fortsättning....

Ojojoj, nu har jag läst så mycket om hedonistisk utilitarism, omfördelning, prioritetsordningar, distributiv rättvisa, rättvisa förvärv, överföringar och innehav, slutresultatsprinciper och berättigandeteori att det bara snurrar i huvudet. Den här demokrati- och rättviseteorikursen är verkligen hur intressant som helst, men ack och ve om man har svårt att koncentrera sig en endaste timme. Det är bara heltidsplöjning som gäller om allt ska hinnas med.

Jaja, jag skulle bara skriva det sista apropå London.

3. En av mina kompisar, Eva, har ju just flyttat dit med två av sina kompisar. Nu bodde de alla tre i ett nio kvadratmeter stort rum på ett hostel. De betalade 4200 kronor var i månaden. De som äger stället lär ju bli rika. Men skit i det, själva summan är i alla fall rimlig att betala, om än inte för just det boendet (i längden). Man kan ju lätt tänka sig att det måste vara jobbigt att bo så trångt, men för tillfället måste jag säga att jag skulle föredra det, under förutsättning att jag inte pluggade på det sätt som jag gör nu förstås (då hade det nog varit lite påfrestande). I allmänhet accepterar nog de flesta snabbt och lätt ett boende med mycket lägre standard såfort de flyttar till (exempelvis) London. Är man inte rik måste man helt enkelt bo sunkigt, med mycket lägre standard än vad som är brukligt i Sverige, och oftast tillsammans med andra människor. Jag tycker att hela situationen är så himla sympatisk. Den gör att man fokuserar på helt andra saker än små petitesser vad gäller boendet och dess standard, för det finns ingen rimlig chans att man ska få en "schyst lägenhet med parkettgolv och balkong" eller dylika grejer. När jag kom hem till min stora (förhållandevis) och tysta etta med kokvrå på 32 kvadrat så kändes det så himla tomt. Och meningslöst. Jag tänkte att "vad ska jag med all den här ytan till själv?". Det var förstås en kontrast att lämna de trångbodda personerna i London och komma hit själv till ensamheten i lägenheten. Och jag är trött på det här nu. Snart flyttar jag också till London och bor trångt och sunkigt och i sällskap med andra och när jag flyttar tillbaka till Göteborg tänker jag, om jag inte är trött på att ha sällskap dygnet runt, flytta in i kollektiv eller åtminstone delad lägenhet. Jag är fortfarande övertygad om att det inte är meningen att människor ska sitta ensamma, utspridda i sina små lägenheter. Visst, det kan vara skönt och bra ett tag (till exempel när man just flyttat hemifrån), men jag har kommit på mig själv med att tröttna ganska snabbt. I alla fall hittills. Ta en så enkel grej som att när jag bor med andra skrattar jag så himla många fler gånger varje dag (och det vet väl alla att skratt förlänger livet?). Är inte bara det ett argument?

4. Jag skulle skriva något om att vara en shopaholic men jag tror inte att jag orkar. Det hade bara att göra med att det är så frustrerande att känna sig fattig hela tiden att när jag plötsligt, någon gång, inte gör det kommer det väl leda till något slags överslag som gör att jag blir helt galen och går ut och shoppar upp alla pengar jag har bara för att jag kan. Jag hoppas nästan det. Jag tror att det vore sunt för mig.

Jaha, då var det väl dags att fortsätta läsa då.