Äntligen!

Nu har jag köpt mina mjukisar. SOC, 249 kronor på Stadium, mjuka på insidan - precis som mina gamla (som hamnat i mitt andra hem i Fagersta). Nu kan jag ha en värdig hemma-söndag i min mysfåtölj. För det krävs faktiskt mjukisplagg. Att det tog mig fem månader att införskaffa dessa byxor är obegripligt.

Jag och Lotta

"Åh, vad jag har tänkt på dig idag, för jag har tittat på VM [eller dylikt]."/Mamma

"Idag har jag tittat på Annika hela dagen."/Mormor

"Och dig har jag sett på tv i helgen, ni är ju så lika."/Chefen
"Ja, visst är de!"/Kollega

*Sträck, sträck, glo*/Två tanter på tåget sträcker på halsarna och kollar på mig mellan sätena

"Du har så snygg frisyr. Och så har du väl aldrig hört förut vem du är lik? Jag tänkte på det igår, att ni är så lika, men då sa jag inget."/Kurskollega

"Ursäkta, men vad heter du i efternamn?" - "Jaha, jag tänkte att ni kanske var syskon eller nåt"/Kille på krogen

"Var känner jag igen dig ifrån?"/Okänd i stadshuset

Och så vidare.

Vem är det då som jag är så lik? Jo, Charlotte Kalla såklart. Efter att ha sett inslaget med henne på idrottsgalan kan jag inte heller förneka det själv - vi ÄR jättelika (särskilt nu när vi råkar ha samma frisyr). Mamma påstår dock att Kalla inte är min bortadopterade tvilling, så jag får väl tro henne. Lägger in en bild för bedömning, men det är nog i de rörliga bilderna det syns bäst.

The shit!

Min nyckelknippa is the shit! Den kan tyckas klumpig, men vad gör det när man är förberedd i alla lägen!?

Nyckel, kundvagnspeng, flasköppnare, nyckel, stöldskyddsmärkning, måttband 1 m, ficklampa.

Övriga nödvändiga verktyg har jag på mycket liten yta i plånboken, där det finns sax, linjal, penna, tandpetare, brevkniv, nagelfil och pincett. Jag kan såhär efter några år göra en utvärdering och säga att flasköppnare och sax är det absolut viktigaste (om man inte inreder mycket, för då kan måttbandet vara väldigt bra det med). Varför har jag aldrig varit scout?

Ny familjemedlem

I min sammanfattning av 2007 var det något som jag "saknade 2007 som jag vill ha 2008", nämligen en till katt. Och guess what, nu har jag det! Den är pytteliten och rund för det är en Garfield-katt, dvs. en brittisk korthår. Det har tagit två dagar av fientlighet, fräsande och ylande innan nu den lilla och den gamla (1-åriga) katten börjat komma överens och kan umgås och äta tillsammans. Att komma upp på morgonen och se dem gå och nosa på varandra utan att bråk utbryter är lycka när man gått och undrat hur det ska gå. Ja, det finns kanske risk för att jag blir den där galna tanten med en massa katter...















Liten och stor.