Julfest...

på min praktikplats. Glögg, julmat, julklappslek (fick choklad), dans, en vinare. Hade det helt okej, blev dragen. Upp en våning, svarade på ett mail, pratade med en arbetskompis. Det hela slutade i en kanske en timmes diskussion, eller snarare utläggning från hans sida där jag gav lite kommentarer ibland, angående kvinnorörelsen och huruvida de jobbar på rätt sätt eller inte. Kvinnorörelsen - som att det finns en enhetlig, där alla passar in. Jag kände mig anklagad, som att allt var en kritik mot mig. Den här personen vet ingenting om mig, vet inte vilken del av kvinnorörelsen jag tillhör, vad jag vill och gör och tycker osv. Sedan frågade han om jag kände mig kritiserad och påhoppad och så vidare och jag sa att det gjorde jag, för jag förstod inte var han ville komma mer än att kritisera mina åsikter och tillvägagångssätt. Han ville inte att jag skulle bli sur på honom. Jag kände mig som vanligt matt, ville bara gråta. Nu kommer han.

Tillägg: Senare sa han att han ville ha ett konkret handlingsprogram. Då sa jag att han kunde "fixa det själv, för i helvete". Det kändes skönt. Och vi är fortfarande vänner (han tyckte att det var ett bra svar).