God jul och heja könsrollerna!

Vi är några stycken hemma nu. Männen tittar på tv och roliga klipp på internet. Kvinnorna står i köket. Allt är som vanligt. Jag blir irriterad, särskilt för att min mamma hemarbetar åtminstone halva dagen (plus är den som sköter största delen av de sociala förpliktelser som finns när man har gäster - även det förstås en ansträngning även om det är trevligt). Om och när jag får en familj ska jag uppfostra den ordentligt om det inte kommer automatiskt, vilket jag innerligt hoppas (och även tror) - åtminstone vad gäller den jag valt själv. Det är lustigt också hur folk, både kvinnor och män, resonerar när man diskuterar frågor om hemarbetets fördelning. Även om de är inne på samma linje som mig, alltså att det ska vara rättvist, så verkar de nöja sig med den förklaringsmodell som går ut på att "man gör olika saker" (kanske med tillägget att "man är bra på olika saker" - ja, för det är verkligen svårt att lära sig hur man städar toaletten eller använder tvättmaskinen (borde förresten inte männen enligt kompetens- och intresseresonemang vara de som tvättar; de ska ju gilla maskiner och tekniska prylar?)). Det är som att någon slags matthet tar över när man bott ihop sig och en gång för alla - medvetet eller omedvetet - delat upp arbetsuppgifter. Jag menar, hur svårt är det att inse att den där gräsklippningen/reparationen/snöskottningen som mannen i huset måste ägna sig åt då och då aldrig kräver så många timmars arbete som kvinnans arbete med att laga mat en eller flera gånger om dagen, tvätta kläder, städa hela huset, planera inköp osv? Tror man uppriktigt att det är likvärdiga arbeten så måste man vara en idiot. Tyvärr - eller hur man nu ska se på det - så verkar det faktiskt, i diskussioner om detta, som att de flesta kvinnor inser att de gör mycket mer än sina män. Tyvärr därför att det händer ju ingenting för det (men medvetenhet är förstås ändå grunden till förändring). Det verkar som att de inte orkar, eller som att de låter bli att göra någonting åt saken för att de själva låtit det bli som det är. De inser kanske att om de försökte ändra på förhållandena så skulle det bli konflikt och kanske mer än så. "Om båda skulle ha sin vilja igenom jämt så skulle det bli skilsmässa" sa min kompis mamma, varpå jag och kompisen konstaterade att ja, och då blir det istället du (kvinnan) som anpassar dig till honom (mannen). Nu låter kanske det här överdrivet och det är det förstås i många fall, men det finns antagligen fler fall där det inte är det (jag orkar inte leta reda på statistiken just nu, men SCB och deras lathund om jämställdhet är annars bra källor). Ta bara en sådan sak som att kvinnan i många familjer inte kan ta ett beslut själv, utan måste låta mannen säga sitt och om han inte tycker samma som henne så blir det som han vill (sedan finns det förstås olika kategorier av frågor som röner olika stort intresse och engagemang hos vardera parten). Så är det hemma hos oss och så är det hemma hos henne. Våra familjer är knappast unika. (Här skulle jag kunna fortsätta att resonera utifrån ett inkomst-perspektiv, men det orkar jag inte just nu.)

Det är också fascinerande, men otroligt skrämmande, hur det kan gå till i en familj. Ur en dialog här på sistone: "Han är så tjurig, han bara säger nej av princip!", "Ja, han måste tänka igenom en sak och komma på förslaget själv, då kan han gå med på det". Hallå! Skulle det beteendet fungera på en arbetsplats!? Jag skulle inte tro det! Som att man på en arbetsplats sitter och väntar med att driva igenom ett förslag bara för att en enda av medarbetarna måste sitta och fundera på saken tills han själv tycker att det verkar bra. Vad är det för dagisfasoner!? OBSOBS! Formuleringen ("han måste komma på det själv") har jag hört om mer än en enskild person enbart den senaste veckan!

Suck. Det är svårt att förstå att en del män inte skäms när de bara kommer hem från jobbet och sätter sig i soffan och blir uppassade med mat, tvätt och städning som på ett annat hotell medan de själva gör kanske 20 procent av jobbet därhemma, och att de dessutom kan ha mage att kommentera maten och att känna sig pressade när de till exempel, såhär inför jul, ombeds städa en liten, liten yta av hemmet som de ser som sin egen lilla privata sfär mitt bland allt det allmänna.

Önskelista:
Ett jämställt samhälle.
Uppvärdering av skilsmässa som metod för att bryta sig ur ett ojämställt (= orättvist) förhållande.

God jul!

Tillägg: Jag fick ett mail av Gudrun Schyman. Det innehöll bland annat lite julstatistik, som följer: Som avslutning på det gamla året kan det kanske passa med en liten titt på tomten. "I december kom nämligen en ny undersökning från undersökningsföretaget Synovate Temo. Den visade att det ofta är kvinnorna som får dra det stora julklappslasset. Nästan två tredjedelar av kvinnorna anser att de är ansvariga för julklappsinköpen, medan motsvarande andel bland männen är 18 procent. Enligt undersökningen planerar även kvinnorna sina inköp bättre än männen och många kvinnor har köpt alla julklappar redan vid Lucia. Männen däremot handlar sista veckan innan jul." [Varför är jag inte förvånad?]

"Nästa år kan förslagsvis den flitiga, på fakta baserade, feministen ta upp en diskussion om ansvarsfördelningen kring julen redan i november. Nu önskar jag er alla ett Gott Nytt Feministiskt År!"

Heja Gudrun!

Lever fortfarande

Nej, jag har inte dott. Det har bara hant sa mycket skit har att jag liksom inte orkat skriva om en enskild sak. Tankte ju skriva om London-grejer, men musten sogs liksom ur mig. Nu aker jag snart hem till underbara Sverige igen, hurra! Jag langtar hem och jag langtar till och med efter vinter och sno. Bara tva veckor kvar!

London: Standard

Som kanske har namnts tidigare sa ar standarden har i landet lite lagre an hemma. Var lagenhet ar sunkig i allmanhet (helt okej for oss!), fonstret i koket ar trasigt och var hyresvard har lovat att fixa massa saker (till exempel frascha upp badrummet) som han inte fixat. Daremot var vi valdigt glada nar vi flyttade in over att varmvattnet funkade bra (aven om man masta sla pa nagon beredare minst en halvtimme innan man tar en dusch for att vattnet ska bli varmt). Har kan tillaggas att de fortfarande inte forstar vitsen av blandare har i landet - trots att varmvattnet blir skallhet och man efter tre minuter darfor anda maste diska/tvatta ansikte och hander i kallvatten. De kallar sig ett i-land. Hur som helst. Naiv som man ar ibland sa trodde ju vi att det var fine det har med vattnet, att det alltid skulle finnas och alltid ga att fa varmt; inga vattenproblem helt enkelt, vilket annars brukar vara en hyfsat vanlig foreteelse i stan som det verkar. Men haromdagen var kompisen sa stark (hennes tolkning) att hon vred lite for hart pa duschvredet och det i sin tur gick sonder. Det var av hardplast (vad hade man vantat sig liksom). Efter tappra forsok att skaffa ett nytt vrede (som ska ganga i sjalva vridmojangen inne i den blandare eller vad det nu ar som faktiskt finns i duschen) fick hon reda pa att det var en amerikansk modell som inte verkade sa latt att fa tag pa har i trakten. Sa nu ska vi superskrubba det halvackliga badkaret sa att vi kan sitta och plaska pa morgonen istallet (med vatten fran tva kranar som sitter pa badkarskanten och som vi varit glada over att slippa anvanda hittills). Da kunde man ju tycka att det skulle vara nog med det har. Nejda. Lampan i badrummet har lyst dygnet runt i minst ett par veckor. Innan dess gick det att slacka lyset, vilket man gor genom att dra i ett snore, kanske varannan gang eller sa. Sen gick det utfor och det gick inte langre att slacka det over huvud taget. Sa igar var det plotsligt morkt och jag fragade med forvaning om kompisen lyckats slacka. Of course not. Lampan hade gatt sonder. Och grejen den sitter innanfor ar helt omojlig att fa ner. Sa nu har vi ingen dusch och vi kor med stearinljus for tandbortsning och toabesok. Hurra! Dessutom ar hennes syster pa besok och vi gick och kopte en luftmadrass som jag sov pa i natt. Den holl inte luften och jag vaknade ett par ganger liggandes ganska obekvamt. Forutom detta ar allting frid och frojd for tillfallet, forutom att vi har markt hur snabbt man kan lyckas gora sig pank i den har stan...

London: Britter

Jag tankte att jag skulle borja ha lite olika London-teman har i bloggen. Far se hur det gar med det, men idag ska jag i alla fall skriva om britter. Forra gangen jag var har tankte jag inte sarskilt pa dem och hur de ar, utan sag mer personer som individer. Men sedan en sa gott som infodd person sa till mig och kompisen att hon inte forstod hur folk kan vilja komma hit och jobba nar engelska personer ar sa otrevliga sa har jag borjat tanka pa det. Hon sa verkligen ett sant ord! London ar ju sa mangkulturellt att det forstas finns en valdigt stor andel manniskor som inte ar "akta" britter, men de allra otrevligaste personerna man stoter pa ar just britterna sjalva. Det marks ganska tydligt nar man har ett serviceyrke som jag och kompisen (vi jobbar ju pa restaurang och kladaffar). Svenskar kan sjalvklart vara lite reserverade och kanske "kalla", men vi ar banne mig, overlag, inte otrevliga.
Har daremot. Man tror ju latt att folk har ska vara trevliga eftersom de har en san artighetskultur, men den kanske tvartom motverkar akta trevlighet, jag vet inte. Dels marks det att en hel del infodingar stor sig pa att man anvander de klassiska artighetsfraserna som alla anvander, typ att man sager sorry i tid och otid sa fort man rakar typ andas pa nagon annan. Hellre ett for mycket an ett for lite tycker jag. Och det absolut varsta ar pa jobbet, nar man ska servera nagon och sa blir personen i fraga helt sur och besvarad for att man kommer fram och fragar om den vill ha nat! Wake up, please! Du ar pa en restaurang och det ar ganska naturligt att nagon som jobbar pa restaurangen da kommer fram och fragar om det ar nagot som onskas (aven om jag nu jobbar pa ett sant stalle dar en del av maten aker runt pa rullband och man far plocka sjalv). Jag menar, vilken normalt funtad manniska blir sur for att den blir serverad nar den gar ut och ater? Jag fattar bara inte hur man kan vara sa otrevlig och ignorant! Skapligt nedvarderande att bli sur pa den som bara ar trevlig och gor sitt jobb = ger dig service. Det ar nog det tydligaste exemplet, men ja, manga har helt klart en taskig och nedvarderande attityd. Kommer inte pa nagot mer exempel for tillfallet, mer an att polaren har berattat att otrevliga beteenden forekommer aven i kladaffaren.

For ovrigt kanns tillvaron ganska pissig just nu, men det gar forhoppningsvis over.

London-reflektion

Kanske dags att skriva nagonting nu nar jag varit i London i tva veckor. Forst nar jag kom hit kandes allting jattekonstigt och overkligt, typ "jaha, nu ska man borja om med allting helt fran borjan igen". Har ju bott har forut, men anda kandes det nytt pa nagot satt. Vi bodde pa ett hostel den forsta veckan. Som tur var slapp jag lida av de bed bugs som tydligen harjat i vissa av rummen innan jag anlande. Bed bugs, halla liksom. Men standarden ar som bekant inte den basta har. Sangen och rummet var okej (fyrabaddsrum, som jag delade med bland annat Ewa som jag ju ar har med). En av dagarna vaknade vi av att ett par killar knackade pa och meddelade att de skulle byta dorren till vart rum. De holl pa hur lange som helst. Det verkade typ som att de sagade ut dorrarna pa plats eller nagot (vi sag sedan att de bytt de flesta dorrar pa stallet). Som vanligt blir man fascinerad av den kortsiktiga planeringen har. I det har landet foredrar de ju att lagga in heltackningsmatta som de maste byta da och da (eller som alternativt blir supersunkig, om de inte byter den) istallet for att lagga in ett riktigt golv. Och nar de nu ska byta dorrar tar de liksom billigaste tankbara material (sag det ut som i alla fall) istallet for att satta in nagot rejalt. Och sen skulle man ju kunna tanka sig att pa de dorrar dar man inte oppnar genom att dra i laset (som har en grej som sticker ut, som ett litet handtag) sa skulle de satta dit nagot slags handtag eller sa. Men nejda, da skruvar de dit en liten liten skruv som man far ta tag i nar man ska oppna dorren. Herregud. Man undrar ofta om det har ar ett i-land eller ett u-land. Som vanligt far man val konstatera att det ar bada.

Nasta sak att reagera pa, som vi glomt lite, var den utbredda sexismen. Alltsa man i Sverige ar som sanda fran himlen jamfort med har. Folk visslar och kommenterar och sitter i bilarna och stirrar pa kvinnor som gar forbi. Man blir verkligen fascinerad - men ocksa javligt irriterad - over att de nar de star i bilkon liksom orkar agna sa mycket uppmarksamhet och energi at att glo pa och ropa at allt av honkon som gar forbi. Man undrar liksom om de tror att det ar framgangsrikt. Och det ar liksom inte bara unga killar utan aven gubbar. Jag menar what the fuck, ga hem till din fru eller ragga pa nan i din egen alder ditt javla pervo!! Varfor skulle jag vara intresserad av en sextioarig gubbe med gratt har och flint och vad fan ar det med dem - har de inte insett att de aldrats eller, hur javla omogna och efter ar de egentligen!?! Bla.

Menmen, dar jag haller hus nu ar det battre pa det planet i alla fall. Fick forst jobb pa en pub och dar var det ju en aning drygt med fulla manniskor och sa. Sen atergick jag till att jobba pa YO! Sushi, som jag jobbade pa forut nar jag bodde har. Och sa hittade vi ett dubbelrum att dela, aterigen i Bayswater, fast denna gang lite narmare Notting Hill. Helt okej stalle som vi delar med en kanske 35-arig kille. Vi misstanker dock att han saljer droger, for han har manga "kompisar" som kommer forbi pa kvallarna och stannar i ungefar 10 minuter var. Men sa lange det inte gar ut over oss sa ar det lugnt (och vi kan forstas inte vara helt sakra). Nu ar han for ovrigt bortrest i en manad och vi delar istallet lagenheten med tva italienska killar som verkar schysta. Lagenheten i sig ar valdigt sunkig, aven med London-matt matt, och i fonstret ar det en ruta i fonstret som saknas. Dessutom var det for ett par dagar sedan en kille dar och fixade boilern som sitter i vart rum. Det brann inne i den! Vi blev mycket fascinerade. Sen sa han att man inte ska sova i det rum som det finns en boiler, for den kan lacka giftig gas... Det kandes ju betryggande... Vi kopte en kolmonoxiddetektor, som tyvarr bara andrar farg (inget pipande) om det ar nagon fara. Forhoppningsvis var han duktig och sag till att den ar saker i atminstone de tre manader som vi ska bo dar. Just nu ar systemet inte heller pa, sa vi ar valdigt glada over att ha hittat ett lost varmeelement som man kan koppla till ett vanligt eluttag (ocksa bra nar man tvattat klader, eftersom det ar sa fuktigt i lagenheten att de typ aldrig torkar annars).

Vi har tyvarr upptackt att vi bor bredvid en psykotisk granne. Vi bor en trappa ner fran trottoaren och han pa markplan. Nu orkar jag inte aterge allt, men han verkar som sagt allmant psykotisk och oemottaglig for meddelanden som att man inte kan eller har tid att hjalpa honom att fixa datorn och sa. Jag har traffar honom tre ganger och han presenterade sig for mig tva eller tre av dessa ganger, vilket jag da ocksa gjorde. Sen kom min rumskompis ut i morse nar han stod och rotade i skrothogen pa var gemensamma gard ("Oh, look at this!" sa han nar han hittade en resvaska, "I think it's a surprise inside - what do you think!?") och da sa han "Hi Annika!" till henne. Vi ar liksom inte lika for fem ore och de hade aldrig setts forut, sa detta forstarker ju bara intrycket av att han verkligen inte har alla getter hemma. Han som vi bor med har redan skallt ut honom for att han kommer och besvarar hela tiden och ber om hjalp som av en anstalld vaktmastare eller nat, men den utskallningen verkade inte bita. Nu nar han fatt hjalp av en annan person att fixa sin dator skruvar han upp musiken pa max sa att jag misstanker att jag kommer bli helt galen sa smaningom. Och sa verkar det som att hans intresse ar att vara utanfor huset och informera folk om olika saker (som att man inte lever for alltid och annat som ar viktigt att veta) och rota i skraphogen, vilket nog kan bli mer an lovligt drygt i langden. Aldrig att jag oppnar dorren for honom igen.

Till raga pa detta jobbade jag igar for forsta gangen for var "assistant manager" (den nast hogsta chefen hos oss) pa restaurangen och han gjorde att jag inte kunde somna och sen vaknade kallsvettig pa grund av angest over att jag idag kommer jobba med honom igen. Han skulle liksom beratta exakt hur allting skulle vara - typ massa skitsaker som ingen annan har brytt sig om att saga fast jag varit dar i en vecka nu (ingen annan bryr sig liksom). Och sa skulle han halla pa och saga till en vad man ska gora - som att ge plats at nya gaster och sant, som ingar i jobbet och som man SJALVKLART skulle ha gjort anda utan hans kommentar (som ju bara gor att man masta vanta for att lyssna pa honom och att allting darmed tar langre tid). Dessutom fragade han mig tva ganger igar om allt var okej, for han tyckte att jag sag ledsen ut. Det kandes verkligen som att det bara var en pik at mig att le mer, men jag ar trevlig mot kunderna och ar bara mig sjalv och det ska val racka liksom?! Jag orkar inte ga runt med hans vidriga, tillgjorda leende pa lapparna hela tiden, han ar sa acklig!

Menmen, nu later det som att allting ar forfarligt. Det ar egentligen bara de tva senaste dagarna som det varit lite jobbigt. I ovrigt kanns allting bra och jag har borjat kanna mig hemma i stan igen och vi har varit ute och festat och druckit ett antal pub-ol och nagra stangningsol pa jobbet. Pa lordag kommer dessutom min alskling hit och stannar i en vecka och det ska bli sa himla kul och skont!

P.S. Som vanligt nar man ar har i London och jobbar sa gar ens strumpor sonder exakt hela tiden. Jag undrar om det ar for att man gar och springer en massa pa jobbet, men det ar anda fascinerande. Vi (jag och min roomie) har val tillsammans gjort hal pa fyra strumpor de senaste fyra dagarna. Det hander ju aldrig hemma. Skumt det dar. Jag var dock tillrackligt forutseende for att ta med mig en massa fula strumpor hemifran.

Fredrik Reinfeldt skrämde mig från första stund. Nu har jag bevis på att den oron var befogad. Om några år kanske jag dessutom får barn. Jag vill inte att de ska växa upp i ett moderaternas Sverige. Ikväll är det två saker som glädjer mig. Det första är att det är såpass jämt som det trots allt är, alltså att den borgerliga sidan inte fick fler röster. Det andra är att det gick så bra för F!. De kom visserligen inte in i riksdagen och nådde inte upp till nivån (2,5 %) för att få partistöd (som gör att man har råd att ha anställda och kan lägga mer pengar på marknadsföring). Men! De fick 1 procent av rösterna. Det här är ett parti som har funnits i drygt ett år och som minst sagt har behandlats beskt av medierna. Ändå röstar var hundrade väljare och totalt ca 55 000 människor på dem och på en feministisk politik! I detta fall är en procent ett fantastiskt resultat. Det gör mig rörd och lycklig, trots allt. Dessutom visade en färsk Sifo-undersökning att uppemot tio procent skulle vilja se F! i riksdagen eller skulle kunna tänka sig att lägga sin röst på dem - denna siffra ökar om svarspersonerna visste att F! skulle komma in i riksdagen. Det kan bara gå bättre i framtiden!

Och by the way, heja min hemkommun!:

Boktips

Först läste jag Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Den var så himla bra! Inte alls särskilt tjock, men den rymde så mycket! Gammaldags språk men ändå lättläst och med så snygga formuleringar och så mycket analys i så få meningar. Helt fantastiskt! Den berättas ur Doktor Glas perspektiv och kretsar kring hans tillvaro men framför allt kring de problem han har med traktens präst, Gregorius, som enligt honom är en vidrig människa. Vad som händer ska jag ju inte säga, men boken var så himla bra och bra är det också att Bengt Ohlsson nu (2004) har skrivit en annan bok, som heter just Gregorius och där det är prästen som berättar. Jag var såklart tvungen att läsa den också och den var också jättebra och framför allt intressant. Inte ofta som man får en roman ur två personers perspektiv. Till skillnad från Doktor Glas är den här boken ganska tjock och mycket mer utförlig och beskrivande. Självklart får man här mer sympati och förståelse för prästen, som inte längre framstår som så vidrig utan som en mer osäker och godhjärtad människa. Detta gör ju förstås inte att man tycker att han är sympatisk när han våldtar sin fru - något som är obegripligt med tanke på hur respektfull och omtänksam han verkar vara i övrigt. Det var hur som helst en jättebra bok, fast nästan lite väl tjock kanske och på det sättet verkligen motsatsen till dess tunna föregångare, som fortfarande imponerar mest på mig - främst på grund av att Söderberg säger så himla mycket med så få ord. Hur som helst, båda är läsvärda och har man läst Doktor Glas måste man ju nästan läsa Gregorius. Hurra för bra böcker!

Ölkväll ikväll

Jag och kompisen hade inga planer för kvällen så vi bestämde oss för att åka till grannkommunen och gå ut och ta en öl på ett ställe där. Har bara varit på stället en gång och då var det en del folk där och väldigt mysigt. Det var en onsdag tror jag, åtminstone vardag. Nu kom vi dit vid åttatiden, en måndag, och det var helt dött! Ingen annan än vi där. "Har ni öppet till tio?" frågade jag, eftersom en bekant sagt att han trodde det. "Nja, tio vet jag inte" sa tanten bakom disken och jag kände genast att jag gjort ett misstag och förtydligade att det jag egentligen undrade var om de hade öppet en stund till. Sedan sa hon något mer som var ganska "kort" och vi kände oss väl lagom välkomna men kom senare fram till att det nog bara är det normala sättet här. Att vara glad och översvallande som vi, eller åtminstone min kompis, är ju inte helt vanligt. Vi kände oss lite som storstadsbrats som kom och inkräktade på den lokala puben. Hur som helst var det trevligt trots att det bara var vi där. Tog två öl var, spanade sedan genom fönstret mot stället mitt över vägen, men det var helt nersläckt. Vi hade ju åtminstone räknat med att några lokala alkisar skulle vara ute någonstans, men nej. Fick skjuts till Fagersta och åkte förbi två ute-/ölställen där - båda nersläckta. Tredje stället lyste, men det är hotell där så det kan ju vara därför och vid det laget hade vi nog tappat hoppet om att gå ut någonstans där fler än vi skulle befinna sig. Det här gav ju hur som helst en liten påminnelse om varför storstaden är att föredra som boplats i åtminstone några år till.

Jag måste dansa!!!

Går det att ha tråkigt på ett ställe där de spelar Mr Vain på dansgolvet? Jag tror inte det. Var på kräftskiva igår, med massa nya människor. Det var kul och det var gott med kräftor och annat, och så spelade vi fia med hutt. Är tacksam för att jag inte är mer bakis än vad jag är idag. De bodde i ett stort hus. "Jag skulle inte veta vad jag skulle göra med ett så här stort hus" sa jag till min kompis. "Nä, men man kanske planerar för framtiden om man vill ha barn och sådär" sa hon. Alltså det funkar ju att köpa ett stort hus i en småstad eftersom det ändå är billigare än en etta i storstan, men just på grund av det verkar det som att folk som bor här inte fattar hur stor yta som faktiskt behövs för att till exempel ha familj. Vardagsrum och sovrum till varje person är väl rätt vettigt, men man måste liksom inte ha tre rum över när detta är fixat. Jag menar vad fan ska man med det till? Sätta alla sina saker som man har råd att köpa för att det är så billigt att bo här...? Men ja, som sagt, när det är så billigt kan man ju köpa det ändå utan att fundera närmare. Bara intressant med så olika perspektiv i små- och storstaden. Det var hur som helst ett fint hus. På krogen dansade jag järnet som alltid här. Har aldrig så roligt som när jag går ut i den här stan. Beror väl både på sällskapet och att dansgolvet alltid är välfyllt. Och sen måste jag nog konstatera att gamla danshits från ens uppväxtår är super att dansa till. Det var ju inte jättemånga nya hits som spelades precis. När jag kom hem hade jag ont i fötterna, trots bekväma sneakers. Ett bra tecken!

Hänt på sistone

Jaha, så har hösten kommit igen. Det gick snabbt. Plötsligt blev det grått och regn och kallare och sedan har det varit så. Jag hoppades på ytterligare en varm (somrig!) period, men det verkar inte så lovande just nu. Det här gråa vädret som råder i Göteborg börjar gå mig på nerverna. Får väl se om det är här jag blir kvar under hösten. Vet ännu inte vad jag ska sysselsätta mig med. Det börjar bli en liten aning jobbigt att aldrig få några besked om jobb och skola, men det är ändå helt okej att inte ha en exakt utstakad plan för den närmaste terminen. Intressant är att det däremot verkar mer provocerande, eller kanske svårbegripligt, för andra att jag inte vet. Folk slutar aldrig fråga "hur blir det i höst nu då?", trots att jag sagt att jag inte kommer att veta det förrän i september. Men nog om det.

Har blivit sambo nu också. Det var jag visserligen innan också, men inte med den som jag var tillsammans med. Det kändes skönt att flytta nu, lämna betongen lite. Inte för att inte resten av staden också är betong... Vore det inte för miljön så skulle jag flytta ut från stan och skaffa en bil som jag kunde köra hit med. Det känns bra att vara sambo i alla fall, men så är det ju bara tillfälligt, tills jag vet något om framtiden. "Jaja, vi får väl se" sa kompisen, men jag känner mig inte som en person som bara råkar flytta ihop permanent. Well well, vi får väl se, som sagt...

Har inte varit så bra på att skriva nu på sommaren. Ska försöka bättra mig. Nu inför valet finns det ju en hel del intressant, men det får isåfall bli en annan dag. Det här var bara en liten uppdatering.

"Shake your dick" - del 2

Som sagt. Bara att sitta och vänta. Häromkvällen fick jag sms från en gammal kompis/bekant som var kamratligt och innehöll trevlig information som jag svarade trevligt på. Men det dröjde inte länge förrän han råkade nämna sina intentioner (=knulla). Jag avböjde med hänvisning till pojkvän. När han skrev något ytterligare var jag tvungen att fråga om han var desperat eller bara full och han sa att han nog var båda, för det hade nyss tagit slut med flickvännen. Och det kan vara fel att generalisera ibland men HERREGUD! Vad är det med visst manfolk? Det är liksom inte första gången jag får lyssna på "hon har gjort slut/jag känner mig instängd i mitt förhållande/jag känner att jag inte har tillräckligt med frihet" och så vidare. Aldrig! att jag har hört tjejer sitta och ömka sig över brustna förhållanden eller annat som rör förhållanden på samma "det är så synd om mig"-vis som killar. Och inte nog med beteendet i sig - jag har dessutom råkat ut för det mer än en gång i sammanhang där det slutgiltiga målet som killarna har för samtalet är att få sex. Vad är det med dem? Som någon påpekade så är det väl något slags beteende för att väcka tjejers moderskänslor eller nåt, men hur tändande är det egentligen med folk som försöker få en i säng genom att berätta om hur synd det är om dem för att de blivit övergivna eller begränsade av sina flickvänner? Inte så särskilt. Jag menar vad är det för jäkla raggningssätt? Jag är inget fan av plastiga komplimanger, men en bättre metod vore väl att fråga saker om den de nu vill ha i säng och ja, kanske ge en komplimang eller två. Och jag kan bara inte se framför mig någon tjej som på samma vis skulle försöka få en kille i säng (möjligtvis om det vore en nära kompis och hon ville ha tröst för stunden). Jag tror, återigen generellt, att tjejer har andra metoder för att få någon i bingen än att få folk att ligga med dem/oss för att det är synd om en. Och har man blivit singel får man väl tänka att "nu får jag passa på" och ragga som folk, inte sitta och älta. My god! vad jag har varit med om många nu som ömkar sig och hur många av dem har varit tjejer? Typ ingen!

P.S. ALLA är inte likadana. Det fattar jag också. Men det mönster jag råkat ut för är fanimej tydligt.

"Shake your dick, shake your dick"

Men shit vad lätt det är att få knulla. Är du tjej behöver du bara sitta på en stol och vänta. Och då menar jag inte på krogen. Förra året, när jag var singel, var jag ju ute och raggade en hel del och det gick ju hur lätt som helst (hade annars förväntat mig att det skulle vara svårt när det plötsligt blev tillåtet att göra vad som helst). Man behöver liksom inte anstränga sig särskilt mycket - bara gå ut, träffa folk och inte verka totalpryd (det kanske också funkar på vissa). Men nu senast handlade det om en bekant som jag träffar någon gång då och då bara för att typ käka lunch, senast då idag. Jag har väl funderat lite grann på varför han egentligen vill träffa mig, men det kan ju vara så att jag är roligare att äta lunch med än hans kolleger. Men hur som helst, nu på kvällen fick jag ett samtal från honom på fyllan - något som inte är ett normalt inslag i vardagen - och aha! där ser man. Inte för att han sa något direkt avslöjande, men fyllesamtal är ofta nog så avslöjande i sig själva. Och vad har jag gjort? Ingenting! Ändå skulle jag säkert kunnat få knulla ikväll. Eller någon annan dag, om han kanske skulle hem till flickvännen. Ja, just det - flickvännen. Svin!

Miljöombyte

Jag känner hur bitterheten sitter i väggarna här hemma. Alla dåliga känslor har fastnat här. Är det betingning? Jag var sur när jag var hemma och minns det och blir sur på samma sak igen när jag är hemma och minns det och så vidare. Vem vet. Känns inte som någon bra plats att vara på. Som tur är så har ju vädret blivit helt fantastiskt och jag vill vara utomhus så mycket som möjligt, men ändå, det känns skönt att jag ska flytta snart och få lite miljöombyte.

Vampyr!

Jag bara måste rekommendera en bok! "Låt den rätte komma in" av John Ajvide Lindqvist. En skräckroman, som är lagom mycket roman och lagom mycket skräck och helt fantastiskt bra tyckte jag (som annars inte har så mycket till övers för kategorin skräckisar)! Vampyrer ingår i handlingen och det kan ju verka löjligt eller så, men det är det inte, inte i den här boken. Den är ganska tjock men jag läste ut den på mindre än en vecka tror jag. Läs mer om den här: Låt den rätte komma in. Av en händelse råkar jag ha en till bok av honom hemma - Hanteringen av odöda. Lyx mig!

Humor och feminism

Det är kul det här med humor och feminism. Jag är feminist. Det betyder att jag gillar rättvisa, förutom i allmänhet så i synnerhet mellan könen. Jag tycker inte om orättvisa förhållanden mellan människor, till exempel den typiska och enkelt observerade företeelsen att det är tjejen i ett förhållande som ser till att det inte är kaos hemma. Är detta konstigt? Jag vet inte, men det är tydligt att det är väldigt kul att driva med personer som har uttalat denna typ av åsikter. Som senast, när jag bjudit hem folk till mig och min kompis, som alltid bangar trots att hon säger att hon ska komma, bangade nu med och lät sin pojkvän skicka sms åt henne och berätta att hon inte kunde komma för att hon var "tvungen att vara hemma och passa upp på x". Ja, det är ju ungefär vad jag (uttalat) förutspått kommer hända nu när de flyttar ihop eftersom han är en omogen mansgris som fortfarande inte kan ta ansvar för enkla sysslor som att tvätta sina egna kläder.

Men detta är bara ett exempel. Det "lustiga" är att det är mer okej att driva med den som vill ha rättvisa och vill att de som beter sig dåligt ska bättra sig, än att driva med den som beter sig dåligt. Vi har väl många gånger märkt att det är heeelt okej att skämta med feminister? Men hur ofta skämtas det med en mansperson som tror sig ha rätten att bestämma över sin flickvän och hennes aktiviteter (vanligare än vad många tror - kolla, bland annat, gärna tidigare våldsstatistik i bloggen)? Det om något är ju ett konstigt beteende.

Och vilken slutsats kan man dra? Jag tror att skämtandet är en sorts försvarsposition. Jag tror nämligen inte att det är så många som inte förstår de önskemål jag som feminist har om samhället, nämligen att det ska vara rättvist, så det är nog inte det som är problemet. Skämtandet beror kanske lite på att det finns någon slags ilska i (feminist)botten; därför att det ser ut som det gör, därför att förändring sker så långsamt och därför att så många motverkar den på ett eller annat sätt (bland annat de som skämtar om åsikterna, förstås, eftersom de jobbar på att göra önskemålen/kraven mindre legitima). Ja, men om det nu är så: Var goda och vänta er inget annat. Det är klart att man är arg, åtminstone lite och någonstans! Det är svårt att låta bli. Tack och lov är jag inte en av dem som kommer att dö som motkraft till samhällelig utveckling.

Hångel och glass

Om du har tråkigt någon dag men har en person som du kan hångla med så kan du gå ut och ställa dig i en rondell och göra det. Det gjorde jag och min älskling igår när vi var ute och gick. Rondellen var stor och att korsa den var det lättaste sättet att komma dit vi ville. På mitten ställde vi oss och hånglade och det tog kanske trettio sekunder innan några körde förbi och tutade, tjoade och vinkade genom rutan. Vilken effekt! Det var roligt.

Övrigt: Det har öppnat en glassbar fem minuter från vårt hus, med glass efter "äkta italienskt recept" som de gör på stället. Mmm, vad gott det var! Särskilt glassen gjord på vindruva. Det var kul också, för medan vi satt och åt hann glasskocken komma ut med två nygjorda sorter. Det finns risk för att en stor del av mina pengar i sommar kommer hamna i deras kassaskrin.

tävling

"Vi struntar i morgonsex för att se en massa nördar sitta och pilla."

I förrgår var det nämligen Rubiks kub-tävling på Chalmers. Och sånt kan man ju inte missa! Vi gick dit och tittade i kanske en kvart. Sedan var det inte så spännande längre. Dock väldigt fascinerande att se en kille lösa en 3x3x3-sidig kub på sexton sekunder. Helt sjukt, som en maskin! Sedan gick vi och beblandade oss med vanliga dödliga människor på Liseberg och jag åt äntligen min efterlängtade Lisebergsstrut! Tre kulor, glass och sylt - mums! Var dock mätt efter halva glassen, surprise suprise.

Det är sommar. Äntligen!

VÅLD

Priset - varsågod!

Jaha, så mycket kostar våldet. Och då har de förstås inte beräknat värdet av kvinnojoursarbetet som en massa kvinnor utför ideellt. Hade man fått lön för det arbetet, vilket givetvis varit fallet om det gällt misshandel av barn eller män, så hade det blivit ännu dyrare. Och så kan man tänka på krig också och börja undra om mansskatt verkligen vore en så himla befängd idé.

Hur många barn ska du ha när du blir stor?

Jag är uttråkad! Det står för stilla och händer för lite och jag har för lite energi. Umgås lagom mycket med min pojkvän, så det är inte någon slags parkoma. Skulle däremot behöva umgås mer med folk i allmänhet och festa mer. En del hänger nog på att jag inte är i skolan nu (gör inlämningsuppgifter) och därför inte har några bra och sociala vardagsrutiner. Men även när jag är med vänner kan det vara trist. Jag känner mig som... 35? Jag och en kompis var hemma hos en annan kompis idag och det var kul för vi har inte setts på ett tag och så fick jag dessutom se den nya lägenheten som hon flyttat till. Vi pratade om skolan och sånt. Och så pratade vi om lägenheter, barn (huruvida man vill ha något i framtiden och sånt), pojkvänner, flytta ihop och cellprovskontroll (eftersom jag ska på det imorgon). Hallå! Hur gamla är vi!? Hur kul är det!? Varje ämne var väl intressant för stunden men såhär i efterhand känns det otroligt uttråkande. Gav det något nytt? Nej. Har jag pratat om det förut? Ja. Kommer jag att prata om det igen? Ja - hundra gånger! Är det för såna samtalsämnen som man har sina kompisar? Ibland känns det nästan så. Det är ju dödstrist! Inte konstigt att man blir slö och inte partar jämt. Det är ju inte som att såna där samtalsämnen ger värsta partypeppen direkt. Värsta onda spiralen. Jag vill ha kul och prata om inspirerande saker. Jag måste göra något nytt! Tur att det blir sommar snart och jag måste flytta härifrån i höst och göra något annat.

En liten lektion i kvotering

För det verkar behövas.

Kvotering innebär att i en situation där en man och en kvinna (eller invandrare och svensk) har samma kvalifikationer, alltså har samma kunskaper som är relevanta för det jobb som ska göras, så väljer man den av de två personerna som är av det underrepresenterade könet. Alltså, om det är tio män och en kvinna på en arbetsplats och det kommer en man och en kvinna som är lika duktiga och söker jobb där så väljer man kvinnan till jobbet eftersom detta jämnar ut könsfördelningen en aning.

"Det känns ju inte riktigt rätt med kvotering, man vill ju att den som har mest kompetens ska få jobbet". Ja, det är det som kvotering handlar om! Det handlar INTE om att en man eller en kvinna som söker ett jobb ska få jobbet bara för att personen är av det underrepresenterade könet. Personen ska få jobbet om den är av det underrepresenterade könet OCH dessutom lika kompetent som den sökande som är av det överrepresenterade könet. Det är det som är kvotering. Inget annat.

ÄR DET SÅ JÄVLA SVÅRT ATT FATTA!!!!????

Om kvotering inte tillämpas är det däremot lätt att någon, företrädesvis en man, får jobbet just på grund av sitt kön. Jag skrev en rapport i höstas som handlade om jämställdhet och rekrytering. På ena arbetsplatsen intervjuade jag nästan bara män, för det var så gott som bara män som var involverade i rekryteringsförfarandet. På den andra arbetsplatsen jag besökte intervjuade jag mer jämnt. Alla sa: "Kompetensen är det viktigaste när vi rekryterar". Men när jag pratat med dem en stund så framkom det att personkemin trots allt är det viktigaste i slutändan. Jaha, är det svårt att dra en slutsats eller? De här båda arbetsplatserna var totalt mansdominerade vad gäller de tjänster som jag kollade på, men de hade som policy att ta ut minst en kvinna bland sina slutkandidater (kanske tre personer). De kanske tog ut en icke kompetent kvinna som kandidat? Nej, jag skulle inte tro det! Ändå var det bara gubbar som satt på tjänsterna. Det måste då alltså vara det här med personkemin.

Och klassiska exempel på "personkemi" kan man se hela tiden om man tittar runt omkring sig i vardagen. Under påsklovet hälsade jag på min pojkvän i grannkommunen. När jag skulle åka hem kom pappa och hämtade mig. Under den stund han stod inne i hallen, och jag klädde på mig, hos min pojkväns föräldrar hann han diskutera olika typer av fordon, hobbys, ja, redogöra för sina intressen, liksom få reda på pojkvännens pappas intressen och diskutera helgens aktiviteter med honom. Allt medans pojkvännens mamma stod bredvid. Det måste ju varit skitintressant för henne att stå där och lyssna på dem. Duh. Och där etablerade de två hanarna kontakt och den ene av dem gick sedan därifrån utan att veta ett skit om kvinnan som stått bredvid. Det måste varit personkemin. Fy fan.

Tantsjuk?

Alltså vad är det med tanter? Medelålders och uppåt. Var och jobbade idag på den lokala bion. Pojkvännen (och en till mansperson, lite äldre än honom) har också börjat jobba där nyss eftersom de behövde folk. Hur som helst, idag när jag var där kom två av de andra i "personalstyrkan" (obs! två äldre tanter) och började prata. De undrade om pojkvännen trivdes med att jobba där, sa att jag skulle hälsa och snackade om att det ju är så trevligt med lite unga killar och så vidare. Nu ska jag inte låta bli att säga att de tidigare har sagt att det är trevligt att det är en del ungdomar med nu (såna som mig). Men ändå! De här tanterna - som verkar vara ganska många och finnas typ överallt - får liksom någonting speciellt i rösten när de pratar om de unga killarna i fråga, och kan för övrigt i deras närvaro bli hur spralliga som helst, från att ha varit halvtrista och vanliga. Jag kommer ihåg i höstas när jag var på praktik och åkte iväg på en utbildning. Det var en ung kille med, ungefär i min ålder, bland resten som var typ medelålders allihop (förutom jag). Och kvinnorna i "hans" sällskap, dvs. de som kom från samma kommun, hade liksom honom som någon slags medelpunkt hela tiden - han var den lustiga och den som man lyssnade på (trots att han inte tillförde så mycket enligt mig). På kvällen festade de på hotellet där vi var och när det började bli natt fortsatte de festandet inne i hans rum, där de också sov över - de flyttade till och med dit sängar från andra rum (vilket man såklart inte får göra enligt hotellets regler). Troligt att det skulle ha hänt om det enbart hade varit kvinnor med i sällskapet (så roliga verkade de inte på egen hand)...

Jag upplever det här som ett ganska tydligt och med jämna mellanrum återkommande mönster, alltså att kvinnor som är närmare femtio än tjugo blir alldeles till sig och glada och ibland till och med fnittriga så fort det kommer med unga killar i sällskapet. Vad är grejen? Drömmer de sig tillbaka till gamla tider och deras egna gamla - då unga - pojkvänner? Är de unga männen mycket roligare än resten av befolkningen/deltagarna/arbetskompisarna (många kan nog lätt charma dessa kvinnor (och nu kom jag för övrigt att tänka på en till sån här situation, nämligen i det pågående läkemedelsexperimentet som jag är med i, tillsammans med en del unga män))? Har de bara fina mål, typ att det ska vara en så bra blandning av människor (kön, bakgrund och åldrar) som möjligt? Eller vill de helt enkelt bara ha lammkött (gubbsjuka känner vi ju till, men det kanske även råder en utbredd tantsjuka)? Jag vet inte, men jag kanske förstår om tjugo år. Det är i alla fall fascinerande, men tyärr också lite nedslående eftersom det känns jäkligt typiskt att kvinnor alltid automatiskt ses som mindre intressanta, beundransvärda och så vidare.

KUNQ

Var och såg på en föreställning av gruppen KUNQ förra veckan som hette Armé av älskande. KUNQ är ett teaterprojekt för icke-heterosexuella ungdomar och föreställningen handlade, kortfattat, om icke-heterosexuellas diskriminerande situation och om den utbredda heteronormen som man stöter på överallt i samhället. Det var bra och det var väldigt skönt med en föreställning där deltagarna skrek ut sitt hat mot det som är fel och mot alla hetero som är oförstående, diskriminerande och som brer ut sin heterosexualitet överallt. "Om man inte hatar samhället som det är kan det aldrig ändras. Därför är det bra med hat." Det är ständigt sant.

Apropå det kom jag på att jag aldrig skrev om Trekant av Mian Lodalen i höstas. Den handlar om lesbiska My och hennes liv, kärlek och svek, typ. Jag tyckte att själva storyn var bra, men en annan bra sak med hennes böcker är att hon alltid väver in homo-fakta i dem. Ibland kan det nästan kännas lite krystat, men det gör inget eftersom det är intressant och nyttigt och man blir lite arg. Rekommenderas.

Men för i helvete

Jag brukar inte bry mig om melodifestivalen men i år kollade jag i alla fall på en delfinal och så den stora finalen idag. Tyckte att det var väldigt bra bidrag faktiskt, för att vara i det sammanhanget. Carola var ju med också - storfavorit såklart... Hennes bidrag var ett av de tre sämsta både när det gäller text och sång. Plus att hon hade ett tråkigt framträdande och fula kläder. Bäst var Andreas Johnson och Bodies without organs, trots 90-talskänslan. Och jurygrupperna gav dem såklart massa poäng, så att Johnson ledde, plus mycket till Carola av någon konstig anledning (juryn representerar ju ändå dem som är smarta och fattar någonting om musik). Men sen kommer då folkets röst och då får Carola såklart den högsta poängen och vinner. Såklart. Why am I surprised? Jag blir så irriterad! Folk är verkligen idioter, det går inte att dra någon annan slutsats. I alla fall den halva av befolkningen som kollar på melodifestivalen.

Fast det var kul att publiken i Globen under omröstningen vrålade att hon skulle få låg poäng. Det kan man ha om man vinner med en dålig låt bara för att man är känd.

Frida Selander

Lärde jag mig inte på gymnasiet att utan musik kanske man DÖR när man är nere? Jo, men det är visst svårt att komma ihåg ibland nu för tiden. Tack Frida Selander för att du räddade kvällen.

Praktiskt - fuck you!

Argh!

Skulle ut och festa förra helgen med två kompisar. Innan hade jag haft en utläggning om att vi väl kunde låta bli att ta med pojkvännerna ("Neeejj! Inga pojkvänner!") - det gör ju ändå inte saken roligare och jag vill väl träffa mina kompisar och inte deras parkonstellationer. Vi var skitsega och höll på att somna så det blev ingen utgång - jag måste skärpa mig! Vi var på Hisingen. En kompis föreslog att vi skulle vara mer centralt nästa gång vi förfestar, så att det skulle gå snabbare att ta sig till något uteställe. Det blir ju dock lite svårt eftersom vi tre bor i varsin utkant av stan. Så underförstått, vi får förfesta hos någon av pojkvännerna som bor centralt. Det blir mer praktiskt så. Fuck praktiskt! Kan man inte ta sig till centrum från Hisingen för att festa kanske man inte ska gå ut. Så jävla jobbigt är det inte att man måste vara mitt i stan hemma hos någons andra hälft. Huew. Lite självständighet tack! Alla som festar tillsammans med sina pojk- och flickvänner är alltid tråkigare än när de festar på egen hand (senast hört: "Han sa att han dricker mindre när jag är med för då vill han ju vara med mig." Herregud!! Jag hoppas att min pojkvän inte misstycker när jag kommer hem till honom asfull för att spy och sedan däcka. Däcka - wohoo! I miss it). En av hundra kanske är ett undantagsfall.

Och en annan grej. "Nu har vi flyttat ihop", "Jaha, vad skönt", "Ja, och så är det ju mer praktiskt att bo på samma ställe och vi sparar ju ett par tusenlappar i månaden också", "Ja, det är ju jättebra". Fuck praktiskt! Är din frihet inte värd mer än en tusenlapp i månaden!? Skärp dig! Om du är låginkomsttagare och har barn kanske du knappt har något val, det kan jag förstå, men sådana situationer är ju bara ännu värre eftersom svårigheten att påverka situationen är större. Vad är det med folk!? Alla som bor ihop med sin pojk- eller flickvän är tråkigare än dem som bor själva. En av hundra kanske är ett undantagsfall. När jag bor ihop med någon pojkvän i framtiden, om det händer, ska jag ha mitt eget rum där jag kan stänga in mig och vara ifred och inte umgås exakt hela tiden och bli helt meningslös. Jag hoppas att jag har råd, men annars ska jag fan inte bo ihop. Och det är ju ändå billigare att dela så då borde man kunna dela på en större lägenhet...

Det värsta är, som vi pratade om häromdagen, att det är svårt att argumentera emot argumentet att någonting är praktiskt. Jag tycker i vanliga fall mycket om praktiska lösningar. Men frihet är skitviktigt och praktiskhet kan inte mäta sig med det!

mitt skåp, mina lådor

Ibland kommer det en liten lapp i brevlådan hemma hos oss där det står "nu kommer de och ska fixa det och det i din lägenhet. Lämna nyckeln hos husvärden". Då kan man undra vad de egentligen gör när man inte är hemma och de ska in och greja. Men nu behöver vi inte undra längre, för nu vet vi!

Nu i veckan skulle de nämligen in och byta kåpan till köksfläkten, "på grund av dålig passform på tidigare kåpa", typ. Det tog bara ett år att inse att den som de satte in förra våren var helt värdelös och inte alls satt bra (billigast är inte alltid bäst)... Men det är bara en bisak. Vi hade hur som helst lämnat in nyckeln eftersom vi inte skulle vara hemma hela dagen, men fläktsnubbarna kom redan på morgonen när min sambo och hennes pojkvän fortfarande var hemma. De var dock lite upptagna i sängen så de öppnade inte dörren när de kom utan låtsades som att det inte var någon hemma. Så fixarna gick in och började greja. Efter en lång stund gick de för att dricka kaffe och min sambo gick upp och duschade och gav sig iväg till skolan. Pojkvännen däremot låg kvar i sängen. Efter en stund kom fixarna tillbaka och gjorde klart jobbet och plötsligt hörde då pojkvännen att de började öppna skåp och lådor, plus att någon utbrast "åh, porr!". Han fick antagligen syn på den Zoo-tidning som vi snodde med oss från ett hostel när vi var i Polen. "Åh, pengar!" sa någon också, vilket vi fortfarande inte förstår eftersom vi inte har haft några pengar liggandes. Hur som helst, där blev vissa funderingar bekräftade. Frågan är vad man ska göra åt saken. Kanske göra samma sak nästa gång, för att det är det mest intressanta? Känns ju som att man gärna vill vara hemma i alla fall. Fast det kanske inte är så konstigt att man blir nyfiken när man är i olika människors hem hela tiden.

mmm, kött....

Jaha, nu finns det både fågelinfluensa och galna kosjukan (verkar det som) i landet. Folk oroar sig för vad de kan äta och inte och undrar hur stora riskerna är (i alla fall vad gäller fågelinfluensan). "Vågar man äta kyckling nu då?". Jag kan bara säga att tack så mycket mig själv för att jag inte äter kött. Äta likdelar som eventuellt innehåller sjukdomar - hur fräscht är det egentligen på en skala? Synd om fåglarna bara.

yo-U S-uck so h-A-rd

Häromdagen hade visst USA:s utrikesminister uttalat sig angående den aktuella "Muhammed-konflikten". Jag vet inte om jag borde säga något, men jag tycker att det hela har fått lite väl stora proportioner. Hur som helst, det var visst intressant att USA uttalade sig eftersom Iran och Syrien (tror jag det gällde) är, citat Ekot, "två av USA:s fiendeländer". Herregud. Ska man skratta eller gråta? Fiendeländer? Det här är inget jävla tv-spel! Hur många länder kan officiellt uttala att de har "fiendeländer"? Inte så många tänker jag mig. Men när det gäller USA är ju allt möjligt. Jag blir så himla trött.

Jag vill bara göra saker som jag tycker är kul

Jag vill bara göra saker som jag tycker är kul!

Inte skriva tråkiga måste-saker till skolan. Kan man få läsa och fatta och tycka att det är intressant utan att behöva få en massa ångest-skrivuppgifter, tack. Här är för övrigt ett citat på temat dagens fiende:

"Uppsatsen är dagens fiende.

Vilket jävla mähä var det som kom på skiten? Jag gissar på en djupt hatisk person, som var tillräckligt smart för att kunna lura alla dessa äckliga jävla akademiker till att tro att det är något vettigt. Skit är vad det är. Ett steg i idioternas gallringsprocess. De vill se vilka som är tillräckligt dumma i huvudet för att kunna prestera något sådant jävla meningslöst som en uppsats. De har inte tillräcklig med kreativitet och fantasi för att egentligen komma på något vettigt som studenterna kan göra. Jag spyr på hela skiten, döööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööö."

Ibland kan man känna så.

Barndomstragik

frisyren

Ett feministiskt initiativ i valet

Jag var och lyssnade på Gudrun Schyman häromdagen, på temat "Varför behövs ett feministiskt initiativ i valet?". Hon är så himla grym! Hon är en otroligt bra talare och hon kan formulera de problem som finns så att det är lätt för alla att ta till sig, även den som inte är så insatt. (Har du inte märkt det så är det antagligen för att du bara har fått ta del av medias ensidiga bild med uppblåsta rubriker om uttalanden som tagits helt ur sitt sammanhang.) Hon sa förstås som vanligt en massa bra saker, bland annat det här med att det inte finns någon instans som tar ett ansvar för jämställdhetsfrågorna (vilket för övrigt är intressant för mig eftersom jag snart ska läsa om ansvarsutkrävande i skolan). Frågar man jämställdhetsministern om någonting som sträcker sig över flera departements ansvarsområden så hänvisar han till respektive departement, eftersom så kallad mainstreaming (att jämställdhetsarbetet ska vara integrerat i alla verksamhetsområden) tillämpas. Frågar man respektive departements ministrar så hänvisar dessa till jämställdhetsministern, vilket även gäller Göran Persson. Vips, så har man alltså trasslat in och gömt jämställdhetsfrågan på ett mycket finurligt sätt! Det här med vem som ska ta ansvar framstår för mig alltmer som ett av de absolut största jämställdhetsproblemen.

Hon pratade även om andra saker, som hur snett resurserna fördelas inom vården och att det forskas mycket mindre på kvinnors sjukdomar och symptom än på mäns. Vilket det för övrigt fanns en intressant artikel om i dagens GP. Två folkpartister påpekade där att det är jättelätt för en man som är 65+ att få viagra, medan det är jättesvårt för en tjej i åldern 18-29 att få hjälp med att bota vestibulit, som i värsta fall gör att personen inte kan ha sex över huvud taget. Vilket är viktigast - att en ung tjej får ha ett fungerande sexliv eller att en gubbe som kunnat ha sex hela livet får det!? Prioriteringen är så sjuk att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Annat som hon pratade om är att det mest är män som använder bil medan det mest är kvinnor som åker kollektivt. Ändå är det i högre grad män som påverkar och beslutar om trafikpolitiken. Detta får mig självklart att tänka på vägtullarna i Stockholm. Kan ju börja med att säga att det jag hört om London vad gäller vägtullar är att det blivit mycket renare luft i centrum sedan de infördes och att de fick bussarna att kunna gå enligt tidtabellen igen - vilket ju är en av poängerna med tullarna, dvs. att privatbilismen ska minska så att kollektivtrafiken kan förbättras och ersätta den. Hur som helst, nu testas alltså idén med vägtullar i Stockholm. Och det är ju ett sånt jävla gnäll! Vad är det med folk egentligen? "Man måste hålla reda själv på hur mycket man ska betala." - jaha, men hur ofta måste du inte det? Kollar du inte priset på det du köper i affären för att se om pengarna räcker? Håller du inte hyfsad koll på vad du ska få i lön? Håller du inte koll på vad du beställer på nätet och sedan ska betala när du fått räkningen? Jo, antagligen om du är så vuxen att du har bil och kör i Stockholms innerstad. Och det är väl för sjutton bara att kolla på skylten! "Och så måste man betala inom 5 dagar!" - men ojdå! Fem hela dagar. Betalar du inte direkt när du handlar i affären? Betalar du inte inom 10 dagar när du får en räkning med det kravet? Jo, förmodligen. "Och då får man betala på nätet eller så måste man gå in på 7-eleven eller Pressbyrån!" - jaha, men då kan jag bara gratulera till att du bor, jobbar eller av annan anledning befinner dig i Stockholm där nämnda butiker ligger i varenda jävla gathörn och där du annars hur enkelt som helst kommer åt en snabb internetuppkoppling! "Och det blir ju så dyrt, det är inte skäligt!" - nähä, men fattar du att när du sitter där i din fina bil så hjälper du till att förstöra jorden med ditt bekvämlighetsåkande? Håll käft och betala för fan. Jag (liksom mina framtida barn för den delen) som åker kollektivt och går och cyklar och andas luften i centrum får lida för den skit och gift som du släpper ut där du sitter (oftast ensam) i ditt miljöförpestande fordon. "Vi bilister ska alltid straffas!" - ja, klart som fan! [Och ja, jag tycker att särskilda villkor bör gälla för dem som bor i glesbygden, där situationen verkligen ser helt annorlunda ut.] Ett tips är att byta till en bra miljöbil, som dels ger dispens från avgiften och åtminstone här i Göteborg ger gratis parkering i centrum. Eller att åka kollektivt. Jag gör det dagligen och lever än. Tilläggas kan också att jag älskar att köra bil.

Okej, sidospår. Ovanstående har ingenting att göra med vad Gudrun Schyman sa utan är mina högst personliga åsikter. Mer som hon pratade om var att kvinnor alltid har fått jobba oavlönat med att driva "sina" frågor och att det är dags att vi också får lön för att driva dessa, precis som andra får för att driva viktiga demokratifrågor. Därför bör F! vara med i riksdagsvalet; för att kunna jobba med frågorna på den etablerade parlamentariska arenan. Detta får mig att tänka på Maud Eduards (tror jag det var) som skrivit om kvinnorörelser och poängterat att denna typ av grupper alltid blir mer hotfulla när de kommer in på den etablerade arenan än när de arbetar utomparlamentariskt (där de inte har någon officiell makt). Antagligen därför som media sett till att döda F! och andra partier verkar få lite eld i baken vad gäller att ta upp jämställdhetsfrågor till debatt (som artikeln som jag skrev om däruppe till exempel).

Det pratades lite om det här med klass och kön och vilket som sätts i första rummet också. Skillnaden mellan Vänsterpartiet och F! är ju bland annat att Vänsterpartiet sätter klassfrågan före könsfrågan. Detta kan ju ses som ganska ologiskt, eftersom det finns personer av båda könen inom varje klass och kvinnor i det stora hela alltid är underordnade män. Det borde vara logiskt att jobba med detta först, för annars blir ju kvinnors underordning någonting som göms bakom den andra kampen och antagligen inte alls hinns med eftersom den andra kampen är prioriterad och i sig väldigt svår.

Jag vill slutligen påstå att F! är Sveriges idag absolut viktigaste demokratirörelse, eftersom det är den organisation som jobbar allra tydligast för att främja jämlikhet mellan människor; tydligast just därför att det rör sig om halva befolkningen, fördelad på alla "grupper" av människor (funktionshindrade, invandrare och så vidare). Sverige är ju ett land där vi säger oss värna om demokratin. När då halva befolkningen är underordnad den andra halvan verkar det naturligt att rösta på det parti som vill ändra på det. Någon viktigare fråga, utifrån dagens syn på demokrati (allas röst är lika mycket värd), borde inte finnas. Att till exempel gnälla om huruvida man får betala en krona mer eller mindre i skatt känns ganska fjuttigt i jämförelse.

P.S. Dessutom är F! en rörelse som har byggts underifrån, med engagerade krafter från hela landet. Till skillnad från till exempel Junilistan, som drivs av ett gäng självvalda gubbar och inte har någon demokratiskt uppbyggnad över huvud taget. Men detta parti väljer media att låta leva. Jag håller, som jag också sagt tidigare, fast vid att det borde finnas juridiska sanktioner för de journalister som inte bedriver seriös journalistik där saklig information går före propaganda (med undantag möjligtvis för ledarsidan).

Nu blev det mycket på en gång. Ibland är det bra med ilska.

Tillägg: F! bedriver sin valrörelse på nollbudget. Näst billigaste valrörelsen är Vänsterpartiets, som går på sju miljoner kronor. Vill du stödja F! så gå in på deras hemsida och kolla hur du gör för att bli medlem. Eller skriv ut blanketten för namnunderskrifter för att få F! att kunna delta i valet (1500 underskrifter behövs) och fyll i den.

Hej, jag är homo. Homosocial.

Igår var jag och pojkvännen på pubrunda på Chalmers. Vi gick till en av pubarna där en gammal parallellklasskompis från gymnasiet skulle vara. Ingen av oss hade träffat honom efter studenten, men pojkvännen och han hade haft en del kontakt. "Kul att träffa honom" tänkte jag och stod i kö i en halvtimme i den svinkalla blåsten för att komma in på stället. Väl där såg han en aning överraskad ut och flinade när han förstod att det var jag som var flickvännen som nämnts och så kramades vi och sa "det var längesen", som man gör. Sedan hade jag förväntat mig att vi skulle kolla hur den andre har det och vad som hänt de senaste åren och sånt. Men det blev lite svårt när han fokuserade totalt på pojkvännen och inte alls på mig, typ inte kollade på mig trots att han pratade om saker som borde vara lika intressant för båda att lyssna på. Jag stod och kände mig som en flickvän och det måste vara något av det mest nedbrytande som finns (i alla fall för oss som är lite medvetna), även om det känns som att det var längesen jag behövde uppleva det. Hela grejen kändes (när jag blivit påmind om det under ångestsamtalet som jag var tvungen att gå och ringa) jäkligt gymnasial, i alla fall ABB-gymnasial. Killar var i majoritet där och jag trodde alltid att jag togs på mindre allvar för att jag inte var så bra på de ämnen som favoriserades på skolan, men såhär i efterhand är jag osäker på om det inte hade mer att göra med att jag var tjej. Känns som att attityden mer eller mindre var densamma mot de andra tjejerna också, med vissa undantag.

Hur som helst, jag blev så himla störd av beteendet igår. Jag menar, hallå, vi har inte setts på flera år och så blir det inte ens tillfälle att fråga saker om den andra personen. Jag fick typ sticka in någon mening här och där medan han stod och pratade till pojkvännen, kändes lagom intressant. Hur svårt är det att visa lite social kompetens? Det är ju liksom inte särskilt avancerat att till exempel titta på båda personerna som står framför en. Det känns som att det här är ett beteende som lättare gror i den typ av mansdominerade miljöer som de flesta av Chalmers-programmen utgör. Skönt att jag inte hade något sinne för matte, för hade jag pluggat på ett sånt där ställe hade jag antagligen blivit psykiskt störd.

Efter en stund gick jag på toaletten och sedan satte jag mig och pratade lite med en person som läste till sjökapten och var hyfsat trevlig men inte särskilt intressant. Efter en stund åkte vi hem. Nu steg inte direkt min redan låga lust till att gå ut och parta. Kanske kan gå på lesbisk klubb nästa gång.

NEEEEJ!

Nejnejnejnejnej!!! Snart ska jag åka hem igen. Jag vill inte! Tänk om det dröjer ett år igen innan jag kan åka hit! Jag minns förra gången jag kom hem till Göteborg och allting var helt dött och det kändes helt hemskt (iofs av fler anledningar). Nu kommer det vara trevligt att komma hem av en del skäl, men måste jag åka härifrån för att komma hem!? Fysikens lagar var det ja... Suck. Jag vill inte! Det gjorde ju inte saken bättre att ersättar-flatmaten igår sa att jag borde stanna en vecka till - "make someone else take your notes" (i skolan alltså). Inte helt fel tanke, men det finns ju fler skäl till att jag åker hem. Jag borde skaffa ett jobb = tjäna pengar = kunna åka hit ofta (och till andra ställen). Nu har jag hur som helst varit och inhandlat en liten växt och en flaska vin som tack för att jag fått bo här och!, inte minst, Kettle-chips - wohoo! Okej, dags att lämna lägenheten nu. Bye bye.

London, tisdag

Idag gjorde jag inte så mycket. Hade ju inte så mycket pengar kvar att spendera. Tog en promenad till Holland Park, där jag hört ryktas om att det skulle finnas en supercool lekplats. Gick runt lite i parken, som var full med träd och kändes vildvuxen (till skillnad från många andra parker här, som har stora öppna gräsmattor). Jag såg massa ekorrar och till min förvåning även en massa svarta kaniner. De var söta, men en tant som fick syn på dem sa att de där måste de nog göra sig av med (=ha ihjäl), för det är ju tamkaniner som smitit ut och börjat föröka sig. Stackars kaninerna. Tittade på den japanska trädgården som fanns i parken. Den var inte så stor, men hade ett fint vattenfall och bro över vattnet där det fanns jättestora guldfiskar. Det gick omkring påfåglar därinne också. Sedan försökte jag hitta lekplatsen. Kom fram till den som inte såg så mycket ut för världen, men den visade sig vara för barn under fem. Tittade på kartan och fick syn på "adventure playground" och hittade snart dit. Den var stor och hade massa coola grejer att klättra på och åka i. Synd att jag inte hade något barn med mig. Gick vidare ut på Kensington High Street. Kollade i en organisk affär där de hade lunchlådor som såg jättegoda ut, men jag var för snål så jag gick till Starbucks där jag kunde få både flottig macka och kaffe till samma pris... Som bonus fick jag choklad med vispgrädde också, eftersom någon först tog min latte istället för sin choklad och den alltså blev över (då hon envisades med att göra en ny latte trots att jag sa att jag kunde ta chokladen istället, sedan fick jag båda). Satt och åt och läste ett tag innan jag promenerade mot Harvey Nichols, som är någon slags motsvarighet till Harrods och som jag aldrig varit på. Hade läst att matavdelningen där skulle vara bättre än Harrods, men jag tyckte inte att den var så fantastisk. Kanske om man ville äta på restaurang, för det hade de där (bland annat YO! Sushi), men inte resten. Tittade bara en kort stund och sedan gick jag hemåt igen. Stannade på Paddington station och åt sushi på mitt gamla jobb för säkert sista gången i år. Flera personer som jag kände var där, bland annat Swan (därför jag gick dit nu) som ju är supervisor nu och kunde bestämma att jag inte behövde betala. Åt mer än jag var hungrig och slapp, som jag hoppats, betala för det. Sedan jag slutade har de börjat med flera olika desserter, bland annat en chokladbakelse som var supergod. Gick hem och satt framför datorn en stund, tills jag blev bjuden på vin av den nyaste flatmaten (min ersättare). Vi satt och pratade i köket och drack några glas (mycket små bör tilläggas) och sedan tittade vi på någon ganska rolig b-film med en till av de som bor här. Jag orkade inte kolla på hela dock.

Andra saker om London. De verkar ha fasat ut de gamla dubbeldäckarna nu och ersatt dem med den moderna rektangulära varianten. De gamla var så söta just för att de var mycket rundare i formen, plus att de var öppna där bak så att man kunde hoppa på där (säkert livsfarligt, men trevligt i övrigt). En sak som jag hade glömt med stan är att det är så smutsigt. Utan att anstränga sig det minsta blir man helt smutsig under naglarna och när man snyter sig är snoret gråsvart. Det är en del av charmen, antar jag... Och apropå smuts så är en annan intressant sak att det ju finns så mycket människor som jobbar överallt, bland annat på offentliga toaletter. De offentliga toaletterna finns lite här och var och de är oftast gratis och hyfsat fräscha, vilket just beror på att det faktiskt finns folk anställda som jobbar där och går och städar då och då under dagen. Det är väldigt trevligt jämfört med hemma där det antingen kostar pengar eller där man väljer att inte gå in alls för att det är så himla äckligt alternativt fungerar som bostad åt stadens uteliggare. I förrgår tänkte jag för övrigt på en annan grej som jag aldrig har sett i Sverige. I nästan varenda affär finns det vakter som står vid dörren och när det regnar så står dessa, på vissa ställen, och delar ut påsar som man kan lägga sina paraplyn i när man går in i affären. Ganska trevligt både för affärsinnehavarna och en själv. Ja, bara lite småsaker som jag tänkt på. Vore jag ny här skulle jag väl ha tusen saker att skriva om men jag antar att det inte är så mycket som ger mig aha-upplevelser längre.

London, måndag - shopping!

Idag gick jag upp tidigt för att hinna till Zara och prova kläderna som jag inte hann prova igår eftersom de stängde just när jag var på väg till provrummen. Ville dit i tid nu så att de fortfarande skulle finnas kvar. Tyvärr var de inte så snygga på som jag hoppats, men jag hittade i alla fall en tröja. Sedan gick jag omkring på Oxford Street resten av dagen. På måndagar går det faktiskt att göra det utan att få panik. Handlade inte så jättemycket, dock några saker. Nu kan jag inte handla mer för pengarna är nästan slut. Sammantaget måste jag säga att jag har varit ganska duktig den här veckan, för i vanliga fall är jag ju helt usel på att införskaffa nya kläder (vilket till viss del har med ekonomin att göra, men antagligen inte bara). Nu har jag faktiskt köpt några saker i alla fall. Ett minus till mig själv för att det är ganska mycket basplagg. Men! Ett stort plus för att jag inte har köpt någonting brunt eller grönt och bara en svart grej (billig H&M-tröja, annars hade jag inte köpt den). Detta är nämligen färgerna som i stort sett hela min höstgarderob har bestått av. De nya kläderna är i färgerna grått, blått, rött, vitt och så en svart sak då. Åt en icke prisvärd lunchmacka på ett café som jag valde istället för Nero bara för att Nero har så tråkiga vegetariska mackor. Ångrade mig efteråt. Den sista affären för dagen var det jättestora trevånings Paperchase på Tottenham Court Road. Så himla underbar affär! Egentligen köper man ju inte så mycket vettigt där, det är typ en "pappershandel", men favoritgrejen är tredje våningen där de säljer en massa lyxiga papper, som man kan ha som omslagspapper och annat, i värsta home made-stilen (en del kanske är handgjorda också). Moah! Jag skulle kunna spendera så himla mycket pengar där! När jag köpt det jag skulle promenerade jag hem. Hade jätteont i fötterna. Handlade lite på vägen och nu ska jag nog spendera resten av kvällen framför datorn, kanske se någon film. Imorgon får det bli lågbudget-sightseeing, hoppas fötterna kurerat sig tills dess.

Happy birthday to me!

Grattis! Idag fyller jag år! Tjugotre, ojojoj. Blev väckt av mamma som ringde vid tiotiden. Jag tror att jag inte var så trevligt tyvärr... Men hon fattade nog eftersom jag sa att hon väckte mig. Sedan somnade jag om och vaknade vid tolvtiden. Solen sken in genom gardinerna och jag tänkte att det skulle vara en perfekt dag att ta en långpromenad. När jag gjort mig färdig hade det dock hunnit mulna på och sedan var det mulet resten av dagen. Strax innan två skyndade jag iväg till mitt gamla jobb för att hinna träffa Sandra innan hon stuckit (gissade att hon skulle sluta två). När jag kom dit stod Swan bakom kassan och bad mig äta det jag ville ha. Så himla kul att se henne! Hon är så cool. Det var hon som efter att ha lindad tumme efter att ha varit i en (påstådd i alla fall) fight med sju tjejer sa att "they almost died". Hon är också den första som sagt rakt ut, utan att jag behövde fråga, att jag passade bättre i kort hår. Det vet ju jag också, men det är kul när folk kan vara ärliga utan att man måste tjata på dem och jag vet att hon inte menar något illa. Sandra var och bytte om när jag kom men sedan gick vi och drack kaffe på Eat två våningar upp. Hon var trött och utarbetad och hade problem med kärleken, så vi pratade ganska mycket om det. Hon var dock glad för att hon hade varit i Norge (där hon pluggat tidigare) över jul och nyår. Hon sa också att den nya chefen var en bitch och att de saknade Ann som varit näst högsta restaurangchefen när jag jobbade där. Hon kunde visserligen vara skitjobbig, men tydligen hade hon blivit bättre och var definitivt bättre än den nya personen. När vi pratat ett tag skildes vi åt och jag promenerade ner mot Oxford Street. Tanken var att jag skulle ta en långpromenad men det hade hunnit bli ganska sent och efter att jag varit inne i ett par affärer hade det börjat skymma så jag fortsatte att gå i affärer istället. När de stängt vid sextiden gick jag till Starbucks och köpte en varm smörgås och en gigantisk bit morotskaka. Det är lite trist med cafékulturen här, för de har skitstora grejer men de är ofta inte fantastiskt goda. Känns rätt fabrikstillverkade på något sätt. Det är mer än vad det är gott. Satte mig på den stora nedervåningen som var knökad med folk. Gillar verkligen det stället. Visserligen är det sunkigt, men de har sköna fåtöljer och det finns massor av platser så man behöver inte känna sig stressad att bli färdig utan kan sitta där jättelänge om man har lust. Jag åt och läste i min bok, men efter ett tag kom en kille och satte sig mittemot (jag sa att det var okej, fanns ju knappt några platser). Han berättade att han var en "sex therapist" och tyckte att jag var trevlig och föreslog att vi skulle ta en drink. Alltså var kommer alla ifrån!? Jag sa att jag inte ville det, trots att han "verkade trevlig" (och slajmig!) och självklart var han en av de dryga jävlarna som inte kan acceptera ett nej utan bara fortsätter att motivera varför vi borde göra det. Det måste ju vara ett beteende som funkar på en massa personer eftersom många killar (har åtminstone träffat på några stycken själv) envisas med att hålla på med det. Efter en stund sa jag att jag skulle gå hem och vi sa hej då. Promenerade till lägenheten och sedan har jag bara suttit framför datorn och pratat i telefon. Nu ska jag lägga mig snart för att orka gå upp tidigt och ta mig till Zara där jag just plockat på mig tre klädesplagg som jag skulle prova när de sa att affären stängt och jag fick lov att hänga tillbaka dem igen. En väldigt lugn men helt okej födelsedag har det varit i alla fall. Känner inte direkt att åldern tjugotre är något jag vill fira med dunder och brak.

London, lördag

Nu sitter jag på Wagamama och väntar på min mat. Jag antar att det är en del av deras affärsidé att klämma in många på den yta de har, men ljudnivån är verkligen lite väl hög. Matsalskänsla, minst sagt. Dock billigt och gott. Idag sov jag tills jag vaknade av mig själv och inte kunde somna om, vid elvatiden. Kändes som att det var längesedan jag gjorde det. Gick upp, duschade och åt frukost. Gick till Paddington station för att se om Sandra jobbade, men det skulle hon inte göra förrän imorgon. Promenerade upp mot Little Venice, där massa folk bor på båtar, och längs med kanalen. Insåg efter en stund att jag inte kände igen mig och att det började se allt sunkigare ut. Frågade en kille som stod och matade änder med sin son om jag gick åt rätt håll för att komma till Regents' park. Det visade sig att jag gått åt fel håll, så jag vände. Kände snart igen mig igen. Fortsatte längs kanalen och passerade båtar, de skabbiga tunnlarna och passagerna precis under järnvägsbroarna samt de flashiga villorna för miljontals kronor. Fascinerande promenad det där, med sina kontraster, och fridfullt att gå längs vattnet sådär. Kom fram till parken efter ett tag och gick på toaletten där. Fortsatte genom parken och upp mot Camden, där jag gick omkring på marknaden ett tag. Hittade ett par snygga örhängen som jag ville ha, men de var gröna så jag lät bli att köpa dem av principskäl (kan ju inte ha smycken i bara en färg). På vägen till Camden market finns det en "fejkmarknad", dvs. det står "The Camden Market" på en stor skylt på ett annat ställe med massa marknadsstånd. Undrar hur många som blivit lurade av den och trott att de varit på den riktiga marknaden. När jag vandrat omkring ett tag gick jag till Wagamama (där jag var när jag skrev detta, men fortsättningen är skriven framför datorn). Åt Moyashi soba, en vegetarisk soppa med nudlar, friterad tofu och massa grönsaker som alltid är ett okej alternativ. Funderade sedan på om jag skulle ta bussen hem men bestämde mig för att gå. Följde den stora vägen och hoppades att mitt lokalsinne skulle hjälpa mig att hitta så att jag kom ut på Oxford street så småningom. Det funkade rätt bra, även om jag var tvungen att kontrollera att jag var på rätt väg genom att titta på kartan på ett par tunnelbanestationer. Det regnade en del då och då under promenaden, så det var lite trist. Gick in på en Muji-affär och där fick jag syn på en person bakom kassan som jag tyckte att jag kände igen, även på rösten. Jag trodde som vanligt att jag inbillade mig men så frågade jag henne om hon hette Caroline, och det gjorde hon, och så frågade jag om hon varit i Granada i Spanien för några år sedan och det hade hon också. Det var alltså en av de personer som pluggade spanska på samma skola som jag - verkligen ett osannolikt sammanträffande med tanke på hur stor den här staden är! Hon kom inte ihåg vad jag hette, däremot att jag var från Sverige och att min kompis varit och hälsat på mig. Det var kul. När vi pratat en stund fortsatte jag och kollade i lite andra affärer, men jag hittade inget speciellt. Till slut var jag helt färdig och tog bussen hem. Hemma värmde jag lite mat och sedan bytte jag om och gick ut och tog en öl och ett par glas vin med en av mina (f.d.) flatmates. Blev bra påverkad faktiskt och på vägen hem var jag tvungen att köpa Kettle-chips som jag delade med mig av till min ersättare i lägenheten (dvs. han som flyttade in efter att jag flyttat ut förra året) medan vi stod och snackade (antagligen skit i mitt fall) i köket. Han är väldigt trevlig faktiskt. Gick och la mig vid tvåtiden.

Parämne - that's my middle name

Hallå eller! Idag sa person nummer två i ordningen att jag är nog inget "parämne". Nähä, nä, det kanske jag inte är. Vi diskuterade det här med att träffas och hur ofta och blabla. Vad är det för fel med att inte vilja träffa den man är tillsammans med hela tiden? Jag vill väl träffa mina vänner också och göra annat som jag tycker är kul (och om inte annat så undvika att falla i parfällan och bli helt beroende av den andre och inte kunna göra något på egen hand och så vidare). Jag sa det, och då sa han i och för sig att de som bara är pariga kompenserar väl för vännerna; att de inte har några. Kanske det. Men det är ju en ond cirkel. De är pariga hela tiden och glömmer sina vänner så då tröttnar väl vännerna på dem (hur många känner man egentligen till som har blivit roligare när de skaffat sig en andra hälft att vara med?) och ja, då har de bara parigheten kvar. Och är det så att de inte hade några vänner från början är det ju trist, men då hoppas jag ändå att de klarar av att vara själva åtminstone vissa stunder på dygnet.

Den första personen som uttalade sig i ämnet "Annika och parförhållanden" (vilket för övrigt var i höstas) sa att jag är nog inte "mogen för ett förhållande" än. Det kanske jag inte var då heller, eller är, vad det jag. Men måste man vara antingen singel på heltid eller gå i giftastankar och vilja spendera all sin lediga tid med sin älskling? Kan det få finnas något mittenalternativ? Nä! Om du har en distanserad hållning till det här med relationer och parförhållanden då är du nog inte mogen än, då förstår du nog inte vad som krävs och då är det nog bäst att fortsätta singellivet tills du vuxit till dig. Suck.

London, fredag

Idag har jag tagit det jättelugnt. Gick upp vid halv nio och checkade ut en timme senare. Gick till min gamla lägenhet där jag ska bo nu. Kollade mailen och gick sedan till affären där jag köpte pyamas-tröjan (se gårdagen) och bytte den mot en likadan i en annan färg. Gick tillbaka och in på Boots där jag köpte ett par saker, bland annat för pengar som jag hade kvar på mitt bonus-kort sedan sist jag var här. De hade någon kampanj (verkade det som) om att man ska klamydiatesta sig och det stod på någon lapp att alla mellan 16 och 24 år får ett klamydia-testpaket i kassan. Jaha, vad oväntat och vilken bra grej tänkte jag, tills jag en stund senare kom på att jag är 22 och dessutom faktiskt har tänkt gå och testa mig snart. Gick tillbaka och bad om ett test i Pharmacy-kassan. Kvinnan som tog hand om det fick en helt annan, och lägre, röst när hon förstod vad det var jag frågade efter och gick igenom hur det hela går till. Tre arbetsdagar skulle det ta att få resultatet, så om jag har tur har de hunnit få det om jag kommer tillbaka på onsdag innan jag åker hem. Handlade lite mat - bland annat min feta och söta favorityoghurt med apelsinsmak som jag hade glömt bort, underbar! - och gick hem och höll mig i en timme (man skulle vänta minst två timmar sedan man var på toa sist) innan jag gick på toaletten och kissade i röret som följt med klamydiakitet. Satte mig och skrev på min praktikrapport som skulle in till skolan senast idag och skickade in den efter några timmar. Sedan gick jag och lämnade testet. Det var en äldre man som stod i kassan och när han förstod vad det var jag kom med fick en ung tjej raskt ta över. Hon försökte diskret ta undan (den genomskinliga förstås) påsen med röret och det kuvert som också skulle lämnas in med lite personuppgifter. När jag först frågade om testet tyckte jag att det var lite pinsamt men när jag sedan lämnade det kändes det mest roligt och intressant att se hur personerna bakom kassan reagerade. De verkade inte helt coola med situationen, men jag antar att de försökte smyga med det hela även för min skull - hur kul är det egentligen att göra sånt här öppet i en affär? Kan tänka mig att det inte är alltför många 16-åringar till exempel som känner sig bekväma med det. Och personalen betedde sig ju inte direkt som att de fick förfrågningar en gång i timmen. Lustigt också att mannen inte kunde ta hand om det - undrar om det var någon slags underförstådd regel eller om det var vissa personer (kanske tjejer om tjejer bad om och lämnade provet, eller tjejer oavsett) som hade hand om det hela? Ganska kul och helt ny grej i alla fall. Känns kanske inte riktigt lika säkert som att gå till barnmorskan hemma men jag tror ändå inte att jag är smittad.

Två andra saker som imponerade på mig var dels att jag fick veta (även om jag nog hört det förut någon gång) att man kan ladda mobilen direkt i bankomaten här. Det är ju så otroligt bra och smidigt! Och det andra var att de på Tesco hade betala själv-automater, där man scannade sina varor och sedan betalade direkt i apparaten. Också så himla smidigt, gick på ett kick istället för att jag behövde stå i kö.

När jag lämnat testet gick jag till mitt gamla jobb och åt lite. Samma servitör jobbade som igår och han fixade så att jag bara behövde betala 1,5 istället för de fem pund jag egentligen ätit för. Nice. Ska dit imorgon igen, för då jobbar en av mina favoritjobbarkompisar (och då kan jag kanske äta billigt igen om jag har tur). Resten av kvällen spenderade jag framför datorn och med att kolla på ett Wallace & Gromit-avsnitt. Sedan kom min f.d. flatmate nummer två (som jag inte sett på en hel vecka, dvs. sedan vi drack öl ihop i Sverige) hem och vi stod och pratade bort säkert en timme i köket så nu är klockan plötsligt halv elva. Har sovit rätt dåligt på hostelet så det ska bli skönt att lägga mig nu och att kunna sova länge imorgon om det behövs.

Måste skriva en sak till. Den här vistelsen måste vara det perfekta "har jag kommit över honom?"-testet. Jag bor nu alltså i mitt gamla rum i London, som jag förra hösten delade med min dåvarande pojkvän. Här står nu ett kort på honom och hans nya flickvän, saker vi köpt ihop och i natt ska jag sova i lakan som de har sovit i natten till idag (jag får säkert byta om jag vill, men jag sa att det var okej). Nu skulle ju detta, om jag inte kommit över honom, kunna få mig att må svindåligt och bryta ihop helt, men situationen känns helt okej. (När jag tänker på saken kanske det slutgiltiga testet i och för sig är att se dem tillsammans i verkligheten, men det skulle jag nog också fixa. Att bo i det här rummet i flera dagar borde väl vara test nog.) Om jag vore värsta psykot skulle jag lukta en massa på kuddarna och kläderna och gräva bland sakerna och förbanna rummet, mwahahahaha! Skämt åsido. Det känns för övrigt skönt att äntligen vara tillbaka i stan, även om jag inte har så höga förväntningar på att det ska hända en massa kul och spännande grejer.

London dag ett och två

Nu är jag i London - äntligen och wohoo! Har ju längtat hit jättelänge nu. Ska stanna en hel vecka på någon slags opretentiös semester. Tänkte att jag skulle skriva ner min dagbok här (i det opretentiösa ingår att jag får sitta en massa framför datorn i mitt gamla rum och inte måste vara ute och turista hela tiden).

Torsdag:
Igår kom jag hit. Har längtat och tjatat om hur gärna jag vill åka till London. På flygplatsen kändes allt super, kände mig lycklig. Förutom när jag blev sur när en gubbe krossade ett glas över hela golvet och hans fru/kvinnan i sällskapet gick och hämtade en skyffel och städade upp medan gubben och gubbe nummer två i sällskapet satt och råglodde. Jag blev svinirriterad - vad har de för jävla fel i den där generationen!? Kom fram vid fem, promenerade från Marble Arch till mitt hostel. Min före detta hade bokat ett enkelrum (själv skulle jag bokat sovsal och delat med massa andra) eftersom han från början lovat att jag kunde bo hos dem hela veckan. 66 pund kostade det, ojojoj. Vi gick och åt på YO! Sushi i Whiteleys. Det var en person där som jag jobbat med där förra hösten. Servicen var rätt kass - förstår inte varför det är så konstig attityd och mycket segare där än på Paddington station. Varken han som var manager eller hon som var typ vice-manager (och en riktig bitch) syntes till. Tur det, för då hade jag inte velat äta där efter vårt avsked förra året (då jag ringde och krävde att få komma dit och gratisäta med min kompis eftersom de aldrig betalade ut min sista lön - för övrigt en av mina bästa uppringningar någonsin). När vi ätit tog vi en öl på den lokala puben och sedan gick jag tillbaka till hostelet för att sova.

Gick upp åtta idag och gick till min fd vid nio. Vi åt frukost på Art Café, smörgås och pepparmintste för mig. Promenerade mot Notting Hill och stannade på en affär för att spana in tesortimentet. Köpte en liten förpackning bara för att det var söta björnar på den. Fortsatte och skildes sedan åt vid Notting Hill tunnelbanestation där han tog tunnelbanan och jag gick till banken för att ta ut mina 7.49 resterande pund. Killen bakom disken rådde mig att lämna ett pund för att vara säker på att de inte stänger kontot. Lika bra att ha det kvar ifall jag skulle få för mig att flytta tillbaka. Vill inte gå igenom skaffa konto-processen en gång till. Vandrade vidare mot South Kensington, stannade på M.A.C. och köpte en ögonskugga. Kollade på lite andra affärer - rea överallt, bästa tiden att åka hit! Köpte en tröja (som jag i efterhand har kommit på nog ser ut som en pyamas, tror jag ska byta till en annan färg) och ett par trosor (som inte heller var så fina på som jag hoppats). Var vid det här laget väldigt kissnödig så jag gick till Imperial College (där man pluggar matte) och gick på toaletten i källaren där. Funderade på om jag skulle gå på naturhistoriska som ligger bredvid men kunde bara tänka på hur hungrig jag var så jag gick vidare tills jag hittade ett Costa-café som såg lugnt och inte så trångt ut. Köpte en panini och en latte och satte mig och läste i över en timme. Skönt! Efter det orkade jag fortfarande inte gå på museum så jag kollade i lite fler affärer och på Harrods. Blev tillsagd av en vakt att jag skulle bära ryggsäcken i handen, "så att du inte har ner någonting", och kom på att de kanske inte vill ha ryggsäcksturister där - finns det något som ser sunkigare och ostiligare ut än en ryggsäck? När jag var färdig med affärerna tog jag vägen genom parken (Hyde park och Kensington Gardens) hemåt igen. Det hade börjat skymma och var ganska mörkt och väl framme på andra sidan hade de låst alla grindar. Jag vet att de gör det när det är mörkt, men ändå är det lite lustigt att man bara får skylla sig själv om man är kvar därinne då. En man, som för övrigt verkade ha tappat bort sin hund, visade mig var det var bäst att klättra över staketet. Gick till Whiteleys och kollade på Muji och Body shop, men köpte bara ett block och en penna, sedan till Tesco och handlade mat. Lämnade maten på hostelet och gick sedan till Paddington station och mitt gamla jobb. Kiwon och Kim jobbade i köket och verkade glada att se mig och Kiwon berättade som vanligt att han älskar mig men också att "Sorry, I have girlfriend now" och jag sa att det inte gör något för "I have boyfriend now". Sedan berättade han för de andra (på koreanska) att jag inte skulle betala så jag åt gratis och fick till och med en öl. Den nya managern (de gamla hade slutat på YO! respektive börjat på en annan av deras restauranger) undrade visst varför jag satt där så länge och de drog en vals om att min pojkvän skulle betala (vilket då någon av de andra gästerna hypotetiskt fick göra för mig). Fick sällskap en stund av en man som sa att han hette Justin och var musiker och jobbade på en agentur för musiker och modeller (hm...). Han undrade om jag ville komma och lyssna på någon grej på tisdag och gav mig hans nummer och jag mitt. Tur att jag har ett svenskt telefonkort också. Och synd att musikgrejen inte var på lördag så att jag kunde göra något för att fira att jag fyller år (på söndag i och för sig). Antagligen vill killen bara ragga upp mig, men har han sagt att de ska spela så antar jag att det är så och jag kanske kan få med mig en beskyddare, annars får jag se hur jag gör. Har ju hur som helst inga planer. Gick tillbaka till hostelet när jag ätit och spanade in internet- och tv-rummen, köket (sunkigt, men okej för att vara London) och baren i källaren, där jag pratade lite med en tjej från New Jersey. Nu ska jag snart sova.

Hela standardgrejen är lite lustig när man är i London. Man kommer in på sitt hostel (förresten, kolla "doll up!"-grejen!, planscher på snygga killar, hahahaha), som i detta fall hade rätt flashig entré. Sedan får man sin nyckel och får ta de supersmala (och ofta branta), heltäckningsmattebeklädda trapporna upp till sin smala korridor. Mitt rum var helt okej (även om heltäckningsmattor på dylika ställen aldrig är fräsha), målat i gult och blått. Hade till min förvåning egen dusch och toalett. Duschen saknade lampa och själva badrummet var format som ett L, där toalettstolen var placerad i L:ets nederdel, innanför handfatet. Tur att man är smal. I "sänggaveln" (en utbyggd del av väggen) satt en inbyggd klockradio som såg ut att komma från tidigt 80-tal (och som jag inte förstod hur den fungerade). Allting helt normalt här, som sagt även sunkköket, trots att man hemma skulle tyckt att det var rätt skabbigt. Det gillar jag.

Pulka

Ibland skulle man kanske ta och läsa tidningen lite noggrannare. Till exempel när det står typ "Pulkabacken kan vara livsfarlig - 3-åring fick hjärnskakning" och det är en bild på ett litet barn med blåtira runt ögat. Men nixpix, det gjorde inte vi, inte ordentligt i alla fall, för vi åkte minsann pulka utan hjälm på en halvsmal skogsväg med en kurva där det fanns en lyktstolpe. Det var kul och gick finemang tills min medåkare drämde rakt in i lyktstolpen, flög en meter och jag fick ringa 112 och be dem komma med en ambulans. Sedan åkte jag ambulans och satt på sjukhus hela resten av dagen. Bra i alla fall att veta att det gick bra att hålla mig lugn i en nödsituation. Och att åka ambulans och sitta på akuten var något nytt. Polisbil och ambulans, nu är det bara brandbil som fattas. Den skadade hade för övrigt svinont i ryggen och fick morfin och blev röntgad. Inga skador på skelettet som tur var. Efter kanske sex timmar kunde vi åka hem, med recept på starka värktabletter i fickan.

Dagens läxor:
Ta det lugnt i pulkabacken
Välj en pulkabacke utan farliga hinder på sidorna (eller klä in alla sådana i madrasser eller liknande)
Använd helst hjälm

Jag hoppas att det här inte kommer ge mig en massa nojor när mina framtida barn om en sådär femton år traskar iväg till pulkabacken...

2006

Gott nytt år!

Nyårsmiddag här med massa god mat och sedan världen vy från vår balkong - fyrverkerier överallt! Trevligt. Inte särskilt bakis dagen efter heller.

Nyårslöfte: Bli coolare och mindre blyg i seriösa sammanhang. Bara att spela teater!

Lovade säkert något mer, men det har jag glömt nu.