Humor och feminism

Det är kul det här med humor och feminism. Jag är feminist. Det betyder att jag gillar rättvisa, förutom i allmänhet så i synnerhet mellan könen. Jag tycker inte om orättvisa förhållanden mellan människor, till exempel den typiska och enkelt observerade företeelsen att det är tjejen i ett förhållande som ser till att det inte är kaos hemma. Är detta konstigt? Jag vet inte, men det är tydligt att det är väldigt kul att driva med personer som har uttalat denna typ av åsikter. Som senast, när jag bjudit hem folk till mig och min kompis, som alltid bangar trots att hon säger att hon ska komma, bangade nu med och lät sin pojkvän skicka sms åt henne och berätta att hon inte kunde komma för att hon var "tvungen att vara hemma och passa upp på x". Ja, det är ju ungefär vad jag (uttalat) förutspått kommer hända nu när de flyttar ihop eftersom han är en omogen mansgris som fortfarande inte kan ta ansvar för enkla sysslor som att tvätta sina egna kläder.

Men detta är bara ett exempel. Det "lustiga" är att det är mer okej att driva med den som vill ha rättvisa och vill att de som beter sig dåligt ska bättra sig, än att driva med den som beter sig dåligt. Vi har väl många gånger märkt att det är heeelt okej att skämta med feminister? Men hur ofta skämtas det med en mansperson som tror sig ha rätten att bestämma över sin flickvän och hennes aktiviteter (vanligare än vad många tror - kolla, bland annat, gärna tidigare våldsstatistik i bloggen)? Det om något är ju ett konstigt beteende.

Och vilken slutsats kan man dra? Jag tror att skämtandet är en sorts försvarsposition. Jag tror nämligen inte att det är så många som inte förstår de önskemål jag som feminist har om samhället, nämligen att det ska vara rättvist, så det är nog inte det som är problemet. Skämtandet beror kanske lite på att det finns någon slags ilska i (feminist)botten; därför att det ser ut som det gör, därför att förändring sker så långsamt och därför att så många motverkar den på ett eller annat sätt (bland annat de som skämtar om åsikterna, förstås, eftersom de jobbar på att göra önskemålen/kraven mindre legitima). Ja, men om det nu är så: Var goda och vänta er inget annat. Det är klart att man är arg, åtminstone lite och någonstans! Det är svårt att låta bli. Tack och lov är jag inte en av dem som kommer att dö som motkraft till samhällelig utveckling.