Ledsen

-Hej, hur är det?
-Inte så bra.
-Nää... *suck av medlidande* Men förutom det där då?
-Jodå, då är det väl okej.

Hur länge kan man med att säga att det inte är bra? Det är ju inte bra. Och för en gångs skull känns det inte som ett läge där man måste låtsas. Och ja, förutom "det där" så är det väl inte dåligt. Men det är bara "det där" som känns väsentligt. Jag gör ju ingenting. Jag jobbar inte och pluggar inte. Umgås bara en del med kompisar och det är väl trevligt, men nu när ångestklumpen försvunnit och jag bara är ledsen så tränger det tyvärr igenom allt umgänge också. Ångesten var bättre, den gick att ignorera - under längre stunder om jag hade tur. Sorgen tränger igenom allt. Gå och lägga sig och gråta, vakna och gråta, gråta i duschen, gråta när jag skriver. Gråta i min kompis knä. Gråta i bilen men tvinga mig att låta bli. Jag vill inte dö i en trafikolycka. Jag önskar att det kunde gå över snart.

En annan sak som jag tänkte på. Tänk om inte musik fanns, då kanske man skulle tagit livet av sig för länge sedan. Jag menar inte "jag är så ledsen nu, om jag inte hade musik hade jag inte velat leva". Men sammanlagt har man ju mått dåligt så otroligt många gånger (och många gånger inte haft så bra distans till saker och ting heller) och då har man alltid kunnat lyssna på musik och den kan i alla fall hjälpa lite. Om den inte funnits så hade det alltid varit lite jobbigare. För att inte tala om kompisarna. Men det här är nog första gången som jag skulle kunna börja gråta inför vem som helst. "Om jag gråter offentligt - då är jag extremt ledsen." Jag trodde faktiskt aldrig att det skulle hända.

Moralen!

"Annika! ANNIKA!! Han försöker förgifta dig! Han försöker förgifta dig!! Han vill ge dig dry martini med svarta oliver!"

Dry martini, med eller utan oliver, ger mig dåliga minnen. Och eftersom min kompis mamma prompt menade att det var gift som jag inte fick dricka så fick det bli någon vaniljvodkadrink istället. Vi var ute på landet och skulle bada vedeldad bastu och rulla i snön. Det var första gången och jag måste säga att snörullningen inte var så farlig som man kunnat föreställa sig. Är dock glad för att det inte var isvak som vi skulle hoppa i. Det var också första gången jag badade bastu på väldigt, väldigt länge och det var så himla skönt. Nackdelen med att värma upp kroppen en massa och sedan kyla ner den genom att gå ut och rulla sig i kall snö var att huden blev mycket känslig och gick sönder på en massa ställen, så nu har jag små rispsår här och där, främst på knäna. Efter bastun blev det dusch, varma mackor och en skön säng. Det var precis den typen av juldagsfirande jag behövde och jag ångrar inte för en sekund att jag inte gick på krogen (särskilt inte när man var tvungen att stå i kö i två timmar för att komma in).

"Vaknade" av att den jättesöta katten slickade mig i håret. VAKNADE av att den söta katten slickade mig på ögonlocket med sandpapperstunga. Hjälp, det var otrevligt. Frukost till Nalle Puh. Tiger var ute och letade efter sitt släktträd, men hittade inga andra tigrar någonstans. De andra vännerna i Sjumilaskogen skrev ett falskt brev (!) till honom som skulle föreställa ett brev från tigersläkten. Vad är detta för moral i ett barnprogram!? Jag blev chockad. Sedan skulle Tiger ordna fest och väntade sig att alla hans tigersläktingar skulle komma och då klädde vännerna ut sig till tigrar och kom till festen! Moralen, moralen!?! Fast Tiger avslöjade dem och blev ledsen. Sedan höll han nästan på att dö i en lavin, men han var så ledsen att han inte verkade bry sig, fast så räddade Ru honom. Och sedan kom Christoffer Robin och undrade vad som var fatt med alla och så fick han situationen förklarad för sig. Och så sa han att Tiger inte skulle vara ledsen längre, för han hade ju familjen precis där - nämligen alla vännerna - och sedan blev det fest igen och alla var glada. Så det var ju en fin sensmoral i slutet. Och jag tänkte på det här med brevet och så, att de bara ville göra honom glad. De kanske tyckte att det var rätt att göra så trots att det inte var ärligt, för att det gjorde Tiger så glad och lycklig som möjligt? Men hur ska barnen fatta att man ska vara ärlig och inte ljuga då? Hm, jag blev helt konfunderad. Är det okej att ljuga om det inte förstör något utan bara hjälper för att göra någon glad, liksom? Vad ska man säga till sina barn, om man har några? Hm. Fast jag tror att det viktigaste var att det slutade lyckligt och att man fattade att man ska vara glad för de vänner man har och att man med dem kan vara som en stor, lycklig familj, typ. Fint.

pepparkakor

Att vakna upp och gråta på julafton var en helt ny upplevelse som inte alls var rolig. Jag antar att chocken börjar släppa lite medan sorgen alltmer tränger fram.

Och nu dagarna innan jul har det planerats tider och mat och så vidare. Vill jag ha det och det på julbordet? När är det bäst att vi äter? Ska vi dricka glögg till Kalle Anka allihop? Blir det bra om alla kommer klockan tre då? Jag kunde inte bry mig mindre. Jag är glad om jag slipper börja gråta inför halva släkten. Jag har ingen aptit. Jag som egentligen älskar mat kommer inte på att jag måste äta förrän magen plötsligt skriker och gör ont och då vill jag fortfarande inte ha någonting. Smörgås och pizzabitar är idealt.

Igår var mina kompisar här och bakade pepparkakor. Det distraherade lite. Hela familjen var hemma och mina kompisar bakade glatt pepparkakskönsorgan och pepparkaksgubbar som bar dem. Det var bara glasyren som fattades. Fan, nu kom jag på en sak. "På julafton ska jag vara glad och positiv." Jag är faktiskt inte säker på att det går. Det där skrev jag dessutom innan det sista jobbiga hade hänt.

Men för all del, god jul!

Tillägg: Att allting har kommit fram känns visserligen som en lättnad, men lättnaden är inte särskilt stor i jämförelse med den ökade tyngden.

Årets låtar

Man ska väl skriva för sin egen skull tror jag. Precis som med musik. Jag är nog rätt enkelspårig. Jag kan lyssna på samma låtar om och om igen, om de får mig att må bättre. Stackars de som jag bor med, de blir nog trötta. Om de märker nåt. I år har jag lyssnat ganska mycket på några låtar.

Under våren åkte jag en del med en viss buss, som jag inte kommer åka med på länge nu tror jag. Då brukade jag lyssna på The Knife. Precis som när jag skulle gå ut - mycket bra förfestmusik. Fast jag kan ha lyssnat sönder skivan lite nu.

The Knife - Pass this on

I'm in love with your brother
what's his name
I thought I'd come by to see him again
and when you two danced
oh what a dance
and when you two laughed
oh what a laugh

Has he mentioned my age, love
or is he more into young girls with dyed black hair
I'm in love with your brother
I thought I'd come by

I'm in love with your brother
yes I am, but maybe I
shouldn't ask for his name
and when you two danced
oh what a dance
and when you two laughed
oh what a laugh

Does he know what I do
you pass this on, won't you
if I asked him once what would he say
is he willing, can he play

I wasn't really looking for some more than
some company on the dance floor
does he know what I do
you pass this on, won't you

The Knife - You make me like charity

You try to feel it but you can't wake up
You try to touch it but you can't wake up
You're holding ice and you don't wake up
increase the size and you don't wake up
I do it backwards but I don't wake up
try to reverse but I don't wake up
I sit astride but I still don't wake up
more than a second
when reading the newspaper
I felt the war
I felt her exposed position
I saw myself in the picture
and I
I took a cab there to hold her
I took a plane there to feel what she felt
You make me like charity
instead of paying enough taxes

Sedan blev det sommar och jag köpte en ny superbra skiva med Alice in Videoland. Hög volym och dansa dansa dansa. Eller bara lyssna.

Alice in videoland - Videogirl

her hair, it shines
it's reaching to her waist
she's fair, divine
I swear, you'll be amazed

if you'd stand beside her
you wouldn't show
but you can't deny her
she won't let you go

She's a videogirl
She's a videogirl
She's a videogirl
In his head you see
I wouldn't wanna be her
(Instead of me)

in your imagination
made up to fit your taste
a brief infatuation
another pretty face

She's a videogirl
She's fiction
A videogirl in his head
She's a videogirl
An addiction
You wouldn't wanna be her
(Instead)

Och sedan blev det lite mer sorgligt, och jag kunde inte låta bli att lyssna på den här låten hela tiden.

Alice in videoland - Panic

I was head over feet
for a fact commited
you said I would cheat
and I cracked and I did

I didn't look
so I mistook
the fact, your acts
were goodhearted

Is this feeling
An obsession of an evilness
It's revealing
It's sweating through
My evening dress

I'm in a moonlight of madness
Wrapped up in sadness
I don't understand myself
God, I wish I was somebody else
I can't deny

I lost the game that I started
I'm to blame that we parted
can no longer deny
I leave love to die

you had me fooled
though I set the rules
I thought you wanted me
to raise my hands

I thought that we were through
now I understand

Och så lyssnade jag rätt mycket på "Diamond" av Klint, från Snatch soundtrack. Fast den är instrumental. Tyvärr gjorde den sig inte så bra i den kassa ljudanläggningen i min Citröen från -88, där jag måste använda konverteringsband för att lyssna på cd-skivor i min cd-spelare.

Och så blev det höst och den var ganska trevlig, men blev så småningom alltmer jobbig. Det var lättare när man var liten. Jag var tvungen att lyssna jättemycket på den här låten. Mycket trevlig.

Julie Ruin - Stay Monkey

Yr love you know it tastes as sweet as
Cold coconut ice cream
Not knowing makes me happy
I just wanna wait and see
Everyday is inhibition
The television is calling you name
Don't do it
I don't want you to
Come on lets not go away
I want I want I want
You to stay monkey with me
Stay monkey with me
Its the movie that never gets filmed
Its the story we won't tell
Its the dolphins speaking our language
Come on baby come one baby don't say why
I want I want I want
You to stay monkey with me
Stay monkey with me

Afraid is much better than a false forever

Och så finns det en som håller vår, sommar, höst och vinter. Inför tentor och när jag är skitledsen och när jag bara vill ha lite mer energi och bli glad och så vidare.

Le tigre - Keep on livin'

You hide inside, so not okay (keep on, keep on livin')
What if you remember more today (keep on, keep on livin')
The phone rings but there's too much to say (keep on, keep on livin')
You tell them to go when you wish they would stay (keep on, keep on livin')
You gotta keep on (keep on livin!) ......

Disproportionate reactions just won't fade (keep on, keep on livin')
Every dude you see puts you in a rage (keep on, keep on livin')
Or stupid shit keeps making you cry (keep on, keep on livin')
Your friends are worried you won't tell them why (keep on, keep on livin')
You gotta keep on (keep on livin!) ......

Look up to the sky sky sky. Take back your own tonight. You'll find more than you see. It's time now now get ready. So you can taste that sweet sweet cake and feel the warm water in a lake (y'know). What about that nice cool breeze? And hear the buzzing of the bumble bees. Just live beyond those neighborhood lives and go past that yard outside andpush through their greatest fears and live past your memories tears cuz you don't need to scratch inside. Just please hold onto your pride and... so don't let them bring you down and don't let them fuck you around cuz those are your arms, that is your heart and no no they can't tear you apart. They can't take it away, no! This is your time this is your life and.... (keep on livin!)

Framtidsplan

Okej.

Aldrig vara otrogen igen.
Om jag är det; vara totalt ärlig.

Umgås mycket med folk som jag känner.

Satsa ordentligt på studierna.

Göra mer kul saker på fritiden.

Vara mer öppen för olika typer av människor.

Inte tappa hoppet.

Och lite nyheter...
Lite ironiskt är allting. Okej, jag sabbade allt. Men nu är jag fri. Han som varit intresserad mycket länge, medan jag varit upptagen, har nyss träffat en annan tjej som han ska dejta nu i dagarna. Inte för att jag säger att något skulle hänt mellan oss annars, men tajmingen för allting som händer just nu måste vara typ världens sämsta. Vi kunde bara skratta åt det. Det var faktiskt rätt komiskt. Jag är inte ledsen eller så, inte för det i alla fall. Men livet är rätt lustigt ibland. Tyvärr kan jag inte riktigt roas av det eftersom jag är så apatisk för tillfället, men idag är i alla fall mitt chocktillstånd lite mindre påtagligt än igår. Men försvinner gör det nog inte på länge.

återcitat

"'Folk skiljer sig för lätt', hör man ofta kristna eller andra bakåtsträvare häva ur sig. Varför ska man hänga sig fast som en desperat igel vid någon om kärleken inte längre är närvarande eller om man lämnat den gemensamma väg som man från början var överens om att följa? Nej, folk som bryter tvåsamheten visar på eget tänkande, styrka och vilja att gå vidare i livet. Och vad är det egentligen som är så ärofyllt med att leva ihop tills döden skiljer en åt? Om det nu finns någon mening alls så kanske den just är att ingå gemenskap ett tag för att sedan gå vidare i livet."
/Mian

Jag antar att det är sådana tankar jag ska tänka.

"Och du får inte förakta dig själv, det är det värsta man kan göra."
Tack mamma.

Jag är inte glad

Fy fan. Det här landet är mörkt, kallt och deprimerande. Hur ska jag stå ut? Jag måste ju bo här igen, förr eller senare, antagligen förr, men jag vill inte vara här. Fast där jag vill vara vill jag inte heller vara just nu, eftersom allting fuckat upp sig. Okej, jag kanske tycker att det är hemskt här för att jag är ledsen och tycker att allting är hemskt, men det är ju helt dött ute och det händer ingenting. Haha, för jag har gjort mycket mer än att åka spårvagn från tågstationen och sedan gå till lägenheten där jag nog ska bo. Nej. Åh, suck.

På julafton ska jag vara glad och positiv.

Vänta lite nu...

"Du kommer aldrig att träffa någon som lever upp till dina höga krav."

"Du är så krävande."

Och nu, "DU kommer aldrig att leva upp till mina höga krav" kanske? Klart att man har krav. I första fallet var jag sexton, kan dock inte tänka mig att jag hade så himla höga krav då. Nu kanske. Jag vet inte. Jag kräver att bli visad respekt och uppskattning i åtminstone samma grad som uppskattning visas andra. Jag kräver att känna att jag är speciell. Ja, jag behöver bekräftelse. Alla behöver bekräftelse. Jag tror att jag kan ge andra bekräftelse. Jag försöker vara snäll och bra fast jag är svinledsen, men jag blir nog inte bättre än såhär.

"Jag älskar dig."
"Hur vet du det - vi känner ju knappt varandra?"
"Men det känns som det. Om det inte är såhär det känns när man älskar någon så vet jag inte vad det innebär."

Väx upp. Jag kan inte bli intresserad av någon som inte förstår att man måste veta någonting djupare om varandra, ha gått igenom åtminstone någonting tillsammans, för att veta att man älskar någon annan. Shit, hur kan man säga sådär? Om det från början funnits en chans så vore den ju helt sabbad nu.

Förhållandequiz.
1. Gör personen dig lycklig?
2. Ger personen dig bra självförtroende?
3. Är du lika lycklig/lyckligare när du är/bor tillsammans med personen än när du är singel eller bor själv?
4. Är du tillsammans för att det känns rätt och inte för att du inte vet hur det vore annars och är rädd för att veta?
5. Är du en lika bra eller bättre person när du är tillsammans med personen som/än när du är ensam?

Ja-svar ska vara bra.

"Du är så negativ. Du klagar så mycket."

Flashback... "Är du en lika bra eller bättre person när du är tillsammans med personen...?". Just det ja, hm. Hur är det nu egentligen?

"Annika has a very positive attitude when it comes to work and people around her..."

Hm, vänta lite... "...positive attitude". Kan jag skriva det i min anställningsansökan då - jag har ju bevis!? Jag är en positiv tjej. Hahaha. Nej, nej, vänta igen... "Du är så negativ." Eh, förvirring.

"Men kan du inte stanna? Vad är det för fel på mig!?"

Det är inget fel på dig. Jag hade gärna stannat, men det blev för jobbigt. Nu kan jag stanna om du vill. (Kanske sex också, det kanske ger mig bekräftelse?? Det är nog inte så bra i så fall.)

"Jag älskar dig fortfarande. Jag har alltid älskat dig."

Jag har alltid älskat dig också. Det är därför det är så jobbigt. Du är den underbaraste person jag träffat.

"Better afraid than a false forever."

Kanske det, jag vet inte. Men inte hur länge som helst.


Jag ska gå till en psykolog nu och rensa min hjärna.

It's been a while

Jag åker hem nu.
Var på jobbet idag och lämnade tillbaka mina kläder. Det var kallt där. Ett par av de automatiska dörrarna in till "vår" del av stationen, dvs den lite lite varmare, hade gått sönder så de stod öppna. Chefen gick i ytterkläder - kappa och halsduk - och höll på att frysa ihjäl. Ett tips till den som ska till den här stan och jobba är kanske att inte söka jobb på en tågstation, för det är inte så varmt där. "Åh, det är så kallt!", "Men, du är ju från Sverige", "Ja, men där är det i alla fall varmt inomhus".

Jag har inte varit på Notting Hill market (förutom när det var festival), eller på Science museum (fast förut har jag varit där) eller på en japansk restaurang som jag borde ha gått till, eller libanesisk restaurang som jag också skulle gå till och jag åkte aldrig till Canterbury. Jag köpte aldrig heller bönor eller mochi i Chinatown, för jag hann tröttna på det innan dess. Handlade kläder gjorde jag, det är till och med lätt för en sån som mig när man är här. Och jag lärde mig lite koreanska. Lite. Nu ska jag hem och baka pepparkakor, dricka glögg och äta lussekatter. Träffa alla människor som jag tycker om, flytta in i en ny lägenhet och skaffa mig ett (nytt) liv. (Tack för tipset.)

åh, vad skönt med en varm dusch. ha!

Jag skulle kunna skriva om jättemånga saker, men jag har inget bra att säga. Så istället kan jag berätta att det här landet fortsätter att vara ett u-land och att det nu är tredje (fjärde?) veckan som allt vatten, utom kallvattnet i handfatet, försvinner tre timmar varje förmiddag. Det är inte så bra när man ska upp och jobba eller dylikt och vill tvätta håret. Visserligen försvinner det strax före åtta eller så, så om man jobbar riktigt tidigt funkar det. Igår tog jag en kvällsdusch och tvättade då äntligen mitt hår för första gången på tre dagar. Håret var ganska äckligt. Den vanliga förmiddagsproceduren ser annars ut såhär: Ta största kastrullen, fyll den med vatten och värm på spisen. Häll en del av vattnet i handfatet och fyll på med lite kallvatten. Tvätta viktiga kroppsdelar. Häll lite kallvatten i det som är kvar i kastrullen så att det blir lagom temperatur. Häll över huvudet. Men det har ju sin charm och kraven sänks lite. Det kommer bli konstigt att komma hem till Sverige och alltid ha vatten i alla kranar, och vanliga golv (inte heltäckningsmatta) och isolerade fönster och inte mögel i något rum, inte ens badrummet. Jag vet inte om jag kommer uppskatta det, jag trivs rätt bra med boendet här. Efter en vecka kommer jag antagligen vara supernostalgisk och bara "åh, det är så mysigt med den engelska standarden!". I och för sig klagar jag egentligen inte nu heller, jag är mest fascinerad över hur de kan tänka så kortsiktigt och därmed konstruera och bygga så himla osmart. Men ingenting spelar egentligen någon roll när man har ett stort och varmt duntäcke att krypa ner under varje kväll. Blir det för jobbigt kan man bosätta sig i sängen, under det. Förutom att jag snart ska flytta då...

Facket är en bra sak

Jag bor gärna i Sverige och betalar hög skatt för att alla ska få ha det bra, och jag får gärna en ganska modest lön om det är vad som behövs för att alla ska få en dräglig levnadsstandard. Och! Jag betalar gärna flera hundra kronor till facket varje månad. Jag betalar gärna dessa hundratals kronor, även om jag inte får något tillbaka förutom en abstrakt trygghet. Facket är nämligen en så otroligt bra sak.

Jag vet att det finns fackförbund i England också, vissa av dem är säkert starka och inflytelserika, jag borde kolla upp detta närmare. Dock är de knappast så allomfattande som hemma. Det finns inte direkt en facklig representant på varje arbetsplats här. Antagligen inte på varannan heller. Det är väl bland annat därför man kan bli behandlad på sätt här som man inte alls skulle blivit behandlad på hemma (utan att lätt kunna göra en stor sak av det). Vissa beteenden från chefers sida hade kanske varit lite svåra att sätta fingret på (rent juridiskt) även hemma, men det skulle säkert i många fall gå att anmäla dem med hänvisning till arbetsmiljölagen. Och oavsett vad lagparagrafer säger så skulle det på grund av kulturen inte vara möjligt att bete sig hur som helst, för människor har nog på åtminstone en majoritet av svenska arbetsplatser kurage nog att säga ifrån om de blir illa behandlade och om inte annat har de nästan jämt ett fackförbund som kan backa upp dem. Jag har svårt att tro att det på en svensk arbetsplats till exempel vore möjligt för en chef att stå och skrika högljutt åt folk hela tiden vad de ska göra, att klaga på anställda - som är där - högljutt inför andra anställda, att skälla ut någon (för att den kom till jobbet över huvud taget) som säger att den måste gå hem för att den mår dåligt och dylika saker. Helt enkelt att förstöra arbetsmiljön så att alla mår psykiskt dåligt.

Och i förrgår kväll blev jag sjuk. Dagen efter skulle jag börja jobba klockan tolv och klockan nio (när chefen kommit till jobbet) ringde jag och sa att jag inte kunde komma.
"Hej, det är Annika, jag kan inte komma till jobbet idag...".
"Åh, idag av alla dagar. Kortmaskinen är trasig och jag har jättemycket att göra på kontoret... Okej, take care", klick.

"Okej, vad synd, krya på dig"? Nejdå. Inte möjligt.

Idag kände jag mig hyfsat kry på morgonen, dvs när jag vaknade klockan tio. Gjorde i ordning lite frukost och satt och åt den när jag kände att jag blev helt yr och insåg att jag nog inte borde jobba idag heller. Ringde alltså vid tolvtiden och sa att jag inte kunde komma (skulle börja vid fyra).
"Hej, det är Annika, jag kan inte komma idag heller."
"Okej, inga problem" *sur röst*
"Jag är ledsen."
"Okej", klick.

Senare ringde hon upp mig och sa att jag skulle ta ledigt resten av veckan och återhämta mig och drog en lång ramsa om en annan tjej som tydligen inte kommit till jobbet och när hon ringt henne hade hon sagt att hon var sjuk. Och nu var chefen på väldigt dåligt humör sa hon. Eh, mitt problem? Jag sa att jag inte har råd att vara borta från jobbet en hel vecka, men jag pratade kanske inte så högt... Hon sa att hon inte kan ha folk som ringer varje dag och säger att de är sjuka, att jag ringde väldigt sent på dagen med tanke på att hon varit på jobbet sedan halv nio, att jag gärna kunde ha sagt dagen innan att jag nog inte skulle kunna jobba idag heller, blabla. Och eftersom hon inte låter andra avsluta sina meningar tyckte jag inte att det var någon idé att försöka säga till henne att jag inte kände hur dåligt jag mådde förrän lite senare på dagen och att jag dagen innan hade trott att jag skulle kunna jobba idag. Och eftersom jag antagligen är helt frisk imorgon kan jag ju inte heller gå till någon läkare och få intyg på att jag är sjuk och få sjukpenning efter fyra dagar, vilket jag annars tror vore möjligt. Så nu fick jag plötsligt en veckas ledigt. Och lite mindre pengar att köpa julklappar för. Detta är till exempel en sådan sak som jag är mycket övertygad om att en arbetsgivare inte skulle komma undan med hemma. "Påtvingad sjukskrivning utan ersättning". Låter fint va? Jag har ju tur som har tillräckligt med pengar sedan tidigare för att det inte ska gå nöd på mig om jag är utan lön i en vecka. För många andra hade det säkert varit mycket jobbigare.

Och visst, det finns säkert någon arbetslagstiftning som säger att man inte får göra såhär här i landet heller, men den känner knappast jag (eller så många andra utlänningar som jobbar på dylika ställen) till. Och även om jag och andra visste exakt vad som gällde - vem skulle ha råd att ta upp frågan? De som har råd har knappast såna simpla och lågbetalda slitjobb som jag. Hade det varit i Sverige tror jag - kanske naivt? - att facket direkt hade hjälpt till med en sådan sak och antagligen hade fixat allt genom i bästa fall bara ett enda samtal till arbetsgivaren. Frågan är förstås hur lätt det är för invandrare i Sverige att få hjälp, men jag antar att det finns tolkhjälp att få om det behövs och att man åtminstone på arbetsplatser där man jobbar vitt får information om facket när man börjar (och på många ställen så gott som automatiskt blir medlem). Facket är en bra sak.


P.S Ja, nu mår jag tillräckligt bra för att skriva en lång klagtext. Och jag hade antagligen kunnat jobba igen redan imorgon. Men när jag ringde upp min chef för att fråga om jag åtminstone kunde få jobba på söndag så sa hon att hon redan satt in någon annan i mitt ställe och att hon ville att jag skulle vara helt frisk när jag kommer tillbaka och därför får vänta tills nästa vecka. Jag kom att tänka på när jag var på jobbet för några dagar sedan och höll på att frysa ihjäl och hon höll med mig om att det var svinkallt (verkar vara ett kännetecken för alla tågstationer här i stan) och sa "ja, jag har två tröjor och två jackor och jag fryser ändå" och jag gick i mina två tröjor, en tjock och en tunn. Och jag kommer också på nu när jag skriver att hon faktiskt sa under ett av våra sammanlagt fyra samtal de senaste två dagarna att "Du kan inte rå för om du är sjuk". Det är konstigt, för det kändes nästan ett tag där som att jag skulle straffas för något...

Fuck the south

En liten USA-länk bara:

Fuck the south

konflikträdsla

Jag blir så himla trött ibland. En sak som gör mig otroligt trött, men som jag inte råkat ut för på ett tag (fram tills i förrgår), är folk som ska hålla på och säga saker som - "jamen, när tjejer pratar i telefon, då pratar de om det och det och si och så" och "när man sitter i soffan så kan en tjej plötsligt säga någonting helt ur tomma luften, som inte alls har med situationen att göra, men så gör inte killar, och det är ju mycket troligare att killen tänker på sex än att tjejen gör det". Jag blir galen. Jag hatar alla "tjejer är och gör så och killar är och gör så"-påståenden. Jaja, om man gör en undersökning så kanske man kommer fram till att killar tänker mer på sex än tjejer, vad vet jag, men om det nu är så så undrar jag vad det spelar för roll. Det känns som att folk alltid vill "bevisa" någonting med den här typen av påståenden, men det enda som händer är ju att man låser fast könen i stereotypfack och ignorerar det faktum att det finns jättemånga fall där det är annorlunda och kanske tvärtom. Jag förstår inte vad man vill komma fram till. Vill man bara göra sig lustig över det andra könets egenheter, som ju inte alls är definitiva och allrådande? Är man rädd för dem som är annorlunda? Om det nu stämmer att det oftast är på ett visst sätt - vad uppnår man genom att säga det? Argh, jag blir galen när folk, ofta utan vettig anledning, ska hålla på och könsgeneralisera och göra sig lustiga (jag tycker inte att det är lustigt). Och det värsta är att om folk gör såhär och man faktiskt orkar bry sig om att säga emot (typ, "jag vet faktiskt flera par där det är tjejen som är mer sexfixerad än killen") och säger att visst visst, det kanske i genomsnitt är som de säger men det finns miljoner undantag och att de är jäkligt tråkiga som håller på och drygar sig och säger såna där grejer (vilket de gärna gör just för att provocera) för att det är helt poänglöst och att de förhållanden som råder kanske för övrigt beror på miljö, uppfostran och så vidare och inte på manligt könshormon och dylikt och ja, helt enkelt argumenterar emot, så blir de ofta helt konflikträdda och typ "ojdå, det var visst ett känsligt ämne" och sedan vill de inte prata mer. Fan, det är så jävla irriterande. Menar de att de bara ska få hålla på och kläcka ur sig såna här "lustiga" kommentarer, för att provocera, men att man inte ska få visa att man blir provocerad om man faktiskt har motargument? Provocera mig inte om du är konflikträdd, tack. Och för att själv generalisera kan jag ju säga att personerna det rör sig om oftast är av manskön. Men de är kanske bara rädda att det ska visa sig i slutändan att miljö avgör 90 procent och biologi 10, och att de då måste dela med sig av makten och härligheten i evighet. Amen.

arbetsmiljö

Jag jobbar på ett sushiställe och när man äter sitter man vid typ en bardisk. Förut var den i trä och stolarna var höga och hade ryggstöd och vägde inte så mycket. Sedan bytte de ut bardisken till en i något svart, hårt material. Och de bytte ut stolarna till några i läderaktigt material, utan ryggstöd och med annorlunda ben. Och de bytte ut hållarna för soja, wasabi, ingefära och annat mot några nya. Och visst, nu ser det mycket snyggare ut, det är ju kul, men hallå, det finns folk som jobbar på stället också och inte bara kunder. Det nya bordet är drygt för så fort det finns minsta lilla smutsfläck eller smula på det så syns det jättebra (vilket är lite drygt eftersom man inte kan städa supernoga hela tiden) och när man torkar bordet tar det jättelång tid innan fukten torkar så ibland måste man torka både med trasa och papper. Och stolarna är väl rätt bekväma (om man inte vill luta sig bakåt), men de väger liksom ett ton, jämfört med de vi hade innan som man kunde slänga upp och ner från bordet med en hand ungefär. En dag kom det en kille från huvudkontoret och då frågade vår manager om vi måste sätta upp de nya stolarna på bordet varje kväll. Killen lyfte lite på en stol och tyckte att den väl inte var så farligt tung, så ja, det måste vi. Jävla pucko. Han lyfte en stol, med båda händerna, en decimiter från golvet. Jag måste lyfta upp och ner kanske trettio stolar varje morgon och kväll, det är ju skitdrygt. Plus att de inte alls har några bra ställen att hålla i, som de andra hade. Och de nya hållarna för tillbehören väger också ett ton, så när man ska göra rent dem måste man nu vara två personer för att sätta tillbaka dem (man skruvar dit dem, till skillnad från förut när man bara lyfte upp dem ur bordet), vilket ju är löjligt. Ibland undrar jag vad de tänkte egentligen. Och en dag kom det någon fjollkille, och två andra personer från huvudkontoret, och pratade om hur snyggt det var och linjerna och blablabla. Och jag hade lust att säga, jaja, sluta fjolla dig, jag ska jobba här och jag tycker att de nya grejerna suger. Oj, vad jag klagar. Som sagt, jag undrar mest bara vad de tänkte. Tänkte de "aha, nu ska vi göra allting snyggt och opraktiskt!"? Det verkar nästan så. Idiotiskt.

The world need trees, not bushes

Idag börjar jag inte jobba förrän klockan fyra och ändå har jag inte gjort nåt annat än att sitta framför datorn hela dagen. Sak samma.

Igår tittade jag på Fahrenheit 9/11. Den var bra, men nej, inte så bra som man kanske hade hoppats. Inte lika bra som Bowling for Columbine. Som alla måste titta på, jag bestämmer! Hur som helst så var filmen helt okej och jag blev förstås lite förbannad, men mest uppgiven. Och förbannad. Och ledsen. Jävla jävla Busch och jävla jävla USA, jag hatar er, i alla fall Bush. Som jag och en kompis pratat om några gånger - det kan ju inte vara så extremt svårt att döda Bush. Det skulle kännas som ett helt okej livsmål. Men jag är för lat och bekväm, och okunnig antagligen. Men jag fattar inte att ingen har dödat honom hittills, eller försökt (fast det har folk kanske gjort. Antagligen inget som man talar högt om). Men till exempel, när han nyss blev vald och åkte i någon bil på någon gata och det var en massa folk runtomkring som kanske protesterade, jag vet inte. Där hade ju någon lätt kunnat skjuta honom inne i bilen. Hm. Fast då kanske folk inte var så upprörda än. Men argh, hur kan folk - nu igen! - rösta på denna stammande idiot? Jag blir galen. "It feels like I'm on crazy pills." Ja, ungefär. Världen är sjuk.

ur Bang igen

Mitt liv som feminist i gymnasiet, 2

Vid ett bord i korridoren sitter balla gänget och håller i uttagningen till "Mr och Miss Överklassgymnasium". Det är omöjligt att undvika, jag måste passera för att kunna ta mig till matsal, kafeteria, bibliotek och toalett. Uppradade, skrevandes och med backslick (ett slags vaxig bakåtkammad frilla) iakttar de mig och alla andra krisande tonåringar som går förbi med ihopsjunkna ryggar. En ball kille pekar på mig och på en plastfolieinklädd låda som står på bordet med ett hål i (som en spargris). Jag ska skriva min favorit, den hetaste i skolan, på en papperslapp. En förutsättning är att alla som röstar anstränger sig som heterosexuella och inte glömmer sin plats i naturen: Det måste vara någon av det motsatta könet. Jag vänder mig om för att se var alla genusutbildade lärare är. Nu borde de väl vakna? Det låter så fint på pappret, en skolmiljö som aktivt arbetar för jämställdhet, mot mobbning, utfrysning och segregering. De kommer väl att stoppa en skönhetstävling i skolkorridoren? Nej, "Mr och Miss"-propaganda kan pryda väggarna men inte affischer om demonstrationer mot kriget i Afghanistan, de river vaktmästarna ner direkt på order av rektorn.

Ur Bang nr 3 2004

Mitt liv som feminist i gymnasiet, 1

Killar, killar, killar, när vi försöker kommunicera med varandra. Eller smink, smink, smink. En del av mig hoppas att en hjältemodig vuxen på skolan ska komma och rädda mig: "Hörni, förstår ni inte att killar och smink är en del av en konspiration. Strukturen är angelägen om att ni ska vända uppmärksamheten från alla världens utmaningar. Den skapar tidskrävande skuldkänslor hos dem som inte är söta och omtyckta. Ni får ingen kraft över, spelplanen blir fri för män att bli direktörer, få nobelpris och åka Vasaloppet." Men inte. "Så typiskt tonårstjejer", säger de och reklampelarna klappar takten till alltsammans.

/Vera Sjunnesson (född 1985)

Ge dem bara!

Alla smarta människor röstade på Kerry och alla dumma röstade på Bush. Och den här gången fick han till och med flest röster också (till skillnad från förra gången då han vann ändå). De dumma människorna var alltså fler, surprise surprise. Det är ju USA vi talar om och jag tänker inte vara snäll och nyanserad - landet och dess invånare är ju dumma i huvudet, uppenbarligen. Hjärntvättade med religiöst svammel och så vidare och så vidare. Men skit samma. Nu ska Blair tydligen ställas inför riksrätt för att han gick med på ett "olagligt" krig eller nåt sånt. Rätt! Ge dem bara! Ge dem så in i helvete mycket stryk. Jag var rädd innan kriget bröt ut, när det var demonstrationer överallt och massa debatt, att när de väl startat kriget och det pågått ett tag så skulle det liksom glömmas bort och media skulle prioritera annat högre än det som hände(r) i Irak. Men icke. Det har inte glömts bort för en enda sekund och kritiken växer och växer och folk börjar väl mer och mer inse - till och med i USA - att kriget var fel och argumenten för det var fel och att de som bestämde alltihop överträdde sina befogenheter ordentligt (även om det verkar vara oklart vem som bestämmer var gränserna går). Jag blev, och är, ledsen för att Bush vann igen, för han är ett idiotiskt svin som inte har på jorden att göra. Men jag blir glad att man överallt, på de mest skilda håll, fortsätter att älta och älta och älta kriget och att frågan inte tappat det minsta i aktualitet. Heja alla bra människor!

This Island

Yeayh! Le tigre har släppt en ny skiva. Jag har köpt den. De är så jävla bra. De har inte glömt kriget.

"It isn't enough to talk about peace. One must believe in it.
It isn't enough to believe in it. One must work at it. And we here today are working at it."

/Susan Sarandon, från "New Kicks"

Och så ett litet klipp från en intervju med Kathleen Hanna:

"Cori Taratoot: You've been an activist for most of your life – how do you compare your level of dissatisfaction now with the Reagan years?

Kathleen Hanna: Well. it's really crazy. I remember when Reagan got elected, and I thought, I can't even believe this. Now you see Schwarzenegger and it's like a replay, and you hear him say "girlyman" on TV every five seconds, it's totally insane. I feel like I'm on crazy pills... I remember when Bush came right after Sept. 11 and gave that stupid ridiculous speech in that megaphone. That's supposed to be such a historical moment and it was complete crap. Everybody I know, everyone I saw on the streets, was scared that something bad was going to happen. It's so disgraceful to be standing up there using Sept. 11 for his own political gain and money gain and greed gain. To be using all of the people's fear in New York as something he benefits from ... he doesn't care about any of us. Nobody wants him here. It's obvious by the protests, and it's obvious by the heightened level of fear. Every time he comes here people are scared. I don't know if that really answers your question, but on the subway I just like had all of those feelings at once, and I just felt like I was gonna start crying, and I just thought, I can't believe how bad it is."

Fyra år till med Bush

Ja, särskilt förvånande är det väl inte. Men det är ändå svårt att förstå att folk är så dumma i huvudet.., även om de kanske har en lite annan synvinkel än vi utomstående. Hade Kerry vunnit så hade jag blivit så otroligt glad och lycklig och i alla fall firat på något sätt. Det hade varit trevligt. Men som någon antydde så är det väl å andra sidan bäst att Bush får reda upp själv efter sina krigslekar istället för att någon annan måste ro allt i hamn åt honom. Plus att folk, förhoppningsvis, inser under dessa år att han är ett pucko som slösat bort alla dessa miljarder istället för att lägga dem på bättre saker, typ att utbilda folket så att de blir lite smartare... Hm.

Tjolahopp

Ja, företaget jag jobbar för är ondskefullt. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka min chefs beteende, men det är hur som helst också lite jobbigt att arbeta för någon som pratar med hög och beordrande röst hela dagarna.
Företaget är hur som helst, som sagt, lite onda. Rättare sagt Head office-människorna är onda (och det är väl ändå de som är "företaget"?). Nu har menyn ändrats och då får som sagt inte kökspersonalen vara kreativa och hitta på egna rätter ibland eller laga rätter från den gamla menyn. Varenda dag kommer det kunder som vill beställa de gamla rätterna och vi är tvungna att säga att vi inte kan göra dem - "Order från huvudkontoret". Och så blir folk jättebesvikna och det är ju inte så himla roligt. En annan sak som jag fick veta för ett par dagar sedan är att några från huvudkontoret brukar ringa till restaurangen precis vid öppnings- och stängningstid för att fråga om vi har satt igång bandet (som maten åker runt på) - "för jag och en kompis tänkte ta en tidig lunch" - respektive om köket fortfarande är öppet - "för jag skulle vilja beställa take away" (för det är ju viktigt att vi håller oss till de bestämda tiderna). Och det är alltid samma tre röster och det är för övrigt de enda som någonsin ringer med dessa frågor och en av våra supervisors (som råkade ut för ett dylikt samtal och berättade om detta för mig) sa att när han är på huvudkontoret kan han höra samma röster som i telefonen, där de låtsas vara någon helt utomstående. Citat: "Bara för att vi inte är engelska och inte pratar jättebra engelska så tror de att vi är dumma i huvudet". För övrigt ringer de aldrig när vår huvudchef är där, för det vågar de inte.

Men lustigare än dem på huvudkontoret är ju en del av kunderna. Det finns vissa fenomen som jag observerat sedan jag började. En sådan sak är att det alltid, oavsett om folk kommer samtidigt eller inte, blir betalningsströmmar, dvs att alla vill betala samtidigt. Det finns dock två andra saker som är lustigare, men också mer störande och som händer hela tiden. Det ena är att folk jätteofta sätter sig just där några tidigare kunder precis satt, trots att alla tallrikar och glas står kvar och trots att det finns massa platser där det är helt rent och fint. Särskilt irriterande är det ju när de sätter sig precis framför skräpet och säger "Kan du göra rent här är du snäll?". Hallå, varför kan de inte sätta sig någon annanstans? Det är liksom inte ostädat för att vi går runt och latar oss. En annan skitkonstig sak är att när vi håller på och stänger och alla stolar är utdragna helt långt ifrån bordet/bardisken på de stängda sektionerna så kommer det jätteofta folk och drar in en stol igen och sätter sig och tror att det bara är att äta på som vanligt. Hallå liksom. Är de blinda? Ser de inte att vi har stängt? Eh, nej, konstigt nog inte. Jag undrar om de alla har glömt sina blindkäppar hemma.

Övriga saker som är mer störande än lustiga är när jag kommer fram till en ny kund och frågar "How are you?", som det är meningen att vi ska fråga, och de verkar skitförvånade och ibland nästan förnärmade eller arga för att man frågar. Vissa kanske blir irriterade för att de alltid får höra samma fråga när de kommer till oss, men eftersom man alltid frågar samma sak så borde de ju rimligtvis förstå att det är något som ingår i vår arbetsuppgift och om de då tycker att det är så störande så har de ju faktiskt valet att äta någon annanstans.

Några andra saker för intresseklubben är att när det regnar mycket ute så läcker det in på många olika ställen på Paddington-stationen, vilket jag tycker är lite lustigt. Hur svårt kan det vara att bygga ett vattentätt tak? (Den frågan - "Hur svårt kan det vara att...?" - ställer man sig visserligen om väldigt många olika saker i det här landet.) Och det finns inte heller några papperskorgar utplacerade på stationen (för där kan man ju lägga bomber och sånt), så folk vill ganska ofta slänga skräp hos oss och lämnar också kvar en hel del grejer som inte kommer från vår restaurang på borden när de ätit klart. Och när det är kallt ute så dricker folk för övrigt, trots att det är fisk vi huvudsakligen serverar, mycket mer rödvin än annars. Det är kanske ganska förståeligt i och för sig. Jaja, nog med ointressanta saker. Fick bara dåligt samvete för att jag inte skrivit på så länge.

ondska

Apropå hur ond kedjan som jag jobbar på är, igen. Nu i veckan kom det tre personer från vårt huvudkontor för att kolla in läget på restaurangen. De tittade på maten och en av dem gick även in i köket och kollade i skåpen och sådana saker. Sedan ställde han sig vid bandet, som maten åker runt på, och rynkade skeptiskt på pannan till typ var tredje sak som åkte runt. "Vad är det här?", "Varför har ni den här salladen till kräftstjärtarna? Det är inte meningen att det ska vara den här salladen", "Varför serverar ni det här? Det finns inte på menyn" och så vidare. Allting som det var något fel på plockades av bandet och det blev jättemånga tallrikar tillsammans. Jag började ana oråd och viskade till någon annan "Ska de slänga allt det där?", vilket hon trodde att de skulle. "Nej, då vill ju jag ha det!" viskade jag, och tänkte på min panka kompis som antagligen skulle blivit överlycklig över att få kräftstjärtar, kroketter och bläckfisk till middag. Men det gick ju inte att kliva fram mitt i huvudkontorspersonens föreläsning om hur fel allting var och säga "Ursäkta mig, men när ni är klara kan väl jag få maten?". Nej, det vore skapligt opassande och pinsamt. Efter en stund, när jag kom tillbaka efter att ha serverat någon kund, så kunde jag konstatera att all den goda maten låg i papperskorgen. Det var så sorgligt! Okej, jag är matfixerad, men herregud, det var ju helt god och fräsch mat!

Men ondheten var det ja. När killen frågade vad vissa rätter var för något och varför vi serverade dem trots att de inte finns i menyn så förklarade en av dem som jobbar i köket att de brukar göra "creative food" ibland, vilket innebär att de som jobbar komponerar vissa egna rätter. (Då brukar för övrigt alla i personalstyrkan få smaka och ge ett utlåtande om huruvida de är goda eller inte.) Detta var dock inte populärt. Citat: "Stop being creative! Only make what's in the menu!". Hurra, det kändes inte som ett uttalande i fas med tidens anda direkt (förutom kanske inom snabbmatsområdet). Skapligt slag i ansiktet. Typ: "Jag vet att ni jobbar för minimilön och i ett servicejobb där man dagligen får klagomål från tjuriga kunder, och att er arbetsmiljö inte är särskilt mysig och arbetsytan jätteliten och att ni inte har någon som helst makt över era arbetsuppgifter. Kul för er att ni kommit på någon liten grej som kanske skulle kunna göra det hela lite roligare och inte få er att känna er som robotar, men hey suckers, trodde ni verkligen att det finns utrymme för sånt på det här stället!?". Jaja, jag är i alla fall inte kökspersonal. Fick bara en liten instruktion, som för övrigt kändes som att den kom från någon som inte alls har den minsta koll på hur stressigt jobbet är och hur snabb man måste vara hela tiden. Men skit i det. Det värsta var att DE SLÄNGDE ALL MATEN!

vardag

Nu glömde jag vad jag skulle skriva. Men det var väl mest om jobbet. Det har inte hänt så mycket på sistone, förutom att det förra veckan plötsligt blev invasion av musiker och dylika människor. Det skulle tydligen spelas in opera på Paddington station och vår restaurang hamnade utan förvarning mitt i smeten. Personligen hade jag inget emot att folk plötsligt började sjunga när de satt på restaurangen och åt, eller att folk gick omkring med filmkameror överallt. Tyvärr har vi inte rätt kanal på tv:n här hemma, så än har jag inte kunnat se om jag kom med eller inte. Apropå det så kom det idag två fotografkillar som håller på att göra en bok om olika typer av mat (det vill säga ganska många) som finns i London och de ville ta kort på mig när jag satt och åt sushi, så i februari kanske jag finns förevigad i en riktig bok. Det vore ju skapligt coolt, men jag får väl se vad som händer.

För övrigt var det idag en kille som rakt framför ögonen på åtminstone tre människor försökte ta vår dricks, vilket gjorde mig ganska förbannad i åtminstone två minuter sammanlagt. Och så har det kommit tillbaka en tjej på jobbet som varit på semester sedan jag började. Hon kommer från Colombia och har bott i Norge ett år så hon kan norska och det låter så himla fint! Och obildad som jag är så tycker jag ju att hon låter riktigt norsk också. Det finaste var "Tusen tack". Jaja, det är uppenbarligen inte mycket som händer. Eller jo, förra veckan hade jag besök av ett par tyskar som jag inte sett på två år. Det var roligt.

Mamma kines, pappa japan... Nej.

"You don't look Japanese, but you speak like a Japanese. Where are you from?".
"Aaaah, jag har jobbat här för länge!", tänkte jag när en äldre herre sa detta till mig. Jag har smittats av asienengelskan som de andra på jobbet pratar. Det var i alla fall vad han trodde. Själv vet jag inte. Jag blev hur som helst glad när en annan man, dagen efter, sa till mig att "Your English is perfect." Han varnade mig också för alla män här i landet som kommer fram och vill bjuda ut mig. Jo, jag tackar. En del är verkligen helt desperata och knäppa. Jag har redan blivit utbjuden två gånger på jobbet (vilket i och för sig är väldigt lite jämfört med många andra personer) och så har jag en medelålders man som hänger efter mig och gör mig nervös varenda gång han visar sig på jobbet. Det är liksom inte kul.

För övrigt har jag nu, efter en månad här i landet, lyckats få ett bankkonto. Det är verkligen sjukt hur svårt det ska vara för en vanlig människa att fixa en sådan sak. Man måste ha intyg från arbetsgivaren på var man jobbar och hyreskontrakt eller räkning med bevis på att man verkligen bor där man säger och så förstås ett pass. Det störda är att det är mycket viktigt att det på alla dessa dokument står ens rätta namn på exakt rätt ställe och med rätt slags bokstäver och så vidare, för annars går det ju helt enkelt inte. Jaja. Igår fick jag i alla fall mitt bankkort, som enbart är ett uttagskort och inte betalkort. Jag känner mig som när jag gick på högstadiet! Måste fixa det där (men det tar väl ytterligare en månad). På kortet står det "Miss Annika T Berggren". Vilket innebär att jag om jag gifter mig måste fixa ett nytt kort om jag vill att allt ska vara korrekt. Jag fattar inte poängen med de här titlarna. Jag minns när jag var i Torquay på språkresa och vår värdmamma klagade över detta. Hon var ganska vuxen och hade barn och tyckte att det var störande att de måste skriva ut "Miss" på allting hon fick. Jag förstår henne. Knäppa jäkla system. Särskilt som det bara är kvinnor som måste byta. Känns det som att ens civilstånd spelar särskilt stor roll rent officiellt nu för tiden? Nej, det gör ju inte det. Argh, jag blir upprörd. Jaja, jag har i alla fall fått mitt kort. Det är det viktigaste för tillfället. Nu kan jag lösa in mina tre lönecheckar och få jättemycket pengar. Hurra!

Ungefär som McDonalds?

Det var ju sagt att jag så småningom skulle bli befordrad på jobbet. Än så länge har inget hänt, men jag tror att den andra chefen måste komma tillbaka från sin semester eller dylikt innan något börjar hända. Sak samma. Det jag undrar är hur ond kedjan jag jobbar på egentligen är. Det är trots allt en franchise-kedja med ganska många restauranger här i landet och även i Grekland och Dubai. Okej okej, det är inte direkt i samma storleksordning som McDonalds. Och maten är mycket sundare och fräschare än McDonalds mat. Men jag undrar i alla fall om jag ska vara glad för att få avancera hos YO! Sushi, eller om det är i klass med att avancera hos McDonalds, vilket jag ju absolut inte skulle vilja göra (eftersom jag inte skulle vilja jobba där alls). Jag tror i och för sig inte att det är så farligt, men när jag - som i morse - läser min "YO-guide" med alla instruktioner för diverse olika saker (som man egentligen skulle kunnat komma fram till rutiner för på varje enskild restaurang) så får jag lite onda aningar. För övrigt tyckte jag att det var lite, lite obehagligt på jobbet igår när chefen högt och ljudligt (som alltid (jag vet inte om det har något med hennes jamaicanska ursprung att göra)) klankade ner massor på en tjej, som jag tror redan fått en varning. Visst, hon kanske inte sköter sitt jobb jättebra - vad vet jag - men det går ju lika bra att vara saklig och prata med personen ifråga istället för att klanka ner på henne inför alla andra istället. Jaja, jag är glad att det inte var jag i alla fall. Hade hon behandlat mig på det sättet så hade jag nog sagt upp mig direkt. Och här kommer ju fundering nummer två in. Vill jag verkligen jobba på ett ställe där chefen kan behandla folk sådär? Nu vet jag ju tyvärr inte vad tjejen gjort för fel från början och det är ingen annan som har behandlats så sedan jag började. Jaja, som vanligt är det väl bara att vänta och se vad som händer med allting.

veckan som gick

Jag jobbade som vanligt. En dag pratade min chef, som är från Jamaica, i telefon på bred jamaicanska. Jag fattade typ ingenting av vad hon sa, men det lät rätt coolt. Samma dag ringde hon mig och sa att jag var bra och att jag nog skulle bli "befordrad", men att vi skulle prata mer om det dagen efter. Det var ännu coolare. Dagen efter pratade vi och hon sa återigen att jag var bra och att de skulle "träna upp mig" under några veckor, så att jag kunde bli "supervisor". Vilket innebär att jag kommer syssla mer med pappersarbete och mindre med disk och få två pund mer i timmen, vilket är väldigt schyst. Hoppas nu bara att det blir såhär också. Har inte direkt hört något mer sedan dess.

På lördagen hade vi fest hemma i lägenheten. Inflyttnings- och födelsedagsfest. Det var skitkul och det kom ganska många människor. Det kom till och med en kändis!! Fast honom pratade jag knappt med. Dagen efter var det vissa som tyckte att det inte var så kul längre, men jag mådde prima. Hm, ja, det var väl ungefär det. En bra sak var att jag var ledig både lördag och söndag, vilket inte händer så ofta. Jobbar nästan alltid sex dagar i veckan och det är faktiskt ganska jobbigt. Hinner liksom inte leva riktigt. Jaja, nu har det nästan hunnit gå en vecka till innan jag publicerar det här, för jag är så himla seg.

arbetskompisar

Nu har jag då äntligen jobbat mina tretton dagar i sträck och haft en dag ledigt och jobbat en dag igen. Den där lediga dagen kändes inte tillräcklig, men lönen (236 pund) för förra veckan räckte gott. Min chef verkade reagera mer än jag på den otroligt höga skatt (19 procent) som jag var tvungen att betala eftersom jag inte fått mitt nationella försäkringsnummer än och sa att jag måste se till att skaffa det där numret snart. Vilket jag väl ska försöka göra någon dag när jag börjar jobba sent. Problemet är ju att det här landet är så himla efterblivet att de inte har telefonköer, så om man är en vanlig, värdelös människa som jobbar för minimilön får man räkna med att spendera en halvdag (eller kanske mer, jag har aldrig haft tid) på att sitta och höra upptagetpip i luren. Och det bara för att bestämma tid för ett möte.

För övrigt börjar jag väl tröttna lite på jobbet. Det tog alltså två veckor innan det började kännas värdelöst att gå upp och ge sig iväg på morgonen (eller snarare förmiddagen). Dock är jobbet helt okej när jag väl är där och har jobbat ett par timmar så att jag kommit igång. Och jag vet lite mer om menyn och vår mat nu än förut, så kökspersonalen verkar inte hata mig längre. Jag tror inte att de gjorde det förut heller i och för sig, men de är i alla fall trevligare nu.

Men kökspersonalen var det ja. Det finns alltså fler än jag på mitt jobb. Även om det inte är så otroligt socialt eller så otroligt roliga människor som jobbar där (vad jag har märkt), så finns det en del personer som är schysta och som jag gillar. (Och vissa idioter, men faktiskt inte alls lika många.) Bland annat är det Kimi, som är asiat och har hår som är långt och stort och delvis blonderat, och som studerar musik och vill bli lika bra som Yngvie Malmsten. Och Song från Kina som är tjugofem år och ska gifta sig i vår och är jättetrevlig och verkar uppriktigt snäll. Och så Swan, som tränar Tae Kwon Do och en dag hade skadat tummen för att hon hade slagits mot sju tjejer som attackerat henne och på frågan om de också hade gjort illa sig med helt allvarlig röst förklarade att "They almost died". Där finns också Kandir, som när han jobbat klart sprutar på sig ett stort moln parfym. Och Megumi, som till att börja med har ett jättegulligt namn och som för övrigt är jättegullig hon också. Och så finns Atzu, som inte verkar kunna nästan någon engelska, men som också verkar jättesnäll och ler godhjärtat hela tiden. Och Jong-Bin, som studerar festivaler och karnevaler på college. Där finns också Kim, som verkar hata alla kunder, även om han inte visar dem det, och påstår att han inte har något drömjobb eftersom alla jobb är skit och istället har planen att vinna på lotto så att han slipper arbeta. Och så några till. Det är faktiskt helt okej folk. Och framför allt verkar cheferna mycket mer sympatiska än vad genomsnittet här i stan (på arbetsplatser i klass med min) verkar vara. Det är jag väldigt glad för.

jobb

Jag har kommit fram till att om jag skriver här framöver kommer det nog mest att handla om jobb. Det är liksom det jag gör på dagarna - jobbar. När jag inte jobbar gör jag mest saker som inte är särskilt meningsfulla och det känns inte direkt som att jag har mycket till liv. Jag umgås till exempel inte med folk, förutom dem som jag bor med. Mina vänner är antingen långt borta eller jobbar de också (på fel tider). Jaja.

Jobbet. När jag började jobba på YO! Sushi fick jag ett par häften som jag skulle läsa igenom för att lära mig hur allting fungerar och så vidare. Då restaurangen tillhör en franchisekedja finns det såklart speciella begrepp och regler för allting. Hur man möter en gäst när den kommer - dvs välkomnar den, frågar om den ätit där förut och så vidare - kallas till exempel för YO!-ing. Alla dessa begrepp finns att läsa i den fina ordlistan längst bak i ett av häftena. Det verkar också viktigt att framhäva hur alla dessa speciella handlingar som man genomför ska göra besöket hos YO! Sushi oförglömligt och speciellt för kunden. Som om den gick till världens bekvämaste och mysigaste lyxrestaurang uppe på ett berg med utsikt över en oändlig blå ocean eller så. Hallå liksom, det är bara en vanlig restaurang. Dock! Maten är god. Och som jag tidigare kommenterat så serveras den på rullband, bland annat, vilket ju är helt otroligt bra (och inte helt vanligt i och för sig).

Andra intressanta saker som finns att läsa i häftet är hur man ska se ut och uppföra sig och vad som inte är tillåtet. Man får till exempel inte ha stora örhängen och det känns för övrigt tryggt att veta att "If a body odour occurs your supervisor will discreetly inform you and you should take immediate action!". Hahahaha! Hur ska jag kunna ta det här på allvar!? Behöver de skriva ner en sådan sak för att jag ska känna mig lugn och chefen ska veta vad hon ska göra? Ja, för det måste finnas regler för och information om allt! Språket i häftet är för övrigt inte vidarevärst bra.

En helt annan sak. Igår när jag kom till jobbet var det en ny (asiatisk, som de flesta andra) kille där. Det var ganska lugnt just då, så jag gick fram till honom och frågade vad han hette (John) och sa "jag heter Annika". Sedan blev jag osäker på om jag inte redan träffat honom, så jag frågade "Vi har väl inte träffats förut?". Hans svar: "No. If busy, I don't like talking to much, okey?". Heey! Sociala killen! Antingen tyckte han rent spontant inte om mig. Eller så är han som sagt bara osocial. Eller så har han koncentrationssvårigheter, och isåfall borde jag inte vara sur. Han däremot borde kanske byta jobb. Poängteras bör att det som sagt inte var "busy" - i så fall hade jag såklart inte ställt mig och börjat, eh, "prata", om man nu ens kan kalla det så när jag bara hälsade på personen i fråga. Jag borde väl i och för sig tycka om att han var uppriktig, men lite välkomnande vänlighet i kombination med detta hade inte direkt skadat.

Nog för idag. Snart ska jag till mitt andra nya jobb, för första gången. En annan YO! Sushi-restaurang, som ligger väldigt nära stället jag bor på. Jag hoppas att det blir okej.

Asätare

Som sagt så jobbar jag numera på sushirestaurang. Det är helt okej. Även om lönen är kass så får jag dricks så att det märks i plånboken och det är alltid mycket att göra på jobbet så tiden går snabbt. Men hur som helst var det inte det jag skulle skriva om. Det jag skulle skriva om var att jag fram tills nu varit vegetarian. Eller snarare fuskvegetarian, för "jag äter fisk ibland". "Ibland" har inneburit ungefär en gång varannan vecka, om ens det. Men på jobbet serverar vi fisk, alltså är det det jag äter när jag är där. Jag får två raster om dagen, om jag jobbar åtta timmar, och jag äter varje rast. Jobbar jag halva tiden får jag en rast och äter därmed en gång. Alltså äter jag det nu en eller två gånger om dagen, sex dagar i veckan, till skillnad från förut då jag åt fisk ungefär två gånger i månaden. Låt säga att jag jobbar lika många korta som långa dagar. Använder man då lite matematik kan man räkna ut att jag ökat min fiskkonsumtion med 1950 procent. Det är en ganska imponerande siffra. Antagligen behöver jag inte äta mina "Mitt val - vegetarian"-tabletter längre för att få i mig allt nyttigt jag behöver...

Hey, I'm a sushi girl!

Nu har jag fått jobb också. Igår och i förrgår. På två olika YO! Sushi-restauranger. De serverar sushi. Typ. Och lite annat. Rå fisk! Nu ska jag alltså övergå från att äta fisk i genomsnitt högst en gång i veckan till att äta det cirka sex dagar i veckan. Jag känner mig lite ond. Fast jag känner mig lite god också, för det är ju värsta supernyttiga maten och det är också mycket nyttigare och snällare än till exempel Mc Donalds, som ju är en ganska mycket större kedja under samma kategori, dvs fast food. Förresten kan man äta bara vegetariskt också om man vill. Och man kan äta hur mycket miso-soppa som helst för bara 1,5 pund och hur mycket grönt te man vill för bara ett pund. (OBS! Smygreklam!) Hur som helst har jag inte berättat anledningen till att jag tyckte jättemycket om stället från början och ville jobba där, nämligen att maten åker runt på rullband och man får plocka åt sig det som ser gott ut precis som man vill! Det är ju världens bästa koncept! Så borde alla restauranger ha! I alla fall många.

Hello, I'm from Sweden.

Hej hopp! Nu bor jag i ett nytt land, fast det är lite konstigt för det känns inte särskilt nytt. Eftersom jag varit här typ jättemånga gånger redan. Det är bara konstigt att jag inte ska åka hem snart igen och att jag snart, förhoppningsvis, har ett jobb och bor i en "riktig" lägenhet här. Alltså att jag snart kommer att ha ett riktigt liv, på ett helt nytt ställe. Rätt schyst att det är så lätt att ordna.

Förresten, när jag söker jobb här så frågar folk typ "Where are you from?" och då säger jag "I'm from Sweden" och då säger de "Aaaah" eller "Aaaah, really!?" och låter helt positiva. Det känns ganska trevligt.

göteborg

Nu är jag i Göteborg, min världsbästa stad. Det är trevligt här och klimatet är bättre än hemma och jag umgås med fler trevliga människor här än hemma och det är för övrigt här som jag känner mig mest hemma (borträknat vissa faktorer, som att jag är uppväxt någon annanstans). Det är synd att man måste vara seriös och jobba eller plugga för att kunna överleva. Annars hade jag gärna hängt här bara, sluppit ta ansvar och dessutom trivts. För tillfället bor jag i en lägenhet som min kompis håller på att flytta in i. Det är nästan helt kalt i lägenheten och jättemycket yta och jag ligger på en luftmadrass i ena hörnet av det stora rummet och det är faktiskt väldigt skönt att slippa en massa grejer. Det vore skönt för övrigt om jag alltid kunde vara ledig, för då kunde jag umgås mycket mer med folk och läsa bra böcker och kanske ha tålamod att titta på bra filmer på tv och sånt. Och jag orkar inte med någon press längre, tycker att saker blir jobbiga jättelätt. Vet inte vad jag har för fel riktigt. Jaja, det är i alla fall väldigt skönt att vara här, och utan att jag känner att jag behöver göra någonting över huvud taget. Jag kanske borde stanna.

jag är ju fortfarande liten...

Det är jättesvårt att vara tillsammans. Det är en sådan sak som man inte förstod när man var liten. Det var mycket man inte förstod, underbara barndom.

Jag skulle kunna skriva fler sådana saker, men det orkar jag inte. Det vore hur som helst ganska skönt att vara liten igen, för jag tycker inte alls att det är skönt eller lätt att vara vuxen och när man var liten (och inte så liten också) så såg man allting mycket mer i svart och vitt och det saknar jag så ofantligt mycket för nu vet jag ofta varken ut eller in och det blir svårare att ha åsikter om saker vilket jag tycker är jobbigt. Å andra sidan fick man inte bestämma över sig själv och det var otroligt frustrerande. Men ändå, ju mer man förstår, desto jobbigare blir allt. Därför vore det ändå bra.

kräftskiva

Jag var på kräftskiva igår. Det var faktiskt en helt otroligt trevlig fest. Den ägde dock rum här i småstaden och därmed var jag förstås tvungen att höra åtminstone ett par ångestframkallande citat. Till exempel när min kompis satt och pratade med en annan tjej, som är väldigt parig (hennes pojkvän likaså. Det går nog inte annars). Tjejen sa att nästa sommar ska de nog gifta sig och av någon anledning nämndes barn i sammanhanget och hon sa att hon vill gifta sig innan hon skaffar barn. Det höll min kompis med om. Hon tyckte att ”man ska gifta sig innan man skaffar barn”. ”Varför det?” frågade jag och det hade de väl inget svar på, men de tyckte båda att det kändes bäst för dem. Fortsättning: ”Man måste ju inte göra det. Jag förstår att en del vill gifta sig när de fått barn och ha barnen som brudtärnor och sånt, det är ju jättegulligt, men… nej”. Ingen tanke på det faktum att man faktiskt kan låta bli att gifta sig helt. Nejdå. Det verkar inte existera så ofta här i stan. Jag antar att det är ett småstadsfenomen, av olika anledningar som det ibland är svårt att helt sätta fingret på. ”Stockholmare är smartare än lantisar”? Om de hade nämnt rent juridiska argument skulle jag haft bättre förståelse för deras enkelspårighet. Dessa tankar tror jag dock inte heller är förekommande. (Observera, jag är inte förvånad över något av det jag nyss skrivit.) Och så nämnde de något om att man ju vill ha ett ordentligt bröllop, underförstått att det ska vara rejält påkostat. Om jag ska gifta mig vill jag att folk ska ha trevligt på festen. Vem bryr sig om vad tallrikarna kostar liksom? Eller att det är otroligt mycket gäster inbjudna. Jaja, ritualer och dylikt verkar vara viktigt. Som att dessa skulle göra det mer troligt att paret ifråga lever lyckliga och trogna i nöd och lust tills döden skiljer dem åt.

Sedan kom vi ut på krogen och där hände förstås det klassiska. Jag pekade på en tjej och sa till min kompis att ”Hon där jobbar på mitt jobb”. ”Jaha. Henne ger jag inte mycket för” sa min kompis. ”Vaddå då?” undrade jag. ”Hon beter sig verkligen som en slampa.” ”Det tycker jag är bra” sa jag. Jag tycker att det är bra att hon dansar tätt intill olika killar varenda gång jag ser henne ute (och säkert har sex med en hel del av dem också) och att hon inte verkar tänka något särskilt på det. Hon gör det hon vill göra. Och det tål ju att upprepas att killar som beter sig likadant (och värre) inte ifrågasätts allt. Men allting är väl bara precis som det brukar vara. Jag blir så trött.

Festen var som sagt väldigt trevlig, dock. Och jag är inte bakis.

reklampåverkan

Igår natt fick jag någon slags allergireaktion tror jag. Vaknade vid ett-tvåtiden av att det kliade något så ofantligt på hela överkroppen. Till och med i hårbotten. Det var verkligen jobbigt. Det fortsatte att klia ungefär hela tiden, men jag var ju ganska trött så ibland höll jag på att slumra till, och gjorde det nog också kortare stunder. Men just som jag äntligen däckat var det dags att vakna igen, av ytterligare kliattacker. Någon gång där mitt i natten tänkte jag på om jag kanske borde ta en Alvedon, men jag visste inte om de hjälper mot klåda. I mina totalt osammanhängande – ungefär som drömmar brukar vara – tankar kom jag väl på att Alvedon och Ipren är tabletter som någorlunda motsvarar varandra och plötsligt kom Ipren-reklamsången upp i huvudet på mig, med sitt ”mensvärk och huvudvärk och feber, du lindrar, och antiinflammatoriska egenskaper…” eller hur det nu var (hårdrocksversionen). Och med ledning av dessa fakta antog jag att Alvedon inte skulle hjälpa mot min klåda, trots att jag visserligen inte var säker på om de utslag jag fått var ”inflammatoriska”. Hann liksom inte tänka så mycket på detta innan jag återigen däckade. Sov väl en sådär två-tre timmar på hela natten. När jag vaknat på riktigt och tänkte på min reaktion mitt i natten, att jag använde mig av en reklamsång för att besluta om jag kunde förbättra mitt tillstånd, tyckte jag faktiskt att det var lite läskigt. Visst, det ”hjälpte” i den här situationen, men det är ju ganska skrämmande att jag är så påverkad av reklamen att det är det första som dyker upp i huvudet i ett läge där jag är så trött att jag inte kan ta mig för, eller tänka på, någonting annat. Fast jag blev lite imponerad av min problemlösning.

Elin Wägner

Nu håller jag på och läser "Vad tänker du, mänsklighet?", som innehåller olika texter av Elin Wägner som är sammanställda av Helena Forsås-Scott. Har aldrig läst något av Wägner förut, men hon verkar ju ha varit otroligt produktiv och bra och skapligt före sin tid om man säger så. Hur som helst, här är ett citat som hon hade med i en av sina texter, "Självrannsakan":

Många människor önska all framgång åt en god sak, men mycket få vilja göra sig besvär för den, och ännu färre äro de, som vilja riskera något för den sakens skull. Någon bör göra det, men varför just jag?", hör man åter och åter den svaga välviljan säga. "Någon bör göra det, varför icke just jag?" utropar den sanne människovännen, i det han modigt skyndar fram mot en farlig plikt. Mellan dessa två utrop ligga hela århundraden av moralisk utveckling.

/Annie Besant

Jag skulle kunna skriva en del om det här, men det orkar jag inte nu. Hur som helst tycker jag att det var bra sagt. Jag önskar för övrigt att fler hade passerat de där århundradena.

sommarkväll

Igår åkte jag och en kompis ut till ett ställe vid vattnet här i närheten och satt och pratade och drack vin och öl och cider och jag blev helt full och det var så himla skönt. Det var helt varmt ute och myggen var inte alltför störande och det var jättefin utsikt över vattnet och alkoholen strömmade ut i blodet och sedan cyklade vi hem och jag kunde inte cykla helt rakt, utan vinglade en del, och det var också kul för det kändes så ovant och sedan åt jag falafelrulle på grillen som har öppet halva nätterna på helgen och det var så himla gott. Åh, jag tycker om sommaren. I alla fall när det är varmt och trevligt (äntligen!) och man kan göra såna där trevliga saker. Nu sitter jag för övrigt, återigen, själv hemma en lördagskväll och dricker mig småberusad på rödvin. Helt okej det också faktiskt.

middag

Igår var jag ute och åt med en kompis och en kompis till henne, som är från Skottland. Vi hade jättetrevligt. Dock var det första gången som jag träffade en skotsk människa i verkliga livet och ibland när hon pratade på med sin dialekt så kunde jag bara inte låta bli att tänka på en sak, nämligen på Groundskeeper Willie i Simpsons. Det var ganska roligt faktiskt, men jag kände mig lite elak...

Okej, nu är jag lite efterbliven...

men jag måste bara få det sagt.

Det här med rymningarna från fängelset. Alltså, jag fattar inte vad alla hetsar upp sig för. Några brottslingar hamnar i fängelse och sedan rymmer de. Visst, det skulle vara ett rymningssäkert fängelse, men Titanic skulle vara ett osänkbart skepp och shit happens. Herregud, det är väl inte så svårt att föreställa sig att om man är kriminell och har hamnat i fängelse för det så har man med stor sannolikhet tankar på rymning någonstans i bakhuvudet. Om några av alla dem med dessa tankar sedan faktiskt lyckas ta sig ut så är det väl varken så himla konstigt eller hela världen. Det viktiga är för sjutton att man får tag på dem igen (vilket man ju fick rätt snabbt). Men självklart ska oppositionen, med Reinfeldt i spetsen, genast komma och vilja avsätta justitieministern. Det är väl antagligen inte hans fel, utan fängelsepersonalens eller typ ingens alls. Frågan är också om politikerna som uttalat sig skulle varit lika hårda mot sina egna ministrar, om de hade några. Nej, jag säger bara en sak. Ve te a tomar por el culo, Fredrik!
Och förresten, den där folkpartipolitikern som menade att detta är ett tecken på att s-politiken inte fungerar och att hela s-regeringen borde avsättas, han kan ta sig i röven han också. Fler poliser och fängelseplatser och så vidare är ju bara en åtgärd för att slippa förändra andra saker i samhället som är orsaken till att rättsväsendet behövs över huvud taget.

Så vit som en snö

Åh, vad bra den var. Den var så himla vacker. Om Elsa Andersson, den första kvinnliga piloten i Sverige, som sedan även blev fallskärmshoppare och dog i ett hopp. Hon var så bra och filmen var så bra, men sorglig. Oj, vad jag grät och grät. Det var en film helt i min smak – jag lyckades ju sitta som klistrad i två och en halv timme. Det är inte dåligt med mina smygande damptendenser. Och det är bra att titta på film, så att jag får ut mina tårar.

soleksem!

"Åh, ni måste kolla ut! Det är den bästa dagen på hela sommaren!", sa min kompis i morse när vi nyss vaknat i hennes stuga som ligger ute på en ö i en sjö här i närheten. Och det var jättefint. Och det fortsatte att vara jättefint och det är fortfarande jättefint och nu är det kväll. Heja!
Vi packade ihop och åkte in till stan omkring nio. Sedan gjorde jag frukost - vaniljyoghurt med hallon - och lade mig ute och solade ett tag. Senare, runt ett, åkte jag och en kompis ut till en av sjöarna utanför stan där vi käkade glass och solade lite. Tyvärr var det som värsta familjekolonin där; bara en massa föräldrar och ungar som kryllade i vattnet, så man kände sig lite som en outsider. Efter ett tag åkte vi till den stora badsjön och låg där ett tag och käkade strips och glass igen och sedan promenerade vi runt den. När vi gick runt såg vi en huggis!! Jag trodde först att det var en kopparödla så medan min kompis gallskrek gick jag fram för att kika närmare. Turligt nog var den redan på väg nerför slänten på sidan om stigen, men jag hann se mönstret på ryggen. Cooling. Nu har jag sett en orm i år. När jag kom hem plockade jag hallon igen som jag ska äta senare i vaniljyoghurt, igen, men först blir det svampmackor. Är man inte bortskämd så säg. Och imorgon ska det bli fint väder igen, fast då ska jag jobba på eftermiddagen så det suger ju lite grann. Fast på förmiddagen ska jag ut på sjön i båt, tror jag. Heja sommaren! Eller, heja den här veckan i alla fall.

här kommer koman, tjalalalalala

Jag blir lite besviken på mig själv för att jag inte har någonting vettigt eller intressant att skriva om. Några djupare resonemang eller något analyserande eller vad som helst. Men det är väl bara att konstatera att jag kommit in i den där vuxna jobbkoman som får en att sluta tänka på viktiga saker och så vidare. Äta-jobba-äta-sova. (Inte för att jag på långa vägar blir lika trött av att jobba som folk i allmänhet verkar bli, men det kanske beror på att jag är ung och pigg, hrm.) Jag kan tänka mig att det finns arbetsplatser där man faktiskt diskuterar intressanta saker på fikarasten (som intressant klassar jag alltså inte skvaller om folk i stan eller prat om familj och barn), men min är inte en sådan. Politik, vad är det? Världsproblem, vad är det? Orkar inte ens följa nyheterna, eller läsa tidningar när jag äter (bara den lokala, och den är ju inte så särskilt seriös), vilket jag alltid brukar i vanliga fall. Jag kan typ, i vanliga fall alltså, inte äta utan att läsa en tidning eller kolla på tv samtidigt. Och nu bryr jag mig knappt heller om att jag inte hänger med längre eller att jag inte blir upprörd över saker varenda vecka. Suck. Jaja, det måste bli bättre i höst. Jag antar att det blir det. Om inte annat så kommer jag säkert få dåliga arbetsförhållanden att uppröras över.

Dinosaurie

Åh, den har kommit! Weeh! Tyrannosaurus Hives, som mötte mig i brevlådan när jag kom hem från jobbet idag. Hur glad blir man inte!? Och den är ju så jävla bra, såklart, för Hives är ju så jävla bra. Yippie! Hörde för övrigt att de får tjugo miljoner var för den här skivan. Tänker man på det så känns det ju extra coolt att en av bandmedlemmarna, som bor i villa här i stan, vägrar att – trots sin frus bedjanden om att de borde byta upp sig – överge sin Volvo 240. "Den duger bra åt oss". Har inte så mycket mer att tillägga, men läs det här vettja:

Vi är så jävla bra

"hej jag är en jävla egokärring"

Usch, jag har verkligen ingenting att skriva, som jag orkar skriva om. Har jobbat idag och det var väl helt okej förutom att det sista jag fick göra var att ta reda på någons avföring som hamnat lite varstans. Jobbade med tanten (kärringen) som jag inte tycker om och hon var så otroligt dryg och dum i huvudet. Hon avbryter hela tiden när man öppnar munnen för att säga någonting och jag tål bara inte människor som inte lyssnar på andra och hon gör verkligen inte det. Vad får henne att tro att jag då ska vilja lyssna på hennes jävla snack och åsikter? Och hon behandlar mig som vanligt som om jag vore dum i huvudet. Idag frågade hon om jag har delegation, dvs om jag får ge ut medicin, och det efter att jag jobbat där förra året och nu varit där i tre veckor i år. ALLA andra skulle fatta att det är självklart att jag har det! Jag fick det under första eller andra jobbdagen i år. Och för övrigt talade hon idag om för mig, när jag stod och bäddade inne hos en tant, att man kan höja upp sängen så att man inte behöver böja sig så mycket. Duh! Jag har ju inte redan varit inne hos den där tanten typ hundra gånger. Jag vet för övrigt allting jag behöver veta för att göra ett bra jobb, plus att jag säkert gör det bättre än henne eftersom jag faktiskt lyssnar på vad folk säger och inte bara babblar på själv. Åh, jävla kärring. Tur att hon går på semester imorgon så att jag slipper se henne mer.

Eeeeemil!

Var och grillade hos en kompis igår. Hennes pojkvän och två av hans kompisar var med. Plötsligt säger den ena kompisen: "Fan vad Emil var bra idag!".
Jag: *Jaha, det är väl någon sportkille*
Pojkvännen: Vilken Emil?
Kompis 1: Emil i Lönneberga! ... Fan, vad stryk den ungen får.
Kompis 2: Vad var det för avsnitt idag då?
Kompis 1: Det var ju fortsättningen från förra veckan, när de åker på auktion. Och köper en halt höna och det där.
Kompis 2: *igenkännande* Jahaa.

Jag blev helt glad för att de pratade om det som att det är en självklarhet att följa Emil i Lönneberga klockan sex varenda lördag. Jag är ju likadan (fast mest när det gäller Saltkråkan). Sedan kom diskussionen in på barnprogram mer allmänt och Vilse i pannkakan nämndes med den efterföljande kommentaren "... en hel generation förstörd". Tycker fortfarande att det är synd att jag inte fått chansen att se detta omtalade program. De sa också att någon hade gjort en undersökning, bland svenska universitetsstudenter tror jag, som visat att han som gjort Vilse i pannkakan är mer hatad än Hitler. Nu vet jag ju inte om det var sant eller hur vetenskaplig studien var, men ganska roligt att någon lyckats göra ett så hemskt barnprogram som det tydligen var.

En annan sak, apropå det jag skrev förut om vad den här småstaden har att komma med. Tydligen är det här också den kommun i landet som det är billigast att bo i. När allt är betalt får man mest pengar över här, på grund av att folk tjänar förhållandevis mycket och att det är ganska billigt att köpa hus och så. Inte så oväntat egentligen, med tanke på att ganska många människor jobbar inom industrin och tjänar helt okej med pengar, samtidigt som det här väl inte är den mest attraktiva orten i landet kanske... Jag tror tyvärr inte att folk i allmänhet fattar hur bra de har det. Eller att det inte är helt normalt överallt att köpa hus och bil och dylika grejer när man är i tjugoettårsåldern eller så. Men det är ju rätt schyst att inte behöva utbilda sig och ändå kunna tjäna massa pengar. Blir lite irriterad när jag tänker på att jag kommer att läsa en hel utbildning och sedan antagligen ha det mycket drygare pengamässigt, med både studieskulder att betala och antagligen högre boendeskulder (eftersom det inte finns så mycket jobb för sådana som mig på sådana här lågkostnadsindustriorter). Däremot kommer jag säkerligen vara mycket nöjdare med mitt jobb än vad jag skulle vara om jag istället arbetade på bruket i en massa år, och det är väl viktigast.

nyheter

- Det stod i tidningen att det här är den sämsta sommaren sedan nittonhundratjugoåtta.
- Nittonhundratjugoåtta, då var jag åtta år.
- Jaha. Var det dåligt väder den sommaren då?
- Det minns jag inte.
- Nej, det förstår jag.

Men Jävla Sär!

Kan det bli fint väder nån gång eller!? Ska det vara mulet och regn och pissljummet hela sommaren? Jag tänkte i juni att "jaja, det är bara juni, i juli kommer det bli fint, i juli är det alltid fint". Tji fick jag. Blä.

Till på köpet jobbade jag idag med en jävla kärring som jag inte alls tycker om. Hon betedde sig visserligen ännu värre förra året, men grundpersonligheten är ju densamma. Hon bara babblar på själv och lyssnar inte ordentligt när jag, och antagligen andra i allmänhet, pratar. Å andra sidan är det rätt lätt att prata på när man jobbar med henne, eftersom hon snackar utan att direkt överväga om hon har något viktigt att säga. Hur som helst, det värsta med henne är att hon behandlar mig som om jag vore dum i huvudet. Lyckligtvis inte för att det är just jag, utan för att jag är sommarjobbare. Alla andra verkar förstå att efter en tidigare sommar plus två introduktionsdagar och en vecka på jobbet i år så har jag rätt bra koll (och jag jobbade dessutom ensam på kvällen igår). Men inte den här tanten, nejdå. Hon säger åt mig, eller snarare berättar för mig, helt basic grejer som alla rimligtvis borde förstå att jag själv vet. Förstår inte vad hennes problem är, men hon kanske tror att alla som inte jobbar där i vanliga fall är tröga spån (för att hon själv är det? För det måste jag säga att hon var när hon började förra året och jag var den av oss två som jobbat längst på avdelningen). Jaja. Nu ska jag sluta. En helt annan intressant och helt fascinerande sak är hur snabbt rykten sprids i städer av den här storleken. Det är verkligen helt sjukt.

Åh, gud, jag har så tråkigt

jag tror jag dör!

Idag har jag jobbat. Det var helt okej, även om jag blev lite trött på vissa av pensionärerna (vilket ju händer ganska ofta). Gubben som är den elakaste i hela huset och alltid gnäller och snackar skit om personalen har dock, otroligt nog, varit jättesnäll både igår och idag så jag börjar undra om han har fått något fel. Men det är ju trevligt att han är på gott humör för en gångs skull.

Hur som helst har jag jobbat tre riktiga dagar nu och jag känner redan att jag börjar tröttna. Visst, visst, det är inte alls så stressigt som förra året men vad fan, det är fortfarande ett jävla skitjobb och jag förstår inte hur folk kan orka med att jobba med det permanent. Som mamma sa så är det väl helt enkelt folk som "gillar att jobba med människor" som väljer vårdjobb, men jag kan inte påstå att någon på stället verkar sådär överdrivet positiv. Men det kan ju ha med "kulturen" att göra, vad vet jag. Jag är hur som helst så himla glad att jag utbildar mig till något helt annat och det här jobbet kan ju vara ett steg på vägen till att återigen tycka att det är underbart och hur kul som helst att plugga, när jag väl börjar med det igen. Men shit alltså, vad jag kommer att bli uttråkad innan sommaren är slut. Är rätt glad att jag inte jobbar hundra procent i alla fall, för det är ju verkligen fritiden jag lever för.

Och apropå det och rubriken ja. Nu sitter jag hemma själv och jag blir så himla rastlös! Blir mindre och mindre ensamvarg och mer och mer sällskapssjuk och rastlös så fort jag är ensam. Känner fortfarande inte riktigt igen mig när jag är sådan. Visserligen tycker jag kanske att det är aningen tråkigare att vara ensam i huset hemma i stan än i lägenheten i Göteborg, men skillnaden är marginell. Jag vill typ ha sällskap och göra saker hela tiden, spelar inte så stor roll vad egentligen, mest sällskapet som är viktigt. Inte så bra om jag måste göra viktiga saker, men nu är det ju inte så mycket sådant längre eftersom skolan slutat. Håller fortfarande på med att omorganisera mina flyttlådor och skuffa in en massa nya grejer (och rensa ur gamla) i garderoberna i mitt rum och så, vilket ändå är en helt okej aktivitet eftersom jag plockar med grejer hela tiden (plus att jag kan lyssna på hur hög musik jag vill eftersom jag inte har grannar vägg i vägg). Men om jag bara kunde sluta upp med att vara så himla dampig och istället bara komma till ro lite lättare så skulle det inte skada. Jaja, nu ska jag väl fortsätta med lådorna.

En liten anekdot först bara:
En kompis till mig skulle gå in på en av matvaruaffärerna här i stan och köpa kondomer. Kompisen kunde inte se några vid kassorna och fick därför lov att fråga efter det. Det var en liten kö på en sådär tre-fyra personer bakom.
Polare: Har ni kondomer?
Kassörska: Va?
P: (lite högre) Har ni kondomer?
K: Oj, jag vet faktiskt inte... (till den andra kassörskan) Angelica, har vi kondomer?
A: Va?
K: (lite högre) Har vi kondomer?
A: Jag tror det...
Och så letade de lite och hittade det bakom den tredje kassan, som för övrigt nästan aldrig används.
K: Vad vill du ha för sort?
P: Det spelar ingen roll. (lite besvärad vid det här laget...)
K: *tar fram och visar vilka som finns*
P: *väljer snabbt paket*
Och hela den här proceduren tog ju en liten stund medan kompisen stod där med kön i ryggen.

Jag vet inte om jag har låg humor, men vad jag gapskrattade när jag fick det här berättat för mig! Kan ju inte påstå att jag är typen som tycker att många grejer är pinsamma, men i det här fallet skulle jag verkligen blivit så otroligt generad. När det gäller kondomer tror jag inte ens att jag skulle frågat efter dem om de inte var synliga -åtminstone inte om det var kö bakom mig. Men de kanske var värda besväret.

Har du käkat glosoppa?

Som jag nämnt tidigare är jag hemma i barndomsstaden nu. Den är ganska liten, och det märks på en hel del sätt. Bland annat genom att folk har en benägenhet att stirra hela tiden. Det är ganska lustigt faktiskt. Tror inte att jag riktigt insåg det här förrän igår (för i år alltså, har säkert tänkt på det förut också men man glömmer ju lätt bort vissa saker mellan varven) när jag och en kompis var och åt pizza. Gatuköket som vi var på ligger precis intill en idrottsplats och en någorlunda trafikerad väg (mätt med småstadsmått förstås) och vi satt och åt våra pizzor på uteserveringen bredvid vägen. Det kom förbi bilar då och då och nästan alla som satt i bilarna glodde helt öppet när de åkte förbi. Egentligen är det ju inte så konstigt, eftersom de flesta känner igen väldigt många av människorna som bor i stan och vill se om det är någon bekant som de kör förbi, men det ser ju ganska lustigt ut. Jag förstår att framförallt de som inte är vana vid det här beteendet känner sig ganska uttittade och kanske tycker att det är lite jobbigt med småstaden just på grund av att alla faktiskt glor. För min egen del känns det inte så jobbigt, men samtidigt måste jag ju säga att jag uppskattar Göteborg där jag kan gå ut en dag utan att vara säker på att se någon som jag känner igen. Det är ju snarare tvärtom, att sannolikheten är ganska stor att jag inte gör det. För övrigt känner jag ju här hemma inte igen lika många personer som den genomsnittlige invånaren här i stan, så för mig är det kanske inte lika lönt att glo när jag är här heller, även om jag vid det där pizzeriabesöket kom på mig själv med att bete mig nästan precis likadant som dem som satt i bilarna. Hm, ja, vet inte riktigt vad jag ska säga. Ganska charmigt på ett sätt, men kanske jobbigt i längden – och speciellt för dem som inte är infödda eftersom de dels blir mer uttittade (folk känner ju inte igen dem) och dels inte har många bekanta ansikten att själva upptäcka när de rör sig i stan.

Jag antar för övrigt att småstäder i allmänhet inte har så mycket att komma med, vilket även gäller denna. Det jag kan komma på som staden kan ”skryta” med är att 60:e breddgraden går igenom den, att det är den stad i Sverige där störst andel personer röstar på vänsterpartiet, att det kommer en del bra och kända band härifrån (förra årets bästa liveband till exempel) – vilket får anses vara den viktigaste punkten – och att vi har landets största tipspromenad, som för intresseklubbens räkning går av stapeln varje tisdag sommaren igenom runt stadens viktigaste sjö. Var för övrigt på denna tipspromenad ikväll. Åtta rätt av tolv. Det var titlar och historia som jag var sämst på. Bättre lycka nästa gång.

(För övrigt har jag ett citat från när jag var i London förra veckan och vi pratade om folk som efter gymnasiet stannar kvar i småstan, börjar jobba inom industrin (exempelvis), tjänar hyfsat med pengar och skaffar bil, hus och barn när de är typ tjugotre. ”Visst, det är bra uppväxt för barnen. Synd bara att föräldrarna inte har något att lära dem.” Vilket jag, hur elitistisk man nu än ska våga låta, faktiskt i många fall tror att det ligger någonting i. Jaja.)

Apropå otrohet och utomäktenskapliga barn

"Det är ju så, Alberte, att världshistoriens bästa bortförklaring inte kan återanvändas.
Det kom en ängel och sa att jag inte skulle vara förskräckt, men att jag skulle bli havande och föda en son och den som avlat honom var Den Helige Ande.
En annan ängel, eller kanske det var samma, skickades till Josef, min fästman för att lugna honom, "ty", sade han, "det som är avlat i henne är av helig ande."
Matteus 1:20.
På detta byggde man sen en hel religion.
Det är därför ingen av oss kan dra den historien igen."

/Kerstin Thorvall, "Från Signe till Alberte, kärleksfullt och förtvivlat"

Nu har jag läst ut den. Underbara Kerstin Thorvall! Jag vet inte ens varför jag tycker att hon är så himla speciell egentligen, eller kanske snarare varför jag inte tröttnar. Alla böcker handlar egentligen om samma sak. Eller, inte exakt om samma sak, men samma saker finns med. Mer eller mindre. För varje bok som blir utläst förstår jag lite mer, läggs en till bit på plats i det fina nätet som bildar hennes liv. Den ena boken handlar om dans, och där finns vissa kavaljerer med som sedan tas upp som huvudämnen i en annan bok, till exempel den som handlar om älskare. Och så vidare. Allting kommer tillbaka. Ångesten finns som ett genomgående tema i de böcker jag läst hittills (fem stycken). Och åtrå, och arvet från hennes sinnessjuke far och förväntningarna på en kvinna (eller kanske snarare mamma) och hennes roll och så vidare. Ibland kan det kännas som att jag inte orkar läsa mer när jag väl är färdig med en bok - det kan till exempel vara jobbigt att läsa om ångest hela tiden - men jag tycker samtidigt att det är skönt att läsa samma sak om och om igen. Av någon konstig anledning. Det beror säkert delvis på det där med att någon ny liten bit hela tiden faller på plats. Allting vävs ihop mer och mer. Och att det är på riktigt. Och att hon beter sig så - enligt någon slags allmänrådande åsikt - opassande. Kanske.

I "Från Signe till Alberte ... " får man veta ganska mycket om hennes liv. Från att hon är barn och fram till att hon skiljer sig från sin första man. I andra böcker som jag läst är det som berättas mer fragmentariskt. Perioden som hon berättar om är också så tidig i livet att hon inte själv insett hur vissa saker hänger ihop och fungerar - som det här med hennes ångest till exempel. Hur som helst var det ganska skönt att läsa en bok av henne som just var så sammanhängande och ja, ganska mycket av en kontinuerlig biografi, även om den bara täckte in en del av livet. Jag antar också att jag tycker om att läsa ångestböcker, just för att jag själv varit rätt duktig på att ha ångest förut - även om det absolut inte varit på samma sätt eller av samma grad. Men att någon kan skriva om det och analysera det och att det går bra att ta del av dessa ångestfunderingar, det är ganska skönt. Och en helt annan sak som var fascinerande i den här boken var att jag blev upplyst om att på den tid som det handlar om, dvs femtiotalet, så hade man faktiskt inte kommit fram till att kvinnor till exempel kan få depression i samband med barnafödande på grund av kroppsliga reaktioner. Det är så mycket som jag inte tänker på att man faktiskt inte hade kommit på för femtio år sedan.

Nästa bok får nog bli Svart resa, men nu måste jag nog vänta ett tag. En liten ångestpaus.

Serviceboende igen

Ingen annan hade vett att anställa mig, så jag fick lov att sommarjobba på samma ställe som förra året, dvs serviceboendet i barndomsstaden. Har inte direkt längtat efter att börja jobba där igen, men pengarna behövs ju. Idag hade jag hur som helst min första introduktionsdag. Hade ju redan tidigare fått veta att det inte skulle vara lika jobbigt på avdelningen i år, eftersom några av pensionärerna – för att citera min chef – ”dött undan”. Det var flera stycken som hade dött, ungefär de som jag väntat mig. Tyvärr var också en av mina absoluta favoriter en i skaran. Hade sett fram emot att träffa honom igen, för han gjorde mig så glad. Han sjöng jämt, så att jag själv gick och trallade när jag kom ut från hans lägenhet, och han var en riktig lurgubbe med glimten i ögat, trots att han var så gammal och skröplig. När han fyllde nittiofem sa han att han ville resa bort, till en ort ett par mil härifrån, och när jag frågade vad han skulle göra där så sa han ”skaffa fjälla” och såg som vanligt superlurig och glad ut. Så det kändes lite trist att han inte finns mer. De andra bortgångna kände jag inte direkt någon sorg över. Hur som helst har det knappt kommit några nya i dessa personers ställe, så det är jättemycket lugnare nu. Det känns rätt skönt faktiskt, för förra året var det stressigt nästan hela tiden och larmet ringde i ett. Förra året vid just den här tiden var jag också rejält stressad för att det var så mycket nytt att lära sig och hålla reda på. Nu känns det rätt lugnt – jag vet ju hur det mesta funkar – vilket är skönt. Jag jobbar mindre också och det är också skönt, trots att jag får mindre pengar. Just nu känns det värt det, men om jag ändrar mig är det väl bara att säga till att jag gärna jobbar extra. Jaja, nu ska jag ha en till introduktionsdag och sedan är jag ledig i drygt en vecka innan jag börjar jobba. En lagom uppvärmning.

Valvaka

Fotbolls-EM pågår nu, och det finns få saker som jag bryr mig mindre om. Däremot skulle jag kanske kunna jämföra valvakan efter EU-parlamentsvalet med en VM-final i fotboll, eftersom jag tycker att det är lika spännande som många tycker att finalmatchen är. Dock var denna valvaka också jämförbar med en förlustmatch. Visst känns det lite intressant att junilistan fick så många röster, trots att jag knappt fattat vad deras viktigaste frågor är och trots att de inte velat profilera sig på höger-/vänsterskalan, men vänsterpartiet klarade sig ju inte särskilt bra och moderaterna fick alltför många mandat. Hur som helst, dessa resultatet var väl inte alltför oväntade. Det värsta var förstås valdeltagandet. I hemkommunen, där jag nu befinner mig, röstade knappt en tredjedel av de röstberättigade. I landet totalt låg det på ungefär trettiosju procent och det var endast två (!) kommuner som hamnade över femtio procent. Demokratiskt underskott i EU – amen! Det värsta är ju att det är de som inte röstar – unga, lågutbildade, fattiga, men uppenbarligen också många andra, många "vanliga människor" – som själva kommer att drabbas, eftersom de inte är med och röstar fram folk som skulle representera dem och vara deras röst. EU som organisation (om man nu kan säga så) blir alltmer avskärmat ifrån och olikt sina medborgare. Det är inte utan att jag känner mig lite uppgiven. Både för att folk inte bryr sig mer – eller kan mer, för den delen – och för att det ju finns allt större anledning att ifrågasätta unionens existens ju lägre valdeltagandet är. Folk har i allmänhet blivit mer positiva till EU sägs det, men jag minns inte om man menade de människor som röstade eller folket i sin helhet – och om det senare är fallet så kan man ju undra hur människor resonerar. Om det är folket i sin helhet, vilket jag tror att det var, så lär det ju vara just okunskapen som får majoriteten att hålla sig hemma under valperioden och då tycker jag att politikerna borde få eld i baken vad gäller att ubilda gemene man och kvinna i EU-kunskap. Trenden visar dock att dessa två mönster har ett svagt samband och man kan ju lätt fråga sig varför. Det enda positiva med det låga valdeltagandet här i landet är väl att det troligtvis till viss del hänger ihop med att svenskarna har förhållandevis hög tilltro till de nationella politiska organen och främst bryr sig om dem, till skillnad från vissa andra länder där folket ser EU som en räddning från de nationella organen som det inte har någon tilltro till. Och i allmänhet kan man kanske se det som ett tecken på att människor vill ha riktig demokrati, dvs folkstyre där folket faktiskt styr direkt över sig självt, vilket uppenbarligen fungerar bäst på lokal nivå. Men vad vet jag.

+ jättesöta andungar i dammen

Hemtentamen färdig och inlämnad + fem nya skivor + slut på terminen + öl och cider. Wohoo! Det är helt sjukt bra!

I nöd och lust

Nu hade jag egentligen tänkt att jag skulle skriva en massa om EU-politik och störande saker som har med den att göra, men jag är alltför trött. Istället tänkte jag bara lite kort ta upp en grej som jag funderat lite på de senaste dagarna, nämligen vad det är för homofobi som plötsligt blossar upp världen över.

Så, en delstat i USA bestämde sig för att låta homosexuella gifta sig och plötsligt blev det ett väldans liv och lille Bush kom på att det nog är bäst att stifta en lag som gör att delstaterna inte får stifta sådana kontroversiella - och sjuka! - lagar på egen hand. För "humanity" - mänskligheten - har ju en lång erfarenhet av äktenskapet som ett förbund som på frivillig väg ingås mellan man och kvinna. Eeeh, "mänskligheten". Okej. Då frågar jag mig ju om mänskligheten varit nöjd med detta? Har de 5-10 procenten av mänskligheten som inte är heterosexuella tyckt att rådande tillstånd varit bra? Nej, det tror jag inte.

Och det är inte ens fråga om adoption eller något annat där någon utomstående - någon utöver de två personer som vill gifta sig med varandra - är inblandad. Så vad är det som är så farligt? Det förstår jag inte. Å andra sidan är det inte ofta jag förstår USAs president. (Och hur många blev egentligen förvånade över reaktionen?) Hur som helst, USA är inte de enda. Strax efteråt kom även Australien på att det nog är bäst att lagstifta mot att homoparen ska få gifta sig. Alltså, vad håller de på med? Det är väl ändå meningen att vi ska gå framåt? Jag menar, om ens grannar är två killar som knullar med varandra på kvällarna och äter frukost ihop på morgnarna, vad gör det då för skillnad om de dessutom har ringar på fingrarna jämfört med om de inte har det? "It's not how God intended it to be"? Nähä, men ska alla behöva anpassa sig till folk som tror på något så ologiskt som en gud? Och förresten kan man tolka bibeln på miljoner sätt. (Plus att man ju inte nödvändigtvis behöver gifta sig i kyrkan, om nu den biten skulle vara så farlig för att det är guds hus och homosexualitet enligt vissa troende är en synd.)

Men okej, det kan ju hända att själva det faktum att två personer av samma kön är ett par är störande. Saken är ju bara den att det är något som man knappast kan göra någonting åt. Jag antar ju att ingen funderar på att förbjuda öppen homosexualitet - något sådant skulle förhoppningsvis inte ens Bush få för sig... Men om folk då kunde ta och visa lite mer tolerans och förnuft så skulle vi kanske få ett samhälle och en värld som vore just lite mer mänsklig, i ordets rätta bemärkelse.

Tillägg: För övrigt blir jag så glad av Michael Moore och "Michael Moores USA". Senaste avsnittet: Istället för att göra vapenlagarna mer restriktiva efter Columbine-incidenten så valde man att lagstifta om att de tio budorden skulle få sättas upp på offentliga platser och då främst i skolor. För om de som mördade sina skolkompisar tagit till sig budorden hade det hela antagligen aldrig hänt. Kongressledamöterna deklarerade också stolt att de nu har budorden uppsatta på sina kontor, varpå Moore besökte några av dem och bad dem återge det åttonde budordet. Ingen visste hur det lydde. Han försökte med det tredje och tionde också, men inte heller det med framgång. Men det vet vi ju alla att yngre människor är mer lättlärda, så eleverna kommer säkert alla att läsa och memorera budorden och ta dem till sig så att de alltid har dem som i en helig liten ask djupt i sitt hjärta. Inga fler mord här inte.