Det är okej

Idag frågade jag Malin hur man ska göra för att vara stark, så att man kan låta bli att gråta över saker som är jobbiga och gör en ledsen. Hon sa att man ska gråta. För så småningom går det ändå över. Hon hade nog en poäng där. Det är nog det enda rätta. Om man gråter så kanske det jobbiga släpper. Lite i taget.

Älskade du!

Och så en annan grej. Som är sorglig.

Jag känner en person som säger "jag måste städa" oftare än hon säger "gud vad kul" eller "åh, vad bra" eller dylikt. Det tycker jag är ganska jobbigt. För dels är det synd och dels är det inte meningen att det ska vara så, tror jag. Men det värsta är att jag aldrig kommer att kunna förstå den här personen, vi har ju så totalt olika syner på saker och ting. Det här är bara ett avspeglande exempel. Jag städar om det verkligen behövs, men jag prioriterar att ha roligt. Hon kan inte ta hem folk om hon inte har städat. Men vem bryr sig egentligen?

Och hon är en av dem som jag känner till som har med sig en fickspegel i väskan. Ibland tar hon upp den och tittar när hon är ute. Jag förstår inte varför man vill titta på sig själv. Man har ju lärt sig också att när man tittar i en spegel på det där sättet så är det meningen att det man ser ska väcka något slags missnöje och kanske också en reflex av att något behöver bättras på. Man får inte ta upp spegeln, slänga en blick och säga "åh, vad snygg jag är" (isåfall bara vid vissa tillfällen). Och oavsett, vad tjänar det till? Är man ful en dag så vet man det väl redan när man går hemifrån och behöver inte påminna sig (dessutom tycker jag att det är rätt så skönt att jag nuförtiden kan gå ut på stan helt medveten om att "idag är jag ful" (dålig frisyr, osminkad, sunkkläder osv) utan att må ett dugg dåligt). Och var man tvärtom snygg när man gick hemifrån är man det troligtvis resten av dagen också. Speglar borde inte få komma utanför dörren.

Jag önskar så att jag kunde förstå. Jag önskar att jag kunde förstå varför det är så viktigt att hitta dåliga saker hos sig själv att förbättra hela tiden. Jag önskar att jag överhuvudtaget kunde förstå varför man måste se bra ut hela tiden. Det är ju inte det som är meningen! Jag önskar att jag kunde förstå vad som gör städning viktigare än att tänka på och göra roliga saker. I det andra könet skriver Simone någonting om att kvinnans (förr alltså, när hon var hemmafru) jobb inte leder till något, att hon inte kan självförverkliga sig, eller nåt, eftersom hennes uppgifter bara handlar om att upprätthålla status quo. Hon ska inte utföra projekt som leder någonstans, hon ska bara städa så att allt håller sig på samma stadium hela tiden - det är därför, i detta fall, mannen inte märker hennes jobb förutom då hon inte utfört det, för det är bara då som någon skillnad syns och då till det sämre.
Och det är ju på grund av just det här som alla strävanden efter perfektion och renhet, och vad det nu kan tänkas vara, är så meningslösa i sig, för de leder ju inte framåt, inte _till_ någonting.

Jag önskar att jag kunde omvända vissa människor. För att få dem att inse att vissa saker är trots allt inte så viktiga. Och jag önskar att jag kände att jag någonsin skulle kunna komma nära den här personen, för vi måste ändå umgås ganska mycket. Men jag kommer aldrig att kunna fatta, och därför kommer jag heller aldrig att känna den riktiga närheten. Och jag blir förtvivlad över att det är sådana här saker som kommer emellan! Snälla, lev livet! Det enda som är meningen är ju att vi ska vara lyckliga.

mongo

Alltså, jag vet att det inte är något nytt. Men det är helt sjukt vad mongo man kan bli när man dricker. Och göra saker som man inte alls skulle gjort om man vore nykter, inte i närheten. Jag menar, jag vet ju att det är så. Ändå chockar jag mig själv ibland. Och så nu när jag är nykter igen så fattar jag inte hur jag helt kunde koppla bort massa spärrar och grejer i hjärnan och bara tänka helt annorlunda mot vad jag skulle gjort i vanliga fall. Jaja. Ganska intressant faktiskt. Som att analysera en annan person när man analyserar sig själv på fyllan. Hahaha.

dum i huvet

- Om jag köper en ny dator ska jag köpa ny cd-brännare.
- Då kan ju jag köpa din portabla.
- Ja. Fast jag vet inte om du kan använda den med din dator. Eller jo, det kan du nog, men det kommer inte gå så snabbt.
- Hur lång tid tror du att det kommer ta då, om man vill bränna en skiva?
- En kvart kanske.
- Hur lång tid tar det normalt då?
- Fyra, fem minuter kanske.
- "Eh, nej, då vill jag nog inte ha den."

Aaaahhh! Vafan. Ibland känns det som att teknikutvecklingen gör oss dumma i huvudet. Nejdu, jag tror inte att jag kan köpa den där cd-brännaren, för tio minuter extra kommer jag nog inte ha. Man har väl aldrig en kvart över? Och man har väl inte tålamod med att något tar så lång tid att man hinner gå och göra något annat under tiden? Eller? Vafan, en kvart är ju ingenting! Det är bara för att vi är så vana att allt ska gå på tre röda som vi tycker att en liten stund plötsligt är oacceptabelt lång.

Suck. Jag har liksom inte så bråttom.