"Jag har en plan." Hade.

Men åh, hallå liksom. Nu blir det dagbok, jag kan inte låta bli.

Jag tänkte såhär att mitt skitlånga förhållande har tagit slut och det kanske inte vore så smart att kasta sig in i något nytt direkt, och även att det vore skönt att vara singel och själv ett tag och så, så planen var liksom att ta det lugnt och inte försöka träffa någon bra alldeles snart (som att man kan välja det själv, men ändå). Och så bara går jag på krogen och där - i den här lilla staden där det alltid är samma gamla ointressanta människor ute - ser jag den här killen och jag bara "HONOM måste jag prata med!" och så bara går jag fram och pratar och så bara säger jag "kan jag inte få ringa dig imorgon, jag vill jättegärna träffa dig igen (och ursäkta om jag är påflugen)", vilket var sant. Och han säger att det får jag och ger mig sitt nummer och sedan ringer jag och vi pratar ett par gånger och han tycker att vi ska ta en fika och vi tar en fika och han visar sig (verka) vara helt bra och säger inte en endaste sak som skulle kunna vara någon som helst löjlig nackdel (trots att man sådär helt i början får vara hur petig och kräsen som helst) och jag tyckte mig ana att vi som personer också eventuellt skulle kunna vara rätt lika. Och vi fikar ett tag och sedan frågar han om han får ringa mig och jag säger att ja, det får han och jag antar att han menade innan jag drar härifrån. Och sedan, efteråt, tänker jag att jag kanske bara är desperat eller någonting och kärar ner mig i något slags förälskelsetillstånd bara för att jag är rädd för att vara själv (vilket i och för sig skulle kunna visa sig vara fallet i efterhand) eller nåt och att det kanske inte är honom i sig som jag bryr mig om. Och då tänker jag att okej, men isåfall kanske jag skulle kunna vara kompis med honom, det vore säkert jättetrevligt, fast när jag tänkt det så tänker jag att det inte skulle funka för om jag var kompis med honom så skulle jag bara gå och bli kär i honom hela tiden. Hallå liksom, jag fattar ingenting! Det här var inte min plan. Fast vi kommer ju antagligen bo helt långt ifrån varandra och det är väl lika bra det så att jag kan vara själv ett tag (inte för att jag säger att någonting skulle hänt annars, det har jag ju ingen aning om, men om allt var upp till mig själv så vore det ju inte omöjligt). Herregud, vad är det här?

Tillägg: Vissa verkar i sina bloggar mena att det är dåligt/jobbigt av dem att skriva för personligt eller för dagbokslikt eller så och det har jag också tänkt en del på. Har märkt på sistone att det inte bara är folk som känner mig (vad jag vet) som läser här, så jag kanske borde ta hänsyn (eller "skydda mig själv") eller nåt. Men å andra sidan skriver jag enbart för min egen skull, tror jag (i alla fall mest), och det är här jag skriver och för tillfället måste jag nog dagboksskriva för jag är alldeles för fokuserad på mig själv och hur jag mår just nu (vilket i och för sig är bättre än på länge, mycket bra faktiskt, nästan hela tiden) och det är bra att skriva för att bearbeta saker osv. Och som sagt gör jag det för min egen skull, så ha överseende är ni snälla, tack. Jag är så glad att jag skriver mer igen nu, fast det märks att nu när jag börjat må bättre så är det inte lika lätt. Det finns alltid mest att skriva när man har ångest och så, och då är väl behovet också som störst så det är väl naturligt. Blablabla. Jag skulle bara säga att jag är medveten om att jag egoskriver men att jag nog tänker fortsätta med det ett tag, fast jag hoppas ju förstås att jag kommer känna mig engagerad i något annat ämne än mig själv framöver, typ politiska saker och sånt. Vi får väl se vad som händer.