Smulklubbens skamlösa systrar,

av Mian Lodalen, har jag läst ut nu. Den var helt okej. Nöje och politik i ett. Som jag redan nämnt har det ibland varit svårt att hålla sig för garv på offentliga platser. Men här är ett mer allvarligt utdrag:

"'Vet ni vad hon sa ... hon sa till mig att jag inte fick sätta in en annons i Svenska Dagbladet', berättar Linn. 'Och hon bedyrade att det inte hade med henne eller pappa att göra utan med grannarna. Vad ska grannarna säga? sa hon. Som i en dålig sketch om homofobi för grundskolan.'
Clara lägger sina armar om Linn och pussar henne på kinden.
'Strunta i henne nu, Linn. Vi ska inte låta dem förstöra vår dag. Vi får väl vara glada så länge inte mina föräldrar ringer och beklagar sig de också.'
Vi lyckas hålla glädjen vid liv trots knäppa föräldrars oförskämdheter, vi kolkar upp mer vin, blir fulla och garvar så högt att grannen ovanpå bankar hårt i golvet.
När jag tar pendeln hem tänker jag på Linns morsa. Hur kan man ringa till sin dotter på hennes bröllopsdag och ha mage att inte säga grattis utan istället bara utgå från sin egen paranoia? Och på Claras elaka pappa som efter att ha blivit inbjuden till bröllopet sagt att han hellre skulle gå på sin egen begravning än att bevittna sin dotters perversiteter bli välsignade med lagens goda minne.
När heterosexuella gifter sig har de i nittionio fall av hundra uppbackning och glädjesnyftande föräldrar på första bänk i kyrkan. Det till och med händer att de betalar för kalaset.
Å andra sidan slipper vi bjuda in kusiner som vi inte har träffat sedan julgransplundringen 1977, sysslingar och pysslingar som man inte ens vet vad de heter, bittra fastrar, fräcka farbröder och puckade päron.
Precis som vi fått lära oss att skapa våra kärleksrelationer efter eget huvud, eftersom vi knappt har några mallar för hur det ska se ut och eftersom man redan brutit mot regeln om hur man bör leva, kan vi också utforma våra högtidsstunder som vi vill. Det är sorgligt och befriande på en och samma gång.
Min slutsats är att det är våra biologiska familjers ofta negativa attityd eller direkta avståndstagande som gör att vi fäster så stor vikt vid våra vänskapsrelationer - våra självvalda familjer."

Fin slutsats, men det är så sorgligt. Jag förstår inte hur man kan skämmas för sina barn bara för att de inte har den vanligaste läggningen. Om jag hade en dotter som skulle gifta sig med en annan kvinna så skulle jag vara otroligt stolt och lycklig såvida hon själv var det och verkade säker på sin sak. Det är väl - eller borde i alla fall vara - hela poängen med att ha barn; att man vill se dem växa upp, hitta sig själva och vara lyckliga?