Rätt person på rätt plats?

Idag har jag gjort många saker, men jag tänkte nämna en. Jämställdhetsgruppen hade bjudit in Ritva Holmström - som bland annat jobbat i 12 år som chef för Kriscentrum för kvinnor (här i stan tror jag) - att hålla en föreläsning för oss om sexuella trakasserier och framförallt hur vi kan bemöta och hjälpa personer som varit utsatta för sådana. Prefekten och institutionens jämställdhetsansvarige (som ska jobba med frågorna 10% av sin arbetstid tror jag) var också inbjudna och på plats. Det var en bra föreläsning och gruppen var lagom stor för att ge utrymme för diskussion. Jag tror att vi fick ut ungefär det som initiativtagaren hade tänkt sig, i alla fall var jag hyfsat nöjd (men det kändes som om tiden var lite för kort). Däremot var skolans jämställdhetsansvariga inte riktigt belåten. Hon tyckte att det blir för smalt när man fokuserar så mycket på sexuella trakasserier, för att det blir så mycket på individnivå med enskilda fall när det kanske är större strukturer på arbetsplatsen som borde ändras. (Självklart hade strukturer redan nämnts av föreläsaren.) Hon "trodde inte riktigt på det här med att..." ja, fokusera så mycket på det. Det blir så snävt och smalt. Någon sa att det kanske är bra att börja med de problem som är värst. Någon annan frågade henne om hon inte trodde att man måste börja med att bena i ett fall i taget för att kunna nå den där större strukturen, och om inte vad hon isåfall tyckte skulle vara bättre - att ändra hela strukturen på en gång, okej, men isåfall hur? Hon hade inte direkt något svar att ge men skrattade väl lite uppgivet åt det i stort sett omöjliga i den bilden. Och när någon sedan (hm, vid närmare eftertanke hon själv), som kommentar på att de flesta faktiskt beter sig bra på arbetsplatserna, uttryckte att nästan alla personer är problematiska på något sätt så sa hon (också) att det bästa vore att ha föreläsningar och lektioner inspelade i förväg och visa dem istället så att man slapp den problematik som kan uppstå i det direkta mötet mellan elever och föreläsare, typ. Det tyckte hon och prefekten var lite lustigt.

Och okej, det där kanske skulle ses som lite oskyldigt skämtande. Men ärligt talat så vore det skönt att veta att skolan hade en jämställdhetsansvarig som brann lite mer för sin uppgift än att hon ifrågasätter arbetet mot sexuella trakasserier - utan att ha något annat förslag på vad man borde jobba med och isåfall hur - och som inte har något bättre att komma med än (ett skämt om?) att vi borde avskaffa den direkta undervisningen för att ersätta den med videoinspelningar. För det var så gott som bara det hon sa.

Kan jag kanske få jobbet istället?

(Tack och lov sa ett par kloka personer att det är i mötet med andra som man lär sig saker och som utveckling kan ske. Mer öppna möten och diskussioner behövs för att kunna komma till rätta med problemen. Inte tvärtom.)