Nej nej nej

jag ska inte börja gråta, jag ska skriva mer.

Apropå det här med att jag hatar att inte förstå saker. Jag hatar också att inte veta vad jag tycker om saker. Att inte ha bestämt vilken min åsikt är.

Den här kursen som vi läser nu, och som jag säkert kommer att tjata om i åtminstone vartannat inlägg under resten av månaden, Demokrati- och rättviseteori, är ju som sagt väldigt intressant. Det är nog den mest intressanta kursen hittills. Läraren (som vi haft än så länge) är också otroligt skicklig och bra på alla sätt och vis, vilket han ska ha speciell cred för eftersom han nyligen doktorerat och alltså inte har så lång undervisningserfarenhet som andra mer eller mindre misslyckade lärarexempel som vi råkat ut för.

Till saken nu. Det går inte att förneka att det är mycket praktiskt och ganska avkopplande med kurser där man inte tvingas att tänka efter. Det är bara att läsa böckerna och lära sig det som står och om man kan resonera runt det eller inte spelar åtminstone inte en avgörande roll. Vad gäller den här kursen är det tvärtom. Det är inte så viktigt att lära sig en massa detaljer, däremot de stora dragen och att resonera kring dessa. Visst, det är bra. Och roligt och intressant. Det är också tydligt att klassrumsresonemang kring olika ismer väcker folks känslor. Senast var det minst åtta olika personer som öppnade munnen, vilket måste vara rekord under ett och samma lektionstillfälle. Men, det jobbiga med kurser som lägger fram så mycket olika tankegångar och argument från alla håll och kanter är att MAN JU BLIR HELT JÄKLA FÖRVIRRAD. Plötsligt när jag sitter där kommer jag på mig själv med att inte veta vad jag tycker! Det är så många olika aspekter att ta hänsyn till, och de olika ismerna (och deras olika inriktningar) har ju alla förespråkare som sagt väldigt bra saker. Men samtidigt som olika ismer verkar mer eller mindre bra så finns det alltid någonting som gör att de verkar omöjliga. Det finns alltid någonting som inte är konsekvent eller som verkar olösligt och hur ska man då kunna argumentera och säga att ”den och den ismen är bäst”? Det går ju inte att stå för någonting! Allt verkar bra men allt verkar omöjligt. Eller nej, allt verkar inte bra, för vissa grejer tror jag på och andra inte, men det är också svårt att argumentera enbart genom att föra fram sin övertygelse, när man inte har logiska argument mot vad någon person som förespråkar någon ism säger. (”Han slet sitt hår”!) Jag får ingen ro i kroppen när jag inte vet vad jag tycker och när jag inte kan argumentera (eftersom jag inte vet vad jag tycker). Jag är så van att alltid ha argument, åtminstone att alltid ha tagit ställning (eller annars snabbt kunna göra det). Men det här är säkert nyttigt. Och definitivt värt jobbigheten! Det enda rätta är ju att acceptera att allting inte är svart eller vitt, men det är så jobbigt, för då måste man alltid göra en massa förbehåll när man argumenterar och för fram sin tro, om man nu gör detta i någon speciell läras namn.

En annan störande sak, som också anknyter till det här. Jag läser boken ”Modern politisk filosofi” av Will Kymlicka, som är kurslitteratur. Den är mycket intressant och behandlar utilitarismen, liberalismen, libertarianismen, marxismen, kommunitarismen och feminismen. Problemet är bara det att författaren förstås råkar ha en egen åsikt och den lutar starkt åt det liberala hållet. Detta får honom att dissa alla ismer som han inte själv identifierar sig med (företrädesvis innan han ens berättat vad de går ut på) medan det som han själv grundar sina åsikter på inte alls får utstå så mycket kritik. Liberalismen vävs tvärtom in i alla andra ismers kapitel som bevis och förklaring på varför de har fel. Visst, det är ju inte så konstigt och det gör inte diskussionen och argumenteringen mindre intressant i det stora hela. Dock måste jag ju säga att det är lite svårt för mig som känner mig allmänt förvirrad (se ovan), och dessutom inte jobbar som politisk filosof på heltid, att för mig själv kunna argumentera emot när han till exempel förkastar utilitarismen, vilket ju en utilitarist skulle kunnat göra. Det blir också svårt att komma på alla motargument vad gäller de liberala teorierna som jag antar att en utilitarist kanske skulle framfört om hon fick chansen. Slutsatsen är att det känns som att jag kanske missar en del bitar på grund av att författaren är så otroligt partisk och det tycker jag är synd (samtidigt som det ju är bra att det är tydligt att han är partisk, så att man kan ”gardera” sig).

Vale. Estoy muy cansado y tengo que dormir. Buenas noches.

(Fast jag postar nog inte det här förrän imorgon.)