Lite reflektioner

Nu har jag varit i London igen. Det var trevligt. Skulle kunna skriva om massa olika grejer, på ett antagligen helt ostrukturerat vis, nu, men jag får se hur mycket jag orkar.

Först måste jag säga att idag började en ny kurs som verkar hur intressant och rolig som helst. Demokrati- och rättviseteori heter den. Förutom att det verkar hur intressant som helst så måste man läsa hur mycket som helst på kort tid, men det ska nog gå bra. "Åh, vad roligt, åh, vad roligt, nu ska jag hem och läsa en massa ikväll" tänkte jag under och efter lektionen. Jag har läst såhär mycket: ingenting. Däremot har jag lyckats med en annan bragd, får jag nog säga, nämligen att köpa en vårjacka. Eftersom jag inte är en shopaholic så tycker jag att jag är ganska duktig när jag lyckas köpa kläder (med undantag för linnen och toppar, för det är inte så svårt). Nu känner jag dock att jag måste göra ett påpekande: jag skulle nog lätt kunna bli en shopaholic (eller köpoman som det så fint översätts i engelsklexikonet) som det känns nu (fast kanske inte permanent), men mer om det senare.

Nu lite reflektioner med anledning av Londonresan.

1. Jag trodde att det värsta man kunde få bredvid/nära sig på en resa med kollektiva färdmedel var jobbiga barn. Okej, det är det kanske fortfarande om de är riktigt jobbiga, men annars inte. Är de inte det så måste jag numera ge förstaplatsen åt manliga brittiska rugbylag. Hade ett sådant till sällskap på bussen till flygplatsen i Göteborg och förstås på flyget. De var riktigt coola killar som både hade coola tröjor med smeknamn som "Dr. Cum" och dylikt och en cool sång. Första versen gick ungefär såhär:
'.... lalala... minns inte....
...and we're far away from home
and we're so fucking horny so leave us alone
and we're drinking till we're drunk
and we're smoking to get high
and if you don't like it then fuck off and die'
I övrigt betedde de sig precis som dagisbarn, dvs de pratade högt och när de gick så gjorde de det på ett helt irrationellt och rörigt sätt, utan att ta hänsyn till att andra också försökte röra sig framåt i flygplatskorridorerna. Till råga på allt satt ett par av dem bredvid mig på flyget och den ena var tydligen grymt förkyld och satt och äckelsnorade en massa. Tänk dig en unge (eller vuxen för den delen) med en massa rinnigt förkylningssnor i hela näsan, som gör att såfort personen andas in eller ut genom densamma så uppstår ett otroligt äckligt snorljud, som en snarkning fast eh, med snor. Visst, det kunde väl inte han rå för, men han kunde ju för omgivningens trevnad ha gått och försökt snyta ut det äckliga jävla snoret på toaletten åtminstone en gång (jag brukar inte vara varken särskilt kinkig eller hypokondrisk, men det var verkligen äckligt). Jag undrar om det här har något att göra med den (antar jag) brist på uppfostran som gör att unga brittiska medborgare, åtminstone de av det manliga könet som bor i studentrum på studentboenden, alltid går på toaletten på morgonen (företrädesvis när städerskan just varit där och gjort rent och snyggt) och skiter ner hela toalettstolen utan att sedan bry sig det minsta om att försöka göra rent efter sig (så att det sedan är fina små bajsrester på toalettinnerkanten kvar resten av dagen, och tills städerskan kommer nästa dag och städar och proceduren sedan kan upprepas). Inte för att jag tycker att det här är så äckligt, men jag blir fascinerad över att de inte har bättre hyfs. Man undrar om det var deras mammor som fick städa upp efter toalettbesöken när de bodde hemma.

2. Jag hade rätt mycket tid över till att läsa under vistelsen, så jag läste Paradiset av Liza Marklund. Är ju i allmänhet ganska ointresserad av deckare och kriminalromaner, antagligen för att jag läst en hel del böcker i nämnda kategori när jag jobbade som korrekturläsare och hann tröttna på enformigheten som präglar den. Hur som helst, det har ju varit en himla massa snack om Marklund och hur bra hon är, vilket iofs inte direkt gjort mig mer intresserad, och så blev jag dessutom rekommenderad att läsa henne av min moster. Plus att jag fick den här boken när jag fyllde år, något år. Så nu tänkte jag ge henne en chans. Just det, jag måste också tillägga att jag sett henne i intervjuer på tv och då tyckt att hon verkar vara en smart och beundransvärd kvinna. Först tyckte jag hur som helst att dialogen i boken kändes lite krystad och att det var lite tråkig läsning - och man vet ju alltid hur det slutar; huvudpersonen blir hjälten som löser allt (varför måste de förresten avslöja så mycket redan på baksidan!?). En bit in i boken hade jag glömt mina åsikter om dialogen, men jag tyckte fortfarande att "deckare ger mig ingenting". Ytterligare en bit in tyckte jag visst att det var en helt okej bok, åtminstone så okej att jag kunde läsa en bra stund och sedan bara vilja fortsätta. Jag anser fortfarande att det var själva "icke deckare"-bitarna i boken som var intressanta, men jag inser att det nog inte är möjligt att säga så. Så gott som alla delar är ju en del av storyn och av det som ska lösas. Åtminstone en del av huvudpersonens liv, och det påverkar ju storyn. När jag nu läste ut den här boken på tre dagar inser jag ju att den inte kan vara helt dålig. Det var nog en ovanligt bra deckare, för jag tyckte mer om den än vad jag har för mig att jag tyckte förr när jag läste en massa dylika böcker. Samtidigt, efteråt känns det ju inte som att den gav någonting. Gör det att jag kan få min uppfattning bekräftad, att när "alla" tjatar om hur bra en författare är så beror det just på att böckerna är lättlästa och engagerande för stunden, samtidigt som det när man är klar med läsningen känns som att man kunde haft eller mist dem och det hade gjort detsamma? Hm, jag vet inte riktigt. Det kanske är olika från fall till fall. Skitsamma. Usch, jag är grymt trött nu, fattar knappt vad jag skriver. Får fortsätta i morgon.

argh argh

Jag måste beklaga mig mer. Det var fest i helgen, hos en klasskompis. Det var kul att dricka vin och röka och prata och äta chips och spela lite spel och vara social (iaf i början). Men efter ett tag blev det ju så jävla segt.
1. En person skulle prompt se melodifestivalen, trots att de andra (kanske nio) personerna som var där då inte ville se. Så gör man ju inte. Skaffa ett liv liksom. (Hon har tidigare avvikit från en social aktivitet för att kolla på Top Model, men det har antagligen hänt fler gånger som jag inte vet om.)
2. Jag blev aldrig full, vilket jag gärna blivit av olika anledningar.
3. Vi fick aldrig skruva upp musiken så det blev schyst volym, för hon som vi var hos ska flytta om ett tag men hade inte skrivit på det nya kontraktet (hos samma bostadsbolag), så hon vågade inte riskera att få några klagomål. Åh! Den lilla stereon och de små högtalarna stod liksom uppe på byrån och det var verkligen _inte_ högt ljud.
4. Jag fick krupp på melodifestivalpersonen, som jag för övrigt känner sedan ett och ett halv år tillbaka.
Hon: "Åh, vad Pandora har snygg frisyr. Så skulle jag också vilja ha"
Jag: "Men klipp dig så då"
Hon: "Nej, jag vet inte, det blir så stor skillnad [hon har rätt långt hår nu och frisyren var axellång], jag vet inte om jag skulle våga, blabla".
Jag sa inte: "Men jävla mes, vad spelar det för roll, det är ju inte som att klippa sig kort, håret växer ut igen, vad är det för mening med att sitta och säga hur fina saker är och att man vill ha det så om man är så feg att man aldrig vågar göra något ändå, och sist men inte minst "det är ju bara hår!!!"". Fan alltså, jag klarar inte av mesiga människor. Jag förstår inte vad de håller på med. Hur kul liv har man om man aldrig vågar göra någonting och om man tycker att små skitgrejer är jättepinsamma som jag själv kanske skämdes för i sjuan eller nåt. Och för övrigt, hur mycket respekt får man, om man nu tycker att det är viktigt. Inte så särskilt mycket, inte av mig i alla fall.
5. En person som gick i klassen fram till den här terminen var på festen och jag tycker inte särskilt bra om henne. Har verkligen ansträngt mig för att göra det, men hon är den sortens människa som bara håller upp någon slags glättig fasad hela tiden och, framför allt, som aldrig lyssnar, inte ens när det är hon själv som frågar saker. Jag hatar verkligen när människor frågar mig saker och sedan inte lyssnar på vad jag svarar (och jag är knappast den enda som känner så). Plus att hon ska hålla på och "heeeej" och ge värsta bamsekramen när man kommer, men jag vet ju att hon inte alls tycker om mig sådär mycket. Så jävla mycket spelande . Hur som helst, förutom det vanliga, att hon aldrig lyssnar eller bryr sig om vad man säger så fick jag på hemvägen reda på, av en annan mycket mer pålitlig kompis, att den här personen är mytoman. Så massor av det som hon berättar (=skryter, för hon får alltid allt att låta så himla bra och sig själv att framstå som så himla världsvan. Hon måste också säga allting tre gånger, eftersom hon har så stort självhävdelsebehov) om är ren lögn. Men det var ju bra att veta, för det gjorde det bara så mycket lättare för mig att bestämma mig för att jag inte tycker om henne.

Jaja, i slutet av festen var det rätt avslagen stämning och vi kände inte för att gå ut, så jag åkte hem. Då var jag ganska sur. Det är nog dags för mig att ordna fest snart, om det ska bli något party att tala om.

"folk är för fan helt hjälplösa och klarar inte av att göra nånting själva"

eller hur det nu var...

Blev uppringd av en kompis för någon dag sedan. Hon undrade om jag skulle åka till London snart igen och ville att jag isåfall skulle säga till henne, så att vi kunde åka samtidigt, för "det är ju så tråkigt att åka själv". Hon är den tredje personen som säger såhär till mig på bara ett halvår. Självklart kan det vara trevligt att ha sällskap när man åker någonstans, men jag blir ändå lika förvånad varje gång. Efter att ha haft distansförhållande i fyra och ett halvt år har jag hunnit företa mig en hel del tåg- och flygresor på egen hand. Jag har liksom glömt att själva resan kan vara "en grej", något annat än en nästan vardaglig rutin. Det är ju bara något som hör till, några timmars förflyttning för att komma dit jag ska. Och jag fattar inte varför det är en så himla stor grej för så många att åka någonstans själva. Det är ju bara att ta med sig en bok eller lite musik. För övrigt kan man ju sova bort en del av tiden om man känner för det. Okej, det kan ju vara så att det är jag som är ovanligt osocial som inte bryr mig om ifall jag sitter tyst för mig själv på buss och flygplan i fyra timmar istället för att sitta där i sällskap med någon och prata, men det är ju inte värre än att vara ensam hemma. Sedan antar jag att jag oundvikligen måste ha en annan inställning än dem utan distansförhållanden, eftersom jag knappast kan förvänta mig att ha sällskap på varenda tåg- eller flygresa som jag gör. Men ändå. Jag har aldrig sett det som något problem. Nej, folk verkar faktiskt lite hjälplösa. Som att de inte klarar av att bara vara med sig själva i en situation som mest utgörs av en massa väntetid, då de inte har någonting speciellt att sysselsätta sig med. Hur svårt är det liksom? Det måste ju ändå vara en av de lättaste situationerna, om man tänker efter. Bara att sitta ner och göra ingenting. Ska man verkligen behöva ha sällskap för att klara av en sådan sak? Att det är tråkigt kan ju vara ett argument, men jag tror inte direkt att det ger några men. Plus att vaddå, man ser ju fram emot det som gör att man faktiskt åker, det är ju därför man gör det. Är anledningen till att man nu ska åka någonstans inte så lockande eller viktig att den motiverar en fyra-fem timmars resa på egen hand så kan man ju lika gärna stanna hemma.

En till grej. Så fort jag säger att jag ska till London så är det alltid nån (ursäkta mig) jävel som säger att "åh, vad roligt, då måste du shoppa", typ. Ja, visst handlar jag ibland hellre saker när jag är där än när jag är hemma, eftersom det är kul med andra affärer och så. Men hallå! Visst, om man åker till London en gång om året på shoppingresa, då kan man ju göra just det - shoppa. Åker man till London varannan månad för att ens pojkvän råkar bo där så har man, som student som lever på sjutusen i månaden, knappast råd med sådana aktiviteter. Jag tycker för fasen inte ens att jag har råd att köpa kläder när jag är här hemma. Hur ska jag då ha råd med att betala flygbiljett för sju-åttahundra, plus de extra kostnader som alltid tillkommer när man är någon annanstans än hemma och samtidigt ha pengar till att köpa massa kläder? Det är vad jag undrar. Sedan har ju en av personerna som är extra benägen att tjata om hur angeläget det är att handla sagt att det är ju värt att lägga lite pengar, för i London ligger de ju före modemässigt och det är ju kul med nya affärer och så vidare. Jaja, värt och värt, men om man inte har de där pengarna då? Ska jag ta ut pengar från mitt sparkonto bara för att kunna köpa modekläder eller? Skulle inte tro det. Vem bryr sig, anyway. När jag får ett välbetalt jobb om tio år kan jag ju börja tänka på sånt. Suck. Jag blir bara så trött. Vissa är så jävla naiva. Hjälplösa och naiva. Så var det konstaterat. Det är i och för sig ett bredare synsätt än det jag vanligtvis brukar tillämpa; folk är idioter.

idiotgrejer

Nu har jag inte så mycket att skriva om, men jag kan ju börja med det som Malin sa. Apropå det jag skrev därnere, om årets affärskvinna-tillställningen. Oavsett om man som kvinna måste vara snygg för att komma någonstans så måste man ju uppenbarligen vara snygg när man väl har kommit någonstans, för det är ju det som alla jävlar ska hålla på och kommentera hela tiden. Jättebefogat av DN att skriva att det såg ut som på en Fröken Sverige-tävling. Skulle något liknande någonsin skrivits om män i samma situation? Nej, skulle inte tro det. Varför, jo, för att det är för fan helt jävla irrelevant!

Det här påminner mig om den där Linda Skugge-debatten, där hon dissade Björn Ranelids bok och dessutom kommenterade hans utseende, vilket han blev upprörd och kände sig påhoppad och kränkt för. Ja, stackars lille Björn som var den första i hela världen att bli utsatt för något sånt. Undantaget varenda offentlig person av kvinnligt kön! Herregud, om det nu var så synd om honom varför kan han då inte sätta sig och analysera situationen och sedan skriva en bok om det, om hur dåligt det är när folk kommenterar ens utseende bara för att man är offentlig person, trots att det inte är relevant i sammanhanget. Då kanske han skulle komma på, på vägen, att det är det kvinnor utsätts för hela tiden. Eller starta en seriös debatt, det skulle han kunna göra. Vore bra om en man för en gångs skull startade en debatt i den här frågan. Då skulle han kunna älta hur kränkt han kände sig och hur jobbigt det var, och så kunde typ alla kvinnor instämma (utom de som inte fattar att det är dåligt). Synd bara att det säkert krävs just en man med de här erfarenheterna för att någon ska bry sig.

Det enda jag egentligen hade att säga om dagen i övrigt var nog att det finns en tjej i klassen som är så jävla blåst. Och ändå ska hon öppna munnen titt som tätt. Hon säger alltid saker som antingen är helt flummiga så att man inte fattar vart hon vill komma, eller saker som visar att hon har noll koll, eller saker som är helt överflödiga så att alla fattar det ändå (och undrar varför hon säger det över huvud taget, kanske för att hon just inte har någon koll), eller saker som bara är helt irrelevanta. Som idag när vi pratade om socialrätt och Marie, läraren (som för övrigt är skitbra), nämnde något om att "skilsmässor ju är ganska vanligt" och att barn kan fara illa i samband med det. Då räcker bruden upp handen efter typ tre minuter och säger att "Jag ville bara säga att där jag kommer ifrån, i Iran och i Mellanöstern, så är det inte alls så vanligt med skilsmässor. Där håller man liksom ihop i nöd och lust och skilsmässa är verkligen sista utvägen, blablabla". Eh, hallå, vem bryr sig, det har inte med saken att göra. Plus att ja, jag tror att de flesta vet att i många länder skiljer man sig inte så gärna och så lättvindigt som i Sverige, men nu var det just den svenska lagstiftningen som vi pratade om (och till och med det som Marie sa från början var en bisak). Jag tror aldrig att hon har sagt något smart. Grejen är också den att jag inte fattar vad det är för fel. Gjorde ett (mindre) grupparbete med henne och två till en gång och hon var verkligen helt clueless. Hon sa saker ibland, men det var bara slöseri med tid eftersom hon inte fattade ett skit. Hon visste inte vad kommunfullmäktige var och såna saker (trots att vi hade haft tio poäng om Sveriges politiska system och statlig och, främst, kommunal förvaltning). Okej, det kan ju hända att hon har något slags "verkligt" problem, som gör att hon inte är så clever, men jag tror tyvärr att hon bara är helt vanligt dum i huvudet. Och varenda gång hon öppnar munnen så skäms jag å hennes vägnar, trots att jag inte ens känner henne. Hon är verkligen pinsam.

kvinnodagen

Radion påminde mig i morse om att det är kvinnodagen idag. Känner mig faktiskt lite kluven. Jag tycker iofs att det är bra att dagen gör att jämställdhetsfrågor uppmärksammas och så (dvs om de gör det), men så tänkte jag mer på det här som både Johan och Monika sa, nämligen att alla andra dagar är ju mansdagar. Blev ju först irriterad när Jenny tyckte att "kvinnodagen, det är ju löjligt", för det tycker ju inte jag, av ovanstående anledning, men när jag tänker efter så var nog det som störde mig mest att det var Jenny som sa det. Jag vet ju att hon inte sa det för att hon hade någon "då blir ju alla andra dagar mansdagar"-analys i bakfickan. Ack nej. Snarare av den anledningen att hon inte förstår att jämställdhetskamp behövs, och av samma anledning som hon tyckte att det var dumt att demonstrera mot Irak-kriget, dvs att "det stör". "Kan de inte demonstrera ute på Säve istället" (dvs långt utanför stan). Demonstrationståg stör ju spårvagnstrafiken, hallå, och varför ska alla vanliga icke-demonstrerande människor störas för att några idioter går på gatan och skriker slagord? Det gör ju ändå ingen skillnad. Suck, jag blir så trött. Spela roll hur mycket skillnad det gör, men jag tror att det märktes lite mer att jättemånga i världen inte ville ha något Irak-krig när hundratusentals människor gick ut på gatorna och demonstrerade emot det än om samma människor suttit hemma, tysta. Plus att det är väl ändå ett hälsotecken att folk över huvud taget orkar gå ut och skrika ut vad de tycker. Det är i alla fall min åsikt. Folk är redan alltför passiva.
Hur som helst, jag vet inte om det är bra eller dåligt med den här dagen. Eller jo, det är klart att det är dåligt, för det finns ingen mansdag. Om det fanns det skulle man ju kunna se det mer som någon slags hyllningsdagar, eller nåt (eller så skulle man på mansdagen kunna prata om männens problem, som till exempel att många av dem är svindåliga på att kommunicera, att prata _på riktigt_, eller vad som helst). Om det fanns en mansdag skulle det inte bli underförstått att alla dagar förutom kvinnodagen är just mansdagar. Alternativ nummer två är ju att helt enkelt ta bort kvinnodagen, men jag vet inte om det heller är bra. Om dagen får någon extra själ att tänka efter, om nu jämställdhetsfrågor uppmärksammas extra i radio och tv till exempel, så är det ju bra. Det bästa är ju dock att frågorna uppmärksammas regelbundet, oavsett dag, vilket väl görs en del i alla fall.

Såg förresten någon intervju med hon som blivit årets affärskvinna, Louise Julians, igår kväll. De pratade lite om det här med hur man kombinerar barnafödande och karriär. Först lät väl det hon sa bra, att det är viktigt att chefen och den blivande mamman verkligen sätter sig ner och pratar igenom situationen och hur man kan ordna det på bästa möjliga sätt, hur mamman vill ha det och så. Mm, tänkte jag, det är väl bra att den här maktkvinnan har något att säga i den här frågan, att de har en strategi i företaget och så. Det där med kommunikationen är ju såklart hur viktigt som helst (och jag fattar inte att det ska vara så svårt, vilket det ju i många fall verkar vara). Efter en liten stund framkom det ju dock att familjen faktiskt hade en au-pair också. Och då kan jag inte låta bli att först tänka att, ja, skönt att hon snackar om de här sakerna, men åh, vad jag saknar maktmän som gör det!! Och två, varför fokuseras det bara på mamman!? Är det inte lika viktigt att ta det här snacket om situationen med blivande pappor (för det tror jag inte nämndes)?? Det är klart att det är om man nu vill få det att gå ihop för mammorna, som ju var i fokus. Och sist men inte minst, fan alltså, det är bra att hon pratar om det, men de hade som sagt au-pair och det har inte normala svenskar. Hon nämnde ju att det borde vara lättare att få hjälp i hemmet, för att det skulle underlätta situationen för mammorna (föräldrarna?), men det känns som att hemhjälpsrevolutionen inte kommer att ske imorgon direkt (och nu när Välfärdssverige tydligen kommer krascha om tjugo år tror jag inte att staten kommer bli jättegenerös med hemhjälpsbidrag, fast det kanske är arbetsgivarna som ska bära den bördan (?), vilket de inte kommer vilja göra). Så jag vet inte, det kändes ändå som att hon var ljusår bort från en "vanlig" kvinnas situation. Det var väl bara det där med kommunikationen som kändes riktigt viktigt.

För övrigt, läste på DN:s hemsida en artikel om den här årets affärskvinna-tillställningen. Det stod såhär i artikeln: "Om man inte visste att Fröken Sverige-tävlingen är lagd i malpåse kunde man ha trott att den ägde rum i Vinterträdgården på Grand Hotel. De tio mäktigaste damerna var alla osannolikt blonda och slanka och vackra." (Oj, det här påminde mig: Fröken Sverige-tävlingen håller på att dö, hurra!) Då undrar man ju lätt om det verkligen är så att man som kvinna måste vara skitsnygg för att kunna ta sig fram och upp. Det är det säkert. Tragiskt isåfall, särskilt med tanke på hur många fula gubbstruttar som sitter på maktstolar.

Läste också att sex av tio riksdagskvinnor upplever att de manliga maktstrukturerna i riksdagen är starka. Att det är vänskapsband som gynnas framför kompetens och att kvinnorna utsätts för nedlåtande behandling och blir osynliggjorda. Jaha, surprise surprise (någon som hört det förr?). Det är liksom de här människorna som ska göra vårt samhälle bättre. Så lätt att prata vackert va? Heja jämställda Sverige. Nu tror jag att jag skulle kunna sitta här och skriva exakt hela dagen utan att bli färdig.

Men okej, jag kan ju avsluta med två halvbra saker. Apropå Jenny igen då, hon gjorde mig faktiskt förvånad för några dagar sedan. Vi pratade om reklam och så sa hon att hon hade stört sig på någon reklam för att när de filmade på mannen så satt han och drack öl till maten och sedan såg man kvinnan och då satt hon och drack juice och Jenny tyckte att det var konstigt, för att "kvinnan kanske också vill ha öl". Mm, nu tyckte jag iofs inte att just det var så farligt, men att hon tänkte på en sådan grej över huvud taget var ju bra. Sedan fattade hon kanske inte vad det betyder eller att det inte alls var konstigt att det var så (med tanke på stereotypbilder och sådär, "det är inte kvinnligt att dricka öl"), men ändå.

Och sedan en annan grej, apropå det här med Fröken Sverige-tävling. Alltså, jag kom på för ett tag sedan att när jag gick på mellanstadiet så åkte kandidaterna runt i olika skolor för att prata om rökning och hur dåligt det är. Inte för att jag fattade något då, men nu när jag tänker på det så tycker jag att det är helt sjukt att det var just Fröken Sverige-kandidater som fick åka runt, precis som att "det är de här personerna som ni ska se upp till". Anledningen var väl kanske just att man såg upp till dem, för att de var vackra och så, och då lyssnade på vad de sa, men var det verkligen något som borde främjas? Jag tycker inte det. Jag skulle inte bjudit in dem om jag vore lärare. Då skulle jag hellre bjuda in någon sportidol elle vad som helst (inte Paolo Roberto dock!). Så det som är bra är att det antagligen inte förekommer längre, nu när (fler) folk förhoppningsvis fattar att det är en dålig tävling.

Nej, nu måste jag faktiskt skriva en till dålig sak. Den där jävla Fitness-flingor-reklamen. Bruden äter flingor som gör henne slank och välmående och så säger killen i reklamen att "Min hand passar perfekt kring hennes midja. Det är som om de vore gjorda för varandra", typ. Allvarligt talat. Kontentan blir ju att det är bra att hon äter slankflingor så att hon blir smal, för att hans hand då kan passa bra runt henne. För att hans hand då kan passa bra runt henne. ("Min hand passar inte så bra runt hennes midja" - "Dagens i-landsproblem!"). Allvarligt, det är för fan den mest absurda reklam som visats på länge.

Nej, nu får jag ge mig.

en kul grej?

Var på fest igår. Blev inbjuden av ett gammalt krogragg (han raggade på mig) som jag träffade för ungefär ett år sedan och som jag pratat med på nätet ibland. Nu ville han att jag skulle komma, för de skulle ha en stor fest för en kille som fyllde år och de behövde mer folk. Har ju annars försökt undvika att träffa honom eftersom det känts som att det inte funnits någon vettig anledning, men jag tänkte att okej, en fest är väl lugnt när jag nu kunde ta med mig Malin och Rolle. Hur som helst, eftersom han går på Handels så tänkte jag/vi ju, eftersom allt som har med Handels att göra ger upphov till en massa fördomar (varav en hel del verkar vara riktiga), att det säkert skulle vara en massa prydliga (och jobbiga) borgarsnubbar där, fast det visade sig att det inte alls var någon fara på den fronten. Däremot satt de och kollade hockeyresultat på tv:n när vi kom och utbrast då och då ”JAAAAAAA!!” och ”FRÖÖÖLUNDAAAA!!!!”. Men sånt har ju hänt förr, bara att överse med.
Det var i alla fall en rolig fest. Eller i och för sig kan jag nog inte rent objektivt säga att den var det, men jag hade i alla fall kul. Till ganska stor del berodde det säkert på att jag för första gången på länge lyckades åstadkomma en jättebra fylla, trots (eller kanske därför) att jag drack både vin och drinkar (åh, på alkoholfronten var det värsta bra festen, blandningskultur som på gamla underbara högstadie-gymnasiefester (fast lite högre klass), äsch, jag vet inte hur jag ska beskriva det). Dessutom blev jag inte kräkfärdig en enda gång, vilket jag ju blivit typ de flesta gånger jag druckit alkohol det senaste halvåret (av någon jäkla anledning, jag tycker ju att jag borde tåla alkohol bättre nu än när jag var yngre, men det kanske har att göra med att jag väger (och äter?) mindre). Hade hur som helst skitkul. Orkade inte åka hem mitt i natten med spårvagnen heller, för då skulle jag definitivt mått illa. Dessa ryckiga jäkla kräkframkallningsfordon (fast när jag är nykter är de bra). Sov alltså över där och åkte hem på morgonen istället. Hade förstås glömt mössan så jag satt där med både mitt dagen efter-smink och –hår. Kände mig lagom fräsch.
Jaja, nu håller jag ju helt på att glömma vad det var jag skulle skriva. Festen var som sagt kul, men en sak var inte det minsta rolig. När vi först kom dit låg det en tjej i sovrummet som hade däckat. Vi fick veta att hon hade kommit tillsammans med en av killarna på festen och att hon varit full redan när hon kom. Visst, sånt händer. Senare fick jag veta (av han som hade festen) att det var en thailändsk tjej, som killen typ ”köpt”. Han hade träffat henne när han var i Thailand och betalat hennes flygbiljett och visum så att hon skulle kunna vara här i tre månader. Nu bodde hon tydligen hos honom och han betalade allting. Jag undrade om det verkligen var som han sa, att killen ”köpt” henne av inte så ädla anledningar, och om det inte kunde vara så att han faktiskt blivit kär i henne på allvar och därför betalat allting, men så var det tydligen inte. Jag frågade honom vad de andra tyckte om det och han sa att alla tyckte att det var sjukt och att de hade sagt det åt killen, men killen tyckte tydligen att det var ”en kul grej”. (Blev aldrig på det klara med vad han tyckte om att killen var på festen, men han hade i alla fall önskat att tjejen inte vore där. Tycker ju personligen att kompisarna borde säga upp bekantskapen med den här idioten eller nåt.) Fy fan, vad sjukt. Alltså, jag har aldrig träffat en sådan person, som gör något sånt. Rättare sagt, jag har aldrig träffat en person som jag vet gör sånt. Usch, det var ju hur skrämmande som helst. Fy fan, jävla äckel. Äsch, jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet ju för fan inte ens hur jag ska reagera. Snacka om situation som man inte varit i förut.

sex och ångest

Nu har jag läst en till bok och den måste jag skriva om. Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall.

Åh, den var så himla bra! Jag älskar att läsa henne. En så himla skön bok och ännu skönare att hon gav ut den 1976 då det tydligen var hemskt att en medelålders kvinna kunde vara kåt och knulla runt. Det där förstår jag inte alls, men många kanske skulle reagerat likadant om den kom ut nu? Helt sjukt isåfall. Jaja. Boken handlar i alla fall om hur hennes pappa en dag i hennes barndom tas ifrån henne, då han hamnar på sinnessjukhus (något hon inte vet när det händer) och sedan också dör och hur hennes mamma alltid oroar sig för att hon ska ha ärvt sinnesjukdomen och ja, för annat också. När hon blir äldre gifter hon sig och skiljer sig tre gånger vad jag förstår och hinner också få några barn under den tiden. Men såfort kärleken och sexet blivit tillåtet genom äktenskapet blir det ointressant, eftersom det inte längre är förbjudet. Det är bara det förbjudna som kan dämpa hennes ångest och som gör henne intresserad och upphetsad. Så under åren knullar hon runt en massa, hela tiden med ”förbjudna” personer. Förbjudna på grund av åldersskilladen (de är yngre) eller på grund av att hon och/eller älskarna har andra förhållanden. Allt blir också en slags hämnd på hennes mamma som förstås tycker att det hela är förfärligt och menar att det är ”arvet” från hennes sinnessjuka och översexuella far. Suck. Det som är härligt är i alla fall att det är en kvinna på femtio år som skrivit en hel bok om hur hon har sex med en massa yngre män (som uppenbarligen blir kåta på henne trots att hon är en tant, vilket känns så himla skönt att läsa) och hur kåt och besatt hon blir av dem och hur de har sex på alla möjliga ställen och vid alla möjliga tillfällen och hur härligt det är när det rinner längs hennes ben och så vidare. Hur många sådana böcker av sådana författare har man läst? Nej, just det. Åh, underbart!

--------------------------------------

Tänkte lite mer på det där om vad folk skulle tycka om boken kom ut nu. Alltså, när jag läst annat som hon skrivit så har hon ibland nämnt den här boken och då verkar det som att folk, åtminstone delvis, blev upprörda för att en tant i hennes ålder ”höll på”. Jag förstår inte riktigt om de menar att hon ”höll på” och hade sex med en massa olika eller att hon över huvud taget hade sex. Om det är det senare verkar det ju skitkonstigt – skulle det betyda att de själva inte gjorde det eller att de bara gjorde det för att de såg det som en äktenskaplig (tillåtelse kanske, iofs?) plikt (tragiskt isåfall!)? Och en helt annan sak som jag kom på nu. I boken står det ju också att när hon var hos en psykiater så sa han att klitorisorgasm inte var den riktiga orgasmen (eller inbillning, eller hur var det nu?) och att det var den vaginala orgasmen som var kvinnans åtminstone huvudsakliga orgasm. Eh, hallå. Och sedan kom då Inge och Sten (?) och sa att det var tvärtom, fast hon hade fortfarande dåligt samvete för att hon fick klitorisorgasm bara för att den här puckade jävla läkaren sagt att det var fel. Jaja, det jag tänkte på var att herregud, betyder det här att det var en massa kvinnor (och män för den delen, angående kvinnorna alltså) som aldrig lärde sig hur de kunde få det skönast möjligt, eftersom det man lärde sig var att den orgasm som endast ett fåtal verkligen får (om ens det, jag är lite förvirrad här) var den enda riktiga? Iofs, förhoppningsvis har det gått att göra upptäckter på egen hand ändå, så småningom, men om den upptäckten och njutningen då präglats av dåligt samvete så är det ju inte alls bra. [Okej, lite har nog hänt på några årtionden.]
Jaja, men åter till det jag skulle skriva om från början, nämligen reaktionerna. Det kan ju hända att folk skulle bli upprörda nu också, för att det var en tant som hade en massa yngre älskare och att åldersskillnaden är konstig och så (men hallå, tänk på männen!), det skulle inte förvåna mig helt. En annan tanke är att det är fult just för att hon inte gjorde det inom ett äktenskap. Hm, det hoppas jag att folk inte skulle bry sig om. Och att hon över huvud taget hade en massa sex, det tror jag nog inte skulle uppröra särskilt många. Det är ju ingenting skamligt längre i alla fall, kanske lite ”pinsamt” för att man inte vill tänka sig ”äldre” människor (åtminstone inte som man känner, eller som är ens föräldrar) ha sex. Men ändå, det är svårt att veta vad som rör sig i folks huvuden.

Hahaha! Det här får mig att tänka på vad Anna berättade, angående någon liknande diskussion, när jag var hemma i julas. Hennes mamma (som för övrigt är närmare sextio, herregud, vad tiden går) jobbar ju på särskolan och där hade något barn råkat slå till henne så hon fick en blåtira rätt över ögat. Och så var de hos Annas brors familj och hälsade på och de undrade förstås vad som hänt med hennes öga. Hon berättade och sedan sa hon lite förnärmat, men samtidigt förvånat, ”Och Bengt har inte ens märkt något! Och vi som har älskat och allt – och då tittar man ju varandra i ögonen!”. Inför hela stora familjen (och kanske brorns frus föräldrar också, det vet jag inte). Det blev visst helt tyst, och sedan brast alla ut i gapskratt. Det tyckte jag var roligt.

lite ledsen

Igår blev jag lite ledsen när jag (vilket jag inte gjort på jättelänge) läste i elixir och tänkte på att jag nästan inte skriver någonting längre och att det känns som att jag inte _kan_ skriva längre. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Jag antar att när vi hade tidningen så fanns det alltid en anledning att skriva. Det kan vara ett skäl. Men jag misstänker också att jag blivit lite tröttare, lite mindre upprörd, lite mer vuxen. Det där sista är ju något jag alltid varit rädd för att bli, samtidigt som vissa velat driva mig ditåt, velat att jag inte ska bli så upprörd och så. Tyckt att det varit jobbigt när jag har ångest. Jag har insett nu att även om jag mådde skit på gymnasiet så tjänade ångesten ett syfte, nämligen att den fick mig att skriva. Det var ofta ångesten som drev en text framåt. Det var ångesten som tvingade mig att över huvud taget skriva ner saker. Nu har jag inte så mycket ångest (med undantag för vissa dagar och sena kvällar nu på vintern då. Det har även i år hänt att jag knappt kunnat andas när jag gått och lagt mig). Inte heller har jag så mycket skrivinspiration. Jag blir inte så upprörd längre och även om jag blir det så antar jag att en hel del av de grejer som upprör mig är såna som jag pratat om hundratals gånger och att jag därför inte orkar skriva om dem mer. Det känns på något vis hopplöst ibland - varför tjata om saker som det ändå inte händer någonting med, liksom?
Hur som helst, apropå det här med skrivinspiration. En annan tanke är ju den att det som behövs är regelbundet skrivande. Författare brukar ju säga det, att de sätter sig varje dag framför datorn och sedan får de se om det blir något skrivet eller inte, men att de måste i alla fall sätta sig där. Jag ska nog försöka göra det, sätta mig varje dag eller i alla fall ofta, annars kommer ju allting att förfalla. Jag kommer någorlunda ofta på mig själv med att undra hur ord stavas och hur jag ska formulera en mening - om det jag skrivit låter konstigt/är "korrekt" eller inte. Hallå, det är ju sånt som alltid gått på automatik! Det är en av de få saker hos mig själv som skrämmer mig.

Att jag skriver det här nu beror dels på att jag blev så ledsen igår och dels på att jag idag fick svar på ett mail och personen hade skrivit att när jag skriver påminner det honom om våra tidningar och att han saknade dem. Hur glad blir man inte? Det är otroligt glädjande att höra sånt, men samtidigt fascinerande att någon annan faktiskt bryr sig om vad och hur man skrivit. Det är knappast något jag någonsin kunnat begära. Jag minns för övrigt det där enkla och korta budskapet i min studentmössa; "Sluta aldrig skriva!" och självklart tänkte jag att nej, det är klart att jag aldrig ska sluta skriva! Så nu får jag skärpa mig, det är liksom dags.