Victoria Benedictsson - Pengar

Det tog ett par år innan jag tog mig för att läsa boken, för varje gång jag slog upp den och började läsa kändes språket så gammaldags och det tog emot på något sätt. Men så började jag nu på riktigt för ett tag sedan och den var helt underbar! Den skrevs 1885, alltså för 120 år sedan, och jag kan gott tänka mig att den väckte uppståndelse då med alla de tankar om äktenskapet som den ger uttryck för. Boken handlar om Selma som drömmer om att bli konstnär men vid 16 års ålder blir bortgift med en godsägare som är lika gammal som hennes egen far. De känner varandra sedan tidigare, men inte alltför väl.

Hon satte sig till rätta, och medan hon talade nickade hon med huvudet och räknade på fingrarna, en efter en, med mycket eftertryck.
- Först så avskyr jag att laga mat, och det är ett stort fel.
- Hushållerska får jag för pengar; du slipper att laga mat.
- Så är jag häftig.
- Det lugnar sig med tiden.
- Men så är jag ett yrväder, och så är jag egensinnig, och så är jag en slarva, och så är jag näsvis, och så går jag ur och i folk med stora träskor. Och tror du mig inte, så fråga bara faster.
Han småskrattade och såg på henne. Hon var helt ivrig och höll ännu fast det sista finger hon lagt till räkningen, medan hon tänkte efter om det fanns mera att draga fram.
- Och aldrig i världen kan jag bli kär i dig.
Det var slutet, och så spärrade hon ut sina fingrar till tecken att nu var det sagt.
- Vi får väl se, mumlade han.
- Nej, var nu klok! Jag säger dig ju att jag inte kan. Vill du ha mig ändå?
- I alla fall, i alla fall, mumlade han.
- Men då får du skylla dig själv. Kom inte sen och säg att jag lurat dig! Hon trusserade honom med blicken, som om han vore ett oefterrättligt barn, vilket jämt måste förehållas att vara förståndig.
- Nej, nej, men vi gifter oss snart.
- Ja, det får du tala med farbror om.
- Och nu är du min fästmö. Han räckte fram sin hand, och hon gav honom sin med ett högtidligt allvar.

Hon är både motvillig och nyfiken vad gäller giftemålet och hon har en förhoppning om att han med sina pengar ska kunna hjälpa henne att uppfylla sin konstnärsdröm. Denna blir det dock inte mycket av. Äktenskapet flyter hur som helst på ganska bra (även om hon verkligen aldrig blir kär i honom) och godsägaren har stor respekt för henne, men hon själv blir alltmer missnöjd med sin livssituation och är allmänt kritisk till hur hela arrangemanget kring äktenskapet som företeelse ser ut. Vid ett tillfälle i boken har hon en diskussion med sin kusin - som hon känner sedan barndomen och kan diskutera allt möjligt med på en jämlik nivå - om det hela:

-Såå, du tror endast på det fria äktenskapet? sade han dröjande och bet sina naglar.
-Nej, sade hon hastigt, icke i den bemärkelsen man tager ordet. Jag kan icke betrakta äktenskapet annorlunda än som till sin grund oupplösligt. Det skall vara en förening av fria, självständiga individer och åsyfta deras inbördes samarbete och utveckling, icke för en tid blott, utan för hela livet. Alla uppställa icke så höga fordringar, och de flesta måste nöja sig med så oändligt mycket mindre; kvinnan blir endast ett tämligen överflödigt supplement till mannen, ett supplement, som i allmänhet icke heller är någonting i och för sig själv. Den ene har som personlighet icke behov av den andre; man går var sin väg, arbetar på var sitt område, utan att bekymra sig om varandras strävan för annat än resultatet. Barnen och ekonomien, se där de enda verkliga banden; vigseln och allt det där är ju endast någonting rent yttre, ett offentligt erkännande åt det som borde finnas, men som vanligtvis saknas... Ja, du skrattar naturligtvis år mig, men vad gör det! Det är så roligt att ha någon att tala med.
Hon vände sig om och såg på honom. Han satt nedlutad, med armbågarna på sina knän och blicken fäst på mattan.
- Fortsätt, sade han, det är intressant att en gång höra en kvinna fördomsfritt yttra sig om detta. De äro i allmänhet så rädda för att röra vid sådana saker, som för att taga i ett glödgat järn. Vad var det mer du ville säga?

Till slut blir hela situationen för mycket för henne. Hon berättar för sin man precis hur hon känner och att hon tycker att det var helt fel att låta henne gifta sig när hon var omyndig och inte förstod bättre. Det slutar med att hon väljer att lämna äktenskapet, trots att detta är ett mycket osäkert kort - hon har ju varken pengar, utbildning eller jobb och som kvinna som lämnat sitt äktenskap kan hon inte precis räkna med det bästa rykte eller behandling. Trots detta tar hon beslutet och i slutet av boken står det:

Ögonen lyste av levnadsmod, ty nu var steget taget, nu fick det komma vad det ville. Och hela hennes varelse genomströmmades av den ungdomskraftiga egoism, som ropar: "plats, jag måste leva!"

Jag tyckte att boken var så himla underbar för att det fanns så många bra resonemang och formuleringar i den och för att huvudpersonen var så frispråkig, livsglad och smart på alla sätt och för att det fanns ett sådant driv i texten. Gammaldags, visst, men att den skrevs för så länge sedan är ju delvis anledningen till att den imponerar så mycket på mig.