar fram min potential och tror på mig som jag är med mina fel och brister och med mina styrkor och möjligheter.

Jag tycker att det var en enkel men bra beskrivning av riktig och bra kärlek. Det gjorde mig också glad, för det är ju så jag känner i mitt nuvarande förhållande. Däremot tror jag inte att det är dags för giftermål riktigt än...

Sommar, sommar och sol

Det har varit mycket prat om vädret de senaste veckorna och en hel del gnäll. Det är väl bara att acceptera läget kan man ju tycka, men nu orkar jag snart inte längre! Det var en fin och solig dag här i början av veckan och då tänkte jag att nu, nu kanske det har vänt. Men icke. Dagen efter var det som vanligt igen, molnigt och regn i luften. Idag är det 19 juli. Tittar jag på SMHI:s prognos för de kommande fem dagarna (som man i och för sig kan lita på, man får ju vara nöjd om prognosen för närmaste dagen stämmer) och det är moln, regn och någon enstaka solglimt i kombination med låg temperatur som gäller. Det kommer alltså antagligen vara värdelöst väder fram till den 23 juli, minst. Egentligen är det väl inte så farligt, men saken är ju den att efter denna sommar så kommer det ju en höst också och den brukar ju inte vara sådär superklar och solig här i Göteborg - men man kan ju hoppas! Om nu sommaren kommer fortsätta att vara värdelös så undrar jag bara hur jag ska orka med hösten och dess mörker. Jag kommer behöva åka på solsemester och ligga och solbada på en beach. (Solbada är inget ord jag normalt använder, men nu gör jag det på grund av dess ordagranna betydelse - jag vill bokstavligen bada i solljus.) Självklart hoppas jag på det bästa, att det kommer att bli fint i augusti åtminstone, då jag är ledig en del och ska åka på semester i Sverige (och Spanien, där jag räknar kallt med att det är prima väder).

En annan aspekt på det hela, som kan verkar mer fjollig, är att jag önskar att det blir varmt och soligt för min hys skull. Jag har aldrig haft perfekt hy, utan får finnar ibland och andra mer odefinierade utslag i form av röda små prickar och sånt. Sommaren brukar vara bra mot detta och göra så att hyn ser mer frisk och sund ut. Detta är inget som bekymrar mig alltför mycket, men jag tror att kroppen och hyn mår bra av lite solljus och jag skulle inte tacka nej till att se lite brun, fräsch och pigg ut.

Hagga

Men fy fan. Sitter på jobbet och kollar på Nyhetsmorgon på TV 4. Något för mig ny artist (det lät som att de sa Boman eller Oman eller nåt (får väl uppdatera senare och skämmas för min felhörning)) uppträder med låten "Hagga". Alltså fy fan, den var inte bra, men inte nog med det - han har ju snott hela sitt sound och ordförråd från Latin Kings. Han kanske snackar likadant till vardags, men om någon ska låta som Latin Kings då ska han fan göra det bra.

Tillägg: Här på jobbet är det TV4 och deras Nyhetsmorgon som gäller på morgnarna. Själv väljer jag alltid SVT:s Gomorron Sverige om jag ska titta på morgonprogram. Dels tycker jag bättre om programledarna, som inte känns så urtrista och opersonliga som de i Nyhetsmorgon, och dels så blir programmet mycket trevligare även genom att studion i Gomorron Sverige är finare. SVT har en studio som har varma färger och är mer hemtrevlig, medan TV4 prompt ska ha sin tråkiga, gråa studio med kalla färger. De kanske tycker att det verkar mer seriöst. Det tycker inte jag.

Silvstedt

Nu har jag faktiskt fått en ny bild av Victoria Silvstedt: http://www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.134


Men det där programmet på 3:an för några år sedan, där hon och Paolo Roberto spenderade tid tillsammans ensamma i något stort hus, det vill jag fortfarande ha förklaring på. (I och för sig kanske hon bara tyckte att det var kul att driva med Paolo som stirrade som en hund som inte når fram till matskålen.)

Stackars, stackars

Nej, det är inte direkt vad jag känner om dem som blivit allvarligt skadade i den årliga tjurrusningen i Pamplona: http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,1118229,00.html

Hela evenemanget går ut på att folk jagas av tjurar genom Pamplonas gator. Tjurarna är sedan med på tjurfäktning. Det är tydligen tjurfäktningsarenan de springer till under rusningen. Innan jag bodde i Spanien en sommar visste jag inte hur tjurfäktning gick till, att det innebar blodbad. Det enda jag visste om tjurfäktning var det jag såg på julafton, den fina historien om tjuren Ferdinand. I Spanien är det dock högsta underhållning att visa tjurfäktning på tv, så då lärde jag mig snabbt. Tjuren ska springa efter det berömda röda skynket och blir förstås tröttare och tröttare. För att trigga tjuren att bli arg och fortsätta springa sticks då och då ett svärd in i kroppen på den, som sedan får sitta kvar så att tjuren blir mer och mer av en levande nåldyna, fast i detta fall svärddyna. Slutligen är tjuren helt matt och det hela avslutas med att ett svärd sticks in i hjärnan på den så att den dör ögonblickligen (dvs. om tjurfäktaren är skicklig). Det här tycker en del personer är helt normalt. De menar att de tjurar som är uppväxta för att vara med på tjurfäktning behandlas väldigt väl och att de sedan dör ögonblickligen när de får svärdet i huvudet, så att de slipper lida. Klent argument enligt mig och djurrättsaktivister världen över. Det är för mig sinnessjukt att ha en "attraktion" som går ut på att man ska sitta och heja på medan en tjur först plågas och genomborras av svärd, för att sedan jubla när den får dödsstöten i skallen. Så nej, jag tycker inte särskilt synd om dem som under tjurrusningen själva stångats blodiga av tjuren. Och hur puckat är det för den delen inte att låta sig bli jagad av tjurar in the first place?

"Den med bäst kompetens ska ha tjänsten"

Det har man ju hört ett antal gånger i olika sammanhang. Jag jobbar på en kommunal förvaltning här i stan. Ibland kommer det ut lediga jobb som är relevanta vad gäller mitt utbildningsområde. Det brukar också stå att man gärna får ha högskoleutbildning och så förstås vilka andra kvalifikationer som är viktiga. Jag har sökt några jobb men inte fått något av dem. I ett par av fallen har det varit naturligt att jobben gått till just dem som fått dem, men i det senaste fallet vore jag som klippt och skuren och var den enda med relevant högskoleutbildning. Men vad hjälper det att ha kompetens när de som ska bedöma de sökande inte kan se den? Jag börjar bli trött på det här stället nu. Alla rekryteringar (förutom till telefonistjobb, som är det första och "lägsta" jobbet man får här) som gjorts sedan jag började här för ett och ett halvt år sedan har varit internrekryteringar. Bara det kan ju vara störande med tanke på att personer som jag missar massvis av jobb varje dag för att de inte är "inne" på nåt ställe än och för att konkurrensen blir liten och kompetensen lägre än vad som varit möjligt vid externrekrytering där kanske hundra personer sökt tjänsten istället för tre. När de som ska rekrytera sedan inte ens bryr sig om att se ens kompetens utan rekryterar någon bara för att den varit på stället i många år (och förstås är släkt på ett eller annat sätt till någon annan som jobbar här), då blir jag irriterad. Det är störande för mig som har kompetensen och det är störande rent allmänt för att det känns så oprofessionellt. Jag som har utbildning inom offentlig förvaltning och som med största sannolikhet kommer att arbeta inom kommunal verksamhet även framöver vill inte att kommunen ska vara en oprofessionell organisation. Jag vill att den ska vara en smart organisation som ligger i framkant med det den gör och som har ett företagstänk på så vis att den ser till att försöka attrahera kompetenta personer (visst, släktrekryteringar och "hålla om ryggen" förekommer det såklart massvis av även i företagsvärlden). Nu är det åter ute en kvalificerad tjänst här och jag tror att jag denna gång har chans att få den, men jag vet inte om jag ens har lust att söka. Vill bara härifrån nu!

Fashion

"Det ska vara bekvämt, se fint ut och matcha." Ett helt normalt uttalande vad gäller kläder. Ändå gör det här mig beklämd:

http://www.alltommalmo.se/malmoArtikel.aspx?bid=1111660&ct=9