Kontraster

En fördel som jag har genom att jag veckopendlar mellan småstad och storstad är att jag får uppleva kontraster. Kontraster är ju bra, för de gör det svårare att bli uttråkad av tillvaron. I veckorna kan jag ägna mig mer åt jobbet och efter jobbet njuta av lugnet i småstaden och på helgerna kan jag träffa vänner och gå ut och fika på något av alla de caféer som finns i storstaden. Eller så kan jag shoppa eller bara titta ut genom fönstret i lägenheten och se alla bilar och bussar som åker långt där nere. Man skulle kunna säga att storstaden är som en film och småstaden är som en stillbild. Det är faktiskt rätt mycket så, för det är ju inte alltid som man ser så mycket folk när man är ute på det senare stället. Här intill är ett par bilder från en av de vägarna (den finaste) som jag kan ta när jag promenerar hem från tågstationen efter jobbet. På morgonen går tåget 06.48 och jag promenerar inte, tack och lov.

Ber om ursäkt för alla skuggor, men det blir så på eftermiddagen nu på höstkanten...

Vardag

Hört på pendeltåget:

- Jag har maten i en hundbajspåse. Matlådan.
- Har du!? Fan vad vidrigt!
- Mm. *Tar upp påsen*
- Är de gröna?
- Ja, det är hans nya.

Är du den enda ute så syns du

Som jag redan konstaterat så är jag nu småstadsbo drygt halva veckorna. Här i småstan är det lite glesare med folk på gatorna, vilket får som konsekvens att varje person som är ute märks mer och röner större intresse än vad den skulle gjort om det vore tätare med folk och svårare att uppmärksamma och känna igen alla. Bakgrunden till att jag tänkte på detta är vad som hände mig igår när jag var på väg hem från biblioteket i centrum (hör och häpna så har vi faktiskt två bibliotek, trots det ringa invånarantalet på ca 13 000), nämligen följande:

Jag hade passerat den "lokala" affären, Coop nära, som ligger kanske en kilometer från huset. Därifrån består större delen av vägen hem till mig av en lång gång- och cykelväg, som går ner i en liten dal och sedan svagt uppför igen. Runt omkring är det ängsmark och liknande, så man ser hela gångvägen, ända tills den slutar på en vanlig väg i mitt bostadsområde. Där spatserade jag alltså med en påse full med böcker och framför mig gick, och för den delen skuttade, ett par små tjejer. Jag tänkte direkt att vad underbart det är att så små barn kan vara ute och gå helt ensamma utan att någon vuxen behöver oroa sig för att de ska bli överkörda av en buss eller liknande. Jag närmade mig dem hela tiden, och när vi kommit över bäcken i dalen eller vad man nu ska kalla det så stannade de för ett par sekunder för att välja vilket håll de skulle gå åt. Jag kände igen mig, för på detta ställe delar sig vägen och i många fall så är det nästan lika långt dit man ska oavsett vilken väg man tar – därav nödvändigheten i att välja. De svängde åt vänster, som jag också skulle göra, och efter en liten stund märkte de förstås att jag fortfarande gick bakom dem. ”Hon förföljer oss” viskade den ena tjejen till den andra. ”VARFÖR FÖRFÖLJER DU OSS?”, sa hon sedan till mig. ”För att jag ska åt samma håll som er”, sa jag. ”Vet du vilken klass vi går i?”, fortsatte hon och jag sa att nej, det kan jag inte gissa. ”Vi går i ettan”, ”Nähä, vi går i nian!” och så vidare. De trodde att jag var hundra år gammal, eller kanske ”trillioner!” Vi gick ungefär lika snabbt, så jag hade följe med dem en bit till och de berättade var de bodde och så mötte vi en tax som de skulle klappa. ”Vad är det som låter!?”, undrade min kompis som ringde just när de mötte taxen och givetvis gjorde glada utrop. Och poängen är alltså den som jag inledde med, nämligen att jag tror inte att jag skulle fått denna uppmärksamhet på ett ställe där det hade vistats tio människor på gångvägen istället för enbart vi tre. Och även om fenomenet i sig givetvis är på både gott och ont så tyckte jag att det i detta fall var ganska charmigt.

Rapport från småstaden

Helt otippat ska jag nu börja jobba i Västmanland och bo i mitt föräldrahem halva veckorna. Känner redan efter två dagar här att jag blir sugen att återge lite upplevelser från småstaden. Kan hända att det blir ett tema framöver.

Igår var jag, kompisen och min bror ute och promenerade. Klockan var elva på förmiddagen och det var så mulet och regnigt ute att det nästan var mörkt. Vi hade dock klätt på oss ordentligt, med regnställ och allt. Det var inte många själar ute och det var synd att vi inte hade någon kamera med oss, för då hade vi kunnat ta fina ”Välkommen till bruksorten”-bilder på de gråa och hyfsat deprimerande omgivningarna. När vi kom fram till den lokala ”sågen” (som för övrigt brunnit ett antal gånger), eller vad det nu kallas, så fick vi uppleva dagens mest klockrena syn. På parkeringen stod en bil, vars förare hade en lång planka i handen, som han höll ut genom rutan. Bilen körde ut från parkeringen och svängde vänster upp mot en lång backe. Då föraren hade plankan i handen kunde han givetvis inte växla och för första gången tänkte jag att ”Aha, här har vi en anledning för småstadsbor att vilja ha automat!” (för jag tror inte att samma beteende gått för sig i en större stad). Bilen puttrade långsamt upp för backen och försvann så småningom bakom en krök. Småstad!

På kvällen var jag och kompisen i grannkommunen, som med rätta kan definieras som byhåla. Det var utgång på hotellet som gällde och först förfestade vi med några andra. Vi spelade spel och drack oss fulla. Sedan gav vi oss av mot hotellet, som bara har sådana här evenemang någon gång i månaden så det fanns förväntningar om lång kö (vilket vi slapp) och mycket folk. Vi gick mitt i vägen med varsin burk i handen. Promenaden tog cirka två minuter. På hotellet var det en trubadur som stod för musiken och han körde gamla godingar som tyvärr var av det segare slaget. Två av de andra som var med gick fram och önskade en låt och frågade om de fick sjunga med, så strax stod de och skrålade i en mikrofon. Så småningom lade trubaduren ner och det blev vanlig musik med lite högre tempo. Vi dansade tills stället stängde, klockan ett. Försökte ringa och förboka taxi, men fick till svar att det var bättre att bara ställa sig utanför hotellet och vänta på en bil när det stängde. När vi kom ut stod dock ingen bil där och vi ringde åter det lokala taxibolaget och en bil infann sig inom några minuter. Vi presenterade oss för föraren och pratade sedan oavbrutet hela vägen hem. Fick 80 kronor rabatt eftersom han tyckte vi var trevliga och helst ville ha kontanter, vilket vi inte hade tillräckligt av. Vi kände igen honom från för länge sedan, då vi var hemma hos en patetisk flirt som han var kompis med. Han kände nog inte igen oss. Tillbaka i vår egen kommun åkte vi till gatuköket som har öppet halva nätterna på helgen och dit alla går efter krogen för att äta hamburgare och annat flottigt. Vi åt burgare med strips och det var fantastiskt gott. Sedan promenerade vi hemåt. Kom i säng vid tretiden. Som vanligt när jag festar här uppe så blev det en helkväll!

Bra sagt av gamling i släkten

"Jag förstår inte varför man ska påverka andra med sin religion. Var och en får väl ha sin egen tro!?"

Recension: klädvårdsrullar

I slutet av sommaren fick jag en väldig lust att börja recensera saker. Nu har jag nog glömt de flesta, eller så känns det för inaktuellt. Som hyfsat nybliven kattägare har jag nu upptäckt en ny pryl som kräver recension, nämligen: klädrullar! Katthåren klistrar sig fast överallt på ingen tid alls. Särskilt jobbigt när katten är huvudsakligen vit och jag själv är huvudsakligen svart- eller mörkt klädd. Det här blir en kort och saklig recension.

Ge-kås klädvårdsrulle. Pris 7.90 eller liknande.
Omdöme: Helt värdelös. Klistret i rullen är så dåligt att pappret inte sitter kvar när man försöker göra rent kläderna utan lossnar - och hur lätt är det då att rulla upp hår på det? Dessutom sitter den inte särskilt bra på handtaget. Billigt är inte alltid bra...

MQ klädvårdsrulle. Pris: minns ej, antagligen dyrast.
Omdöme: Mycket bra. Bra klister och snyggt utförande (nu är det visserligen inte deras senaste modell det här handlar om, men jag gissar att MQ håller stilen även på så simpla och billiga prylar som den här).

Royal Canin klädvårdsrulle. Pris: gratis hos veterinären vid första besöket.
Omdöme: Royal Canin tillverkar djurfoder och är välrenommerade inom området - uppfödare och veterinärer verkar ha dem som favoriter. Med bakgrunden att de har stor kunskap inom området katter och hundar så bör de veta vad som krävs av den här typen av produkt kan man tycka. Men nja, det verkar som att de lagt allt krut på fodret (vilket verkligen märks eftersom katten är helt galen i det och glufsar i sig hela dagsransonen på två minuter och även lär sig hur man öppnar och klättrar högst upp i städskåpet bara för att hitta det - okej, sidospår). Rullen är okej, men inte fantastisk, den uppfyller inte mina krav (jag vill inte behöva stå i hissen och plocka bort hår som inte försvunnit när jag rullat av mig).

Clas Ohlson textilvårdsrulle (hette den visst). Pris: 24 kronor, refill 14 kronor.
Omdöme: Fantastisk! Mycket bra och effektiv, sitter bra på handtaget. Plus för att det finns refill (vilket jag upptäckte nu på deras hemsida). Den är inte särskilt snygg, men i detta fall är funktion så mycket viktigare. Clas Ohlsons klädrulle is the shit!

Det kanske verkar lite småhemskt att skriva ett sånt här inlägg, men bakgrunden till att jag gör det just nu är att jag jobbar till 23 idag och det är helt dött på jobbet, jag har chattat, mailat, läst min metro, kollat på Doobidoo och surfat upp min dagliga ranson med sidor på internet (och har sådana shopaholic-tendenser att jag frivilligt avstått från att surfa in på klädsidor). Jag skulle kunna läsa, men den bok jag håller på med nu är lite svår att koncentrera sig på med actionkomedi i bakgrunden (och nej, jag orkar inte kolla på actionkomedi). Det fanns inte så mycket att göra helt enkelt. Och sådär, nu blev det lite av ett dagboksinlägg på samma gång.

(Hm, så kort blev det visst inte.)

Jag förstår inte...

... varför jag nödvändigtvis måste läsa ut en bok även om jag tycker att den är tråkig. "Den kan ju bli intressant/bättre" - men hur troligt är det? Jag försöker bara lura mig själv. Den som jag läser nu tror jag inte alls kommer bli bättre, om jag ska vara ärlig. Men ändå tragglar jag. Enda gången som jag inte läste färdigt en bok var när jag läste Che Guevaras dagbok från hans gerillastrapatser för x antal år sedan. Man kunde tro att det skulle vara intressant, men icke. Jag tror åtminstone att jag till slut gav upp. Om jag någon gång äntligen tar mig igenom den som jag håller på med nu så ska jag skriva här vilken bok det är...

Tidsfördriv

Idag är det lördag och bara jag och min chef som jobbar de första sex timmarna. Det är allmänt dött här, så man måste sysselsätta sig genom att läsa eller hitta på annat att göra. Chefen gav mig följande tips: http://www.jigzone.com/ Där kan man nog fördriva en hel del tid, åtminstone om man väljer avancerade varianter.

Sugen på lite kött?

http://www.aftonbladet.se/vss/lasarbladet/story/0,2789,1127623,00.html

Ljuva barndom

Jag minns att jag när jag var 8 och 9 år tyckte att det var den absolut bästa åldern. I den åldern fick man ta eget ansvar för en del saker samtidigt som man inte behövde göra så jobbiga grejer varken i skolan eller hemma, tyckte jag. Det verkar inte heller som att det var alltför bekymmersamt att vara 11 och ibland kan jag längta tillbaka till den tiden då ett dagboks"inlägg" (i en traditionell pappersdagbok) inte behövde vara mer avancerat än såhär:

Hej. Idag är det fredag, sista dagen i skolan den här veckan. Sista timmen spelade vi schack med den andra klassen. Jag spelade mot en som heter Jonny, han satt och tänkte i flera evigheter. Han vann! Efter skolan var jag på Servus och köpte godis. Ikväll ska jag se på fångarna på fortet. SLUT.

Fan alltså, vad ambitiös man är!

Diskuterade det här med jobb i helgen när jag var ute och drack öl med min klasskompis och hennes pojkvän. Han menade att det är en lyx att jobba jämfört med att plugga. Jag ser, som nog nämnts förut, inte fram emot att gå på schema på heltid hela hösten, men samtidigt har han absolut rätt. För tillfället jobbar jag rätt mycket, har bland annat ledigt bara en dag vissa veckor och så. Nu i helgen var jag dock ledig både lördag och söndag. Jobbade då till 23 på fredagkvällen och började sex på morgonen idag, måndag. Alltså inte en superlång helg precis, ändå kändes det väldigt trevligt och skönt och jag hann med att både vara kulturell, festa och softa. Har märkt också att när jag i juni var ledig tre dagar i rad så kändes det som om jag varit på semester när jag kom tillbaka till jobbet. Men det lyxiga med att jobba, enligt pojkvännen och oss andra, är att man just får bestämma helt vad man ska göra när man är ledig. Även om man inte har såå mycket ledig tid så har man ändå så mycket ledig tid! (Och det trots att en del av den spenderas på att söka jobb.) Förut, som student, behövde man ju alltid plugga när man inte jobbade och gick man en helg utan att läsa i någon bok fick man dåligt samvete (och hamnade kanske efter i tidsplaneringen).

En följd av studentlivet, dvs. det studentliv som jag haft senaste året, med jobb vid sidan av, är att jag är van vid att alltid ha någonting som behöver göras. Det leder nu till att jag när jag ska ta beslut om huruvida jag ska läsa en kurs på universitetet på distans under hösten, vid sidan av heltidsjobb, tänker att "det kan gå!". Likadant var det för min klasskompis. Istället för att inse att man kan softa, söka sina jobb och i övrigt ta det lugnt och göra roliga grejer, så inser man på grund av sitt tidigare tempo att om man bara anstränger sig så GÅR det ju - antagligen - att klämma in en distanskurs på heltid, eller en halvtids kvällskurs vid sidan av sitt nuvarande jobb. Plus jobbsökande då. Fan alltså, vad ambitiös man är! Jag vill ju läsa kursen, för den är intressant och den kan vara bra att ha om mitt drömjobb dyker upp - men det är ju inte direkt akut! Ändå ska man hinna med så mycket och göra allt som kan vara bra och intressant och trots att jag nu inte är säker på om jag kommer hinna så tänker jag att "jag testar i alla fall, varför inte?" (jo, därför att jag kommer bli stressad och böckerna kostar pengar och jag kan ägna mindre tid till att träffa folk och göra roliga grejer). Någon gång i framtiden ska jag ta det lugnt och slöa... Eh. Vafan, det känns som att det nästan är en sjukdom, det här med att aldrig bara kunna nöja sig och ta det lugnt.

Recension: Svinalängorna

Nu har jag försökt skriva om Svinalängorna av Susanna Alakoski två gånger men datorn har fuckat upp sig. Tredje försöket:

Boken, som blivit Augustpris-belönad, handlar om Leena som kommer från Finland till Ystad med sin familj någon gång på 60-talet. De hamnar i ett område som enligt ryktet kallas Svinalängorna av folket på kommunen, men familjen tycker att det är en riktig lyx med rinnande varmvatten inomhus och en stor lägenhet med riktigt kök. Det dominerande i boken är Leenas uppväxt med föräldrar som är periodare, vilket gör att tillvaron pendlar mellan miserabel och helt normal. Det som jag själv tycker är mest intressant är tidsporträttet och hur boende- och arbetssituationen ser ut för Leenas föräldrar och andra i deras närhet. Det är uppenbart att Leena har det väldigt dåligt med föräldrar som super upp pengarna istället för att använda dem till andra saker. Även om denna del är viktig och intressant (har inte läst någon liknande bok själv, där alkoholism och sex präglar så stor del av handlingen samtidigt som det är en uppväxtskildring) så blir det lite väl enformigt. Denna enformighet behövs säkert för att man ska förstå vilket helvete Leena har, men jag har ändå svårt att hålla mig engagerad genom hela boken. Jag tror att det kanske vore bättre att bara läsa lite i taget än att sträckläsa den som jag gjorde. Men den är i alla fall helt klart läsvärd.

Vad ska du med bil och villa, när du mår så jävla illa?

Igår var jag och pojkvännen på konsert. Det var Svenska Akademin, Peps Persson och Timbuktu som uppträdde, i nämnd ordning, på Trädgårn här i Göteborg. Det var lite orutinerat av oss att inte tänka på att det kunde vara utomhus, men däremot desto mysigare att folk hade samlats med filtar och stolar på gräsmattan framför scenen. Det var också en ganska bra blandning av åldrar åtminstone under de första akterna. Kul det, för oftast är det ju yngre publik på konserter jag går på. Hur som helst, kul att vi äntligen fick se Peps, som vi planerat att se i minst ett år nu (och vilket inte borde vara så svårt med tanke på att han är stående gäst på Nefertiti här i stan)! Kul också att se Svenska Akademin igen. Gillar både musiken och deras glädje på scen. Efter dessa artister var det så dags för Timbuktu, men då frös vi och det skulle dröja en halvtimme tills det började, så vi åkte hem. Jag vet, skäms! Men jag har sett Timbuktu förut, så det kändes okej. Läste däremot i tidningen att det varit väldigt bra, så då ångrade jag mig lite. Men Peps var ändå det viktigaste.

I övrigt känns det också som att det här är ett bra konsert-år. Även om det känns lite glest så kommer jag faktiskt att gå på en del konserter - och bra sådana. Året inleddes med Tommy Emmanuel (http://otakt.se/2007/peter_linde_vem_fan_ar_tommy_emmanuel_gud.htm, se även YouTube som gjort honom känd här i Sverige). Därefter var det Dolly Parton i mars, senast Electric Banana band som överraskade mig stort (för att inte tala om deras gamla Trazan och Banarne som går på tv nu - de är ju helt banan-besatta och programmet även i övrigt lustigt och konstigt som så många andra gamla program), nu då Trädgårn, i augusti Rolling Stones och sedan Gwen Stefani i oktober. Jag tycker att det hade varit kul att åka på festival i sommar, men det är alltså ändå helt okej på artistfronten i år!

Buskis

Nu är det buskis som gäller här på jobbet. Jag brukar tycka att det är rätt hemskt, men det här skämtet skrattade jag åt:

- Jag sa att jag inte heller har nån, fästman alltså.
- Det kanske inte är så lätt?
- Vaddå?
- Att få fästman.
- Jodå, vill jag ha en karl så sätter jag mig bara på honom och sitter kvar tills han tycker det är gött.

Alltså... jag har tydligen inte särskilt höga krav på underhållningen när jag jobbar... Bara att ha tv i rummet är ju en lyx!

Spara och slösa

Byggnaden som jag jobbar i har flera våningar. På mittenvåningen, där jag jobbar, har vi en kaffeautomat med äckligt kaffe. På övervåningen sitter administrativt folk och där finns även matsalen med en kaffebryggare som kan användas för att göra gott kaffe. Det verkar som att det främst är de som jobbar där uppe som använder den. Nu verkar alla utom en eller två där uppe vara på semester och här nere är vi inte heller så många som jobbar för tillfället. Ändå envisas människan där uppe med att varenda dag brygga en hel kanna full med kaffe när det blir kaffedags för henne. Sedan står den där, fortfarande nästan full, på eftermiddagen/kvällen när kaffebryggaren för länge sedan slagit av sig själv. Jävla slöseri! Det gör mig irriterad. Jag menar, det borde väl inte ta så många gånger att märka att det inte är någon som dricker av kaffet utöver hon som brygger det? Här har alltså folk stått och skördat kaffe i sitt anletes svett, säkert till en skitlön och med alldeles för långa arbetsdagar (för det är självklart inte KRAV-märkt), och kaffet har sedan transporterats över halva klotet för att någon ska stå här och varenda dag hälla ut det. Och även om man inte tar hänsyn till skördning och transport så kostar det ju pengar för arbetsplatsen att köpa in det. Själv skulle jag inte ha något emot om de pengarna lades på mer frukt till personalen eller kanske roligare tesorter.

Sweet sweet love

Jag satt och läste på en blogg som heter Linda på Paradisgatan, http://blogg.paradisgatan.se/ (irriterande att inte den vanliga länkfunktionen funkar, nu när jag glömt hur man fixar det på egen hand). Hon skrev om att det inte, som vissa anser, är homosexuella äktenskap som urholkar äktenskapet utan en massa andra saker, bland annat att det sker så många skilsmässor på grund av att folk gifter sig ogenomtänkt och av fel anledningar. Rätt anledning att gifta sig menar hon är följande:

Att känna en annan människa och tro på hans/hennes utveckling och liv med en sådan kraft och nyfikenhet att man vill föräras möjligheten att dela livet och dess outgrundliga vägar med den personen. Plus att man själv känner att här är en person som får mig att vilja vara mitt bästa jag, som lockar fram min potential och tror på mig som jag är med mina fel och brister och med mina styrkor och möjligheter.

Jag tycker att det var en enkel men bra beskrivning av riktig och bra kärlek. Det gjorde mig också glad, för det är ju så jag känner i mitt nuvarande förhållande. Däremot tror jag inte att det är dags för giftermål riktigt än...

Sommar, sommar och sol

Det har varit mycket prat om vädret de senaste veckorna och en hel del gnäll. Det är väl bara att acceptera läget kan man ju tycka, men nu orkar jag snart inte längre! Det var en fin och solig dag här i början av veckan och då tänkte jag att nu, nu kanske det har vänt. Men icke. Dagen efter var det som vanligt igen, molnigt och regn i luften. Idag är det 19 juli. Tittar jag på SMHI:s prognos för de kommande fem dagarna (som man i och för sig kan lita på, man får ju vara nöjd om prognosen för närmaste dagen stämmer) och det är moln, regn och någon enstaka solglimt i kombination med låg temperatur som gäller. Det kommer alltså antagligen vara värdelöst väder fram till den 23 juli, minst. Egentligen är det väl inte så farligt, men saken är ju den att efter denna sommar så kommer det ju en höst också och den brukar ju inte vara sådär superklar och solig här i Göteborg - men man kan ju hoppas! Om nu sommaren kommer fortsätta att vara värdelös så undrar jag bara hur jag ska orka med hösten och dess mörker. Jag kommer behöva åka på solsemester och ligga och solbada på en beach. (Solbada är inget ord jag normalt använder, men nu gör jag det på grund av dess ordagranna betydelse - jag vill bokstavligen bada i solljus.) Självklart hoppas jag på det bästa, att det kommer att bli fint i augusti åtminstone, då jag är ledig en del och ska åka på semester i Sverige (och Spanien, där jag räknar kallt med att det är prima väder).

En annan aspekt på det hela, som kan verkar mer fjollig, är att jag önskar att det blir varmt och soligt för min hys skull. Jag har aldrig haft perfekt hy, utan får finnar ibland och andra mer odefinierade utslag i form av röda små prickar och sånt. Sommaren brukar vara bra mot detta och göra så att hyn ser mer frisk och sund ut. Detta är inget som bekymrar mig alltför mycket, men jag tror att kroppen och hyn mår bra av lite solljus och jag skulle inte tacka nej till att se lite brun, fräsch och pigg ut.

Hagga

Men fy fan. Sitter på jobbet och kollar på Nyhetsmorgon på TV 4. Något för mig ny artist (det lät som att de sa Boman eller Oman eller nåt (får väl uppdatera senare och skämmas för min felhörning)) uppträder med låten "Hagga". Alltså fy fan, den var inte bra, men inte nog med det - han har ju snott hela sitt sound och ordförråd från Latin Kings. Han kanske snackar likadant till vardags, men om någon ska låta som Latin Kings då ska han fan göra det bra.

Tillägg: Här på jobbet är det TV4 och deras Nyhetsmorgon som gäller på morgnarna. Själv väljer jag alltid SVT:s Gomorron Sverige om jag ska titta på morgonprogram. Dels tycker jag bättre om programledarna, som inte känns så urtrista och opersonliga som de i Nyhetsmorgon, och dels så blir programmet mycket trevligare även genom att studion i Gomorron Sverige är finare. SVT har en studio som har varma färger och är mer hemtrevlig, medan TV4 prompt ska ha sin tråkiga, gråa studio med kalla färger. De kanske tycker att det verkar mer seriöst. Det tycker inte jag.

Silvstedt

Nu har jag faktiskt fått en ny bild av Victoria Silvstedt: http://www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.134


Men det där programmet på 3:an för några år sedan, där hon och Paolo Roberto spenderade tid tillsammans ensamma i något stort hus, det vill jag fortfarande ha förklaring på. (I och för sig kanske hon bara tyckte att det var kul att driva med Paolo som stirrade som en hund som inte når fram till matskålen.)

Stackars, stackars

Nej, det är inte direkt vad jag känner om dem som blivit allvarligt skadade i den årliga tjurrusningen i Pamplona: http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,1118229,00.html

Hela evenemanget går ut på att folk jagas av tjurar genom Pamplonas gator. Tjurarna är sedan med på tjurfäktning. Det är tydligen tjurfäktningsarenan de springer till under rusningen. Innan jag bodde i Spanien en sommar visste jag inte hur tjurfäktning gick till, att det innebar blodbad. Det enda jag visste om tjurfäktning var det jag såg på julafton, den fina historien om tjuren Ferdinand. I Spanien är det dock högsta underhållning att visa tjurfäktning på tv, så då lärde jag mig snabbt. Tjuren ska springa efter det berömda röda skynket och blir förstås tröttare och tröttare. För att trigga tjuren att bli arg och fortsätta springa sticks då och då ett svärd in i kroppen på den, som sedan får sitta kvar så att tjuren blir mer och mer av en levande nåldyna, fast i detta fall svärddyna. Slutligen är tjuren helt matt och det hela avslutas med att ett svärd sticks in i hjärnan på den så att den dör ögonblickligen (dvs. om tjurfäktaren är skicklig). Det här tycker en del personer är helt normalt. De menar att de tjurar som är uppväxta för att vara med på tjurfäktning behandlas väldigt väl och att de sedan dör ögonblickligen när de får svärdet i huvudet, så att de slipper lida. Klent argument enligt mig och djurrättsaktivister världen över. Det är för mig sinnessjukt att ha en "attraktion" som går ut på att man ska sitta och heja på medan en tjur först plågas och genomborras av svärd, för att sedan jubla när den får dödsstöten i skallen. Så nej, jag tycker inte särskilt synd om dem som under tjurrusningen själva stångats blodiga av tjuren. Och hur puckat är det för den delen inte att låta sig bli jagad av tjurar in the first place?

"Den med bäst kompetens ska ha tjänsten"

Det har man ju hört ett antal gånger i olika sammanhang. Jag jobbar på en kommunal förvaltning här i stan. Ibland kommer det ut lediga jobb som är relevanta vad gäller mitt utbildningsområde. Det brukar också stå att man gärna får ha högskoleutbildning och så förstås vilka andra kvalifikationer som är viktiga. Jag har sökt några jobb men inte fått något av dem. I ett par av fallen har det varit naturligt att jobben gått till just dem som fått dem, men i det senaste fallet vore jag som klippt och skuren och var den enda med relevant högskoleutbildning. Men vad hjälper det att ha kompetens när de som ska bedöma de sökande inte kan se den? Jag börjar bli trött på det här stället nu. Alla rekryteringar (förutom till telefonistjobb, som är det första och "lägsta" jobbet man får här) som gjorts sedan jag började här för ett och ett halvt år sedan har varit internrekryteringar. Bara det kan ju vara störande med tanke på att personer som jag missar massvis av jobb varje dag för att de inte är "inne" på nåt ställe än och för att konkurrensen blir liten och kompetensen lägre än vad som varit möjligt vid externrekrytering där kanske hundra personer sökt tjänsten istället för tre. När de som ska rekrytera sedan inte ens bryr sig om att se ens kompetens utan rekryterar någon bara för att den varit på stället i många år (och förstås är släkt på ett eller annat sätt till någon annan som jobbar här), då blir jag irriterad. Det är störande för mig som har kompetensen och det är störande rent allmänt för att det känns så oprofessionellt. Jag som har utbildning inom offentlig förvaltning och som med största sannolikhet kommer att arbeta inom kommunal verksamhet även framöver vill inte att kommunen ska vara en oprofessionell organisation. Jag vill att den ska vara en smart organisation som ligger i framkant med det den gör och som har ett företagstänk på så vis att den ser till att försöka attrahera kompetenta personer (visst, släktrekryteringar och "hålla om ryggen" förekommer det såklart massvis av även i företagsvärlden). Nu är det åter ute en kvalificerad tjänst här och jag tror att jag denna gång har chans att få den, men jag vet inte om jag ens har lust att söka. Vill bara härifrån nu!

Fashion

"Det ska vara bekvämt, se fint ut och matcha." Ett helt normalt uttalande vad gäller kläder. Ändå gör det här mig beklämd:

http://www.alltommalmo.se/malmoArtikel.aspx?bid=1111660&ct=9

Färdig! del 2

"Jag är färdig med min magisteruppsats. Jag har fått ett förstahandskontrakt på en riktig lägenhet", skrev jag förut. Nu kan jag tillägga att jag vann pris för bästa uppsats och har fått ett vikariat på mitt jobb! Det känns verkligen som att tillvaron flyter på bra. Även om jobbet inte är mitt drömjobb och något som jag vill hålla på med för evigt så är det ju alltid trevligt att ha en regelbunden inkomst och särskilt en som är högre än studiemedlet. Vad gäller uppsatsen kommer jag att få ge ut den i min institutions rapportserie, där doktorande och sådana som vinner priset publiceras - kul! "Det kan vara bra om du vill doktorera sen", sa han som är ansvarig för publiceringen. Please, fresta mig inte med den tanken, jag vet ju att jag inte skulle stå ut! Eller åtminstone att det skulle kännas som en ständig, frustrerande kamp - jag är helt enkelt för rastlös för att sitta och djupstudera något på vetenskapligt vis i flera år. Däremot kändes det ju helt klart som ett bra avslut på utbildningen, särskilt som jag skrivit om mitt specialområde, jämställdhet (som jag ju dessutom tidigare klagat på att man aldrig får någon uppskattning för).

Just nu längtar jag allra mest efter att åka till London - imorgon! - och att flytta till den nya lägenheten. Ska bli underbart!

Electric banana band

Häromdagen var jag, kompis och pojkvän på Liseberg och såg Electric banana band: http://www.electricbananaband.se/start.htm. I sina trettio år gamla kostymer (eller åtminstone kostymer av samma design = fula) gjorde de ett fantastiskt framträdande! För att inte tala om flamingo-kören (alla i bandet föreställer ju olika djur) som var superbra och gjorde ett eget nummer med sången Tropical Fruits som jag sedan dess haft på hjärnan. Jag visste inte så mycket om bandet innan, tänkte mest att det skulle vara en kul grej att se dem. Insåg på plats att de inte bara är bra och kul för barnen, utan även för många nostalgiska vuxna människor. Insåg också att jag är ganska ung och att de hållt på väldigt väldigt länge när de frågade "Hur många här såg oss när vi sändes på tv 1976? Hur många såg oss 1981?" (osäker på årtalen). Bara för det bör de ha cred.

Hur som helst så var det jättekul och de fick alla i publiken att göra fina delfinsimrörelser och vifta med armarna till Pirayan Maja och annat. Dessutom insåg jag att de är politiska! Och vad älskar jag? Jo, svensk politisk musik! De sjöng om att man ska behandla barnen bra, om att man ska lämna in sina gamla batterier (den välkända reklamslingan "I allt som rör sig, lyser eller låter, finns ett batteri som ska lämnas åter") och i sången Tropical Fruits konstaterades i inledningen att kompisen som är vegetarian verkar ovanligt frisk, vilket får ses som propaganda för att skippa kött. Roliga och bra och helt klart dagens höjdpunkt!

Bonus: Från och med 1 juli kommer Trazan och Banarne sändas i SVT på söndagar.

Dom jävlarna ska skjutas

Mer bra att läsa angående Stureplansprofilerna och deras våldtäkt:

http://www.aftonbladet.se/vss/debatt/story/0,2789,1078362,00.html

http://www.aftonbladet.se/vss/debatt/story/0,2789,1078343,00.html

våldtäkt och därmed basta

Tack Monica Gunne för denna kolumn. Och jävla "Stureplansprofiler" - må ni brinna i helvetet! Och jävla domstolar för den delen, hur resonerar de egentligen!? Skulle det bli samma dom om domstolen dominerades av kvinnor? Det har jag svårt att tro.

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,1076672,00.html

Macho, macho man

Tack machomannen Guillou för att även du kan lägga fram detta förslag:

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,1071539,00.html

Och för att du säger det här:
"Svenska män 2007 – hur är de?
– De är världens mest jämställda i meningen att man respekterar kvinnor mer i Sverige än i något annat land – såvida vi inte talar om direktörer. De är oförbätterliga. De här babianhannarna som leder svensk industri, de är kvar på samma stadium och har inte ändrats sedan 1960-talet.
Har du något exempel?
– Titta på bilderna på Carl-Henric Svanberg, hur han poserar för kameran, hur han vill bli fotograferad. Armarna lätt i kors, blicken stadigt riktad snett uppåt mot framtiden där han har sina visioner. Man behöver bara se den bilden för att förstå – det här är ingen genusforskare."

För det säger väl någonting att högt uppsatta kvinnor oftast är gifta med män som även de gör karriär, medan högt uppsatta män ofta är gifta med kvinnor som har lägre utbildningsnivå än dem och/eller som fått offra sin egen karriär för deras skull (ja, det finns studier över detta). En slags bekräftelse på deras grundsyn på kvinnor. Vilka de sedan omger sig med och väljer att rekrytera kan ses som en följd av detta och är inte heller konstigt att förstå, liksom att de inte är hemma med sina barn.

Färdig!

Woho!

Jag är färdig med min magisteruppsats. Jag har fått ett förstahandskontrakt på en riktig lägenhet. Nu väntar vuxenlivet kan man säga, men det är heelt okej. Känns som att allting börjar falla på plats. Nu återstår bara att återuppta mitt sociala liv. Det har blivit mycket försummat av uppsatsskrivandet. Men det viktiga är att jag klarade av det - det hade jag aldrig trott för något år sedan. Skapligt stolt jag är över mig själv för det!

Rosa för pojkar och blått för flickor

Äntligen!

http://www.aftonbladet.se/vss/foraldrar/story/0,2789,1055262,00.html

Mindre kul att hälften av Aftonbladets läsare i deras omröstning tycker att det ska finnas speciella flick- och pojkkläder för att man "ska se skillnad".

Tittar som vanligt på nyhetsmorgon och sen lilla panelen eller vad det hette, som verkar mer inriktat mot nyheter för barn. I nyhetsmorgon berättar de om leksaker som ger elstötar. En av dem ska man hålla tag i - två personer i varsin grej som ser ut som en joystick - tills elstötarna blir så starka att man måste släppa taget. "Först känns det som myror, sen blir det värre. Det är inte skönt" typ, säger Pål som kanske är i tolvårsåldern. Vad fan är det för leksak? Elsäkerhetsverket gillar dem inte, eftersom man inte vet de långvariga effekterna av att få den här typen av elstötar samtidigt som det kan göra att barn inte förstår hur farligt det är med till exempel el i hemmet. De som säljer leksakerna menar dock att det inte är farligt, även om det står i små bokstäver på engelska att de inte rekommenderas för personer under 14. Oavsett vem som har rätt (kanske båda) så får i slutet av inslaget ett klokt barn komma till tals som säger att leksakerna nog inte är så bra och att "leksaker ska ju vara roliga". I agree.

Efter detta kommer ett inslag om en tjej som är fjorton år och har värk i kroppen. Det är inget fel på henne och läkarna har inte kunnat hitta någon förklaring till värken. Ändå måste hon ofta vara hemma från skolan och hon har ofta ont på nätterna. Tydligen är det många barn som lider av värk. Hallå! Jag har inte fått någon information! Varför har jag aldrig hört talas om här? Inte för att jag kan göra något åt saken, men stackars barnen! Jag har inte tänkt på det förut, men sänds det kanske för lite nyheter om barn? Eller är det bara jag som inte tar del av dem? Jag antar att det är lite olika, men en sak som kan konstateras är väl att det oftast är de vuxnas intressen och perspektiv som framkommer. Inte så konstigt eller förvånande i och för sig.

"jämställdhet är dåligt" - my ass!

Det har visst kommit någon forskarrapport nu om att jämställdhet leder till sämre hälsa eller dylikt. På platser som är "förhållandevis jämställda", däribland Stockholm, Uppsala och Gotland nämnda, så lever kvinnor kortare och män dricker mer och har sämre hälsa. Som jämställda räknades vad jag förstod ställen där arbetslivet såg förhållandevis jämställt ut, till exempel där det fanns många kvinnor på chefspositioner jämfört med snittet. Slutsatsen som drogs var att hälsan var sämre för att kvinnor anammat mäns livsstil samtidigt som männen inte anammat kvinnors, dvs. kvinnor både jobbar mycket och tar ansvar för hem och barn men männen har inte börjat ta ansvar för hem och barn i någon större utsträckning än innan. Detta leder till att kvinnor lättare sliter ut sig och till att männen, på grund av kvinnors ökade makt, känner sig mer maktofullkomliga och i och med det dricker mer.

Vet inte om det var rapportförfattaren eller de som återgav den som kallade situationen för jämställd, men jag bryr mig inte direkt heller eftersom det isåfall blir en idiotisk slutsats. Orkar därför inte heller läsa (har lyssnat på radio) om det. Det som gör slutsatsen idiotisk är att det som beskrivs är ojämställdhet, inget annat! Det är inte jämställt när kvinnor jobbar heltid eller mer samtidigt som de måste ta ansvaret för hem och barn! Det är inte jämställt när män inte tar något större ansvar för hem och barn! Även om jämn maktfördelning i arbetslivet på många sätt är en viktig del i strävan mot ett jämställt samhälle så kan man inte sätta likhetstecken mellan många kvinnor på chefsposter och jämställdhet! Det är ju den ojämställdhet som beskrivs i rapporten som är anledningen till ohälsan, inte den lilla del där hyfsad jämställdhet uppnåtts. När kvinnor har samma karriärmöjligheter som män och tar halva hem- och barnansvaret och när män då alltså har ökat sitt ansvarstagande på hemmaplan - då har man mötts på mitten! Då kan man snacka om jämställdhet! Hur svårt kan det vara att inse!?

Akta dig för cancer!

Sitter och tittar på Gomorron Sverige och nyheterna. Forskare i USA har kommit fram till att det krävs hård träning minst 5 timmar i veckan för att minska risken för lättare former av bröstcancer samt vissa svårare former. Exempel som ges är snabb simning, joggning eller hårda träningpass. "Tidigare har man trott att det kanske räcker med att promenera 3-4 timmar i veckan för att minska risken". Allvarligt talat, jag känner att vad ska jag göra med den nyheten? De kunde ju lika gärna säga att det är egentligen onödigt att försöka skydda sig mot bröstcancer. För hur många har egentligen tid, ork och lust att träna 5 timmar i veckan vid sidan av jobb och andra åtaganden? Och bland dem som har tid och lust, hur många klarar av hårda träningspass? Även på den punkten lär ju antalet minska. Jag är fullständigt övertygad om att det som fortfarande är absolut viktigast att fästa vikt vid är de tidigare forskningsresultaten, nämligen att de där 3-4 timmarnas promenerande i veckan är den absolut viktigaste hälsofaktorn.

Hurra!

Jag ska skriva magisteruppsats. Hurra!

Jag ska skriva om jämställdhet. Hurra! Nej, just ja, jag glömde att jämställdhet var någonting jobbigt och provocerande. Det verkar vara det enda ämnet som folk helt öppet kan kritisera och sucka över och kommentera i stil med "du ska väl inte skriva om jämställdhet du också?".

Jag tackar och bockar för att gud har givit mig denna omöjliga men hedervärda (skulle man kunnat tro!) uppgift att intressera mig för och försöka bidra till någon slags förändring mellan könen, så att vi kvinnor skulle kunna tänkas få det en liten aning bättre, i anspråkslöshetens tecken sådär, jag menar, jag kräver ju inte direkt att vi ska ha ALLT, bara ungefär lika mycket.

Det är uppenbart att i samhället så är man bättre och mer värd att respektera och uppmuntra om man till exempel jobbar med att konstruera en cool apparat som är lite lite bättre än den förra nästan likadana apparaten än om man jobbar med (vissa) demokratiska frågor. Ja, det är ju bara en liten oskyldig demokratisk fråga som handlar om att hälften av jordens befolkning borde ha det lika bra som den andra hälften, ungefär som att svarta och vita ska vara lika mycket värda och behandlas på samma sätt. Man kan inte vänta sig att folk ska ägna intresse åt ett sånt litet undanskymt område eller tro att de skulle tycka att det är bra om man jobbar för det på ett eller annat sätt.

Hallå liksom! är det troligt att det kommer bli nån skillnad eller? Jag menar, guuuud vad jag är naiv - kan jag inte bara ge mig!? Fan heller.

Om hundra år, när samhället har gått lite framåt igen, då kommer man att tycka att de som strävade efter lika delad föräldraledighet (=kvinnors möjlighet till ökad ekonomisk jämlikhet) var de smarta och framåtsträvande. Inte de som klagade på mig för att "ska du inte sluta skriva om det där?", "tröttnar du inte?", "jaaaa, alla har ju sina intressen". Jag tycker att det är viktigt och intressant och man ska skriva om och ägna sig åt sånt som man tycker är viktigt och intressant. (Annars kan man ju bli kåraktiv och ägna sig åt att skaffa kontakter istället, eller kanske bara gå och dö.) Men tröttnar, jo det gör jag, på alla bakåtsträvare.

You motherfuckers! (I flera bemärkelser)

Folket röstar som de har förstånd till, och det är uppenbarligen utan tanke på jämställdhet. Det senaste och ur jämställdhetspolitiskt hänseende värsta förslaget som kommit upp inom den borgerliga alliansen är nu vårdnadsbidraget. Varsågod, var hemma med ditt barn och få 3000 kronor i månaden. Kristdemokraternas hjärtefråga, får vi veta, även om de hade velat ha någon tusenlapp mer i ersättning. Många medborgare, ja ungefär 50 procent eller något sånt, sade sig vara positiva till förslaget och en lite mindre andel menade att de själva skulle kunna tänka sig att vara hemma om de fick betalt för det. Det finaste argumentet är väl att den så kallade valfriheten ska värnas, men det är inte särskilt svårt att se att konsekvensen av det hela är förödande för kvinnor. Till att börja med är 3000 kronor en skitsumma - ganska mycket mindre än vad till exempel ett vårdbiträde (=typiskt lågbetalt kvinnoyrke) tjänar och en summa som gör att den som är hemma med barnet är beroende av att ha en försörjare. Jaha, men det kanske är mannen som är hemma med barnet, är det fel om han blir försörjd av sin fru eller sambo? Alltså allvarligt talat, med tanke på att männen idag tar ut mindre än 20 procent av föräldraledigheten (där man får en mer rimlig ersättning!) så kan väl ingen tro att de plötsligt skulle rusa hem från sina arbetsplatsern för ynka 3000 kronor i månaden!? Nej, det handlar om att kvinnor ska kunna ta hand om sina barn mer än de redan gör, och i och med att de nu ska få dessa fantastiska 3000 i månaden så uppvärderas ju även den klassiska kvinnorollen genom att detta tidigare obetalda arbete blir betalt.

Nu är det ju så att kvinnor som är yrkesverksamma redan idag befinner sig inom låglöneyrken i mycket högre grad än män och kvinnor i alla olika yrkesgrupper, utom kanske två (chocking!), tjänar mindre än män i samma yrkesgrupper. I och med sin lägre lön får kvinnor sämre pension är män. Kvinnor får också sämre pension i och med att de tar ut mest föräldraledighet. De går ju då miste om inkomst och hamnar även efter karriärmässigt, vilket leder till än större skillnad i pensionen. Kvinnor tar också större ansvar för barnen även då de inte är föräldralediga på heltid, vilket gör att många kvinnor jobbar deltid för att hinna med (att det är typiskt att det finns deltidstjänster i de klassiska kvinnoyrkena och inte ens är säkert att man kan få heltid om man vill, det är bara en bonus), vilket i sin tur ökar skillnaderna mellan kvinnors och mäns pension. När kvinnor pensioneras får de helt enkelt mycket mindre att leva på än män.

Detta räcker dock inte för kristdemokraterna. Tillbaka till en patriarkal familjeordning! Stå vid spisen och föd barn kvinna! Med dina 3000 kronor i månadslön kan du leva ut din kvinnoroll till fullo, det är bara att skaffa en försörjare först. När du sedan är pensionär har du ändå ingen fortplantningsroll att fylla, så om du inte klarar dig då, det spelar mindre roll.

Förutom att det är en hemsk reform ur ett ekonomiskt jämställdhetsperspektiv så finns det ännu mörkare aspekter på det hela, såsom att kvinnor som av en eller annan anledning behöver ta sig ur sitt förhållande inte har samma handlingsfrihet som om de haft ett jobb, eftersom de är ekonomiskt beroende av sina män. Denna problematik låter kanske som en sidofråga, men bör absolut inte underskattas. De som tror att frågan om till exempel mäns våld mot kvinnor är något som vi feminister har hittat på för att gnälla på män som grupp bör ta sig en titt i valfri publikation innehållande statistik över ämnet. (Mäns våld mot kvinnor låter ganska diffust och är kanske ett begrepp som gör dig avtrubbad. Man kan då formulera det som män som slår, skadar och har påtvingat sex med dem som de lever med. Då fattar man lite bättre att det är ganska hemskt.)

Men detta var också bara en bonus. Att kvinnor får en totalt värdelös ekonomisk situation genom att utnyttja vårdnadsbidraget är illa nog bara det. Tack och lov har vi ett parti inom den borgerliga alliansen som åtminstone ibland visar tecken på vett och sans, nämligen folkpartiet. De förstår att vårdnadsbidraget kan vara en kvinnofälla! De vill inte att det ska införas förrän övriga (tre, om jag förstått saken rätt) reformer som ska ingå i det familjepolitiska paketet införs. Bland dessa reformer finns en jämställdhetsbonus, som ska främja att man väljer rätt och mer jämställt (valfrihet, men med en liten morot!). Jag får sända en tacksamhetens tanke till folkpartiet för att de har vett nog att protestera.

Tillägg: I och med detta uppvärderande av att ta hand om sina barn själv och beskedet att vårdnadsbidraget tagits emot positivt av många privatpersoner liksom flera västsvenska kommuner så är det ganska skrattretande att läsa om den aktuella diskussionen i gp om huruvida det är okej för småbarnsmammor att amma sina barn offentligt. Herregud! Konsekvens, tack. Idag tyckte tack och lov alla insändarskribenter (som publicerades) att diskussionen var löjlig och att det är självklart att mammor inte ska stänga in sig på toaletten för att amma sina små barn. Puh!

Gott nytt år!

Summering och utvärdering. Förra nyårslöftet: Bli coolare och mindre blyg i seriösa sammanhang. Jag vet inte hur det gick, för jag har inte varit i så många "seriösa sammanhang". Har däremot fått vissa insikter och antagligen ökad självkännedom och tro på mig själv under den ganska jobbiga hösten i London. Ta ingen skit! känns som ett bra och fullständigt övertygande slagord sedan dess.

Nya nyårslöften:
Skärpa mig och verkligen anstränga mig för att skriva färdigt min magisteruppsats. (Som motivation kan alla möjliga tankar från jobb och boende och kultur i London användas.)

Ska även besöka de spårvagnsändhållplatser som jag ännu inte sett.

Och så då den vanliga summeringen:
Vilka länder besökte du? Storbritannien, två gånger.
Är det något du saknar år 2006 som du vill ha år 2007? Klara mål i mitt liv.
Vilket datum från år 2006 kommer du alltid minnas, och varför? 3:e december, för att vi äntligen flög hem från London och 28:e december för att jag och pojkvännen firade ettårsdag.
Vad var din största framgång 2006? Att jag lyckades ha ett riktigt och seriöst förhållande utan att göra dumheter och att jag stod ut och stod på mig i London.
Bästa köpet? Vinterjackan från Elvine! Och Sony Ericsson-mobil.
Vad spenderade du mest pengar på? Kläder i London!
Gjorde någonting dig riktigt glad? Att det gick så bra att bo ihop med kompisen och att vi har haft så roligt tillsammans under hösten och vintern.
Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om år 2006? Hm... "Put your hands up 4 Detroit" med Fedde le Grand, antagligen Basshunters "Boten Anna", åter och återigen Ane Bruns "Song No. 6" - så enkel, så vacker och hennes underbara röst.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Det var nog ungefär lika, men mindre dalar och toppar.
Vad önskar du att du gjort mer? Festat (som vanligt) och tänkt positivt.
Vad önskar du att du gjort mindre? Hakat upp mig på irriterande saker.
Blev du kär i år? Nej, för jag var redan kär.
Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året? Alliansen. De blev mer verkliga och ännu mer läskiga när de vann.
Bästa boken du läste i år? "Doktor glas" och "Gregorius", samt "Hanteringen av odöda".
Något du önskade dig och fick? Bo precis i det huset som jag ville här i stan (även om jag inte flyttat in än).
Något du önskade dig men inte fick? Tror inte det.
Vad gjorde du på din födelsedag 2006? Var i London och tog det lugnt samt gick ut och drack ett par glas vin med min före detta flatmate.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Bättre självförtroende i år igen, kanske? Det är ju alltid bra att ha. Mindre bråk och tjafs.
Vad fick dig att må bra? Förhållandet när det funkat bra och att jag och kompisen kommit närmare varandra och haft skitkul ihop.
Har du tagit något bra beslut i år? Att åka till London och att åka hem från London. Att jag ska bo ensam.
Vem saknade du? Pojkvännen när vi var på olika ställen och kompisen som är på andra sidan jorden.
De bästa nya människorna du träffade? De trevliga personer som fanns på jobbet i London.
En värdefull läxa/sak du lärt dig i år? Man går upp i vikt om man dricker mycket öl och äter hamburgare, även om ens basmat är sushi, rostat bröd och te. Att man inte ska låta sig skrämmas av maktgalna idioter eftersom det är de som har problem. Att inte låta sig knäckas av motgångar. Att Sverige är ett underbart land och småstaden inte alltid så farlig.
Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Stal vin från jobbet. Närmade mig tanken på familjeliv och att skaffa barn utan att det kändes hemskt. Bankade med en kvast i taket. Åkte på Norrlandssemester med farmor.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Nix.
Dog någon som stod dig nära? Nej!
Största misstaget? Att flytta in i skabblägenheten i London antagligen.
Har du varit sjuk eller skadat dig? Nja, halsfluss på Hultsfred och urinvägsinfektion har jag ju haft.
Hur tillbringade du julen? Hemma med släkt och familj.
Hur många one night stands? Inga, bara smaskigt förhållandesex.
Favoritprogram på TV? Har mest kollat på film på bio och hemma.
Största musikaliska upptäckten? Det var nog i år som jag "upptäckte" Laleh.
Årets bästa film? Vet inte, men "De älskande vid polcirkeln", "You and me and everyone we know", "Hotell Rwanda" och "The constant gardener" var bra. Och "Grizzly man" var ju helt crazy, hahaha.
Vilken politisk debatt engagerade dig mest? Hela valet. Usch.
Äckligaste/läskigaste ögonblick: När pojkvännen kört in i en lyktstolpe med pulkan och hade skitont. Och när kompisen berättade om den vidriga ålen.
Största överraskningen: Att det kan kännas rätt bra att bli vuxen, för att man inte behöver härja och bry sig om oviktiga saker så mycket som när man var yngre.
Bästa konsert/spelning: Lesbians on Ecstasy!

Äntligen klar!