... kan den aldrig ändras. Därför är det bra med hat'".
Och det finns många saker som gör mig lite hatisk. Men imorgon är det tenta och nu är det sent och jag orkar inte skriva någonting själv, så här kommer en, återigen snodd från Mian Lodalen, kort påminnelse om något som gör mig hatisk.
"Efter mötet med min idol Ribbing rusar jag till närmsta biograf för att se "Frida", filmen om den bisexuella och politiskt aktiva konstnärinnan Frida Kahlo. Hon var en fantastisk konstnär och en mycket sexuell person. Den unga, nästan smärtsamt vackra konstnärinnan faller redan i inledningen i armarna på Mexikos fetaste gubbe. Det vimlar av snygga brudar runt den bisexuella Frida, men nej då. Tjockisen, som är kroniskt otrogen dessutom, står högst på önskelistan. När så den ännu äldre, hårige och lytte Trotskij träder in i handlingen kan hon naturligtvis inte motstå honom heller. Och i sexscenerna får vi inte se några snoppar. Jag skruvar mig i fåtöljen. Men så äntligen låter regissören oss få en glimt av sanningen. Frida får älska med kvinnor. Och nu sparar man of course inte på krutet. Bröst och fittor är inte kontroversiellt. Jag blir på ett märkligt sätt glad och irriterad på samma gång. Ni hajar."
Håhåjaja, jag kan förstå att det blir tröttsamt med en massa citerande. Det måste hursomhelst, antar jag, vara ett tecken på att jag tyckte att boken var ganska bra trots allt.
En annan sak: Varför känner jag flera kristna människor som inte verkar fatta att det är någonting fel med skönhetsoperationer som inte görs i medicinskt syfte? Jag trodde att svenska kristna stod för någon slags uppfattning om att man duger som man är och att det är insidan som räknas och att alla människor är lika mycket värda och att alla förtjänar att älskas och så vidare. Hur kan man då inte reagera och tycka att det är något fel med såna här operationer, med att göra om sig för att bli mer uppmärksammad och omtyckt (eller för att tycka om sig själv)? Det kan jag inte förstå. Men alla de där bra sakerna som jag skrev kanske inte alls har något att göra med något kristet budskap, utan bara med sunt förnuft, och då gör ju inte de här kristna människornas (icke-)reaktioner mig lika förvånad längre. Nu ber jag om ursäkt för om det här resonemanget inte är så genomtänkt, men jag är väldigt trött.
söndag, april 25, 2004
onsdag, april 21, 2004
Get a life!
En sak som jag tycker är så otroligt hemsk är par som bara verkar leva för varandra. Varför kan man ju undra, för det låter väl rätt fint? De här personerna måste ju vara otroligt kärleksfulla och ha riktigt bra förhållanden? Nej, det där tror jag inte ett jäkla smack på. Det är för fan tragiskt när folk inte inser att de måste ha ett riktigt liv, varav förhållandet de har är en del och inte själva livet.
Det är dessutom rätt meningslöst att umgås med folk som är såhär, för allting handlar ju för dem i slutändan om att umgås med den andra personen. Och det märks liksom att allt annat är så mycket sämre, att det bara är något de gör när de inte kan vara med varandra (eller när de inser att de borde/måste träffa andra också). Det känns också som att de här personerna inte har någon personlighet, vilket väl inte är så konstigt då deras största intresse är relationen och livet kretsar kring den. Detta märks extra tydligt i och med att de ofta inte kan låta bli att nämna den andra personen hela tiden eller ständigt prata i ”vi”- istället för i ”jag”-form ((även om det inte är befogat) vilket är vidrigt, VIDRIGT!).
Jag tror mig veta att det kan vara väldigt svårt att inte se relationen som det dominerande i ens liv. Det verkar ju så i alla fall och ofta kan det ju kännas som att ingenting annat är trevligare än att faktiskt spendera tid med den andra personen. Och det är väl inget fel med det. Vad jag menar är bara att man måste inse att man behöver ha ett helt eget liv på sidan av. Man kan inte låta relationen bli ens liv. Gör man det tappar man, som sagt, sin personlighet, blir passiv och osjälvständig. Man försummar andra delar – och relationer – av sitt liv, som man borde lägga energi på (såsom att utbilda sig, satsa på sitt jobb (eller vad det nu må vara), vilket självklart inte behöver vara viktigt för alla, men som många nog skulle anse viktigt om de fått värdera det när de var singlar). Självförverkligandet försummas, kanske jag skulle kunna säga, och hur många skulle kunna förneka att det är viktigt? Antagligen kan man ha ett bra och tillfredsställande liv även om man är helt förhållandefokuserad, men då är ju frågan vad som händer om det plötsligt skulle bli slut på relationen. Jo, det kan jag berätta. Det som händer är att man inte har något liv kvar, eftersom relationen ju var ens liv. Dessutom har man glömt hur man gör när man lever ett eget liv och måste därför bygga upp en massa saker så gott som från grunden (dvs om man inte kastar sig in i en ny relation på direkten).
Men, frågan är fortfarande om inte en sådan här relation är lyckligare och mer kärleksfull än en relation där båda parterna ägnar mer tid åt sina egna liv, sig själva, och inte ser relationen som det absolut centrala. Min erfarenhet säger mig att det inte är så. Ofta verkar det som att det är i de här fixeringsrelationerna som det förekommer mest svartsjuka och mest anpassning till den andra partnern; även sådan anpassning som personerna egentligen skulle önska att de slapp. Och vid de tillfällen då de faktiskt måste vara ifrån varandra en längre stund verkar de inte kunna leva fullvärdiga liv eftersom de tycker att det är hemskt att vara ifrån den andra personen och den känslan dominerar hela tillvaron. Det är ju inte bra eftersom det är rätt uppenbart att man faktiskt måste vara ifrån sin älskade då och då. Och det här med svartsjukan. Den grundar sig ju i någon slags brist på tillit och finns inte tillit kan ju relationen inte vara helt bra. Nej, jag är övertygad om att det bästa är när man, som någon sa, "vet att man klarar sig utmärkt på egen hand, men väljer att vara med den andra", för att den gör en lycklig helst. Att man vet att man klarar sig utmärkt på egen hand bygger ju på förutsättningen att man faktiskt har ett eget liv på sidan om relationen. Bryr man sig om att ägna sig åt sin egen person så tror jag att man har mindre benägenhet att bli beroende av någon annan. Först då tror jag också att man säkert vet att man älskar den andra personen för vad den är, till skillnad från att älska den för att den ”stillar ens beroende” och att det är så skönt att inte vara ensam, eller något i den stilen.
Tillägg: Jag insåg just en till sak som är jobbig med relationsfixerade människor. De tror att andra är exakt likadana! De tror att bara för att de måste spendera all ledig tid med sin älskling så måste jag också göra det! Fan, jag känner mig nästan förolämpad. Såvida man inte har tänkt göra slut i morgon dag så har man faktiskt tid att vara med andra också. Jag hoppas att jag aldrig glömmer det.
Det är dessutom rätt meningslöst att umgås med folk som är såhär, för allting handlar ju för dem i slutändan om att umgås med den andra personen. Och det märks liksom att allt annat är så mycket sämre, att det bara är något de gör när de inte kan vara med varandra (eller när de inser att de borde/måste träffa andra också). Det känns också som att de här personerna inte har någon personlighet, vilket väl inte är så konstigt då deras största intresse är relationen och livet kretsar kring den. Detta märks extra tydligt i och med att de ofta inte kan låta bli att nämna den andra personen hela tiden eller ständigt prata i ”vi”- istället för i ”jag”-form ((även om det inte är befogat) vilket är vidrigt, VIDRIGT!).
Jag tror mig veta att det kan vara väldigt svårt att inte se relationen som det dominerande i ens liv. Det verkar ju så i alla fall och ofta kan det ju kännas som att ingenting annat är trevligare än att faktiskt spendera tid med den andra personen. Och det är väl inget fel med det. Vad jag menar är bara att man måste inse att man behöver ha ett helt eget liv på sidan av. Man kan inte låta relationen bli ens liv. Gör man det tappar man, som sagt, sin personlighet, blir passiv och osjälvständig. Man försummar andra delar – och relationer – av sitt liv, som man borde lägga energi på (såsom att utbilda sig, satsa på sitt jobb (eller vad det nu må vara), vilket självklart inte behöver vara viktigt för alla, men som många nog skulle anse viktigt om de fått värdera det när de var singlar). Självförverkligandet försummas, kanske jag skulle kunna säga, och hur många skulle kunna förneka att det är viktigt? Antagligen kan man ha ett bra och tillfredsställande liv även om man är helt förhållandefokuserad, men då är ju frågan vad som händer om det plötsligt skulle bli slut på relationen. Jo, det kan jag berätta. Det som händer är att man inte har något liv kvar, eftersom relationen ju var ens liv. Dessutom har man glömt hur man gör när man lever ett eget liv och måste därför bygga upp en massa saker så gott som från grunden (dvs om man inte kastar sig in i en ny relation på direkten).
Men, frågan är fortfarande om inte en sådan här relation är lyckligare och mer kärleksfull än en relation där båda parterna ägnar mer tid åt sina egna liv, sig själva, och inte ser relationen som det absolut centrala. Min erfarenhet säger mig att det inte är så. Ofta verkar det som att det är i de här fixeringsrelationerna som det förekommer mest svartsjuka och mest anpassning till den andra partnern; även sådan anpassning som personerna egentligen skulle önska att de slapp. Och vid de tillfällen då de faktiskt måste vara ifrån varandra en längre stund verkar de inte kunna leva fullvärdiga liv eftersom de tycker att det är hemskt att vara ifrån den andra personen och den känslan dominerar hela tillvaron. Det är ju inte bra eftersom det är rätt uppenbart att man faktiskt måste vara ifrån sin älskade då och då. Och det här med svartsjukan. Den grundar sig ju i någon slags brist på tillit och finns inte tillit kan ju relationen inte vara helt bra. Nej, jag är övertygad om att det bästa är när man, som någon sa, "vet att man klarar sig utmärkt på egen hand, men väljer att vara med den andra", för att den gör en lycklig helst. Att man vet att man klarar sig utmärkt på egen hand bygger ju på förutsättningen att man faktiskt har ett eget liv på sidan om relationen. Bryr man sig om att ägna sig åt sin egen person så tror jag att man har mindre benägenhet att bli beroende av någon annan. Först då tror jag också att man säkert vet att man älskar den andra personen för vad den är, till skillnad från att älska den för att den ”stillar ens beroende” och att det är så skönt att inte vara ensam, eller något i den stilen.
Tillägg: Jag insåg just en till sak som är jobbig med relationsfixerade människor. De tror att andra är exakt likadana! De tror att bara för att de måste spendera all ledig tid med sin älskling så måste jag också göra det! Fan, jag känner mig nästan förolämpad. Såvida man inte har tänkt göra slut i morgon dag så har man faktiskt tid att vara med andra också. Jag hoppas att jag aldrig glömmer det.
tisdag, april 20, 2004
Apropå kungen ...
... så hörde jag ett citat på P3 i morse:
"Han lever ju på att hans undersåtar är så tröga att de låter honom låtsas att han är kung ."
Här är förresten en länk som jag fick tips om:
real life knugahuset
"Han lever ju på att hans undersåtar är så tröga att de låter honom låtsas att han är kung ."
Här är förresten en länk som jag fick tips om:
real life knugahuset
måndag, april 19, 2004
För Sverige i tiden
Ja, det är väl mer än vad man kan säga om kungafamiljen. Mein gott! Offentliga personer som man får skämmas mer för än kungafamiljen, och då främst kungen, får man leta länge efter.
Nu idag var det då kungens senaste fortkörning som var på tapeten. Jag bryr mig inte nämnvärt om att kungen kör för fort - "det gör väl alla" - men jag kunde inte låta bli att reagera på nyhetsinslaget. Som vanligt fick Tarras-Wahlberg rycka in till kungens försvar. Herregud, vilket meningslöst jobb hon måste ha, och vilken meningslös människa hon framstår som när hon gång på gång på gång måste stå i tv och släta över vad kungen (och de andra) gjort - trots att han beter sig som en idiot. Vaddå sälja sin själ, även om hon förstås inte tycker så. Mest sur blev jag hur som helst när hon sa ungefär att "det kan ju finnas speciella anledningar till att kungen måste köra för fort ibland". Eh, ja, det är väl kanske troligt. MEN VAD FAN. Isåfall ska väl alla få köra för fort!!? Jag skulle inte tro att kungens schema är så illa planerat att han dagligen tvingas att kasta sig i bilen och trycka gasen i botten för att hinna till olika tillställningar. Men okej, ibland kan det ju finnas anledningar. Vi vanliga människor däremot behöver aldrig skynda oss till jobbet (även om det ligger flera mil bort och bilen krånglade på morgonen) och vi behöver aldrig hinna till dagis för att hämta barnen innan personalen måste gå hem för dagen och vi behöver aldrig passa ett flyg eller ett tåg och vi behöver aldrig komma i tid till en anställningsintervju (för att kanske ha chans att slippa gå arbetslösa i år igen). Nejdå.
För övrigt verkar ju hela kungafamiljen vara lite dampiga och om inte annat meningslösa. Det är till exempel inte första gången som de lyckas göra dåliga saker i trafiken, även om Madeleines körning på gågata var en större bragd än kungens fortkörning (vilken tydligen inte var hans första, eller grövsta för den delen). Madeleine blir ju för övrigt aldrig intervjuad så man kan undra om hon är helt pantad, vilket man även kan fråga sig om Carl Philip som inte heller får höras särskilt mycket (reservation: de kanske inte vill intervjuas så mycket). Silvia å sin sida får visserligen prata, men aldrig om något viktigt. Det är lite Fröken Sverige över henne; hon är mest en prydnad och så tycker hon ju att barnen är viktiga också. Ansiktslyftningen(/-arna?) gör dessutom att hon står än lägre i kurs hos mig än vad som annars hade varit möjligt. Sedan har vi ju Viktoria som visserligen säger helt okej saker i intervjuer, men å andra sidan är det inte särskilt svårt att lära sig att säga standardfraser och ge hyfsat normala och representativa svar på någorlunda förutsägbara frågor. Hur enkelt det är kan i och för sig ifrågasättas, påminns jag om varje gång jag ser kungen bli intervjuad. Intervjuaren i ett program om vad kungafamiljens (skattefinansierade) pengar egentligen används till: "Många tycker ju att det borde vara större insyn i vad apanaget egentligen används till". Hans majestät: "Eh.. Jag tycker att det är bra insyn", *tystnad följer*. Eh, okej, men käre lille kungen, när nu din fina familj och dess utgifter - som är möjliga på grund av att vi skattebetalare är hederliga och jobbar vitt - ifrågasätts kanske du skulle kunna försvara dig själv? Du kanske skulle kunna ge åtminstone ett enda litet argument för din åsikt? Det blir liksom inte så trovärdigt annars. Men tyvärr, det är för mycket begärt av vår kung, av vår representant för Sverige i världen.
Och så blir det Brunei och kungen gör bort sig (även om vissa ifrågasätter hur mycket media förstorade upp ett missuppfattat uttalande) och Tarras-Wahlberg får stå och släta över. Fy fan, det är så jävla pinsamt och jag blir så jävla beklämd och jag fattar inte att folk inte inser att kungens valspråk egentligen är ett argument för avskaffandet av honom själv.
Nu idag var det då kungens senaste fortkörning som var på tapeten. Jag bryr mig inte nämnvärt om att kungen kör för fort - "det gör väl alla" - men jag kunde inte låta bli att reagera på nyhetsinslaget. Som vanligt fick Tarras-Wahlberg rycka in till kungens försvar. Herregud, vilket meningslöst jobb hon måste ha, och vilken meningslös människa hon framstår som när hon gång på gång på gång måste stå i tv och släta över vad kungen (och de andra) gjort - trots att han beter sig som en idiot. Vaddå sälja sin själ, även om hon förstås inte tycker så. Mest sur blev jag hur som helst när hon sa ungefär att "det kan ju finnas speciella anledningar till att kungen måste köra för fort ibland". Eh, ja, det är väl kanske troligt. MEN VAD FAN. Isåfall ska väl alla få köra för fort!!? Jag skulle inte tro att kungens schema är så illa planerat att han dagligen tvingas att kasta sig i bilen och trycka gasen i botten för att hinna till olika tillställningar. Men okej, ibland kan det ju finnas anledningar. Vi vanliga människor däremot behöver aldrig skynda oss till jobbet (även om det ligger flera mil bort och bilen krånglade på morgonen) och vi behöver aldrig hinna till dagis för att hämta barnen innan personalen måste gå hem för dagen och vi behöver aldrig passa ett flyg eller ett tåg och vi behöver aldrig komma i tid till en anställningsintervju (för att kanske ha chans att slippa gå arbetslösa i år igen). Nejdå.
För övrigt verkar ju hela kungafamiljen vara lite dampiga och om inte annat meningslösa. Det är till exempel inte första gången som de lyckas göra dåliga saker i trafiken, även om Madeleines körning på gågata var en större bragd än kungens fortkörning (vilken tydligen inte var hans första, eller grövsta för den delen). Madeleine blir ju för övrigt aldrig intervjuad så man kan undra om hon är helt pantad, vilket man även kan fråga sig om Carl Philip som inte heller får höras särskilt mycket (reservation: de kanske inte vill intervjuas så mycket). Silvia å sin sida får visserligen prata, men aldrig om något viktigt. Det är lite Fröken Sverige över henne; hon är mest en prydnad och så tycker hon ju att barnen är viktiga också. Ansiktslyftningen(/-arna?) gör dessutom att hon står än lägre i kurs hos mig än vad som annars hade varit möjligt. Sedan har vi ju Viktoria som visserligen säger helt okej saker i intervjuer, men å andra sidan är det inte särskilt svårt att lära sig att säga standardfraser och ge hyfsat normala och representativa svar på någorlunda förutsägbara frågor. Hur enkelt det är kan i och för sig ifrågasättas, påminns jag om varje gång jag ser kungen bli intervjuad. Intervjuaren i ett program om vad kungafamiljens (skattefinansierade) pengar egentligen används till: "Många tycker ju att det borde vara större insyn i vad apanaget egentligen används till". Hans majestät: "Eh.. Jag tycker att det är bra insyn", *tystnad följer*. Eh, okej, men käre lille kungen, när nu din fina familj och dess utgifter - som är möjliga på grund av att vi skattebetalare är hederliga och jobbar vitt - ifrågasätts kanske du skulle kunna försvara dig själv? Du kanske skulle kunna ge åtminstone ett enda litet argument för din åsikt? Det blir liksom inte så trovärdigt annars. Men tyvärr, det är för mycket begärt av vår kung, av vår representant för Sverige i världen.
Och så blir det Brunei och kungen gör bort sig (även om vissa ifrågasätter hur mycket media förstorade upp ett missuppfattat uttalande) och Tarras-Wahlberg får stå och släta över. Fy fan, det är så jävla pinsamt och jag blir så jävla beklämd och jag fattar inte att folk inte inser att kungens valspråk egentligen är ett argument för avskaffandet av honom själv.
tisdag, april 13, 2004
Varför man ska vara vegetarian
Jag har inget att säga, så här kommer mer utdrag ur "Kärlek - samlade krönikor". Bra sagt och bättre än inget.
"Idag finns tre gånger fler boskapsdjur än människor på jorden. Det blir i runda tal 20 miljarder djur som käkar upp hälften av all föda som produceras i världen. Och den som äter skiter som bekant. Urin och avföring bildar metangaser och ammoniak som leder till att växthuseffekten ökar. Utsläppen från djurfabriker gör sjöar och floder övergödda med syrebrist och döda fiskar som följd. Till och med vårt eget människobajs gör skada. Om folk gick över till vegetarisk kost så skulle kväveutsläppen minska från dagens 90 gram per person och dag till 30 gram.
Regnskogen har tvingats lämna plats åt betesdjur och sojabönsodlingar som göder andra djur i köttindustrin. Produktionen för att föda upp animalisk mat kräver en tio gånger större yta än för vegetabilisk gröda. Och inte särskilt förvånande är det att den rikaste femtedelen av jordens befolkning tuggar i sig hälften av allt kött i världen. Nords överkonsumtion av djur sker på bekostnad av fattiga i Syd. Medan människor svälter äter sig grisar mätta. Därutöver kan man ifrågasätta rimligheten i att en miljard människor lider brist på rent vatten samtidigt som levsmedelsproduktionen - och då främst köttproduktionen - kräver störst mängd vatten. Sug bara på den här: det krävs 100 000 liter vatten för att få fram ett kilo nötkött.
Så tvingar jag mig till slut att se filmen om EU:s djurtransporter. En film som handlar om hur ekonomiska intressen segrat medan djuren blivit de stora förlorarna. De tillåts fraktas inom EU i 29 timmar med enbart en timmes rast. Naturligtvis hålls inte ens de här lågt hållna kraven. Miljontals kor, grisar, får och hästar forslas upp emot hundra timmar, fastkedjade, utan vatten eller tillräckligt med syre. Givetvis dör många innan de når slakteriet, där de annars ofta får halsen avskuren utan bedövning, och lämnas att förblöda till döds. Som om det inte var illa nog subventionerar EU transporterna och övrig animalieindustri. EU:s kostnader för olika stöd enbart till nötköttsproduktion uppgår till över 6 miljoner euro. Varje år! Dina och mina kulor kära kamrat! Men nu säger förstås den skeptiske att det där djurplågeriet inte sker hos oss. Att här är vi snälla mot djuren och att Astrid Lindgrens ande vilar över LRF och politiker. Men såväl grisar som kalvar sänds i ökad omfattning från Sverige till slakt på annat håll i Europa. Och bara det faktum att såväl skolelever som journalister ofta förvägras att besöka svenska slakterier tyder på att det som sker inne i dödsfabrikerna antagligen inte talar till köttindustrins fördel. Tiden då man likt Svensson i Sjöhult slaktade sina djur på gården känns beklämmande avlägsen. Skriken från stressade, plågade eller döende grisar i filmen naglar sig fast. Maten på din tallrik är politik. Hur smakar biffen?".
Det är bra att få lite vatten på sin kvarn ibland. Siffrorna kan jag dock inte garantera stämmer.
"Idag finns tre gånger fler boskapsdjur än människor på jorden. Det blir i runda tal 20 miljarder djur som käkar upp hälften av all föda som produceras i världen. Och den som äter skiter som bekant. Urin och avföring bildar metangaser och ammoniak som leder till att växthuseffekten ökar. Utsläppen från djurfabriker gör sjöar och floder övergödda med syrebrist och döda fiskar som följd. Till och med vårt eget människobajs gör skada. Om folk gick över till vegetarisk kost så skulle kväveutsläppen minska från dagens 90 gram per person och dag till 30 gram.
Regnskogen har tvingats lämna plats åt betesdjur och sojabönsodlingar som göder andra djur i köttindustrin. Produktionen för att föda upp animalisk mat kräver en tio gånger större yta än för vegetabilisk gröda. Och inte särskilt förvånande är det att den rikaste femtedelen av jordens befolkning tuggar i sig hälften av allt kött i världen. Nords överkonsumtion av djur sker på bekostnad av fattiga i Syd. Medan människor svälter äter sig grisar mätta. Därutöver kan man ifrågasätta rimligheten i att en miljard människor lider brist på rent vatten samtidigt som levsmedelsproduktionen - och då främst köttproduktionen - kräver störst mängd vatten. Sug bara på den här: det krävs 100 000 liter vatten för att få fram ett kilo nötkött.
Så tvingar jag mig till slut att se filmen om EU:s djurtransporter. En film som handlar om hur ekonomiska intressen segrat medan djuren blivit de stora förlorarna. De tillåts fraktas inom EU i 29 timmar med enbart en timmes rast. Naturligtvis hålls inte ens de här lågt hållna kraven. Miljontals kor, grisar, får och hästar forslas upp emot hundra timmar, fastkedjade, utan vatten eller tillräckligt med syre. Givetvis dör många innan de når slakteriet, där de annars ofta får halsen avskuren utan bedövning, och lämnas att förblöda till döds. Som om det inte var illa nog subventionerar EU transporterna och övrig animalieindustri. EU:s kostnader för olika stöd enbart till nötköttsproduktion uppgår till över 6 miljoner euro. Varje år! Dina och mina kulor kära kamrat! Men nu säger förstås den skeptiske att det där djurplågeriet inte sker hos oss. Att här är vi snälla mot djuren och att Astrid Lindgrens ande vilar över LRF och politiker. Men såväl grisar som kalvar sänds i ökad omfattning från Sverige till slakt på annat håll i Europa. Och bara det faktum att såväl skolelever som journalister ofta förvägras att besöka svenska slakterier tyder på att det som sker inne i dödsfabrikerna antagligen inte talar till köttindustrins fördel. Tiden då man likt Svensson i Sjöhult slaktade sina djur på gården känns beklämmande avlägsen. Skriken från stressade, plågade eller döende grisar i filmen naglar sig fast. Maten på din tallrik är politik. Hur smakar biffen?".
Det är bra att få lite vatten på sin kvarn ibland. Siffrorna kan jag dock inte garantera stämmer.
söndag, april 11, 2004
Dagens Mian
Har börjat läsa Mian Lodalens "Kärlek - samlade krönikor". Jag tycker väl inte att den är sådär superunderhållande, men hon har i alla fall en del bra saker att säga. Det jag saknar är kanske lite mer provokation (i stil med Linda Skugge), men bara för att Lodalen är mer saklig gör det ju inte budskapen sämre. Tänkte hur som helst återge lite delar ur boken som jag själv tycker om. Här kommer den första:
"Nu kanske ni tror att jag är en sådan där biologist som tror på teorin om att män och kvinnor ÄR olika av naturen, att kvinnor är goda och män onda och att kvinnor får gröt i hela skallen när de är gravida. Jag tror lika lite på det som att färgade har rytmen i blodet. Men det finns ett karaktärsdrag som nästan alla män delar på ett sätt som kvinnor inte gör och det är den formidabla beundran inför varandra.
Jag har länge på fullt allvar undrat om inte alla män egentligen innerst inne är bögar. De skiner upp som små barn på julafton i varandras sällskap. Om en man sitter som ensam hane på till exempel en middag med enbart kvinnor så kan man ge sig fan på att om en annan man träder in på arenan så kommer snubben vid bordet att slukas upp av denne räddande riddare. Och sedan sitter de allt som oftast där och tindrar och bekräftar varandra med garv och ryggdunkar medan alla kvinns runt omkring bleknar bort i en grå dimma. En välkänd härskarteknik som går ut på att osynliggöra kvinnor brukar feminister kalla ett sådant beteende. Ha! Det där är ren och skär attraktion, if you ask me. Och vad ska man kalla de manliga sammansvärjningarna som fotbolls- och ishockeyarenorna utgör där män står i flock och apvrålar medan de storögt beundrar andra män på planen? De är till och med beredda att gå i strid mot andra män som inte gillar samma killar som de. För att inte tala om alla miljontals pittstyrda styrelser och ordenssällskap där kvinnor är bannlysta. Rena rama bögklubbarna. [...] Var på semester häromsistens och träffade en välartad gosse med stil och klass. Knappt hade vi pratat i en timme innan han började ondgöra sig över vilket oerhört bögtycke han hade. En gång hade han till och med ofrivilligt blivit indragen i en torrgnidande dubbelmacka med två läderbögar på ett dansgolv. Det var det värsta han hade varit med om sa han. "Välkommen till verkligheten", sa jag. "Sånt där, eller för all del ännu grövre grejer, har väl varenda brud varit med om". Tänk att det ska vara så svårt för män att inse att skillnaden mellan dem själva och en tvättäkta bög bara är marginell."
Okej, lite provocerande skulle kanske vissa tycka att hon är... Men sak samma, nu ska jag äta tårta :)
"Nu kanske ni tror att jag är en sådan där biologist som tror på teorin om att män och kvinnor ÄR olika av naturen, att kvinnor är goda och män onda och att kvinnor får gröt i hela skallen när de är gravida. Jag tror lika lite på det som att färgade har rytmen i blodet. Men det finns ett karaktärsdrag som nästan alla män delar på ett sätt som kvinnor inte gör och det är den formidabla beundran inför varandra.
Jag har länge på fullt allvar undrat om inte alla män egentligen innerst inne är bögar. De skiner upp som små barn på julafton i varandras sällskap. Om en man sitter som ensam hane på till exempel en middag med enbart kvinnor så kan man ge sig fan på att om en annan man träder in på arenan så kommer snubben vid bordet att slukas upp av denne räddande riddare. Och sedan sitter de allt som oftast där och tindrar och bekräftar varandra med garv och ryggdunkar medan alla kvinns runt omkring bleknar bort i en grå dimma. En välkänd härskarteknik som går ut på att osynliggöra kvinnor brukar feminister kalla ett sådant beteende. Ha! Det där är ren och skär attraktion, if you ask me. Och vad ska man kalla de manliga sammansvärjningarna som fotbolls- och ishockeyarenorna utgör där män står i flock och apvrålar medan de storögt beundrar andra män på planen? De är till och med beredda att gå i strid mot andra män som inte gillar samma killar som de. För att inte tala om alla miljontals pittstyrda styrelser och ordenssällskap där kvinnor är bannlysta. Rena rama bögklubbarna. [...] Var på semester häromsistens och träffade en välartad gosse med stil och klass. Knappt hade vi pratat i en timme innan han började ondgöra sig över vilket oerhört bögtycke han hade. En gång hade han till och med ofrivilligt blivit indragen i en torrgnidande dubbelmacka med två läderbögar på ett dansgolv. Det var det värsta han hade varit med om sa han. "Välkommen till verkligheten", sa jag. "Sånt där, eller för all del ännu grövre grejer, har väl varenda brud varit med om". Tänk att det ska vara så svårt för män att inse att skillnaden mellan dem själva och en tvättäkta bög bara är marginell."
Okej, lite provocerande skulle kanske vissa tycka att hon är... Men sak samma, nu ska jag äta tårta :)
Ångestladdat
Nu under påskhelgen är jag hemma i barndomsstaden. Det är väl trevligt på vissa sätt, men samtidigt tycker jag alltid att det är jobbigt att vara här hemma. Av (mer eller mindre) varierande anledningar. Den här gången har det nog varit insikten om att folk i min ålder har så annorlunda levnadssätt här som varit värst. Eller, jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig... Det jag talar om är i alla fall att så många människor som inte är äldre än jag talar om att förlova sig, och förlovar sig, och att vissa till och med - tillsammans med sina pojkvänner - äger ett par bilar och vissa undantagsfall till och med hus (som de "håller på och renoverar")! Såna saker. Herregud, hur många i min studentumgängeskrets i Göteborg är där i närheten? Ingen faktiskt, trots att de flesta är äldre än mig. Det är verkligen så helt olika liv. Det värsta tycker jag är husskaffandet, för en sådan sak innebär ju att man tänker stanna i staden åtminstone ett någorlunda långt tag framöver. Självklart är det inget fel med det, om man nu trivs med att bo här, men det känns så himla främmande för min del. Att bara sluta gymnasiet och sedan bo kvar här. Att inte vilja flytta någon annanstans och se någonting annat (trots att staden är så liten). Men man borde säkert vara glad om man är nöjd utan att behöva flänga runt halva landet.
Det var hur som helst i fredags, på förfest hemma hos en kompis, som jag reagerade på det här. En sak som kändes trevligt var ju att en del personer börjat på högskola (så att jag slapp vara den enda, "outsidern", som gjorde det), men däremot kändes det typiskt att alla utbildade sig till låglönejobb, dvs undersköterska, sjuksköterska (två personer) och lärare årskurs 1-7. Någon siktade också på att komma in på sjukgymnastutbildning. Och nej! jag tycker inte att det är något fel att utbilda sig till något som inte leder rakt mot rikedom och helgshopping på NK, men det känns fortfarande typiskt att _ingen_ utbildade sig till något mer brett eller välavlönat yrke. Fan, nu låter det kanske som att jag är värsta fördomsfull och föraktar alla, sorry för det, jag vet bara inte hur jag ska kunna uttrycka mig annorlunda. Jag vill bara uppmärksamma mönstret, som känns så typiskt, dvs att antingen stannar man i stan och jobbar inom industrin eller så tar man steget och utbildar sig - men då till något sånt här (åtminstone de som stannar kvar här under utbildningstiden). Och för övrigt kan jag slå mig i backen på att när jag kommer hem om två år eller så så kommer flera stycken ha börjat prata om att skaffa barn (och någon säkert redan gjort det). Oavsett om det sista stämmer eller inte så kan ju inte småstadens beteendemönster vad gäller åldern för att börja skaffa ett stabilt liv leda till annat än att folk (mentalt) blir vuxna och gamla tidigare än studenternas Medelsvensson. Något jag inte eftersträvar. Blablabla. Nu tror jag att jag börjar snurra in mig i mina egna tankar, kanske får ändra lite här senare... Nu blir det bokprat istället.
Det var hur som helst i fredags, på förfest hemma hos en kompis, som jag reagerade på det här. En sak som kändes trevligt var ju att en del personer börjat på högskola (så att jag slapp vara den enda, "outsidern", som gjorde det), men däremot kändes det typiskt att alla utbildade sig till låglönejobb, dvs undersköterska, sjuksköterska (två personer) och lärare årskurs 1-7. Någon siktade också på att komma in på sjukgymnastutbildning. Och nej! jag tycker inte att det är något fel att utbilda sig till något som inte leder rakt mot rikedom och helgshopping på NK, men det känns fortfarande typiskt att _ingen_ utbildade sig till något mer brett eller välavlönat yrke. Fan, nu låter det kanske som att jag är värsta fördomsfull och föraktar alla, sorry för det, jag vet bara inte hur jag ska kunna uttrycka mig annorlunda. Jag vill bara uppmärksamma mönstret, som känns så typiskt, dvs att antingen stannar man i stan och jobbar inom industrin eller så tar man steget och utbildar sig - men då till något sånt här (åtminstone de som stannar kvar här under utbildningstiden). Och för övrigt kan jag slå mig i backen på att när jag kommer hem om två år eller så så kommer flera stycken ha börjat prata om att skaffa barn (och någon säkert redan gjort det). Oavsett om det sista stämmer eller inte så kan ju inte småstadens beteendemönster vad gäller åldern för att börja skaffa ett stabilt liv leda till annat än att folk (mentalt) blir vuxna och gamla tidigare än studenternas Medelsvensson. Något jag inte eftersträvar. Blablabla. Nu tror jag att jag börjar snurra in mig i mina egna tankar, kanske får ändra lite här senare... Nu blir det bokprat istället.
onsdag, april 07, 2004
Want some head, hip hop hero?
Alltså, jag tror inte att det är så många som vid det här laget har undgått att märka att ett "antagningskrav" för musikvideor hos (åtminstone) MTV är att det måste förekomma en massa mer eller mindre nakna tjejer i dem. Det kan ju tyckas att man är så van nu att det inte kan krävas att man ska orka bry sig längre, eller att man bör rikta sin energi mot andra områden där det kanske finns en åtminstone minimal möjlighet att förändra något (vilket inte känns så aktuellt i musikvideobranschen för tillfället, nakenvideor säljer uppenbarligen). Men det skiter jag i! Jag blir fortfarande upprörd! Musikvideorna är ju ett av de absolut främsta forumen för sexism och varför i helvete ska jag acceptera det bara för att jag nog inte kan ändra på det!? Jag tänker fortsätta att bli upprörd! Speciellt som det säkerligen mest är unga människor som kollar på dem, och det vet man ju själv hur bra man mådde när man var tonåring och hur mottaglig man faktiskt var för alla signaler om hur man ska se ut och vara (oavsett om man fattade det själv eller inte).
Men varför kom jag att tänka på det här nu då? Jo, därför att det är någon slags topp tio-lista med TLC på MTV just nu. Längst ner på listan låg bland annat "What about your friends?" och "Ain't to proud to beg", som vad jag förstår kom ut 1992. När jag ser de här videorna blir jag både glad och ledsen. Glad över det sena åttiotalet och tidiga nittiotalet, då det verkade finnas så mycket glädje i den musik som gjordes av det här slaget, och ledsen för hur det ser ut nu. Med dagens mått mätt ser ingen som är med i videorna riktigt klok ut. De har säckiga byxor och jättestora t-shirtar i alla olika färger och med massa fula motiv, bland annat förekommer Flintstones. Till det kan läggas diverse accessoarer, exempelvis en gigantisk napp i ett snöre runt halsen, en jättestor neongrön mössa, ett par glasögon där ena ögat täcks av ett stekt ägg i plast. Dessutom är det verkligen dans man ägnar sig åt, inte något meningslöst sexande som drar åt rytmiska rörelsemönster. Och under de där gigantiska färgglada t-shirtarna, finns det egentligen några bröst? kan man fråga sig. Poängen är att det inte är viktigt. Det är glädjen och dansen som uppmärksammas i videorna, inte att tjejerna har välformade kroppar under kläderna. Salt n' Pepa har också gjort en del såna här videor tror jag och även om de kanske i vissa fall har mer kroppsavslöjande kläder på sig (i videorna som kom ut ungefär samtidigt) så beror det, är jag övertygad om, inte på att de måste, för att alla videor var sådana, utan på att de tyckte att det var snyggt och coolt (för det var det).
Hur som helst, jag fortsätter att kolla på TLC-videorna på listan, försäkrad om att det snabbt kommer att bli mer avklätt, och mer sexande, då vi klättrar uppåt och de nyare/mer populära videorna visas. Delvis har jag rätt, men det är ingen drastisk förändring (förutom när de byter neonen till mer moderna färger kanske). Det är många videor där de har rätt okej med kläder på sig, vilket jag även anser vara fallet när de står i tighta toppar. Jag menar, det är fortfarande extremt stor skillnad på dessa videor och dagens, där brudarna står i minimala bikinis och vickar på rumporna. TLC kombinerar gärna säckiga brallor med minitoppar, men desto viktigare är ju att det märks att de här brudarna har koll, att de vet vad de gör, att de har självförtroende och aldrig skulle låta någon sätta sig på dem. Oavsett om de klätt av sig lite för att de måste eller inte så blir de inte reducerade till sexobjekt, som så ofta känns vara fallet nuförtiden med andra artister (till exempel Britney Spears, "the slave for you"). En positiv överraskning är att i videon till låten "Girl talk", som verkar ha kommit ut så sent som 2002, har de fortfarande scener där de står och dansar i heltäckande säckiga (om än lite mer smakfulla än tio år tidigare) kläder - och resten var inte heller så särskilt naket tror jag. Det jag är mest skeptisk över är nog "Unpretty", där de sjunger om utseendefixering och krav, men samtidigt ser mer avklädda och perfekt stylade ut än någonsin. I videon finns klipp på en tjock tjej som hetsäter och gråter och känner sig ful, och då blir det ju bara ännu tydligare att "ja, den här tjejen är ful, men TLC är skitsnygga". Äsch, man måste nog iofs vara skitsnygg (eller man) för att få klaga på utseendekraven i vår sjuka värld. Och de måste kanske klä av sig lite för att fortfarande kunna sälja. I sista låten, "Scrubs", har de en del naken hud, men fortfarande inte på ett objektsätt. De är absolut mest coola. En viktig distinktion mellan dem och andra är kanske att det inte är någon fixering på speciella kroppsdelar, utan fokus på kroppen som helhet, jag vet inte.
Det jag undrar, apropå att den här anpassningen (att de måste klä av sig åtminstone lite) kanske är "nödvändig", är hur det är möjligt för alla hiphopsnubbar att gå omkring i sina fula jävla baskettröjor med spelarnummer på. Det är för fan inte snyggare än kläderna TLC hade för tolv år sedan, möjligtvis är färgerna lite bättre.
En intressant notering som jag har gjort är att det faktiskt är en ny artist (som visas på MTV) som lyckats göra det som jag trodde var nästan omöjligt nuförtiden, dvs att fokusera på dansen och inte det halvnakna sexandet, nämligen Jamelia. Hon har något rött, småsäckigt har jag för mig, linne, byxor och en keps på huvudet och så går hon runt i sin video "Superstar" och dansar på lite olika ställen. Dans för dansens och rolighetens skull, ser det ut som, även om jag inte minns exakt hur videon är. Det är detta jag saknar! Missy Elliot är väl ett annat exempel på artist som har en del snygg, och "riktig", dans i sina videor, men en del sexande också tror jag. Det blir dock en helt annan grej när det är Missy som sexar sig, eftersom hon dels är svincool i sig själv och dels inte stämmer in på det rådande idealet, varför hon inte blir meningslöst sexobjekt. Återigen, jämför med när Britney åmar sig framför kameran. Poor Britney. Okej, det finns säkert fler av de stora artisterna som är bra, men jag orkar inte skriva mer.
De värsta sexistvideorna är i alla fall helt klart dem med hiphopsnubbarna som själva står i en säck och sjunger, medan de slängt in lite trånande skitidealsnygga (läst på valfritt sätt) tjejer som står i bikini och fuktar läppen såfort de tittar år grabbarnas håll. Vad de tänker förstår vi ju alla. Om inte annat, se rubriken.
Men varför kom jag att tänka på det här nu då? Jo, därför att det är någon slags topp tio-lista med TLC på MTV just nu. Längst ner på listan låg bland annat "What about your friends?" och "Ain't to proud to beg", som vad jag förstår kom ut 1992. När jag ser de här videorna blir jag både glad och ledsen. Glad över det sena åttiotalet och tidiga nittiotalet, då det verkade finnas så mycket glädje i den musik som gjordes av det här slaget, och ledsen för hur det ser ut nu. Med dagens mått mätt ser ingen som är med i videorna riktigt klok ut. De har säckiga byxor och jättestora t-shirtar i alla olika färger och med massa fula motiv, bland annat förekommer Flintstones. Till det kan läggas diverse accessoarer, exempelvis en gigantisk napp i ett snöre runt halsen, en jättestor neongrön mössa, ett par glasögon där ena ögat täcks av ett stekt ägg i plast. Dessutom är det verkligen dans man ägnar sig åt, inte något meningslöst sexande som drar åt rytmiska rörelsemönster. Och under de där gigantiska färgglada t-shirtarna, finns det egentligen några bröst? kan man fråga sig. Poängen är att det inte är viktigt. Det är glädjen och dansen som uppmärksammas i videorna, inte att tjejerna har välformade kroppar under kläderna. Salt n' Pepa har också gjort en del såna här videor tror jag och även om de kanske i vissa fall har mer kroppsavslöjande kläder på sig (i videorna som kom ut ungefär samtidigt) så beror det, är jag övertygad om, inte på att de måste, för att alla videor var sådana, utan på att de tyckte att det var snyggt och coolt (för det var det).
Hur som helst, jag fortsätter att kolla på TLC-videorna på listan, försäkrad om att det snabbt kommer att bli mer avklätt, och mer sexande, då vi klättrar uppåt och de nyare/mer populära videorna visas. Delvis har jag rätt, men det är ingen drastisk förändring (förutom när de byter neonen till mer moderna färger kanske). Det är många videor där de har rätt okej med kläder på sig, vilket jag även anser vara fallet när de står i tighta toppar. Jag menar, det är fortfarande extremt stor skillnad på dessa videor och dagens, där brudarna står i minimala bikinis och vickar på rumporna. TLC kombinerar gärna säckiga brallor med minitoppar, men desto viktigare är ju att det märks att de här brudarna har koll, att de vet vad de gör, att de har självförtroende och aldrig skulle låta någon sätta sig på dem. Oavsett om de klätt av sig lite för att de måste eller inte så blir de inte reducerade till sexobjekt, som så ofta känns vara fallet nuförtiden med andra artister (till exempel Britney Spears, "the slave for you"). En positiv överraskning är att i videon till låten "Girl talk", som verkar ha kommit ut så sent som 2002, har de fortfarande scener där de står och dansar i heltäckande säckiga (om än lite mer smakfulla än tio år tidigare) kläder - och resten var inte heller så särskilt naket tror jag. Det jag är mest skeptisk över är nog "Unpretty", där de sjunger om utseendefixering och krav, men samtidigt ser mer avklädda och perfekt stylade ut än någonsin. I videon finns klipp på en tjock tjej som hetsäter och gråter och känner sig ful, och då blir det ju bara ännu tydligare att "ja, den här tjejen är ful, men TLC är skitsnygga". Äsch, man måste nog iofs vara skitsnygg (eller man) för att få klaga på utseendekraven i vår sjuka värld. Och de måste kanske klä av sig lite för att fortfarande kunna sälja. I sista låten, "Scrubs", har de en del naken hud, men fortfarande inte på ett objektsätt. De är absolut mest coola. En viktig distinktion mellan dem och andra är kanske att det inte är någon fixering på speciella kroppsdelar, utan fokus på kroppen som helhet, jag vet inte.
Det jag undrar, apropå att den här anpassningen (att de måste klä av sig åtminstone lite) kanske är "nödvändig", är hur det är möjligt för alla hiphopsnubbar att gå omkring i sina fula jävla baskettröjor med spelarnummer på. Det är för fan inte snyggare än kläderna TLC hade för tolv år sedan, möjligtvis är färgerna lite bättre.
En intressant notering som jag har gjort är att det faktiskt är en ny artist (som visas på MTV) som lyckats göra det som jag trodde var nästan omöjligt nuförtiden, dvs att fokusera på dansen och inte det halvnakna sexandet, nämligen Jamelia. Hon har något rött, småsäckigt har jag för mig, linne, byxor och en keps på huvudet och så går hon runt i sin video "Superstar" och dansar på lite olika ställen. Dans för dansens och rolighetens skull, ser det ut som, även om jag inte minns exakt hur videon är. Det är detta jag saknar! Missy Elliot är väl ett annat exempel på artist som har en del snygg, och "riktig", dans i sina videor, men en del sexande också tror jag. Det blir dock en helt annan grej när det är Missy som sexar sig, eftersom hon dels är svincool i sig själv och dels inte stämmer in på det rådande idealet, varför hon inte blir meningslöst sexobjekt. Återigen, jämför med när Britney åmar sig framför kameran. Poor Britney. Okej, det finns säkert fler av de stora artisterna som är bra, men jag orkar inte skriva mer.
De värsta sexistvideorna är i alla fall helt klart dem med hiphopsnubbarna som själva står i en säck och sjunger, medan de slängt in lite trånande skitidealsnygga (läst på valfritt sätt) tjejer som står i bikini och fuktar läppen såfort de tittar år grabbarnas håll. Vad de tänker förstår vi ju alla. Om inte annat, se rubriken.
lördag, april 03, 2004
Nej!
Jag vet inte hur man gör egna hemsidor eller fixar sin blog och
NEJ, jag vet inte hur man lägger upp länkar heller, även om jag antar att det inte är särskilt svårt.
Men det gör mig inte till en sämre människa!
NEJ, jag vet inte hur man lägger upp länkar heller, även om jag antar att det inte är särskilt svårt.
Men det gör mig inte till en sämre människa!
Nej nej nej
jag ska inte börja gråta, jag ska skriva mer.
Apropå det här med att jag hatar att inte förstå saker. Jag hatar också att inte veta vad jag tycker om saker. Att inte ha bestämt vilken min åsikt är.
Den här kursen som vi läser nu, och som jag säkert kommer att tjata om i åtminstone vartannat inlägg under resten av månaden, Demokrati- och rättviseteori, är ju som sagt väldigt intressant. Det är nog den mest intressanta kursen hittills. Läraren (som vi haft än så länge) är också otroligt skicklig och bra på alla sätt och vis, vilket han ska ha speciell cred för eftersom han nyligen doktorerat och alltså inte har så lång undervisningserfarenhet som andra mer eller mindre misslyckade lärarexempel som vi råkat ut för.
Till saken nu. Det går inte att förneka att det är mycket praktiskt och ganska avkopplande med kurser där man inte tvingas att tänka efter. Det är bara att läsa böckerna och lära sig det som står och om man kan resonera runt det eller inte spelar åtminstone inte en avgörande roll. Vad gäller den här kursen är det tvärtom. Det är inte så viktigt att lära sig en massa detaljer, däremot de stora dragen och att resonera kring dessa. Visst, det är bra. Och roligt och intressant. Det är också tydligt att klassrumsresonemang kring olika ismer väcker folks känslor. Senast var det minst åtta olika personer som öppnade munnen, vilket måste vara rekord under ett och samma lektionstillfälle. Men, det jobbiga med kurser som lägger fram så mycket olika tankegångar och argument från alla håll och kanter är att MAN JU BLIR HELT JÄKLA FÖRVIRRAD. Plötsligt när jag sitter där kommer jag på mig själv med att inte veta vad jag tycker! Det är så många olika aspekter att ta hänsyn till, och de olika ismerna (och deras olika inriktningar) har ju alla förespråkare som sagt väldigt bra saker. Men samtidigt som olika ismer verkar mer eller mindre bra så finns det alltid någonting som gör att de verkar omöjliga. Det finns alltid någonting som inte är konsekvent eller som verkar olösligt och hur ska man då kunna argumentera och säga att ”den och den ismen är bäst”? Det går ju inte att stå för någonting! Allt verkar bra men allt verkar omöjligt. Eller nej, allt verkar inte bra, för vissa grejer tror jag på och andra inte, men det är också svårt att argumentera enbart genom att föra fram sin övertygelse, när man inte har logiska argument mot vad någon person som förespråkar någon ism säger. (”Han slet sitt hår”!) Jag får ingen ro i kroppen när jag inte vet vad jag tycker och när jag inte kan argumentera (eftersom jag inte vet vad jag tycker). Jag är så van att alltid ha argument, åtminstone att alltid ha tagit ställning (eller annars snabbt kunna göra det). Men det här är säkert nyttigt. Och definitivt värt jobbigheten! Det enda rätta är ju att acceptera att allting inte är svart eller vitt, men det är så jobbigt, för då måste man alltid göra en massa förbehåll när man argumenterar och för fram sin tro, om man nu gör detta i någon speciell läras namn.
En annan störande sak, som också anknyter till det här. Jag läser boken ”Modern politisk filosofi” av Will Kymlicka, som är kurslitteratur. Den är mycket intressant och behandlar utilitarismen, liberalismen, libertarianismen, marxismen, kommunitarismen och feminismen. Problemet är bara det att författaren förstås råkar ha en egen åsikt och den lutar starkt åt det liberala hållet. Detta får honom att dissa alla ismer som han inte själv identifierar sig med (företrädesvis innan han ens berättat vad de går ut på) medan det som han själv grundar sina åsikter på inte alls får utstå så mycket kritik. Liberalismen vävs tvärtom in i alla andra ismers kapitel som bevis och förklaring på varför de har fel. Visst, det är ju inte så konstigt och det gör inte diskussionen och argumenteringen mindre intressant i det stora hela. Dock måste jag ju säga att det är lite svårt för mig som känner mig allmänt förvirrad (se ovan), och dessutom inte jobbar som politisk filosof på heltid, att för mig själv kunna argumentera emot när han till exempel förkastar utilitarismen, vilket ju en utilitarist skulle kunnat göra. Det blir också svårt att komma på alla motargument vad gäller de liberala teorierna som jag antar att en utilitarist kanske skulle framfört om hon fick chansen. Slutsatsen är att det känns som att jag kanske missar en del bitar på grund av att författaren är så otroligt partisk och det tycker jag är synd (samtidigt som det ju är bra att det är tydligt att han är partisk, så att man kan ”gardera” sig).
Vale. Estoy muy cansado y tengo que dormir. Buenas noches.
(Fast jag postar nog inte det här förrän imorgon.)
Apropå det här med att jag hatar att inte förstå saker. Jag hatar också att inte veta vad jag tycker om saker. Att inte ha bestämt vilken min åsikt är.
Den här kursen som vi läser nu, och som jag säkert kommer att tjata om i åtminstone vartannat inlägg under resten av månaden, Demokrati- och rättviseteori, är ju som sagt väldigt intressant. Det är nog den mest intressanta kursen hittills. Läraren (som vi haft än så länge) är också otroligt skicklig och bra på alla sätt och vis, vilket han ska ha speciell cred för eftersom han nyligen doktorerat och alltså inte har så lång undervisningserfarenhet som andra mer eller mindre misslyckade lärarexempel som vi råkat ut för.
Till saken nu. Det går inte att förneka att det är mycket praktiskt och ganska avkopplande med kurser där man inte tvingas att tänka efter. Det är bara att läsa böckerna och lära sig det som står och om man kan resonera runt det eller inte spelar åtminstone inte en avgörande roll. Vad gäller den här kursen är det tvärtom. Det är inte så viktigt att lära sig en massa detaljer, däremot de stora dragen och att resonera kring dessa. Visst, det är bra. Och roligt och intressant. Det är också tydligt att klassrumsresonemang kring olika ismer väcker folks känslor. Senast var det minst åtta olika personer som öppnade munnen, vilket måste vara rekord under ett och samma lektionstillfälle. Men, det jobbiga med kurser som lägger fram så mycket olika tankegångar och argument från alla håll och kanter är att MAN JU BLIR HELT JÄKLA FÖRVIRRAD. Plötsligt när jag sitter där kommer jag på mig själv med att inte veta vad jag tycker! Det är så många olika aspekter att ta hänsyn till, och de olika ismerna (och deras olika inriktningar) har ju alla förespråkare som sagt väldigt bra saker. Men samtidigt som olika ismer verkar mer eller mindre bra så finns det alltid någonting som gör att de verkar omöjliga. Det finns alltid någonting som inte är konsekvent eller som verkar olösligt och hur ska man då kunna argumentera och säga att ”den och den ismen är bäst”? Det går ju inte att stå för någonting! Allt verkar bra men allt verkar omöjligt. Eller nej, allt verkar inte bra, för vissa grejer tror jag på och andra inte, men det är också svårt att argumentera enbart genom att föra fram sin övertygelse, när man inte har logiska argument mot vad någon person som förespråkar någon ism säger. (”Han slet sitt hår”!) Jag får ingen ro i kroppen när jag inte vet vad jag tycker och när jag inte kan argumentera (eftersom jag inte vet vad jag tycker). Jag är så van att alltid ha argument, åtminstone att alltid ha tagit ställning (eller annars snabbt kunna göra det). Men det här är säkert nyttigt. Och definitivt värt jobbigheten! Det enda rätta är ju att acceptera att allting inte är svart eller vitt, men det är så jobbigt, för då måste man alltid göra en massa förbehåll när man argumenterar och för fram sin tro, om man nu gör detta i någon speciell läras namn.
En annan störande sak, som också anknyter till det här. Jag läser boken ”Modern politisk filosofi” av Will Kymlicka, som är kurslitteratur. Den är mycket intressant och behandlar utilitarismen, liberalismen, libertarianismen, marxismen, kommunitarismen och feminismen. Problemet är bara det att författaren förstås råkar ha en egen åsikt och den lutar starkt åt det liberala hållet. Detta får honom att dissa alla ismer som han inte själv identifierar sig med (företrädesvis innan han ens berättat vad de går ut på) medan det som han själv grundar sina åsikter på inte alls får utstå så mycket kritik. Liberalismen vävs tvärtom in i alla andra ismers kapitel som bevis och förklaring på varför de har fel. Visst, det är ju inte så konstigt och det gör inte diskussionen och argumenteringen mindre intressant i det stora hela. Dock måste jag ju säga att det är lite svårt för mig som känner mig allmänt förvirrad (se ovan), och dessutom inte jobbar som politisk filosof på heltid, att för mig själv kunna argumentera emot när han till exempel förkastar utilitarismen, vilket ju en utilitarist skulle kunnat göra. Det blir också svårt att komma på alla motargument vad gäller de liberala teorierna som jag antar att en utilitarist kanske skulle framfört om hon fick chansen. Slutsatsen är att det känns som att jag kanske missar en del bitar på grund av att författaren är så otroligt partisk och det tycker jag är synd (samtidigt som det ju är bra att det är tydligt att han är partisk, så att man kan ”gardera” sig).
Vale. Estoy muy cansado y tengo que dormir. Buenas noches.
(Fast jag postar nog inte det här förrän imorgon.)
fredag, april 02, 2004
ghost town
Det är sällan jag verkligen blir fascinerad och gripen på riktigt. Men jag kunde bara inte sluta läsa, och titta, på den här sidan:
http://www.angelfire.com/extreme4/kiddofspeed/
Det som jag tror att jag alltid kommer att minnas vad gäller Tjernobyl, och i högre grad än allt annat vara obenägen att begripa, är det faktum att när brandmännen gav sig iväg för att släcka branden i reaktorn så visste de inte alls vad de var på väg till. De trodde att det var en vanlig eldsvåda. Ingen informerade dem om vad det var frågan om. Jag kommer aldrig att förstå det, den situationen. Inte bara att folk inte berättade för dem, men att en sådan sak över huvud taget kunde hända, oavsett vems fel det var. Och att ingen heller informerade människorna som bodde i området om att de måste bege sig därifrån förrän det hade gått flera dagar. Det är bara så annorlunda från alla andra händelser man hör om.
Jag menar, jag förstår till exempel inte hur Bush's hjärna fungerar, eller hur han kan tycka att USA har rätt att kriga mot alla länder som passar dem, men jag förstår ju att han vill göra det utifrån sina resonemang. Att det beror på landets egoistiska syften och så vidare. Att det kan vara "värt" att döda människor i ett annat land för att göra USAs ("världens") villkor bättre. Men att en regering inte informerar sitt folk om att de måste flytta, att det har hänt en olycka som riskerar att döda dem alla om de inte genast ger sig iväg. Att de bara är tysta. Att de bara låter en vecka gå utan att säga någonting. Jag hatar att inte förstå saker.
Läste för flera år sedan boken "Bön för Tjernobyl". Den var vad jag minns väldigt rak på sak, inte alls medvetet sentimental. Men det gjorde egentligen allt värre. I boken fanns en massa intervjuer som författaren (Svetlana Aleksijevitj) gjort med människor som bodde kvar i området (boken gavs ut 1997, jag vet inte när intervjuerna gjordes) och en del av dem som intervjuades "trodde inte" på Tjernobyl. "Det där är nåt som dom har hittat på för att skrämma oss", typ. Jag antar att folks bestående omedvetenhet också, åtminstone indirekt, säger någonting om regeringen. Och när jag läste kändes det helt förbluffande att människor som var, och varit, så nära olyckan inte trodde på den. På att den hade hänt eller att det var farligt. Jag minns inte exakt hur de uttryckte sig. Men jag har för mig att någon sa, som "ofarlighetsargument", ungefär att "Allt ser ju ut precis som vanligt". Ser ut, ja. Kommer någonsin bli igen, nej. Den här okunskapen är också något som jag inte kan förstå.
Usch, det är sent. Jag har sovit för lite och läst hela dagen. Jag är labil. Snart kommer jag nog börja gråta.
http://www.angelfire.com/extreme4/kiddofspeed/
Det som jag tror att jag alltid kommer att minnas vad gäller Tjernobyl, och i högre grad än allt annat vara obenägen att begripa, är det faktum att när brandmännen gav sig iväg för att släcka branden i reaktorn så visste de inte alls vad de var på väg till. De trodde att det var en vanlig eldsvåda. Ingen informerade dem om vad det var frågan om. Jag kommer aldrig att förstå det, den situationen. Inte bara att folk inte berättade för dem, men att en sådan sak över huvud taget kunde hända, oavsett vems fel det var. Och att ingen heller informerade människorna som bodde i området om att de måste bege sig därifrån förrän det hade gått flera dagar. Det är bara så annorlunda från alla andra händelser man hör om.
Jag menar, jag förstår till exempel inte hur Bush's hjärna fungerar, eller hur han kan tycka att USA har rätt att kriga mot alla länder som passar dem, men jag förstår ju att han vill göra det utifrån sina resonemang. Att det beror på landets egoistiska syften och så vidare. Att det kan vara "värt" att döda människor i ett annat land för att göra USAs ("världens") villkor bättre. Men att en regering inte informerar sitt folk om att de måste flytta, att det har hänt en olycka som riskerar att döda dem alla om de inte genast ger sig iväg. Att de bara är tysta. Att de bara låter en vecka gå utan att säga någonting. Jag hatar att inte förstå saker.
Läste för flera år sedan boken "Bön för Tjernobyl". Den var vad jag minns väldigt rak på sak, inte alls medvetet sentimental. Men det gjorde egentligen allt värre. I boken fanns en massa intervjuer som författaren (Svetlana Aleksijevitj) gjort med människor som bodde kvar i området (boken gavs ut 1997, jag vet inte när intervjuerna gjordes) och en del av dem som intervjuades "trodde inte" på Tjernobyl. "Det där är nåt som dom har hittat på för att skrämma oss", typ. Jag antar att folks bestående omedvetenhet också, åtminstone indirekt, säger någonting om regeringen. Och när jag läste kändes det helt förbluffande att människor som var, och varit, så nära olyckan inte trodde på den. På att den hade hänt eller att det var farligt. Jag minns inte exakt hur de uttryckte sig. Men jag har för mig att någon sa, som "ofarlighetsargument", ungefär att "Allt ser ju ut precis som vanligt". Ser ut, ja. Kommer någonsin bli igen, nej. Den här okunskapen är också något som jag inte kan förstå.
Usch, det är sent. Jag har sovit för lite och läst hela dagen. Jag är labil. Snart kommer jag nog börja gråta.
torsdag, april 01, 2004
fortsättning....
Ojojoj, nu har jag läst så mycket om hedonistisk utilitarism, omfördelning, prioritetsordningar, distributiv rättvisa, rättvisa förvärv, överföringar och innehav, slutresultatsprinciper och berättigandeteori att det bara snurrar i huvudet. Den här demokrati- och rättviseteorikursen är verkligen hur intressant som helst, men ack och ve om man har svårt att koncentrera sig en endaste timme. Det är bara heltidsplöjning som gäller om allt ska hinnas med.
Jaja, jag skulle bara skriva det sista apropå London.
3. En av mina kompisar, Eva, har ju just flyttat dit med två av sina kompisar. Nu bodde de alla tre i ett nio kvadratmeter stort rum på ett hostel. De betalade 4200 kronor var i månaden. De som äger stället lär ju bli rika. Men skit i det, själva summan är i alla fall rimlig att betala, om än inte för just det boendet (i längden). Man kan ju lätt tänka sig att det måste vara jobbigt att bo så trångt, men för tillfället måste jag säga att jag skulle föredra det, under förutsättning att jag inte pluggade på det sätt som jag gör nu förstås (då hade det nog varit lite påfrestande). I allmänhet accepterar nog de flesta snabbt och lätt ett boende med mycket lägre standard såfort de flyttar till (exempelvis) London. Är man inte rik måste man helt enkelt bo sunkigt, med mycket lägre standard än vad som är brukligt i Sverige, och oftast tillsammans med andra människor. Jag tycker att hela situationen är så himla sympatisk. Den gör att man fokuserar på helt andra saker än små petitesser vad gäller boendet och dess standard, för det finns ingen rimlig chans att man ska få en "schyst lägenhet med parkettgolv och balkong" eller dylika grejer. När jag kom hem till min stora (förhållandevis) och tysta etta med kokvrå på 32 kvadrat så kändes det så himla tomt. Och meningslöst. Jag tänkte att "vad ska jag med all den här ytan till själv?". Det var förstås en kontrast att lämna de trångbodda personerna i London och komma hit själv till ensamheten i lägenheten. Och jag är trött på det här nu. Snart flyttar jag också till London och bor trångt och sunkigt och i sällskap med andra och när jag flyttar tillbaka till Göteborg tänker jag, om jag inte är trött på att ha sällskap dygnet runt, flytta in i kollektiv eller åtminstone delad lägenhet. Jag är fortfarande övertygad om att det inte är meningen att människor ska sitta ensamma, utspridda i sina små lägenheter. Visst, det kan vara skönt och bra ett tag (till exempel när man just flyttat hemifrån), men jag har kommit på mig själv med att tröttna ganska snabbt. I alla fall hittills. Ta en så enkel grej som att när jag bor med andra skrattar jag så himla många fler gånger varje dag (och det vet väl alla att skratt förlänger livet?). Är inte bara det ett argument?
4. Jag skulle skriva något om att vara en shopaholic men jag tror inte att jag orkar. Det hade bara att göra med att det är så frustrerande att känna sig fattig hela tiden att när jag plötsligt, någon gång, inte gör det kommer det väl leda till något slags överslag som gör att jag blir helt galen och går ut och shoppar upp alla pengar jag har bara för att jag kan. Jag hoppas nästan det. Jag tror att det vore sunt för mig.
Jaha, då var det väl dags att fortsätta läsa då.
Jaja, jag skulle bara skriva det sista apropå London.
3. En av mina kompisar, Eva, har ju just flyttat dit med två av sina kompisar. Nu bodde de alla tre i ett nio kvadratmeter stort rum på ett hostel. De betalade 4200 kronor var i månaden. De som äger stället lär ju bli rika. Men skit i det, själva summan är i alla fall rimlig att betala, om än inte för just det boendet (i längden). Man kan ju lätt tänka sig att det måste vara jobbigt att bo så trångt, men för tillfället måste jag säga att jag skulle föredra det, under förutsättning att jag inte pluggade på det sätt som jag gör nu förstås (då hade det nog varit lite påfrestande). I allmänhet accepterar nog de flesta snabbt och lätt ett boende med mycket lägre standard såfort de flyttar till (exempelvis) London. Är man inte rik måste man helt enkelt bo sunkigt, med mycket lägre standard än vad som är brukligt i Sverige, och oftast tillsammans med andra människor. Jag tycker att hela situationen är så himla sympatisk. Den gör att man fokuserar på helt andra saker än små petitesser vad gäller boendet och dess standard, för det finns ingen rimlig chans att man ska få en "schyst lägenhet med parkettgolv och balkong" eller dylika grejer. När jag kom hem till min stora (förhållandevis) och tysta etta med kokvrå på 32 kvadrat så kändes det så himla tomt. Och meningslöst. Jag tänkte att "vad ska jag med all den här ytan till själv?". Det var förstås en kontrast att lämna de trångbodda personerna i London och komma hit själv till ensamheten i lägenheten. Och jag är trött på det här nu. Snart flyttar jag också till London och bor trångt och sunkigt och i sällskap med andra och när jag flyttar tillbaka till Göteborg tänker jag, om jag inte är trött på att ha sällskap dygnet runt, flytta in i kollektiv eller åtminstone delad lägenhet. Jag är fortfarande övertygad om att det inte är meningen att människor ska sitta ensamma, utspridda i sina små lägenheter. Visst, det kan vara skönt och bra ett tag (till exempel när man just flyttat hemifrån), men jag har kommit på mig själv med att tröttna ganska snabbt. I alla fall hittills. Ta en så enkel grej som att när jag bor med andra skrattar jag så himla många fler gånger varje dag (och det vet väl alla att skratt förlänger livet?). Är inte bara det ett argument?
4. Jag skulle skriva något om att vara en shopaholic men jag tror inte att jag orkar. Det hade bara att göra med att det är så frustrerande att känna sig fattig hela tiden att när jag plötsligt, någon gång, inte gör det kommer det väl leda till något slags överslag som gör att jag blir helt galen och går ut och shoppar upp alla pengar jag har bara för att jag kan. Jag hoppas nästan det. Jag tror att det vore sunt för mig.
Jaha, då var det väl dags att fortsätta läsa då.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)