Jaha, så var jag hemma igen. Kan ju inte påstå att det är här jag varit oftast på sistone. Helgen som gick spenderade jag med att gå en utbildning för att bli ledare för humanistisk konfirmation. Ett alternativ till den traditionella konfirmationen, men utan gudsinblandning. Helt i min smak. Pratade med (min kristna) mamma, som tyckte att det var jättebra att jag gjorde det, "för som Kd skrev förut... att de som inte bryr sig om samhället är idioter ... ungefär", hahaha!
I övrigt har jag skrivit svår tenta, hälsat på släktingar och promenerat vid havet - vackert - och gått på FI:s första stora möte i Göteborg. Det senare var intressant, även om allting fortfarande känns väldigt oklart. Deltagarna fick brainstorma om förhoppningar, farhågor och vilka frågor som känns viktiga att arbeta med. Sedan delade vi upp oss i arbetsgrupper för de olika frågorna. Det jag undrar nu är om det verkligen kommer hända någonting framöver och även hur man ska kunna arbeta partipolitiskt utan att falla in i de patriarkala strukturerna (vilket FI-styrelsen ju sagt att de vill undvika). Men det kändes väldigt skönt att det kom så mycket folk (150 kanske), särskilt som mötet ordnades en bra bit utanför centrum.
I övrigt känner jag mig lagom labil. För lite tid med vänner, saknad, grått väder och stresskänslor trots att jag är ledig. Men det är nog mest sömnbrist som spökar i mitt psyke...
fredag, april 29, 2005
måndag, april 25, 2005
Dialog
- Jag hade gärna kommit på spritfesten, men det blev lite intimt här så jag tänkte att det var bäst att stanna.
- Tack för infon lillasyster!
- Jamen vaddå, det behöver ju bara betyda att vi började hångla!
- Ja, men vad betydde det då?
- Att vi hade sex.
Helgen har varit super och vädret underbart, men nu måste jag superplugga så mer om det senare.
- Tack för infon lillasyster!
- Jamen vaddå, det behöver ju bara betyda att vi började hångla!
- Ja, men vad betydde det då?
- Att vi hade sex.
Helgen har varit super och vädret underbart, men nu måste jag superplugga så mer om det senare.
tisdag, april 19, 2005
Singel i solen
Åh, vilken skrivkoma jag har! Men jag kan säga två bra saker.
Det första: Det har börjat vara helt fint och vårigt ute och jag kan ligga på soffan på balkongen i solen och slöa på förmiddagarna. Och om jag går ut är det helt skönt i luften och inte vinter längre och idag hade jag inte ens jacka! Underbart!
Det andra: Det är så himla bra att vara singel! Någon kanske tänker såhär, att ja, det är bra för att man är helt fri samtidigt som man kan göra vad som helst med vem som helst som är villig. Och det är ju helt sant, att det är trevligt. Men ännu trevligare är det att man kan vara så otroligt kräsen! Nu låter ju kräsen som värsta negativa ordet, men det är det ju inte. Jag kan vara jättekräsen med vad och vem jag ska lägga min tid på och det är ju superpositivt! Jag kan till exempel välja bort att umgås med personer som inte passar mig, även om det bara skulle vara någon liten grej som stör bland alla deras egenskaper. Man behöver liksom inte kompromissa det minsta och dessutom är det jag som i alla mina valsituationer har tolkningsföreträde och kan bestämma vad som är bra, dåligt, normalt och önskvärt. Åh, det är så bra! "Jag skulle gärna vilja träffas igen, så får vi se vad som händer". Jaså, du vill det, men nejdu, du är så jävla tråkig och jag tycker inte alls att vi ska ses igen. "Hejdå, vi hörs". Jaså, du tycker att vi ska höras, men nejdu, jag är så jävla trött på din självgodhet och tänker inte slösa mer tid i ditt sällskap. "Hör av dig när du har tid att ta en fika". Jaså, du tycker att vi ska fika. Jag känner mig smickrad men jag tror faktiskt inte att vi har särskilt mycket gemensamt och jag har en hel del annat för mig så du får nog fika med någon annan. Wohoo! (Inte för att jag säger sådär, lite mer diplomatiskt än så beter jag mig förstås.) Fast om någon bra säger "Får jag hälsa på dig efter mötet?" så kan man förstås säga "Ja, klart du får!" och det är också bra!
Det första: Det har börjat vara helt fint och vårigt ute och jag kan ligga på soffan på balkongen i solen och slöa på förmiddagarna. Och om jag går ut är det helt skönt i luften och inte vinter längre och idag hade jag inte ens jacka! Underbart!
Det andra: Det är så himla bra att vara singel! Någon kanske tänker såhär, att ja, det är bra för att man är helt fri samtidigt som man kan göra vad som helst med vem som helst som är villig. Och det är ju helt sant, att det är trevligt. Men ännu trevligare är det att man kan vara så otroligt kräsen! Nu låter ju kräsen som värsta negativa ordet, men det är det ju inte. Jag kan vara jättekräsen med vad och vem jag ska lägga min tid på och det är ju superpositivt! Jag kan till exempel välja bort att umgås med personer som inte passar mig, även om det bara skulle vara någon liten grej som stör bland alla deras egenskaper. Man behöver liksom inte kompromissa det minsta och dessutom är det jag som i alla mina valsituationer har tolkningsföreträde och kan bestämma vad som är bra, dåligt, normalt och önskvärt. Åh, det är så bra! "Jag skulle gärna vilja träffas igen, så får vi se vad som händer". Jaså, du vill det, men nejdu, du är så jävla tråkig och jag tycker inte alls att vi ska ses igen. "Hejdå, vi hörs". Jaså, du tycker att vi ska höras, men nejdu, jag är så jävla trött på din självgodhet och tänker inte slösa mer tid i ditt sällskap. "Hör av dig när du har tid att ta en fika". Jaså, du tycker att vi ska fika. Jag känner mig smickrad men jag tror faktiskt inte att vi har särskilt mycket gemensamt och jag har en hel del annat för mig så du får nog fika med någon annan. Wohoo! (Inte för att jag säger sådär, lite mer diplomatiskt än så beter jag mig förstås.) Fast om någon bra säger "Får jag hälsa på dig efter mötet?" så kan man förstås säga "Ja, klart du får!" och det är också bra!
lördag, april 16, 2005
Debatt
Igår var jag och lyssnade på en debatt mellan Cecilia Wigström från Folkpartiet och Cecilia Chrapkowska från Feministiskt Initiativ. Det var ganska intressant och jag kan inte påstå att någon av dem "vann". Debatten anordnades av Liberala Studenter och hölls på Handels, så jag antar att FI hade valt en av sina mer liberala kandidater vilket väl inte var fel. En intressant sak som Wigström sa var att hon är trött på att ses som kvinna, som ett argument för varför det är dåligt att fokusera på könsfrågor och ställa könen emot varandra, typ. Man ba' "hallå liksom"! Vad tror hon är anledningen till att FI har behövt startas? Eh, kanske just att man som kvinna väldigt ofta ses som just kvinna istället för bara individ. Vaddå missa poängen. Jaja.
På kvällen var jag på en sammankomst hemma hos en kompis. Det blev heta diskussioner. Bland annat kom det här med sjukskrivningarna upp igen och det fanns lite blandade åsikter. En av kompisarna tyckte till exempel att det var fel att låta folk vara helt borta från jobbet längre perioder för att det då är svårare för dem att komma tillbaka sedan. Jag blev upprörd och kom på rak arm på tre personer som jag känner till som blivit utbrända och fått äta antidepressivt och som i det läget knappast haft ork att vara halvtidssjukskrivna. En annan person dristade sig till och med till att säga att det "faktiskt är studenter som har det värst". EH!? Levt i verkligheten eller?! Nej, vi kanske inte alltid mår så bra men att påstå att det är vi som har det värst är nog ett av de största hånen mot x antal yrkesgrupper som jag hört på mycket mycket länge.
Det blev också lite jämställdhetsdiskussioner och en kille i sällskapet nämnde hur dåligt det är för killarna att de dras över en kam och att det låter som att de alla är våldsmän. Hänvisning till ett enskilt talibantal typ. Man ba' "men skapligt missat poängen"! Och som att jag tror att alla mina manliga vänner misshandlar och slåss bara för att gruppen män generellt är mer våldsam än gruppen kvinnor - nej, skulle inte tro det! Jag sa att "vad tycker du är värst - att ni känner er dragna över en kam och oskyldigt anklagade någon enstaka gång eller att vi kvinnor alltid måste gå runt och vara rädda för att bli utsatta för våld?". Typ "ojojoj, det är sååå otroligt synd om alla killar, det är ni som har de stora problemen". Och min kompis (som verkar ha blivit lite feministiskt medveten till slut) sa att "alla tjejer känner någon som blivit hotad, skadad, misshandlad eller våldtagen - alla", vilket ju är helt sant. Och då dristar sig en annan person till att säga att han i alla fall vet att ingen av hans kompisar skulle göra nåt sånt. "Inte som du vet om nej - du tror väl inte att de skulle säga det till dig!?" sa vi, men han påstod att man ju märker hur folk är. Ja, man önskar att det vore så, men jag fattar inte hur man kan vara så himla naiv att man tar för givet att ingen man känner skulle göra någon av de där grejerna. Jag menar, kolla (till exempel den här) statistiken! Suck. Men det var intressant att ha lite heta diskussioner, för det var ett tag sedan.
På kvällen var jag på en sammankomst hemma hos en kompis. Det blev heta diskussioner. Bland annat kom det här med sjukskrivningarna upp igen och det fanns lite blandade åsikter. En av kompisarna tyckte till exempel att det var fel att låta folk vara helt borta från jobbet längre perioder för att det då är svårare för dem att komma tillbaka sedan. Jag blev upprörd och kom på rak arm på tre personer som jag känner till som blivit utbrända och fått äta antidepressivt och som i det läget knappast haft ork att vara halvtidssjukskrivna. En annan person dristade sig till och med till att säga att det "faktiskt är studenter som har det värst". EH!? Levt i verkligheten eller?! Nej, vi kanske inte alltid mår så bra men att påstå att det är vi som har det värst är nog ett av de största hånen mot x antal yrkesgrupper som jag hört på mycket mycket länge.
Det blev också lite jämställdhetsdiskussioner och en kille i sällskapet nämnde hur dåligt det är för killarna att de dras över en kam och att det låter som att de alla är våldsmän. Hänvisning till ett enskilt talibantal typ. Man ba' "men skapligt missat poängen"! Och som att jag tror att alla mina manliga vänner misshandlar och slåss bara för att gruppen män generellt är mer våldsam än gruppen kvinnor - nej, skulle inte tro det! Jag sa att "vad tycker du är värst - att ni känner er dragna över en kam och oskyldigt anklagade någon enstaka gång eller att vi kvinnor alltid måste gå runt och vara rädda för att bli utsatta för våld?". Typ "ojojoj, det är sååå otroligt synd om alla killar, det är ni som har de stora problemen". Och min kompis (som verkar ha blivit lite feministiskt medveten till slut) sa att "alla tjejer känner någon som blivit hotad, skadad, misshandlad eller våldtagen - alla", vilket ju är helt sant. Och då dristar sig en annan person till att säga att han i alla fall vet att ingen av hans kompisar skulle göra nåt sånt. "Inte som du vet om nej - du tror väl inte att de skulle säga det till dig!?" sa vi, men han påstod att man ju märker hur folk är. Ja, man önskar att det vore så, men jag fattar inte hur man kan vara så himla naiv att man tar för givet att ingen man känner skulle göra någon av de där grejerna. Jag menar, kolla (till exempel den här) statistiken! Suck. Men det var intressant att ha lite heta diskussioner, för det var ett tag sedan.
torsdag, april 14, 2005
Idag har jag...
...skrivkoma som alla andra dagar på sistone. Känns som att den kommer hålla i sig, men vi får väl se.
Kan ju skriva i alla fall att jag var med på en liten redovisning av en uppsats idag. Det är visst en grupp som träffas ibland och pratar om politiska saker och sånt och idag var det en person som pratade om en uppsats som han skrivit angående synen på sjukförsäkringen och personer som är sjukskrivna. Fick veta lite intressanta saker, såsom att sjukskrivningarna inte alls har ökat om man kollar på trenden de senaste trettio åren. Det har visserligen gått upp och ner, men i längden varit rätt så konstant. Det som däremot har hänt är att vi hade en stor minskning av sjukskrivningarna från någon gång på åttiotalet och fram till -97, och sedan dess har det stigit mycket igen. Det är alltså detta, i sig oväsentliga, årtal som man hänvisar till när man säger att sjukskrivningarna har fördubblats. Och att de fördubblats sedan dess skulle ju kunna ha ett samband med att man skurit jättemycket i den offentliga sektorn så att de som är kvar har fått slita häcken av sig tills de till slut inte orkat mer. Sedan är det utöver detta intressant, men skrämmande, hur man på sistone ändrat sitt sätt att uttrycka sig vad gäller dem som är sjukskrivna - att det blivit helt okej att prata om fusket med sjukförsäkringarna trots att man faktiskt inte har något bevis på att detta är utbrett. På det sättet ger man dem som är sjuka dåligt samvete och detta förstärks också av den fokusering som det blivit på att man ska tillbaka till arbetslivet så snabbt som möjligt (vilket i och för sig inte behöver vara dåligt, men man måste ju inse att en del behöver långa rehabiliteringsperioder). Både högersidan och socialdemokraterna verkar också ha samma inställning, med undantaget att det faktum att arbetsmiljön har stor påverkan på sjukskrivningstalet har gjort att arbetsgivarna ska få (eller har fått?) större ansvar för att betala för dem som är sjuka (vilket väl inte högersidan tycker är så bra). En allmän sammanfattning skulle ju kunna vara den att man först skurit ner i offentliga sektorn så att folk jobbat sönder sig och att man sedan döljer sitt politiska ansvar och sina misslyckanden genom att säga att individer fuskar med sjukförsäkringen. Det var hur som helst intressant att höra lite om det här. Tyvärr var jag tvungen att gå just när diskussion skulle påbörjas, eftersom jag skulle...
...gå på Profesora, tidigare känd som Miss Universum. Hon gav en bra lektion om intressanta kvinnor i historien och nutiden och blandade det hela med fina sånger. Skitbra och rolig föreställning!
Kan ju skriva i alla fall att jag var med på en liten redovisning av en uppsats idag. Det är visst en grupp som träffas ibland och pratar om politiska saker och sånt och idag var det en person som pratade om en uppsats som han skrivit angående synen på sjukförsäkringen och personer som är sjukskrivna. Fick veta lite intressanta saker, såsom att sjukskrivningarna inte alls har ökat om man kollar på trenden de senaste trettio åren. Det har visserligen gått upp och ner, men i längden varit rätt så konstant. Det som däremot har hänt är att vi hade en stor minskning av sjukskrivningarna från någon gång på åttiotalet och fram till -97, och sedan dess har det stigit mycket igen. Det är alltså detta, i sig oväsentliga, årtal som man hänvisar till när man säger att sjukskrivningarna har fördubblats. Och att de fördubblats sedan dess skulle ju kunna ha ett samband med att man skurit jättemycket i den offentliga sektorn så att de som är kvar har fått slita häcken av sig tills de till slut inte orkat mer. Sedan är det utöver detta intressant, men skrämmande, hur man på sistone ändrat sitt sätt att uttrycka sig vad gäller dem som är sjukskrivna - att det blivit helt okej att prata om fusket med sjukförsäkringarna trots att man faktiskt inte har något bevis på att detta är utbrett. På det sättet ger man dem som är sjuka dåligt samvete och detta förstärks också av den fokusering som det blivit på att man ska tillbaka till arbetslivet så snabbt som möjligt (vilket i och för sig inte behöver vara dåligt, men man måste ju inse att en del behöver långa rehabiliteringsperioder). Både högersidan och socialdemokraterna verkar också ha samma inställning, med undantaget att det faktum att arbetsmiljön har stor påverkan på sjukskrivningstalet har gjort att arbetsgivarna ska få (eller har fått?) större ansvar för att betala för dem som är sjuka (vilket väl inte högersidan tycker är så bra). En allmän sammanfattning skulle ju kunna vara den att man först skurit ner i offentliga sektorn så att folk jobbat sönder sig och att man sedan döljer sitt politiska ansvar och sina misslyckanden genom att säga att individer fuskar med sjukförsäkringen. Det var hur som helst intressant att höra lite om det här. Tyvärr var jag tvungen att gå just när diskussion skulle påbörjas, eftersom jag skulle...
...gå på Profesora, tidigare känd som Miss Universum. Hon gav en bra lektion om intressanta kvinnor i historien och nutiden och blandade det hela med fina sånger. Skitbra och rolig föreställning!
tisdag, april 12, 2005
Kärlekscitat
Jag har inget direkt att skriva om idag, men här är ett utdrag ur Kerstin Thorvalls "Provokationer, passioner, personer och en eller annan hyacint", som är en bok med diverse samlade texter av henne (och som jag ju nämnt tidigare eftersom jag tycker att hon är så otroligt bra och underbar). Det är från en text som heter "Man måste bli kär i Ingmar Bergman".
Från döden kom vi in på kärleken och Ingmar Bergman sa: "Pastor Ludwig Jönsson har gett en av dom finaste definitionerna på kärlek som jag vet. 'Kärlek är att kunna vara både barn och vuxna tillsammans. Att kunna byta dom rollerna med varandra eller vara i dom samtidigt.' Tänk efter får du se hur mycket det ligger i det. Troheten är inte nånting absolut statiskt. Det beror inte av yttre faktorer. Sånt som plikt eller beslut. Otrohet är ett symtom på att något redan är fel. [...] Ett förhållande är ständigt föränderligt. Det går inte att slå sig till ro med att nu är det bra, nu är vi lyckliga, så här ska vi ha det. När man är nyförälskad har man ett kapital, som man sen tär på, och om man inte förnyar det under tiden så tar det slut en dag. Och då är det för sent att göra något åt det."
Jag tycker det är fint. Mest gillar jag kärlekscitatet, för jag tror att det där är jätteviktigt. Många är nog för lite barn och då kan det lätt bli alltför tråkigt och allvarligt. Men nu ska jag sluta flumma om det här.
Från döden kom vi in på kärleken och Ingmar Bergman sa: "Pastor Ludwig Jönsson har gett en av dom finaste definitionerna på kärlek som jag vet. 'Kärlek är att kunna vara både barn och vuxna tillsammans. Att kunna byta dom rollerna med varandra eller vara i dom samtidigt.' Tänk efter får du se hur mycket det ligger i det. Troheten är inte nånting absolut statiskt. Det beror inte av yttre faktorer. Sånt som plikt eller beslut. Otrohet är ett symtom på att något redan är fel. [...] Ett förhållande är ständigt föränderligt. Det går inte att slå sig till ro med att nu är det bra, nu är vi lyckliga, så här ska vi ha det. När man är nyförälskad har man ett kapital, som man sen tär på, och om man inte förnyar det under tiden så tar det slut en dag. Och då är det för sent att göra något åt det."
Jag tycker det är fint. Mest gillar jag kärlekscitatet, för jag tror att det där är jätteviktigt. Många är nog för lite barn och då kan det lätt bli alltför tråkigt och allvarligt. Men nu ska jag sluta flumma om det här.
söndag, april 10, 2005
Victoria Benedictsson - Pengar
Det tog ett par år innan jag tog mig för att läsa boken, för varje gång jag slog upp den och började läsa kändes språket så gammaldags och det tog emot på något sätt. Men så började jag nu på riktigt för ett tag sedan och den var helt underbar! Den skrevs 1885, alltså för 120 år sedan, och jag kan gott tänka mig att den väckte uppståndelse då med alla de tankar om äktenskapet som den ger uttryck för. Boken handlar om Selma som drömmer om att bli konstnär men vid 16 års ålder blir bortgift med en godsägare som är lika gammal som hennes egen far. De känner varandra sedan tidigare, men inte alltför väl.
Hon satte sig till rätta, och medan hon talade nickade hon med huvudet och räknade på fingrarna, en efter en, med mycket eftertryck.
- Först så avskyr jag att laga mat, och det är ett stort fel.
- Hushållerska får jag för pengar; du slipper att laga mat.
- Så är jag häftig.
- Det lugnar sig med tiden.
- Men så är jag ett yrväder, och så är jag egensinnig, och så är jag en slarva, och så är jag näsvis, och så går jag ur och i folk med stora träskor. Och tror du mig inte, så fråga bara faster.
Han småskrattade och såg på henne. Hon var helt ivrig och höll ännu fast det sista finger hon lagt till räkningen, medan hon tänkte efter om det fanns mera att draga fram.
- Och aldrig i världen kan jag bli kär i dig.
Det var slutet, och så spärrade hon ut sina fingrar till tecken att nu var det sagt.
- Vi får väl se, mumlade han.
- Nej, var nu klok! Jag säger dig ju att jag inte kan. Vill du ha mig ändå?
- I alla fall, i alla fall, mumlade han.
- Men då får du skylla dig själv. Kom inte sen och säg att jag lurat dig! Hon trusserade honom med blicken, som om han vore ett oefterrättligt barn, vilket jämt måste förehållas att vara förståndig.
- Nej, nej, men vi gifter oss snart.
- Ja, det får du tala med farbror om.
- Och nu är du min fästmö. Han räckte fram sin hand, och hon gav honom sin med ett högtidligt allvar.
Hon är både motvillig och nyfiken vad gäller giftemålet och hon har en förhoppning om att han med sina pengar ska kunna hjälpa henne att uppfylla sin konstnärsdröm. Denna blir det dock inte mycket av. Äktenskapet flyter hur som helst på ganska bra (även om hon verkligen aldrig blir kär i honom) och godsägaren har stor respekt för henne, men hon själv blir alltmer missnöjd med sin livssituation och är allmänt kritisk till hur hela arrangemanget kring äktenskapet som företeelse ser ut. Vid ett tillfälle i boken har hon en diskussion med sin kusin - som hon känner sedan barndomen och kan diskutera allt möjligt med på en jämlik nivå - om det hela:
-Såå, du tror endast på det fria äktenskapet? sade han dröjande och bet sina naglar.
-Nej, sade hon hastigt, icke i den bemärkelsen man tager ordet. Jag kan icke betrakta äktenskapet annorlunda än som till sin grund oupplösligt. Det skall vara en förening av fria, självständiga individer och åsyfta deras inbördes samarbete och utveckling, icke för en tid blott, utan för hela livet. Alla uppställa icke så höga fordringar, och de flesta måste nöja sig med så oändligt mycket mindre; kvinnan blir endast ett tämligen överflödigt supplement till mannen, ett supplement, som i allmänhet icke heller är någonting i och för sig själv. Den ene har som personlighet icke behov av den andre; man går var sin väg, arbetar på var sitt område, utan att bekymra sig om varandras strävan för annat än resultatet. Barnen och ekonomien, se där de enda verkliga banden; vigseln och allt det där är ju endast någonting rent yttre, ett offentligt erkännande åt det som borde finnas, men som vanligtvis saknas... Ja, du skrattar naturligtvis år mig, men vad gör det! Det är så roligt att ha någon att tala med.
Hon vände sig om och såg på honom. Han satt nedlutad, med armbågarna på sina knän och blicken fäst på mattan.
- Fortsätt, sade han, det är intressant att en gång höra en kvinna fördomsfritt yttra sig om detta. De äro i allmänhet så rädda för att röra vid sådana saker, som för att taga i ett glödgat järn. Vad var det mer du ville säga?
Till slut blir hela situationen för mycket för henne. Hon berättar för sin man precis hur hon känner och att hon tycker att det var helt fel att låta henne gifta sig när hon var omyndig och inte förstod bättre. Det slutar med att hon väljer att lämna äktenskapet, trots att detta är ett mycket osäkert kort - hon har ju varken pengar, utbildning eller jobb och som kvinna som lämnat sitt äktenskap kan hon inte precis räkna med det bästa rykte eller behandling. Trots detta tar hon beslutet och i slutet av boken står det:
Ögonen lyste av levnadsmod, ty nu var steget taget, nu fick det komma vad det ville. Och hela hennes varelse genomströmmades av den ungdomskraftiga egoism, som ropar: "plats, jag måste leva!"
Jag tyckte att boken var så himla underbar för att det fanns så många bra resonemang och formuleringar i den och för att huvudpersonen var så frispråkig, livsglad och smart på alla sätt och för att det fanns ett sådant driv i texten. Gammaldags, visst, men att den skrevs för så länge sedan är ju delvis anledningen till att den imponerar så mycket på mig.
Hon satte sig till rätta, och medan hon talade nickade hon med huvudet och räknade på fingrarna, en efter en, med mycket eftertryck.
- Först så avskyr jag att laga mat, och det är ett stort fel.
- Hushållerska får jag för pengar; du slipper att laga mat.
- Så är jag häftig.
- Det lugnar sig med tiden.
- Men så är jag ett yrväder, och så är jag egensinnig, och så är jag en slarva, och så är jag näsvis, och så går jag ur och i folk med stora träskor. Och tror du mig inte, så fråga bara faster.
Han småskrattade och såg på henne. Hon var helt ivrig och höll ännu fast det sista finger hon lagt till räkningen, medan hon tänkte efter om det fanns mera att draga fram.
- Och aldrig i världen kan jag bli kär i dig.
Det var slutet, och så spärrade hon ut sina fingrar till tecken att nu var det sagt.
- Vi får väl se, mumlade han.
- Nej, var nu klok! Jag säger dig ju att jag inte kan. Vill du ha mig ändå?
- I alla fall, i alla fall, mumlade han.
- Men då får du skylla dig själv. Kom inte sen och säg att jag lurat dig! Hon trusserade honom med blicken, som om han vore ett oefterrättligt barn, vilket jämt måste förehållas att vara förståndig.
- Nej, nej, men vi gifter oss snart.
- Ja, det får du tala med farbror om.
- Och nu är du min fästmö. Han räckte fram sin hand, och hon gav honom sin med ett högtidligt allvar.
Hon är både motvillig och nyfiken vad gäller giftemålet och hon har en förhoppning om att han med sina pengar ska kunna hjälpa henne att uppfylla sin konstnärsdröm. Denna blir det dock inte mycket av. Äktenskapet flyter hur som helst på ganska bra (även om hon verkligen aldrig blir kär i honom) och godsägaren har stor respekt för henne, men hon själv blir alltmer missnöjd med sin livssituation och är allmänt kritisk till hur hela arrangemanget kring äktenskapet som företeelse ser ut. Vid ett tillfälle i boken har hon en diskussion med sin kusin - som hon känner sedan barndomen och kan diskutera allt möjligt med på en jämlik nivå - om det hela:
-Såå, du tror endast på det fria äktenskapet? sade han dröjande och bet sina naglar.
-Nej, sade hon hastigt, icke i den bemärkelsen man tager ordet. Jag kan icke betrakta äktenskapet annorlunda än som till sin grund oupplösligt. Det skall vara en förening av fria, självständiga individer och åsyfta deras inbördes samarbete och utveckling, icke för en tid blott, utan för hela livet. Alla uppställa icke så höga fordringar, och de flesta måste nöja sig med så oändligt mycket mindre; kvinnan blir endast ett tämligen överflödigt supplement till mannen, ett supplement, som i allmänhet icke heller är någonting i och för sig själv. Den ene har som personlighet icke behov av den andre; man går var sin väg, arbetar på var sitt område, utan att bekymra sig om varandras strävan för annat än resultatet. Barnen och ekonomien, se där de enda verkliga banden; vigseln och allt det där är ju endast någonting rent yttre, ett offentligt erkännande åt det som borde finnas, men som vanligtvis saknas... Ja, du skrattar naturligtvis år mig, men vad gör det! Det är så roligt att ha någon att tala med.
Hon vände sig om och såg på honom. Han satt nedlutad, med armbågarna på sina knän och blicken fäst på mattan.
- Fortsätt, sade han, det är intressant att en gång höra en kvinna fördomsfritt yttra sig om detta. De äro i allmänhet så rädda för att röra vid sådana saker, som för att taga i ett glödgat järn. Vad var det mer du ville säga?
Till slut blir hela situationen för mycket för henne. Hon berättar för sin man precis hur hon känner och att hon tycker att det var helt fel att låta henne gifta sig när hon var omyndig och inte förstod bättre. Det slutar med att hon väljer att lämna äktenskapet, trots att detta är ett mycket osäkert kort - hon har ju varken pengar, utbildning eller jobb och som kvinna som lämnat sitt äktenskap kan hon inte precis räkna med det bästa rykte eller behandling. Trots detta tar hon beslutet och i slutet av boken står det:
Ögonen lyste av levnadsmod, ty nu var steget taget, nu fick det komma vad det ville. Och hela hennes varelse genomströmmades av den ungdomskraftiga egoism, som ropar: "plats, jag måste leva!"
Jag tyckte att boken var så himla underbar för att det fanns så många bra resonemang och formuleringar i den och för att huvudpersonen var så frispråkig, livsglad och smart på alla sätt och för att det fanns ett sådant driv i texten. Gammaldags, visst, men att den skrevs för så länge sedan är ju delvis anledningen till att den imponerar så mycket på mig.
fredag, april 08, 2005
Le tigre-konsert
Igår var jag på konsert. Förbandet var Lesbians On Ecstasy och de var superbra och hade en sångerska som dansade så energiskt och snyggt att man blev alldeles lycklig. Sedan kom huvudpunkten, Le tigre, och de sjöng en massa bra låtar och jag tog slut på filmen i kameran. Det var ju kul att äntligen se dem (förra gången var vi för små, så då kunde vi inte åka på konserten), men efteråt är jag rätt besviken. Uppträdandet var väl helt okej, men de pratade liksom ingenting med publiken vilket ju kändes skapligt trist med tanke på hur stora idoler de trots allt varit för mig. Hade varit schyst om de kunda säga något bra till alla sina hängivna feministfans liksom. Och när konserten var slut så klappade och klappade och klappade vi tills vi fick ont i händerna och var tvungna att sluta, men de körde ändå inget extranummer (trots att Deceptacon, som är helt underbar, tydligen stått som extralåt på deras spellista). Ryktet sa att någon av dem mådde dåligt, men vad vet jag. Det var hur som helst jättetrist att de inte spelade extra och jättetrist att de inte verkade bry sig om publiken och jättetrist att behöva gå besviken därifrån. Nu är jag kanske lite väl kinkig men jag hade högre (fast inte jättehöga) förväntningar. Hoppas hur som helst att korten blev bra.
(Och så har jag köpt nytt äckligt kaffe också. Stackars mig. Men LOE-skivan som jag köpte är i alla fall bra!)
(Och så har jag köpt nytt äckligt kaffe också. Stackars mig. Men LOE-skivan som jag köpte är i alla fall bra!)
torsdag, april 07, 2005
Sexualkunskap
I tisdags var jag på Sexquiz som RFSU:s informatörsgrupp ordnade på en restaurang här i stan. Det var kul och jag fick lära mig lite nytt. Tänkte dela med mig, för kunskap skadar ju aldrig. Så... visste du att:
* Förbudet mot homosexualitet upphävdes 1944 och sjukdomsstämpeln upphävdes 1979 (tror jag det var)? Så efter 1979 kunde man inte sjukskriva sig när man kände sig lite homosexuell.
* Att klitoris är den enda kroppsdel på människan vars enda funktion är att ge njutning och att den är 10 cm lång? Man ser bara toppen, men sedan förgrenar sig klitoris i två (eller om det var fler, men i alla fall två stora) delar som är flera centimeter långa. Coolt!
* Att de länder i Europa som i princip förbjuder abort är Polen, Irland, Malta och Portugal. Shame on you!
* Att en kondom är hållbar i upp till fem år, men inte om man har dem i plånboken!
* Att motsvarigheten till männens erektion kallas lubrikation för kvinnor.
Det var säkert mer som jag inte var säker på innan, men det har jag glömt nu. Nästa quiz är om tre veckor och då hoppas att jag får med mig folk dit igen. Vårt lag kom förresten trea, inte så dåligt!
* Förbudet mot homosexualitet upphävdes 1944 och sjukdomsstämpeln upphävdes 1979 (tror jag det var)? Så efter 1979 kunde man inte sjukskriva sig när man kände sig lite homosexuell.
* Att klitoris är den enda kroppsdel på människan vars enda funktion är att ge njutning och att den är 10 cm lång? Man ser bara toppen, men sedan förgrenar sig klitoris i två (eller om det var fler, men i alla fall två stora) delar som är flera centimeter långa. Coolt!
* Att de länder i Europa som i princip förbjuder abort är Polen, Irland, Malta och Portugal. Shame on you!
* Att en kondom är hållbar i upp till fem år, men inte om man har dem i plånboken!
* Att motsvarigheten till männens erektion kallas lubrikation för kvinnor.
Det var säkert mer som jag inte var säker på innan, men det har jag glömt nu. Nästa quiz är om tre veckor och då hoppas att jag får med mig folk dit igen. Vårt lag kom förresten trea, inte så dåligt!
Ulrika Knutson
I måndags var jag på feministcafé på Blå stället, kulturhuset i Angered. Ulrika Knutson pratade om sin bok
"Kvinnor på gränsen till genombrott" som handlar om Fogelstadkvinnorna (och som jag för övrigt fick i julklapp). Det var ett långt och intressant föredrag och hon hade en underbar berättarröst och vävde in mycket humor när hon berättade. Fogelstadkvinnorna var en grupp kvinnor, där bland annat Elin Wägner ingick, som diskuterade och jobbade med många olika frågor. De brukade hålla till på Elisabeth Tamms gård där de bland annat bedrev ekologiskt jordbruk. Och detta tidigt på 1900-talet när det man stod efter var att modernisera och effektivisera jordbruket och där det önskvärda var att utveckla tekniken och maskinerna som användes så mycket som möjligt. Innan Tamm tog över gården hade den varit en förebild i området och bönder från små gårdar runtomkring brukade komma dit och inskolas på nya maskiner och metoder, så när de ställde om och började med det ekologiska jordbruket var detta inte populärt och det sågs som otroligt bakåtsträvande. Det är ju först nu på senare tid som vi kan bli helt fascinerade över hur långt före sin tid de var, som ens tänkte på de här frågorna och insåg att vi inte kunde utarma jorden hur mycket som helst. Men detta var bara en fråga som de jobbade med. De var förstås förespråkare av den kvinnliga rösträtten också och diskuterade även mycket annat. Vi blev apropå det påminda om att vi inte ska tänka att det är så imponerande att vi kvinnor fick rösträtt 1921, utan att vi ska tänka på hur otroligt sent det faktiskt var! Många länder fick det långt före oss.
Ulrika Knutson var som sagt väldigt humoristisk och en otrolig berättare. Hon pratade inte bara om Fogelstadgruppens politiska och "seriösa" aktiviteter, utan även om kvinnornas förhållande till varandra och deras kärleksrelationer. Till exempel var några av dem lesbiska och när två personer var förälskade i samma kvinna så bildade de helt enkelt en slags triangel som inkluderade allihop (och detta skedde mer än en gång). En del av dem skickade många brev till varandra och dessa är en väldig kontrast till den seriositet de visar i andra situationer. Hon berättade även att Elin Wägner som man fått för sig är så bra faktiskt även framstår som "en manipulativ hagga" när man tittar närmare.
När hon pratat ganska länge frågade hon om vi verkligen orkade höra mer - "men jag vill inte att ni ska dö!" - och det ville vi. I slutet pratade hon lite allmänt angående det här med kärleksrelationerna och nämnde till exempel dilemmat om hon när hon skrev om breven verkligen skulla ta med en så löjlig fras som "Hej lille dumbe" som någon skrivit. Förläggaren vägrade dock ge ut boken om hon inte tog med det, för "det är ju kul!". Och så kom hon in på sitt eget liv och berättade om när hon varit i sin stuga och suttit och läst och så gick hennes man förbi med en tumstock "eller vad det nu är män går förbi med" och hon tänkte "Där går han med sin tumstock. Jag är van vid honom. Jag älskar honom" och så sa hon "Då blev jag förvånad, för det hade jag inte tänkt på". Jag tyckte det var så fint. Hon var så underbar! Och nu har jag verkligen inspiration att läsa boken! Fast det vore kanske ännu bättre om jag kunde lyssna på den på ljudband, uppläst av henne.
"Kvinnor på gränsen till genombrott" som handlar om Fogelstadkvinnorna (och som jag för övrigt fick i julklapp). Det var ett långt och intressant föredrag och hon hade en underbar berättarröst och vävde in mycket humor när hon berättade. Fogelstadkvinnorna var en grupp kvinnor, där bland annat Elin Wägner ingick, som diskuterade och jobbade med många olika frågor. De brukade hålla till på Elisabeth Tamms gård där de bland annat bedrev ekologiskt jordbruk. Och detta tidigt på 1900-talet när det man stod efter var att modernisera och effektivisera jordbruket och där det önskvärda var att utveckla tekniken och maskinerna som användes så mycket som möjligt. Innan Tamm tog över gården hade den varit en förebild i området och bönder från små gårdar runtomkring brukade komma dit och inskolas på nya maskiner och metoder, så när de ställde om och började med det ekologiska jordbruket var detta inte populärt och det sågs som otroligt bakåtsträvande. Det är ju först nu på senare tid som vi kan bli helt fascinerade över hur långt före sin tid de var, som ens tänkte på de här frågorna och insåg att vi inte kunde utarma jorden hur mycket som helst. Men detta var bara en fråga som de jobbade med. De var förstås förespråkare av den kvinnliga rösträtten också och diskuterade även mycket annat. Vi blev apropå det påminda om att vi inte ska tänka att det är så imponerande att vi kvinnor fick rösträtt 1921, utan att vi ska tänka på hur otroligt sent det faktiskt var! Många länder fick det långt före oss.
Ulrika Knutson var som sagt väldigt humoristisk och en otrolig berättare. Hon pratade inte bara om Fogelstadgruppens politiska och "seriösa" aktiviteter, utan även om kvinnornas förhållande till varandra och deras kärleksrelationer. Till exempel var några av dem lesbiska och när två personer var förälskade i samma kvinna så bildade de helt enkelt en slags triangel som inkluderade allihop (och detta skedde mer än en gång). En del av dem skickade många brev till varandra och dessa är en väldig kontrast till den seriositet de visar i andra situationer. Hon berättade även att Elin Wägner som man fått för sig är så bra faktiskt även framstår som "en manipulativ hagga" när man tittar närmare.
När hon pratat ganska länge frågade hon om vi verkligen orkade höra mer - "men jag vill inte att ni ska dö!" - och det ville vi. I slutet pratade hon lite allmänt angående det här med kärleksrelationerna och nämnde till exempel dilemmat om hon när hon skrev om breven verkligen skulla ta med en så löjlig fras som "Hej lille dumbe" som någon skrivit. Förläggaren vägrade dock ge ut boken om hon inte tog med det, för "det är ju kul!". Och så kom hon in på sitt eget liv och berättade om när hon varit i sin stuga och suttit och läst och så gick hennes man förbi med en tumstock "eller vad det nu är män går förbi med" och hon tänkte "Där går han med sin tumstock. Jag är van vid honom. Jag älskar honom" och så sa hon "Då blev jag förvånad, för det hade jag inte tänkt på". Jag tyckte det var så fint. Hon var så underbar! Och nu har jag verkligen inspiration att läsa boken! Fast det vore kanske ännu bättre om jag kunde lyssna på den på ljudband, uppläst av henne.
onsdag, april 06, 2005
Dagens ros!
Hahaha! Vi hade nyss besök av Jehovas vittnen. De tyckte att det faktum att jag och "sambon" är lesbiska och bor ihop är någonting vi måste jobba med. Man är ju född som man är, men man bör avstå från att gå till handling. Hahahahahaha! När vi stängt dörren och sprungit in i mitt rum höll vi på att skratta ihjäl oss. De sa att vi fick prata mer om de här sakerna "nästa gång". Hjälp.
Men det var inte det jag skulle säga. Det jag skulle säga var att här är en till blockad-länk. Bra att vi blev uppmärksammade i både Göteborgs-Posten och av Sveriges Radio. Dessutom fick vi en dagens ros i GP! Det har jag aldrig fått förut. Så himla roligt! Såhär stod det: "Dagens ros till de tuffa tjejer som i söndags kväll blockerade ingången till en porrklubb på Andra Långgatan. Toppenbra initiativ att fokusera på den kvinnoförnedringen. För visst är det så att varje sexköp är en våldtäkt."
Men det var inte det jag skulle säga. Det jag skulle säga var att här är en till blockad-länk. Bra att vi blev uppmärksammade i både Göteborgs-Posten och av Sveriges Radio. Dessutom fick vi en dagens ros i GP! Det har jag aldrig fått förut. Så himla roligt! Såhär stod det: "Dagens ros till de tuffa tjejer som i söndags kväll blockerade ingången till en porrklubb på Andra Långgatan. Toppenbra initiativ att fokusera på den kvinnoförnedringen. För visst är det så att varje sexköp är en våldtäkt."
tisdag, april 05, 2005
Blockad
Jag har då och då funderat på vad jag har för inställning till pornografi och inte kunnat bestämma mig riktigt - inte kunnat ställa mig på den ena eller andra sidan. Men på sistone har jag kommit mer till insikt i frågan och kommit på att jag måste ställa mig emot porren. Jag är inte emot porr som fenomen, för jag tycker inte att själva idén är fel. Däremot är ett av mina viktigaste mål att samhället ska bli jämställt och jag har insett att hur mycket positivt som än sker på det området så är det omöjligt att få ett helt jämställt samhälle när pornografin ser ut som den gör. Sök på internet till exempel. 99,9 procent av den porr som finns där går ut på att objektifiera kvinnorna totalt - att få det att framstå som att det enda de vill är att suga kuk och bli sprutade i ansiktet (och andra förnedrande saker). Och så länge det är den här porren som dominerar så går den inte ihop med önskan om det jämställda samhället. Hur ska man kunna gå till en jämställd arbetsplats, ha sina barn på ett jämställt dagis och se på kvinnor och män som jämlika individer samtidigt som man tittar på dessa skildringar där kvinnor förnedras och objektifieras så totalt? Det går inte ihop. Därför har jag bestämt mig nu, utifrån läget som råder.
Lättare är det förstås att bestämma sig vad gäller om det är rätt eller fel med prostitution och dylik verksamhet. Därför var jag i förrgår med i en blockad av en strippklubb här i stan. Vi var några stycken som - mycket framgångsrikt - blockerade ingången till klubben. Ett par män försökte ta sig ut (och in) trots att vi stod där, men misslyckades. Ägaren hotade med att spruta vatten på oss, vilket han inte gjorde. Många som gick förbi - kvinnor och män - gjorde tummen upp, klappade händerna eller sa bra och peppande saker till oss. Efter ett tag kom en polisbil och de blev så småningom fler och fler. De frågade hur länge vi tänkte stå där och det dröjde länge innan de faktiskt ingrep. Det kändes bra, för man hoppas ju att det delvis berodde på att de faktiskt sympatiserade med vad vi gjorde. Arbetsmiljöaspekter kan kanske också ha spelat in (typ att det är ansträngande att släpa bort folk). Det samlades också en del män som ville in på klubben och som helt enkelt ställde sig i grupp på andra sidan gatan för att vänta på att vi skulle gå därifrån (men inte lika många som åkte förbi i bilar och hade tänkt stanna men inte gjorde det - ett par pervon som var otrevliga och ifrågasatte oss sjöng vi iväg också). Helt otroligt! När några iakttog klubben en annan söndag kom det för övrigt en gäst till klubben varannan minut. Så jävla sjukt! Till slut sa poliserna hur som helst åt oss att vi måste flytta på oss, men sedan väntade de ändå rätt länge innan de sa något igen. Nästa gång de pratade uppmanade de oss återigen att flytta på oss och efter en stund sa de att vi fick en minut på oss om vi inte ville göra oss skyldiga till brott. Vi satte oss och krokade i varandra så gott det gick och efter en stund började de bända loss oss en efter en. Jag och en till saknade legitimation så vi fick åka pikétbuss och sitta i häktet. Där tog de våra personuppgifter och sedan fick vi vänta jättelänge innan vi blev förhörda, vilket för övrigt var onödigt eftersom man inte måste lämna mer än de uppgifter vi redan lämnat. (Under förhöret var jag för övrigt jättetrött och klarade knappt av att komma fram till vad jag skulle svara på och inte, och huruvida jag måste säga någonting över huvud taget (var tvungen att fråga förhöraren om jag måste svara på frågorna, men hon ville ju såklart luska fram så mycket som möjligt och sa till slut motvilligt att jag inte behövde svara på någonting alls egentligen (vilket jag visste, men jag var så trött att jag blev osäker), "men varför göra det krångligt, jag trodde att du ville hem så snabbt som möjligt"). Det var intressant att göra lite polisstudiebesök. Intressant hur ingen av poliserna kunde lämna raka och enkla svar på de (sakliga) frågor vi ställde, hur inkonsekvent de agerade (en annan person som saknade legitimation kollade de upp på plats så att hon fick gå sedan, men de var väl tvungna att ta med sig ett par personer för att skrämma upp folk) och vilka frågor och kommentarer min häkteskollega utsattes för. "Du är ju en söt tjej/Du börjar ju bli kvinna nu/Har du pojkvän?/Är du lesbisk?/Är du feminist?". Allt för att måla upp en typisk bild av en lesbisk och radikal feminist. Jag fick inte använda mobilen förrän efter förhöret, men jag lyckades ändå skicka rätt många sms till dem som satt och väntade på oss utanför för att de skulle veta vad som hände. När jag, efter förhöret, frågade om jag fick ringa min sambo (vilket jag även frågat en gång tidigare (jag trodde att de skulle ta det mer seriöst än om jag ville ringa "en kompis")) så sammanfattade de dock detta till att jag ville ringa min pojkvän när de skulle fråga förhöraren om det var okej. Varför kunde de då inte säga sambo, som jag själv benämnt det? Och vad i förhörssammanhanget gjorde det relevant att fråga om den andra tjejen var lesbisk? Kartläggning av "radikala" människor antagligen, håhåjaja. Ja, just det. När jag satt i pikétbussen och väntade på att åka till stationen så sa en av poliserna att "det trodde man ju inte att man skulle avsluta passet med en anarkafeministdemonstration" eller nåt sånt. Jaha, tänkte jag, schyst att få en fin titel. Anarkafeminist, that's me! Eh, nja, det är väl inte direkt hur jag skulle benämna mig själv. Jaja, till slut, halv tre på natten, när de förhört och kollat upp och sagt vilka brott vi var misstänkta för, släppte de ut oss och då hade nattrafiken slutat gå så vi fick dela taxi hem till en av dem som suttit och väntat på oss och sova där. Sov jätteskönt i tre timmar innan jag gick upp och åkte till skolan, som jag för övrigt har försummat rätt duktigt på sistone. Ska försöka ta tag mer i den nu.
Lättare är det förstås att bestämma sig vad gäller om det är rätt eller fel med prostitution och dylik verksamhet. Därför var jag i förrgår med i en blockad av en strippklubb här i stan. Vi var några stycken som - mycket framgångsrikt - blockerade ingången till klubben. Ett par män försökte ta sig ut (och in) trots att vi stod där, men misslyckades. Ägaren hotade med att spruta vatten på oss, vilket han inte gjorde. Många som gick förbi - kvinnor och män - gjorde tummen upp, klappade händerna eller sa bra och peppande saker till oss. Efter ett tag kom en polisbil och de blev så småningom fler och fler. De frågade hur länge vi tänkte stå där och det dröjde länge innan de faktiskt ingrep. Det kändes bra, för man hoppas ju att det delvis berodde på att de faktiskt sympatiserade med vad vi gjorde. Arbetsmiljöaspekter kan kanske också ha spelat in (typ att det är ansträngande att släpa bort folk). Det samlades också en del män som ville in på klubben och som helt enkelt ställde sig i grupp på andra sidan gatan för att vänta på att vi skulle gå därifrån (men inte lika många som åkte förbi i bilar och hade tänkt stanna men inte gjorde det - ett par pervon som var otrevliga och ifrågasatte oss sjöng vi iväg också). Helt otroligt! När några iakttog klubben en annan söndag kom det för övrigt en gäst till klubben varannan minut. Så jävla sjukt! Till slut sa poliserna hur som helst åt oss att vi måste flytta på oss, men sedan väntade de ändå rätt länge innan de sa något igen. Nästa gång de pratade uppmanade de oss återigen att flytta på oss och efter en stund sa de att vi fick en minut på oss om vi inte ville göra oss skyldiga till brott. Vi satte oss och krokade i varandra så gott det gick och efter en stund började de bända loss oss en efter en. Jag och en till saknade legitimation så vi fick åka pikétbuss och sitta i häktet. Där tog de våra personuppgifter och sedan fick vi vänta jättelänge innan vi blev förhörda, vilket för övrigt var onödigt eftersom man inte måste lämna mer än de uppgifter vi redan lämnat. (Under förhöret var jag för övrigt jättetrött och klarade knappt av att komma fram till vad jag skulle svara på och inte, och huruvida jag måste säga någonting över huvud taget (var tvungen att fråga förhöraren om jag måste svara på frågorna, men hon ville ju såklart luska fram så mycket som möjligt och sa till slut motvilligt att jag inte behövde svara på någonting alls egentligen (vilket jag visste, men jag var så trött att jag blev osäker), "men varför göra det krångligt, jag trodde att du ville hem så snabbt som möjligt"). Det var intressant att göra lite polisstudiebesök. Intressant hur ingen av poliserna kunde lämna raka och enkla svar på de (sakliga) frågor vi ställde, hur inkonsekvent de agerade (en annan person som saknade legitimation kollade de upp på plats så att hon fick gå sedan, men de var väl tvungna att ta med sig ett par personer för att skrämma upp folk) och vilka frågor och kommentarer min häkteskollega utsattes för. "Du är ju en söt tjej/Du börjar ju bli kvinna nu/Har du pojkvän?/Är du lesbisk?/Är du feminist?". Allt för att måla upp en typisk bild av en lesbisk och radikal feminist. Jag fick inte använda mobilen förrän efter förhöret, men jag lyckades ändå skicka rätt många sms till dem som satt och väntade på oss utanför för att de skulle veta vad som hände. När jag, efter förhöret, frågade om jag fick ringa min sambo (vilket jag även frågat en gång tidigare (jag trodde att de skulle ta det mer seriöst än om jag ville ringa "en kompis")) så sammanfattade de dock detta till att jag ville ringa min pojkvän när de skulle fråga förhöraren om det var okej. Varför kunde de då inte säga sambo, som jag själv benämnt det? Och vad i förhörssammanhanget gjorde det relevant att fråga om den andra tjejen var lesbisk? Kartläggning av "radikala" människor antagligen, håhåjaja. Ja, just det. När jag satt i pikétbussen och väntade på att åka till stationen så sa en av poliserna att "det trodde man ju inte att man skulle avsluta passet med en anarkafeministdemonstration" eller nåt sånt. Jaha, tänkte jag, schyst att få en fin titel. Anarkafeminist, that's me! Eh, nja, det är väl inte direkt hur jag skulle benämna mig själv. Jaja, till slut, halv tre på natten, när de förhört och kollat upp och sagt vilka brott vi var misstänkta för, släppte de ut oss och då hade nattrafiken slutat gå så vi fick dela taxi hem till en av dem som suttit och väntat på oss och sova där. Sov jätteskönt i tre timmar innan jag gick upp och åkte till skolan, som jag för övrigt har försummat rätt duktigt på sistone. Ska försöka ta tag mer i den nu.
Tillägg
Igår glömde jag nämna en sak som jag fick höra för ett par veckor sedan, nämligen att Kvinnofolkhögskolan är buggad. Den är ju separatistisk, så vissa kanske oroar sig för att lokalerna myllrar av radikaler som ägnar sig åt diverse samhällsfarliga verksamheter. Intressant att veta i alla fall, men lite läskigt också måste jag säga.
måndag, april 04, 2005
Detta har hänt
Ojojoj, mycket har hänt sedan sist. Jag har fixat min sysselsättning inför hösten till exempel, dvs praktikplats. Hade tänkt skriva om det, men nu har jag andra grejer att skriva om som är viktigare.
I helgen var det feministiska forumet, feminism 2005, som jag varit med och ordnat. Då jag inte var med i programgruppen, som bokade in föreläsare och andra, så hade jag inte så superstor koll på upplägget - vad folk skulle prata om och så vidare - men jag blev verkligen positivt överraskad för allting var så himla bra! Forumet pågick i två dagar, lördag-söndag, och det var föreläsningar, workshops, försäljning av olika grejer, bokbord, utställningar, filmvisning och god och billig mat. Av besökarlistorna att döma var det ca 300 besökare under helgen - superbra!
Den första föreläsningen som jag gick på var med Alice Bah Kuhnke och två andra tjejer som startat upp nätverket "Young women solidarity". Idén uppstod när de läste att forskare kommit fram till att för att minska fattigdomen i världen så måste man satsa på de fattiga kvinnorna, och helst då de unga kvinnorna, för det är dessa satsningar som ger ringar på vattnet och verkligen gör någon skillnad. Det var Alice som läste en kurs på universitetet och kom över denna information i en av läroböckerna och blev bestört över att denna kunskap fanns men att man inte gjorde något utifrån det. Hjälporganisationerna jobbar ju till exempel fortfarande främst utifrån patriarkala maktstrukturer och borde ge mer pengar till kvinnor om man nu vet att dessa effekter finns. Nobelpristagaren i ekonomi, jag tror att det var 1999, fick till och med nobelpriset för att ha insett och uppmärksammat detta samband så det lär ju ses som vetenskaplig sanning. Poängen med föreläsningen var främst att värva fler medlemar till nätverket, som samarbetar med andra hjälporganisationer och till att börja med ska satsa sina pengar på att fortsätta att driva en ungdomsmottagning i Afrika (vilket land minns jag inte) där arbetet hittills har varit mycket framgångsrikt.
Nästa föredragshållare var Diana Mulinari som är docent i sociologi och jobbar vid Centrum för genusvetenskap och Sociologiska institutionen vid Lunds universitet. Hon pratade om diverse intressanta saker angående feminismen, men det som fick mig att bli verkligt intresserad började hon prata om fem minuter innan jag var tvungen att gå för att sitta i entrén, vilket var väldigt synd. En sak som hon sa, som är så enkel men samtidigt så sann, är att vi feminister inte kan se det som vårt mål att ha "schysta killar". Det borde liksom inte vara tillräckligt för att vi ska bli nöjda. Och det som var så intressant, som jag nyligen börjat fundera på och prata om med sambon, är det här med hur man ska organisera familjbildningen. Hon menade att feminister, på alla nivåer, måste börja prata om hur man ska bilda familjer som fungerar, att vi inte bara kan gå på i de vanliga mönstren och som bäst ha en av de här (enligt feministiska normer) schysta killarna. Nej, vi måste fundera på hur vi ska göra för att det verkligen ska fungera (vilket det ju sällan gör på ett bra sätt) - att det traditionella sättet kanske inte är det optimala. I andra kulturer till exempel är det mer naturligt att många personer tar hand om barnen, än att bara föräldrarna själva - och främst då mamman - ska göra det. Jag tyckte att det var skönt att hon pratade om det här, för när jag och sambon pratade om det mer seriöst för första gången, för inte så länge sedan, så kändes det verkligen som att det var udda tankegångar och att jag var rätt onormal som funderade på det sätt som jag gjorde. Och därför var det bra att hon nu tog upp frågan så att det känns som att den faktiskt är legitim och som något som borde komma upp mer framöver.
Jag var också på en workshop som Shadé Jalai, jämställdhet- och mångfaldssamordnare på fackförbundet HTF, höll i. Den handlade om fackets feministiska roll - olika sätt att jobba för feministiska mål till exempel. Vi hade också diskussioner om deltagarnas uppfattningar om facket - egna erfarenheter, åsikter och så vidare. En intressant sak som Shadé tog upp var det här med att man på en arbetsplats bör redovisa allas löner öppet, så att alla kan se vad andra tjänar och utifrån det förhandla sin egen lön och kunna se om man är orättvist behandlad. På HTF tillämpas detta system och det har fungerat bra, trots att löner normalt sett är ett ämne som folk har svårt att prata om. Just på grund av det är det bra med den här öppna redovisningen. Ja, detta var bara ett exempel på allt det som det pratades om.
Jag såg också kortfilmen "Allt är annorlunda ändå likadant" som fyra tjejer på Kvinnofolkhögskolan, där forumet för övrigt hölls, hade gjort. Den handlade om tre lesbiska par, som pratade om sina parrelationer och sin vardag, och den var både fin och ganska rolig ibland.
Sedan dansade fittcrew, en ascool dansgrupp, och på kvällen var det fest med band som spelade och stå upp-komik och det var okej (uppträdandena dock bättre än så!) men jag var rätt seg.
På söndagen var jag på föreläsning med Sara Schmidt om såpor och könsroller. Var ganska seg tyvärr och kom dessutom för sent, men det var ändå intressant. Hon visade ett par korta filmer som hon gjort. Den ena var en inspelad verklig händelse, om ett par där tjejen hittat någonting äckligt i sin ateljé och hennes pojkvän skulle komma dit för att ta bort det. Hon filmade både honom och henne och slowade ner vissa sekvenser för att man skulle kunna studera ansiktsuttryck och kroppsspråk. Poängen var att visa just vilka typiska rolldrag man kunde se hos dem och det var väldigt intressant. Det pratades en del om olika amerikanska såpor också, men där är jag inte så insatt så jag fick kanske inte ut lika mycket av det som vissa andra, även om det kom fram en del intressanta poänger.
Nästa grej var en workshop om systerskap och härskartekniker, som hölls av Jenny Wikman och Maria Chowdohury. Vi pratade först om hur de olika härskarteknikerna används mellan tjejer och i feministiska sammanhang, utifrån erfarenheter vi hade. Sedan pratade vi om systerskap och vad bra systerskap är, samt gav exempel på hur man kan stärka systerskapet på olika vis. Det var en otroligt bra, intressant och peppande workshop och alla verkade väldigt nöjda och glada efteråt. Underbart! Liknande borde ordnas oftare och på många olika platser.
Detta var alltså vad jag gick på och då hann jag inte ens med att gå på en tredjedel av alla föreläsningar och workshops som ordnades. Jag skulle nog klarat av ett par dagar till, men samtidigt var det skönt att fortfarande vara full (nåja) av energi när forumet avslutades. Och det kändes så otroligt bra att ha varit med och ordnat det här forumet som utifrån en nollbudget blev så otroligt bra! Det går verkligen att göra så himla mycket bara man vill! Underbart.
Nu måste jag verkligen sova, så jag får fortsätta imorgon.
I helgen var det feministiska forumet, feminism 2005, som jag varit med och ordnat. Då jag inte var med i programgruppen, som bokade in föreläsare och andra, så hade jag inte så superstor koll på upplägget - vad folk skulle prata om och så vidare - men jag blev verkligen positivt överraskad för allting var så himla bra! Forumet pågick i två dagar, lördag-söndag, och det var föreläsningar, workshops, försäljning av olika grejer, bokbord, utställningar, filmvisning och god och billig mat. Av besökarlistorna att döma var det ca 300 besökare under helgen - superbra!
Den första föreläsningen som jag gick på var med Alice Bah Kuhnke och två andra tjejer som startat upp nätverket "Young women solidarity". Idén uppstod när de läste att forskare kommit fram till att för att minska fattigdomen i världen så måste man satsa på de fattiga kvinnorna, och helst då de unga kvinnorna, för det är dessa satsningar som ger ringar på vattnet och verkligen gör någon skillnad. Det var Alice som läste en kurs på universitetet och kom över denna information i en av läroböckerna och blev bestört över att denna kunskap fanns men att man inte gjorde något utifrån det. Hjälporganisationerna jobbar ju till exempel fortfarande främst utifrån patriarkala maktstrukturer och borde ge mer pengar till kvinnor om man nu vet att dessa effekter finns. Nobelpristagaren i ekonomi, jag tror att det var 1999, fick till och med nobelpriset för att ha insett och uppmärksammat detta samband så det lär ju ses som vetenskaplig sanning. Poängen med föreläsningen var främst att värva fler medlemar till nätverket, som samarbetar med andra hjälporganisationer och till att börja med ska satsa sina pengar på att fortsätta att driva en ungdomsmottagning i Afrika (vilket land minns jag inte) där arbetet hittills har varit mycket framgångsrikt.
Nästa föredragshållare var Diana Mulinari som är docent i sociologi och jobbar vid Centrum för genusvetenskap och Sociologiska institutionen vid Lunds universitet. Hon pratade om diverse intressanta saker angående feminismen, men det som fick mig att bli verkligt intresserad började hon prata om fem minuter innan jag var tvungen att gå för att sitta i entrén, vilket var väldigt synd. En sak som hon sa, som är så enkel men samtidigt så sann, är att vi feminister inte kan se det som vårt mål att ha "schysta killar". Det borde liksom inte vara tillräckligt för att vi ska bli nöjda. Och det som var så intressant, som jag nyligen börjat fundera på och prata om med sambon, är det här med hur man ska organisera familjbildningen. Hon menade att feminister, på alla nivåer, måste börja prata om hur man ska bilda familjer som fungerar, att vi inte bara kan gå på i de vanliga mönstren och som bäst ha en av de här (enligt feministiska normer) schysta killarna. Nej, vi måste fundera på hur vi ska göra för att det verkligen ska fungera (vilket det ju sällan gör på ett bra sätt) - att det traditionella sättet kanske inte är det optimala. I andra kulturer till exempel är det mer naturligt att många personer tar hand om barnen, än att bara föräldrarna själva - och främst då mamman - ska göra det. Jag tyckte att det var skönt att hon pratade om det här, för när jag och sambon pratade om det mer seriöst för första gången, för inte så länge sedan, så kändes det verkligen som att det var udda tankegångar och att jag var rätt onormal som funderade på det sätt som jag gjorde. Och därför var det bra att hon nu tog upp frågan så att det känns som att den faktiskt är legitim och som något som borde komma upp mer framöver.
Jag var också på en workshop som Shadé Jalai, jämställdhet- och mångfaldssamordnare på fackförbundet HTF, höll i. Den handlade om fackets feministiska roll - olika sätt att jobba för feministiska mål till exempel. Vi hade också diskussioner om deltagarnas uppfattningar om facket - egna erfarenheter, åsikter och så vidare. En intressant sak som Shadé tog upp var det här med att man på en arbetsplats bör redovisa allas löner öppet, så att alla kan se vad andra tjänar och utifrån det förhandla sin egen lön och kunna se om man är orättvist behandlad. På HTF tillämpas detta system och det har fungerat bra, trots att löner normalt sett är ett ämne som folk har svårt att prata om. Just på grund av det är det bra med den här öppna redovisningen. Ja, detta var bara ett exempel på allt det som det pratades om.
Jag såg också kortfilmen "Allt är annorlunda ändå likadant" som fyra tjejer på Kvinnofolkhögskolan, där forumet för övrigt hölls, hade gjort. Den handlade om tre lesbiska par, som pratade om sina parrelationer och sin vardag, och den var både fin och ganska rolig ibland.
Sedan dansade fittcrew, en ascool dansgrupp, och på kvällen var det fest med band som spelade och stå upp-komik och det var okej (uppträdandena dock bättre än så!) men jag var rätt seg.
På söndagen var jag på föreläsning med Sara Schmidt om såpor och könsroller. Var ganska seg tyvärr och kom dessutom för sent, men det var ändå intressant. Hon visade ett par korta filmer som hon gjort. Den ena var en inspelad verklig händelse, om ett par där tjejen hittat någonting äckligt i sin ateljé och hennes pojkvän skulle komma dit för att ta bort det. Hon filmade både honom och henne och slowade ner vissa sekvenser för att man skulle kunna studera ansiktsuttryck och kroppsspråk. Poängen var att visa just vilka typiska rolldrag man kunde se hos dem och det var väldigt intressant. Det pratades en del om olika amerikanska såpor också, men där är jag inte så insatt så jag fick kanske inte ut lika mycket av det som vissa andra, även om det kom fram en del intressanta poänger.
Nästa grej var en workshop om systerskap och härskartekniker, som hölls av Jenny Wikman och Maria Chowdohury. Vi pratade först om hur de olika härskarteknikerna används mellan tjejer och i feministiska sammanhang, utifrån erfarenheter vi hade. Sedan pratade vi om systerskap och vad bra systerskap är, samt gav exempel på hur man kan stärka systerskapet på olika vis. Det var en otroligt bra, intressant och peppande workshop och alla verkade väldigt nöjda och glada efteråt. Underbart! Liknande borde ordnas oftare och på många olika platser.
Detta var alltså vad jag gick på och då hann jag inte ens med att gå på en tredjedel av alla föreläsningar och workshops som ordnades. Jag skulle nog klarat av ett par dagar till, men samtidigt var det skönt att fortfarande vara full (nåja) av energi när forumet avslutades. Och det kändes så otroligt bra att ha varit med och ordnat det här forumet som utifrån en nollbudget blev så otroligt bra! Det går verkligen att göra så himla mycket bara man vill! Underbart.
Nu måste jag verkligen sova, så jag får fortsätta imorgon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)