Bokrecension

Marian Keyes - Sushi för nybörjare

Jaja, visst, det är bra tidsfördriv och någorlunda underhållning om man inte har något bättre för sig. Det ska jag inte förneka. Den var väldigt lätt att börja läsa och att fortsätta läsa och att läsa ut. Det hände ju saker och det är klart att man ville veta fortsättningen, i alla fall lagom gärna. Men suck. Det märks ju att det är en "jag skriver böcker för att tjäna pengar, inte för att jag har något att säga eller har ett otroligt bra och intressant språk"-författare som skrivit den.

Alla personer i boken är jättetråkiga stereotyper som överförtydligas för att man ska fatta hur de är direkt. Och storyn är väl okej och ska väl antagligen tilltala typ vem som helst (av det kvinnliga könet) för att det liknar en verklighet som skulle kunna vara vem som helsts. Kärlek och olycklig kärlek och otrohet. Men eftersom alla är så stereotypa och handlingen så otroligt oorginell så blir det ju inte särskilt intressant och personligen kan jag inte påstå att jag kan identifiera mig ett dugg med karaktärerna. Och så är det lite kloka resonemang och analyser av situationerna och personerna så att man antagligen ska få aha-upplevelser, typ "ja, det är ju precis sådär det var för oss också!" och "det var precis sådär det blev", men det är ju så allmänt att det ändå blir helt ointressant. Och så är det väl meningen att boken ska vara lustig också, men humorn är av typen "jag är en osjälvsäker tjej som är slav under skönhetsindustrin och tror att en man är allt jag behöver i mitt liv". Typ: "Vad var det för mening med att ha en smal och utmärglad kropp om man inte fick visa upp den för nån?". Hahaha! Det är verkligen lustigt. Suck. Störde mig typ på tråkiga skämt och formuleringar i varenda kapitel. Ojojoj, det märks verkligen hur mycket jag älskade boken. Som sagt, den var okej att läsa (förutom att jag störde mig så ofta), men efteråt hade den gett absolut ingenting. Precis som jag väntat mig. Och nu har jag bevis. Hurra!