Ulrika Knutson

I måndags var jag på feministcafé på Blå stället, kulturhuset i Angered. Ulrika Knutson pratade om sin bok
"Kvinnor på gränsen till genombrott" som handlar om Fogelstadkvinnorna (och som jag för övrigt fick i julklapp). Det var ett långt och intressant föredrag och hon hade en underbar berättarröst och vävde in mycket humor när hon berättade. Fogelstadkvinnorna var en grupp kvinnor, där bland annat Elin Wägner ingick, som diskuterade och jobbade med många olika frågor. De brukade hålla till på Elisabeth Tamms gård där de bland annat bedrev ekologiskt jordbruk. Och detta tidigt på 1900-talet när det man stod efter var att modernisera och effektivisera jordbruket och där det önskvärda var att utveckla tekniken och maskinerna som användes så mycket som möjligt. Innan Tamm tog över gården hade den varit en förebild i området och bönder från små gårdar runtomkring brukade komma dit och inskolas på nya maskiner och metoder, så när de ställde om och började med det ekologiska jordbruket var detta inte populärt och det sågs som otroligt bakåtsträvande. Det är ju först nu på senare tid som vi kan bli helt fascinerade över hur långt före sin tid de var, som ens tänkte på de här frågorna och insåg att vi inte kunde utarma jorden hur mycket som helst. Men detta var bara en fråga som de jobbade med. De var förstås förespråkare av den kvinnliga rösträtten också och diskuterade även mycket annat. Vi blev apropå det påminda om att vi inte ska tänka att det är så imponerande att vi kvinnor fick rösträtt 1921, utan att vi ska tänka på hur otroligt sent det faktiskt var! Många länder fick det långt före oss.

Ulrika Knutson var som sagt väldigt humoristisk och en otrolig berättare. Hon pratade inte bara om Fogelstadgruppens politiska och "seriösa" aktiviteter, utan även om kvinnornas förhållande till varandra och deras kärleksrelationer. Till exempel var några av dem lesbiska och när två personer var förälskade i samma kvinna så bildade de helt enkelt en slags triangel som inkluderade allihop (och detta skedde mer än en gång). En del av dem skickade många brev till varandra och dessa är en väldig kontrast till den seriositet de visar i andra situationer. Hon berättade även att Elin Wägner som man fått för sig är så bra faktiskt även framstår som "en manipulativ hagga" när man tittar närmare.

När hon pratat ganska länge frågade hon om vi verkligen orkade höra mer - "men jag vill inte att ni ska dö!" - och det ville vi. I slutet pratade hon lite allmänt angående det här med kärleksrelationerna och nämnde till exempel dilemmat om hon när hon skrev om breven verkligen skulla ta med en så löjlig fras som "Hej lille dumbe" som någon skrivit. Förläggaren vägrade dock ge ut boken om hon inte tog med det, för "det är ju kul!". Och så kom hon in på sitt eget liv och berättade om när hon varit i sin stuga och suttit och läst och så gick hennes man förbi med en tumstock "eller vad det nu är män går förbi med" och hon tänkte "Där går han med sin tumstock. Jag är van vid honom. Jag älskar honom" och så sa hon "Då blev jag förvånad, för det hade jag inte tänkt på". Jag tyckte det var så fint. Hon var så underbar! Och nu har jag verkligen inspiration att läsa boken! Fast det vore kanske ännu bättre om jag kunde lyssna på den på ljudband, uppläst av henne.