Parämne - that's my middle name

Hallå eller! Idag sa person nummer två i ordningen att jag är nog inget "parämne". Nähä, nä, det kanske jag inte är. Vi diskuterade det här med att träffas och hur ofta och blabla. Vad är det för fel med att inte vilja träffa den man är tillsammans med hela tiden? Jag vill väl träffa mina vänner också och göra annat som jag tycker är kul (och om inte annat så undvika att falla i parfällan och bli helt beroende av den andre och inte kunna göra något på egen hand och så vidare). Jag sa det, och då sa han i och för sig att de som bara är pariga kompenserar väl för vännerna; att de inte har några. Kanske det. Men det är ju en ond cirkel. De är pariga hela tiden och glömmer sina vänner så då tröttnar väl vännerna på dem (hur många känner man egentligen till som har blivit roligare när de skaffat sig en andra hälft att vara med?) och ja, då har de bara parigheten kvar. Och är det så att de inte hade några vänner från början är det ju trist, men då hoppas jag ändå att de klarar av att vara själva åtminstone vissa stunder på dygnet.

Den första personen som uttalade sig i ämnet "Annika och parförhållanden" (vilket för övrigt var i höstas) sa att jag är nog inte "mogen för ett förhållande" än. Det kanske jag inte var då heller, eller är, vad det jag. Men måste man vara antingen singel på heltid eller gå i giftastankar och vilja spendera all sin lediga tid med sin älskling? Kan det få finnas något mittenalternativ? Nä! Om du har en distanserad hållning till det här med relationer och parförhållanden då är du nog inte mogen än, då förstår du nog inte vad som krävs och då är det nog bäst att fortsätta singellivet tills du vuxit till dig. Suck.