ghost town

Det är sällan jag verkligen blir fascinerad och gripen på riktigt. Men jag kunde bara inte sluta läsa, och titta, på den här sidan:

http://www.angelfire.com/extreme4/kiddofspeed/

Det som jag tror att jag alltid kommer att minnas vad gäller Tjernobyl, och i högre grad än allt annat vara obenägen att begripa, är det faktum att när brandmännen gav sig iväg för att släcka branden i reaktorn så visste de inte alls vad de var på väg till. De trodde att det var en vanlig eldsvåda. Ingen informerade dem om vad det var frågan om. Jag kommer aldrig att förstå det, den situationen. Inte bara att folk inte berättade för dem, men att en sådan sak över huvud taget kunde hända, oavsett vems fel det var. Och att ingen heller informerade människorna som bodde i området om att de måste bege sig därifrån förrän det hade gått flera dagar. Det är bara så annorlunda från alla andra händelser man hör om.

Jag menar, jag förstår till exempel inte hur Bush's hjärna fungerar, eller hur han kan tycka att USA har rätt att kriga mot alla länder som passar dem, men jag förstår ju att han vill göra det utifrån sina resonemang. Att det beror på landets egoistiska syften och så vidare. Att det kan vara "värt" att döda människor i ett annat land för att göra USAs ("världens") villkor bättre. Men att en regering inte informerar sitt folk om att de måste flytta, att det har hänt en olycka som riskerar att döda dem alla om de inte genast ger sig iväg. Att de bara är tysta. Att de bara låter en vecka gå utan att säga någonting. Jag hatar att inte förstå saker.

Läste för flera år sedan boken "Bön för Tjernobyl". Den var vad jag minns väldigt rak på sak, inte alls medvetet sentimental. Men det gjorde egentligen allt värre. I boken fanns en massa intervjuer som författaren (Svetlana Aleksijevitj) gjort med människor som bodde kvar i området (boken gavs ut 1997, jag vet inte när intervjuerna gjordes) och en del av dem som intervjuades "trodde inte" på Tjernobyl. "Det där är nåt som dom har hittat på för att skrämma oss", typ. Jag antar att folks bestående omedvetenhet också, åtminstone indirekt, säger någonting om regeringen. Och när jag läste kändes det helt förbluffande att människor som var, och varit, så nära olyckan inte trodde på den. På att den hade hänt eller att det var farligt. Jag minns inte exakt hur de uttryckte sig. Men jag har för mig att någon sa, som "ofarlighetsargument", ungefär att "Allt ser ju ut precis som vanligt". Ser ut, ja. Kommer någonsin bli igen, nej. Den här okunskapen är också något som jag inte kan förstå.

Usch, det är sent. Jag har sovit för lite och läst hela dagen. Jag är labil. Snart kommer jag nog börja gråta.