Facket är en bra sak

Jag bor gärna i Sverige och betalar hög skatt för att alla ska få ha det bra, och jag får gärna en ganska modest lön om det är vad som behövs för att alla ska få en dräglig levnadsstandard. Och! Jag betalar gärna flera hundra kronor till facket varje månad. Jag betalar gärna dessa hundratals kronor, även om jag inte får något tillbaka förutom en abstrakt trygghet. Facket är nämligen en så otroligt bra sak.

Jag vet att det finns fackförbund i England också, vissa av dem är säkert starka och inflytelserika, jag borde kolla upp detta närmare. Dock är de knappast så allomfattande som hemma. Det finns inte direkt en facklig representant på varje arbetsplats här. Antagligen inte på varannan heller. Det är väl bland annat därför man kan bli behandlad på sätt här som man inte alls skulle blivit behandlad på hemma (utan att lätt kunna göra en stor sak av det). Vissa beteenden från chefers sida hade kanske varit lite svåra att sätta fingret på (rent juridiskt) även hemma, men det skulle säkert i många fall gå att anmäla dem med hänvisning till arbetsmiljölagen. Och oavsett vad lagparagrafer säger så skulle det på grund av kulturen inte vara möjligt att bete sig hur som helst, för människor har nog på åtminstone en majoritet av svenska arbetsplatser kurage nog att säga ifrån om de blir illa behandlade och om inte annat har de nästan jämt ett fackförbund som kan backa upp dem. Jag har svårt att tro att det på en svensk arbetsplats till exempel vore möjligt för en chef att stå och skrika högljutt åt folk hela tiden vad de ska göra, att klaga på anställda - som är där - högljutt inför andra anställda, att skälla ut någon (för att den kom till jobbet över huvud taget) som säger att den måste gå hem för att den mår dåligt och dylika saker. Helt enkelt att förstöra arbetsmiljön så att alla mår psykiskt dåligt.

Och i förrgår kväll blev jag sjuk. Dagen efter skulle jag börja jobba klockan tolv och klockan nio (när chefen kommit till jobbet) ringde jag och sa att jag inte kunde komma.
"Hej, det är Annika, jag kan inte komma till jobbet idag...".
"Åh, idag av alla dagar. Kortmaskinen är trasig och jag har jättemycket att göra på kontoret... Okej, take care", klick.

"Okej, vad synd, krya på dig"? Nejdå. Inte möjligt.

Idag kände jag mig hyfsat kry på morgonen, dvs när jag vaknade klockan tio. Gjorde i ordning lite frukost och satt och åt den när jag kände att jag blev helt yr och insåg att jag nog inte borde jobba idag heller. Ringde alltså vid tolvtiden och sa att jag inte kunde komma (skulle börja vid fyra).
"Hej, det är Annika, jag kan inte komma idag heller."
"Okej, inga problem" *sur röst*
"Jag är ledsen."
"Okej", klick.

Senare ringde hon upp mig och sa att jag skulle ta ledigt resten av veckan och återhämta mig och drog en lång ramsa om en annan tjej som tydligen inte kommit till jobbet och när hon ringt henne hade hon sagt att hon var sjuk. Och nu var chefen på väldigt dåligt humör sa hon. Eh, mitt problem? Jag sa att jag inte har råd att vara borta från jobbet en hel vecka, men jag pratade kanske inte så högt... Hon sa att hon inte kan ha folk som ringer varje dag och säger att de är sjuka, att jag ringde väldigt sent på dagen med tanke på att hon varit på jobbet sedan halv nio, att jag gärna kunde ha sagt dagen innan att jag nog inte skulle kunna jobba idag heller, blabla. Och eftersom hon inte låter andra avsluta sina meningar tyckte jag inte att det var någon idé att försöka säga till henne att jag inte kände hur dåligt jag mådde förrän lite senare på dagen och att jag dagen innan hade trott att jag skulle kunna jobba idag. Och eftersom jag antagligen är helt frisk imorgon kan jag ju inte heller gå till någon läkare och få intyg på att jag är sjuk och få sjukpenning efter fyra dagar, vilket jag annars tror vore möjligt. Så nu fick jag plötsligt en veckas ledigt. Och lite mindre pengar att köpa julklappar för. Detta är till exempel en sådan sak som jag är mycket övertygad om att en arbetsgivare inte skulle komma undan med hemma. "Påtvingad sjukskrivning utan ersättning". Låter fint va? Jag har ju tur som har tillräckligt med pengar sedan tidigare för att det inte ska gå nöd på mig om jag är utan lön i en vecka. För många andra hade det säkert varit mycket jobbigare.

Och visst, det finns säkert någon arbetslagstiftning som säger att man inte får göra såhär här i landet heller, men den känner knappast jag (eller så många andra utlänningar som jobbar på dylika ställen) till. Och även om jag och andra visste exakt vad som gällde - vem skulle ha råd att ta upp frågan? De som har råd har knappast såna simpla och lågbetalda slitjobb som jag. Hade det varit i Sverige tror jag - kanske naivt? - att facket direkt hade hjälpt till med en sådan sak och antagligen hade fixat allt genom i bästa fall bara ett enda samtal till arbetsgivaren. Frågan är förstås hur lätt det är för invandrare i Sverige att få hjälp, men jag antar att det finns tolkhjälp att få om det behövs och att man åtminstone på arbetsplatser där man jobbar vitt får information om facket när man börjar (och på många ställen så gott som automatiskt blir medlem). Facket är en bra sak.


P.S Ja, nu mår jag tillräckligt bra för att skriva en lång klagtext. Och jag hade antagligen kunnat jobba igen redan imorgon. Men när jag ringde upp min chef för att fråga om jag åtminstone kunde få jobba på söndag så sa hon att hon redan satt in någon annan i mitt ställe och att hon ville att jag skulle vara helt frisk när jag kommer tillbaka och därför får vänta tills nästa vecka. Jag kom att tänka på när jag var på jobbet för några dagar sedan och höll på att frysa ihjäl och hon höll med mig om att det var svinkallt (verkar vara ett kännetecken för alla tågstationer här i stan) och sa "ja, jag har två tröjor och två jackor och jag fryser ändå" och jag gick i mina två tröjor, en tjock och en tunn. Och jag kommer också på nu när jag skriver att hon faktiskt sa under ett av våra sammanlagt fyra samtal de senaste två dagarna att "Du kan inte rå för om du är sjuk". Det är konstigt, för det kändes nästan ett tag där som att jag skulle straffas för något...

Fuck the south

En liten USA-länk bara:

Fuck the south

konflikträdsla

Jag blir så himla trött ibland. En sak som gör mig otroligt trött, men som jag inte råkat ut för på ett tag (fram tills i förrgår), är folk som ska hålla på och säga saker som - "jamen, när tjejer pratar i telefon, då pratar de om det och det och si och så" och "när man sitter i soffan så kan en tjej plötsligt säga någonting helt ur tomma luften, som inte alls har med situationen att göra, men så gör inte killar, och det är ju mycket troligare att killen tänker på sex än att tjejen gör det". Jag blir galen. Jag hatar alla "tjejer är och gör så och killar är och gör så"-påståenden. Jaja, om man gör en undersökning så kanske man kommer fram till att killar tänker mer på sex än tjejer, vad vet jag, men om det nu är så så undrar jag vad det spelar för roll. Det känns som att folk alltid vill "bevisa" någonting med den här typen av påståenden, men det enda som händer är ju att man låser fast könen i stereotypfack och ignorerar det faktum att det finns jättemånga fall där det är annorlunda och kanske tvärtom. Jag förstår inte vad man vill komma fram till. Vill man bara göra sig lustig över det andra könets egenheter, som ju inte alls är definitiva och allrådande? Är man rädd för dem som är annorlunda? Om det nu stämmer att det oftast är på ett visst sätt - vad uppnår man genom att säga det? Argh, jag blir galen när folk, ofta utan vettig anledning, ska hålla på och könsgeneralisera och göra sig lustiga (jag tycker inte att det är lustigt). Och det värsta är att om folk gör såhär och man faktiskt orkar bry sig om att säga emot (typ, "jag vet faktiskt flera par där det är tjejen som är mer sexfixerad än killen") och säger att visst visst, det kanske i genomsnitt är som de säger men det finns miljoner undantag och att de är jäkligt tråkiga som håller på och drygar sig och säger såna där grejer (vilket de gärna gör just för att provocera) för att det är helt poänglöst och att de förhållanden som råder kanske för övrigt beror på miljö, uppfostran och så vidare och inte på manligt könshormon och dylikt och ja, helt enkelt argumenterar emot, så blir de ofta helt konflikträdda och typ "ojdå, det var visst ett känsligt ämne" och sedan vill de inte prata mer. Fan, det är så jävla irriterande. Menar de att de bara ska få hålla på och kläcka ur sig såna här "lustiga" kommentarer, för att provocera, men att man inte ska få visa att man blir provocerad om man faktiskt har motargument? Provocera mig inte om du är konflikträdd, tack. Och för att själv generalisera kan jag ju säga att personerna det rör sig om oftast är av manskön. Men de är kanske bara rädda att det ska visa sig i slutändan att miljö avgör 90 procent och biologi 10, och att de då måste dela med sig av makten och härligheten i evighet. Amen.

arbetsmiljö

Jag jobbar på ett sushiställe och när man äter sitter man vid typ en bardisk. Förut var den i trä och stolarna var höga och hade ryggstöd och vägde inte så mycket. Sedan bytte de ut bardisken till en i något svart, hårt material. Och de bytte ut stolarna till några i läderaktigt material, utan ryggstöd och med annorlunda ben. Och de bytte ut hållarna för soja, wasabi, ingefära och annat mot några nya. Och visst, nu ser det mycket snyggare ut, det är ju kul, men hallå, det finns folk som jobbar på stället också och inte bara kunder. Det nya bordet är drygt för så fort det finns minsta lilla smutsfläck eller smula på det så syns det jättebra (vilket är lite drygt eftersom man inte kan städa supernoga hela tiden) och när man torkar bordet tar det jättelång tid innan fukten torkar så ibland måste man torka både med trasa och papper. Och stolarna är väl rätt bekväma (om man inte vill luta sig bakåt), men de väger liksom ett ton, jämfört med de vi hade innan som man kunde slänga upp och ner från bordet med en hand ungefär. En dag kom det en kille från huvudkontoret och då frågade vår manager om vi måste sätta upp de nya stolarna på bordet varje kväll. Killen lyfte lite på en stol och tyckte att den väl inte var så farligt tung, så ja, det måste vi. Jävla pucko. Han lyfte en stol, med båda händerna, en decimiter från golvet. Jag måste lyfta upp och ner kanske trettio stolar varje morgon och kväll, det är ju skitdrygt. Plus att de inte alls har några bra ställen att hålla i, som de andra hade. Och de nya hållarna för tillbehören väger också ett ton, så när man ska göra rent dem måste man nu vara två personer för att sätta tillbaka dem (man skruvar dit dem, till skillnad från förut när man bara lyfte upp dem ur bordet), vilket ju är löjligt. Ibland undrar jag vad de tänkte egentligen. Och en dag kom det någon fjollkille, och två andra personer från huvudkontoret, och pratade om hur snyggt det var och linjerna och blablabla. Och jag hade lust att säga, jaja, sluta fjolla dig, jag ska jobba här och jag tycker att de nya grejerna suger. Oj, vad jag klagar. Som sagt, jag undrar mest bara vad de tänkte. Tänkte de "aha, nu ska vi göra allting snyggt och opraktiskt!"? Det verkar nästan så. Idiotiskt.

The world need trees, not bushes

Idag börjar jag inte jobba förrän klockan fyra och ändå har jag inte gjort nåt annat än att sitta framför datorn hela dagen. Sak samma.

Igår tittade jag på Fahrenheit 9/11. Den var bra, men nej, inte så bra som man kanske hade hoppats. Inte lika bra som Bowling for Columbine. Som alla måste titta på, jag bestämmer! Hur som helst så var filmen helt okej och jag blev förstås lite förbannad, men mest uppgiven. Och förbannad. Och ledsen. Jävla jävla Busch och jävla jävla USA, jag hatar er, i alla fall Bush. Som jag och en kompis pratat om några gånger - det kan ju inte vara så extremt svårt att döda Bush. Det skulle kännas som ett helt okej livsmål. Men jag är för lat och bekväm, och okunnig antagligen. Men jag fattar inte att ingen har dödat honom hittills, eller försökt (fast det har folk kanske gjort. Antagligen inget som man talar högt om). Men till exempel, när han nyss blev vald och åkte i någon bil på någon gata och det var en massa folk runtomkring som kanske protesterade, jag vet inte. Där hade ju någon lätt kunnat skjuta honom inne i bilen. Hm. Fast då kanske folk inte var så upprörda än. Men argh, hur kan folk - nu igen! - rösta på denna stammande idiot? Jag blir galen. "It feels like I'm on crazy pills." Ja, ungefär. Världen är sjuk.

ur Bang igen

Mitt liv som feminist i gymnasiet, 2

Vid ett bord i korridoren sitter balla gänget och håller i uttagningen till "Mr och Miss Överklassgymnasium". Det är omöjligt att undvika, jag måste passera för att kunna ta mig till matsal, kafeteria, bibliotek och toalett. Uppradade, skrevandes och med backslick (ett slags vaxig bakåtkammad frilla) iakttar de mig och alla andra krisande tonåringar som går förbi med ihopsjunkna ryggar. En ball kille pekar på mig och på en plastfolieinklädd låda som står på bordet med ett hål i (som en spargris). Jag ska skriva min favorit, den hetaste i skolan, på en papperslapp. En förutsättning är att alla som röstar anstränger sig som heterosexuella och inte glömmer sin plats i naturen: Det måste vara någon av det motsatta könet. Jag vänder mig om för att se var alla genusutbildade lärare är. Nu borde de väl vakna? Det låter så fint på pappret, en skolmiljö som aktivt arbetar för jämställdhet, mot mobbning, utfrysning och segregering. De kommer väl att stoppa en skönhetstävling i skolkorridoren? Nej, "Mr och Miss"-propaganda kan pryda väggarna men inte affischer om demonstrationer mot kriget i Afghanistan, de river vaktmästarna ner direkt på order av rektorn.

Ur Bang nr 3 2004

Mitt liv som feminist i gymnasiet, 1

Killar, killar, killar, när vi försöker kommunicera med varandra. Eller smink, smink, smink. En del av mig hoppas att en hjältemodig vuxen på skolan ska komma och rädda mig: "Hörni, förstår ni inte att killar och smink är en del av en konspiration. Strukturen är angelägen om att ni ska vända uppmärksamheten från alla världens utmaningar. Den skapar tidskrävande skuldkänslor hos dem som inte är söta och omtyckta. Ni får ingen kraft över, spelplanen blir fri för män att bli direktörer, få nobelpris och åka Vasaloppet." Men inte. "Så typiskt tonårstjejer", säger de och reklampelarna klappar takten till alltsammans.

/Vera Sjunnesson (född 1985)

Ge dem bara!

Alla smarta människor röstade på Kerry och alla dumma röstade på Bush. Och den här gången fick han till och med flest röster också (till skillnad från förra gången då han vann ändå). De dumma människorna var alltså fler, surprise surprise. Det är ju USA vi talar om och jag tänker inte vara snäll och nyanserad - landet och dess invånare är ju dumma i huvudet, uppenbarligen. Hjärntvättade med religiöst svammel och så vidare och så vidare. Men skit samma. Nu ska Blair tydligen ställas inför riksrätt för att han gick med på ett "olagligt" krig eller nåt sånt. Rätt! Ge dem bara! Ge dem så in i helvete mycket stryk. Jag var rädd innan kriget bröt ut, när det var demonstrationer överallt och massa debatt, att när de väl startat kriget och det pågått ett tag så skulle det liksom glömmas bort och media skulle prioritera annat högre än det som hände(r) i Irak. Men icke. Det har inte glömts bort för en enda sekund och kritiken växer och växer och folk börjar väl mer och mer inse - till och med i USA - att kriget var fel och argumenten för det var fel och att de som bestämde alltihop överträdde sina befogenheter ordentligt (även om det verkar vara oklart vem som bestämmer var gränserna går). Jag blev, och är, ledsen för att Bush vann igen, för han är ett idiotiskt svin som inte har på jorden att göra. Men jag blir glad att man överallt, på de mest skilda håll, fortsätter att älta och älta och älta kriget och att frågan inte tappat det minsta i aktualitet. Heja alla bra människor!

This Island

Yeayh! Le tigre har släppt en ny skiva. Jag har köpt den. De är så jävla bra. De har inte glömt kriget.

"It isn't enough to talk about peace. One must believe in it.
It isn't enough to believe in it. One must work at it. And we here today are working at it."

/Susan Sarandon, från "New Kicks"

Och så ett litet klipp från en intervju med Kathleen Hanna:

"Cori Taratoot: You've been an activist for most of your life – how do you compare your level of dissatisfaction now with the Reagan years?

Kathleen Hanna: Well. it's really crazy. I remember when Reagan got elected, and I thought, I can't even believe this. Now you see Schwarzenegger and it's like a replay, and you hear him say "girlyman" on TV every five seconds, it's totally insane. I feel like I'm on crazy pills... I remember when Bush came right after Sept. 11 and gave that stupid ridiculous speech in that megaphone. That's supposed to be such a historical moment and it was complete crap. Everybody I know, everyone I saw on the streets, was scared that something bad was going to happen. It's so disgraceful to be standing up there using Sept. 11 for his own political gain and money gain and greed gain. To be using all of the people's fear in New York as something he benefits from ... he doesn't care about any of us. Nobody wants him here. It's obvious by the protests, and it's obvious by the heightened level of fear. Every time he comes here people are scared. I don't know if that really answers your question, but on the subway I just like had all of those feelings at once, and I just felt like I was gonna start crying, and I just thought, I can't believe how bad it is."

Fyra år till med Bush

Ja, särskilt förvånande är det väl inte. Men det är ändå svårt att förstå att folk är så dumma i huvudet.., även om de kanske har en lite annan synvinkel än vi utomstående. Hade Kerry vunnit så hade jag blivit så otroligt glad och lycklig och i alla fall firat på något sätt. Det hade varit trevligt. Men som någon antydde så är det väl å andra sidan bäst att Bush får reda upp själv efter sina krigslekar istället för att någon annan måste ro allt i hamn åt honom. Plus att folk, förhoppningsvis, inser under dessa år att han är ett pucko som slösat bort alla dessa miljarder istället för att lägga dem på bättre saker, typ att utbilda folket så att de blir lite smartare... Hm.