När man skjuter arbetare

Så äntligen, en till bok av Kerstin Thorvall avklarad. När man skjuter arbetare. Självbiografisk som vanligt. I den här boken ligger fokus på hennes föräldrar och då främst på hennes psykiskt sjuke pappa, som är snäll och älskvärd om än med väldigt starkt politiskt engagemang, som spårar ur när han får sina "perioder". Urspårningen gäller även hans sexualitet, som även under friska perioder är väldigt stark.

Tidigare har det alltid varit en gåta för mig varför mamman var så otroligt pryd och orolig för dottern och alltid snackade om det där "arvet" (som hon bland annat hänvisade till när hon fick reda på att dottern varit otrogen mot sin man, detta i en annan bok). När jag nu läst den här boken förstår jag lite bättre (en till bit i Thorvall-pusslet) och det finns också plats i den för just en mer förstående beskrivning av mamman, som tidigare enbart framstått som hemsk och jobbig. Dessutom får man här lite inblick i hur morföräldrarna var och det kan ju också förklara en del.

'a Hilma höll sig i bakgrunden och kunde andas ut i vetskapen om att han föll i smaken och mer än en avundades henne så att det syntes. En och annan hade också ett kritiskt missunsamt drag över munnen som sa: "Men varför just hon, som inte ser något särskilt ut." Ja, allting var frid och fröjd tills de mera efemära gästerna måste förstå, att när bordet flyttades in igen var det dags för dem att gå. Strax därefter rustades det till middag, dillkött och kokt mandelpotatis för de allra närmaste släktingarna och vännerna och det var då han började tala om de svenska arbetarnas villkor, och vänd mot de karlar som satt närmast, undrade han om de trivdes med sitt arbete.
Allt tystnade som när man stänger av en radio. Förstämningen förlamade allas tungor.
Trivas? Vilket förmätet, högfärdigt ord. Vem hade kommit till denna jord för att trivas? Tvärtom för att arbeta i sitt anletes svett och frukta Gud, ty allenast genom Hans nåd kan vi nå syndernas förlåtelse och ett evigt liv.
Trivas? Vem hade nånsin hört det ordet här uppe? Mödan var sin egen glädje, om man nu alls skulle tala om glädje i sammanhanget; glädje var ett tveksamt ord. Om det inte handlade om glädjen i Gud. Men i övrigt var livet en jämmerdal, det var inte mycket att orda om, fick man bara vara frisk så... Och sedan där ovanför skulle ingen synd och ingen smärta finnas, i himmelen där Herren Gud själv bor.
'n Ivar försökte rätta till det med att häruppe var man tillfreds med det Gud gav, man var tacksam för det lilla...
Här avbröts han av fästmannen som slog näven i bordet och sa att hädanefter skulle det vara slut med det. Kapitalets hydra skulle slås ned och arbetarna gå mot en ljusare framtid där jämlikhet rådde och patronerna måtte bäva, för nu kom den nya läran, socialismen, som skulle befria arbetarna och ge dem ett människovärdigt liv. Och deras vapen hette strejk, med strejken kunde man sätta kraft bakom sina ord. Strejk betydde att lägga ner arbetet och gå hem, tills arbetsgivaren gav med sig och höjde lönerna.
Tystnaden runt bordet stack liksom i luften. Det var ingen fridens stillhet utan lugnet före stormen, det andlösa hårda ljuset före första åskmullret och det svartblå molnet som växte upp bakom ladan.
'n Simon Ekberg från Strömsund hade börjat känna igen tongångarna: söderut, längs Västernorrlands kustland hade agitatorer dykt upp och förkunnat Antikrist ungefär i samma ordalag som läroverksadjunkten, men redlige kristne män hade gått man ur huse och fått dessa falska profeter att förstå att de inte var välkomna. Som Herren Jesus när han drev ut månglarna ur templet var man till slut nödgad att ta till visst våld. Ty de voro "sturigt" och ohörsamma.
"Ja, men", sa 'a Selma och såg helt enkelt hjärtängslig ut. "Jag kan då inte tro att 'n Sigfrid menade..." Jo, men just precis vad han gjorde. Med höjd röst tog han i ytterligare och tycktes inte märka hur dödens tystnad låg tung över rummet och var så kuslig att ett par av de mindre barnen började gråta.