Fyllehund

Att vakna upp på natten i loftsängen, känna den uttorkade halsen, snurret i huvudet, dricka ur vattenflaskan och på skakiga ben ta mig ner för stegen för att gå på toaletten.
Att vakna på morgonen, återigen känna den uttorkade halsen, segheten i huvudet, dricka mer vatten, mycket vatten, på fortfarande darriga ben ta mig ner för stegen, osäkert kliva på fåtöljens armstöd, landa på golvet, och inse att jag inte kommer kunna fokusera på någonting vettigt på många timmar och att, i värsta fall, klockan är åtta och jag gått upp för att jag måste gå till skolan och göra just det som jag insett att jag inte klarar.

Det här, det börjar kännas alltför välbekant.

Räknade ut att jag sedan inflyttningen här har druckit alkohol i påverkande mängder var tredje dag eller oftare. Eller fem gånger på elva dagar (på sistone), typ varannan dag alltså. Och så dricker jag och har svinkul, oftast, och snackar så jävla mycket skit och sedan drömmer jag om samma situationer på natten och i drömmarna händer sjuka saker och sedan har jag både minnesluckor och nojor för om det som sagts och gjorts i drömmarna varit på riktigt eller inte. Hej alkis! Det positiva är att jag trots ganska duktigt drickande lyckats göra de bra och viktiga sakerna, pluggsakerna, i rätt så bra takt också. Så länge jag sköter skolan så... Men det börjar faktiskt, tyvärr, bli rätt så tröttsamt att vara bakis jämt. Dock värt det.

Guldbaggar

Efterbliven som vanligt. Kollade först idag upp vilka som vunnit pris på Guldbaggegalan. Vilken besvikelse! "Masjävlar" vann i kategorin "Bästa film". Jag förstår ingenting. Frågan var ju vilken av de andra två filmerna - "Fyra nyanser av brunt" respektive "Såsom i himmelen" - som skulle vinna det priset. De var riktigt bra och hade inga uppenbara svagheter, medan Masjävlar visserligen var kul och bra men absolut inte övertygande. Då jag så gott som kommer från masområdet kan jag ju tycka att vissa saker var jättekul och en del kommentarer helt klockrena och verklighetsavspeglande, men samtidigt var andra grejer alltför stereotypa och dalmålet för övrigt bristande hos vissa av skådespelarna. Och jag kan för övrigt inte ta en film på allvar där folk som är hyfsat unga och jobbar på coola elektronikföretag kallar sina föräldrar för far och mor istället för mamma och pappa. Hur många gör egentligen det i verkligheten? Nej, Masjävlar var inte årets bästa film. Juryn måste ha blivit mutad. Eller så vann den bara för att två av systrarna i filmen snackade skit om den tredje systern efter att hon hade dött (varefter de sa "Åh, vad jag älskade henne", ungefär) och det var nytt och kontroversiellt.

Ett plus för filmen var förresten att de på ett ställe hade klämt in ordet dryg i dess rätta bemärkelse. Eller ja, rätta om man kommer nästan från Dalarna alltså.

Knugen och Bettan

Oj. Jag hörde på radion idag att Elisabeth Tarras-Wahlberg slutat som pressansvarig för hovet. Hon skulle jobba för prinsen och prinsessorna istället. Okej okej, jag kanske är lite efterbliven, för enligt någon intervju som jag hittade (på SvD:s hemsida) så slutade hon på jobbet redan i oktober eller någonting. Men det spelar ingen roll! Det jag tänkte, och tänker, var "VA!? VEM SKA NU FÖRSVARA KUNGEN!?".
Och sedan sökte jag lite på nätet, fast jag var väl för lat så jag fick inget svar på min fråga. Och jag undrar som sagt fortfarande. För han behöver verkligen någon som kan försvara honom.

Singelskola tack

Jag läste någonstans att singeltjejer rakar benen oftare än tjejer som är tillsammans med någon. Anledningen skulle vara att de som är upptagna vet när de kommer "få till det", medan singeltjejer aldrig kan vara säkra och därför måste vara beredda jämt. Och jag tror att det är dags att jag, som nybliven singel, lär mig vissa grejer så att jag slipper hamna i onödiga lägen. Sedan är det förstås lite skillnad på sannolikheten för olika händelser beroende på vilken stad man befinner sig i, så jag kanske ska säga att jag måste lära mig att vara singel i storstan. Hur som helst så låter väl just det där med rakningen rätt löjligt, men det är ju faktiskt sånt som flickor i dagens samhälle bryr sig om. Min lägenhetskompis tyckte dock att jag var alltför fåfäng när jag var tvungen att panikraka benen här om natten när jag kom hem i sällskap. Jag kan också, för intresseklubbens räkning, berätta att min nya säng är den sämsta säng jag någonsin haft sex i, samt att jag i samband med nämnda aktivitet råkade förstöra en kursbok som jag lånat av min kompis. Grattis grattis.

I övrigt har det varit en del film på sistone - snart filmfestival ju! Smygstart med de Guldbaggenominerade filmerna, som var bra såklart. Jag har inte riktigt bestämt mig för vilken som jag tycker borde vinna, men svaret kommer ju hur som helst i veckan. Det blir kul, förutom att jag inte har någon egen tv och antagligen kommer glömma bort att titta på galan...

In the ghetto

Jag har nu flyttat in i min nya lägenhet och har redan hunnit inse en sak som jag inte saknade när jag bodde i London, nämligen svenska lägenhetsinnehavares fixaranda. Okej, jag har kanske haft otur tidigare, men det är bara här i landet som jag exempelvis behövt väckas av att grannen borrar i betongväggarna varje jäkla söndagmorgon. Och nu håller de visserligen på att installera fläktar här i huset och jag förstår att de som jobbar med det har ett schema att hålla sig till, men att vakna av detta hemska ljud vid åttatiden exakt varje morgon börjar redan nu, efter fem dagar, bli påfrestande. Jag undrar dessutom hur lång tid projektet egentligen måste ta (fast det är ju bra att vi snart har en fläkt här också).

Andra observationer, som egentligen inte är så nya, är att det håller till en hel del knarkare, alkisar, ungdomsgäng och antagligen psykfall (de verkar vanliga här i stan) här kring torget där vi bor. Jag är inte direkt rädd eller kinkig av mig, men jag kan inte låta bli att reagera eftersom de syns och märks tydligt så fort man går ut. Nu ska det för övrigt sättas upp något slags staket runt husen där vi bor, med låsta grindar, så att bara behöriga kan ta sig in och det känns ju lite USA måste jag säga. Samtidigt kanske inte helt obefogat. Igår stod det tre alkisar och hängde i (den nu öppna) grinden här vid huset och när jag och kompisen kom flyttade de sig inte en millimeter så vi fick liksom snika oss förbi. Jag kan tänka mig att alla inte tycker att sånt är så trevligt. Och ska man för övrigt på kvällen in och handla i mataffären på torget (som är ett inomhustorg), när alla andra affärer är stängda, och man i entrén möts av ett gäng ungdomar som kanske inte ser superpålitliga ut, så känns det också ganska tryggt att veta att det längre in i byggnaden faktiskt finns en Securitas-vakt som håller koll. Ja, hur som helst, det känns lite ghetto här i vissa stunder, men jag föredrar ändå det framför att bo i något isolerat och världsfrånvänt överklassområde. Jag tycker faktiskt att det är ganska mysigt, även om utslagningen ur samhället som vissa råkat ut för inte är det i sig.

Sedan bör jag kanske tillägga att det inte är så konstigt att just alkisarna hänger här, eftersom vi bor precis vid Systembolaget, vilket är något jag personligen uppskattar mycket. Och vem vet, en dag är jag kanske en av dem.

Singel

"Jag säger det bara för att inte invagga dig i några falska förhoppningar: Det är skit. Singellivet är skit."

Hahaha, min käre vän kände sig tvungen att omedelbart ta ner mig på jorden när jag började prata om att det nog kommer att vara helt okej - ja, till och med ganska trevligt - att vara singel och fri. Jag tror säkert att han har rätt, för det är nog tråkigt att vara ensamstående länge. Men jag lät mig inte nedslås. För tillfället vill jag bara slippa bo ensam. I övrigt klarar jag mig säkert fint.

"Tack för att du hjälper mig att tänka positivt och se framåt", sa jag. "I och för sig, med din kaliber behöver du nog ändå inte vara singel så länge", funderade han.

Hahaha, ja, det är ju bra med uppmuntran. Jag blev bara road, inte motsatsen.

Hjälplös

Nu har jag flyttat in i min nya bostad, en lägenhet delad med andra. Har köpt massor av mat och monterat ihop den största möbel jag någonsin haft (loftsäng). Det var lite farligt. Har också ätit sushi, på en restaurang här i närheten, och det var gott. Och så har jag fått ett munpiano i födelsedagspresent!

Kan också konstatera att det sorgliga inte tar slut bara för att jag åker ifrån kompisar med problem där hemma. En av mina klasskompisars mamma kommer snart att dö. Jag visste inte hur jag skulle reagera när hon berättade det för mig, och jag blev nog lite chockad. Det finns liksom ingenting över huvud taget som man kan säga till tröst. Inte i den här situationen. Det känns hemskt. Jag vet inte vad man gör. Livet är så hårt ibland.

Storm

Hemma igen. I mitt nya hem. Var hos mormor och morfar under helgen. Fyllde år. Tårtan var god, presenterna trevliga. Men det måste ha varit min längsta födelsedag hittills. Dagen var lång som två dagar.

Var nere vid havet och tog kort på allting efter stormen. Har aldrig sett något liknande. Det var mycket vackert och fascinerande. Jag tycker om storm - med undantag för de allvarliga konsekvenserna. Att vi på radion kunde höra meddelas var det fanns värmestugor för de tusentals människor som är utan el kändes väldigt konstigt. Likaså att många verkar bli utan den i en månad. Vi är visst inte så säkra i det här landet heller, även om våra problem i samband med stormen inte kan jämföras med problem i samband med andra aktuella katastrofer. Jag hoppas att korten blir bra. Tyvärr hade det finaste motivet tagits bort mellan fredagen och lördagen.

Igår och idag

Jag var hos min farmor idag. Tänkte säga hej då och passa på att få min födelsedagspresent. Vi satt och pratade, eller snarare hon satt och pratade. Mest i alla fall. När jag är där med mina föräldrar blir besöken alltid helt annorlunda, för då pratar ju de också en del och pappa får dessutom spel på att farmor alltid ska nämna människor som han inte minns eller vi inte känner, eller dra upp händelser som utspelade sig för hur många år sedan som helst. Men när jag är där själv och ingen annan stör så kan jag låta henne prata. Visst, jag vet inte heller vilka alla människor hon pratar om är, och ibland dröjer det ett tag innan jag inser att det hon berättar om hände för trettio år sedan och inte förra året som jag kanske först trodde (men jag tar det oftare för givet nu). Saken är att det inte gör så mycket, åtminstone inte om jag har gott om tid. Tar jag mig tiden och lyssnar så kan jag nämligen få veta en massa saker om hur det var förr som jag antagligen aldrig skulle få höra annars. Jag kan få en bild av hur det var på den tiden då hon jobbade på lunchbaren här i stan och det var rusningstrafik från bruket precis hela dagarna; vilket liv och vilken rörelse det måste ha varit i staden på den tiden, jämfört med hur det är nu. Jag kan få en bild av hur folk titulerade varandra och hur viktigt detta var för vissa, eller hur svårt det kunde vara för någon som hade annorlunda framtidsdrömmar och inte ville gå den så gott som förutbestämda yrkesvägen. Och jag kan få veta hur de som inte hade någon fast försörjning kunde hanka sig fram genom att ta ströjobb, hur de behandlades och kanske också få höra om någon av dessas personliga öde. Och så vidare. Det kanske låter hur tråkigt som helst, men jag tycker inte det. Om jag inte hade fått höra det här nu så hade jag kanske en dag, när min älskade farmor dött ifrån mig, ångrat mig något ofantligt för att jag aldrig frågade, eller lät henne prata, om hur det var förr. Och då hade det varit för sent. Dessutom är det viktigt att låta människor berätta sin historia, och särskilt - tror jag - gamla människor. Det händer kanske inte så mycket i deras liv längre, och då är historien ofta det de har. Jag behöver prata om det som hände idag. De behöver prata om det som hände igår.

En annan rolig sak, som jag nog upptäckte förra året, är att min farmors glasögon är av märket Playboy. De är bruna med stora glas och de har både kaninen - i guld - och texten "Playboy" på skalmarna. Jag blev inte lite förvånad när jag först upptäckte det. Antagligen har hon själv ingen aning om vad det är för något, men jag kanske ska berätta det nästa gång jag åker dit (vilket tyvärr inte lär bli förrän framåt våren).

En annan sak apropå gamla människor. Rubrik i dagens lokaltidning: "Gröt och vänner lockade till fest". "En 25-årig tradition förs vidare. [...] grötfesten för pensionärerna på Hemgården. I går var samlingssalen i det närmaste fullsatt när det vankades risgrynsgröt med kanel samt smörgåsar. [...] innebär att pensionärerna bjuds på gröt efter allt helgfirande. 'Jag har nog varit på grötfest ett tiotal gånger och det är lika trevligt varje gång', säger Maj Morberg. Lika entusiastisk är Yngve Henriksson. 'Jag har nog varit på ett 20-tal grötfester. Förutom gröten så är det kamratskapen som lockar', säger han."

Jag tyckte att det var lite fascinerande att läsa. Jag blev inte direkt förvånad, men jag jämförde med min egen generation och insåg direkt att få skulle bli upphetsade över att bli bjudna på gröt, även om en sammankomst av liknande slag säkert skulle uppskattas (när vi är i den åldern). Gröt har väl inte varit en lika självklar och livsviktig del i vardagen för oss som för många gamla. Det är kanske också givet att det måste bjudas på någonting som är hyfsat billigt (eftersom det är fristående restaurangägare som fört traditionen vidare) och då var väl gröt ett självklart val. Följdfunderingen blir ju vad som skulle serveras folk i min generation när vi blir gamla. Om förutsättningen är att det ska vara både billigt och någonting som de flesta uppskattar så kan jag inte komma fram till annat än att det skulle bli något som inte direkt är en ny uppfinning, nämligen pannkakor. Kom gärna med motförslag, för min fantasi sträckte sig inte längre än så... Vill du ta del av fler iakttagelser av hur lustigt gamla människor beter sig så kan du läsa stycket längst ner under 4e januari på den här sidan.

Nu kommer jag att vara försvunnen i några dagar.

Konstig känsla

Idag var jag i Västerås, där jag bodde förr i tiden. Jag hälsade på en kompis, som bor i samma område som jag själv bodde i. Vi gick och handlade lite mat som vi skulle laga, på samma affär som jag brukade handla i. Där såg jag två personer som jag kände igen, för att de jobbade där då också. Det kändes mycket, mycket konstigt. Det är inte det att jag inte förstår att folk kan ha stabila liv och jobba på samma ställe i flera år - det gör väl de flesta förr eller senare - men ändå kändes det så otroligt konstigt att jag själv flyttat och gjort en massa nya grejer de senaste två-tre åren - ja, skaffat mig ett helt nytt liv, och bott på nya ställen - och så kommer jag tillbaka och det är precis samma människor som jobbar i affären. Här i barndomsstaden får jag inte alls samma känsla, trots att förhållandena är desamma, men jag antar att det kändes skumt i det här fallet eftersom hela Västerås-perioden var någonting tillfälligt för mig (trots att den var flera år), men uppenbarligen inte är det för andra. Det var lite som en resa tillbaka i tiden.

Läs bara om du är uttråkad

Idag har det hänt ingenting. Jag tänkte skriva någon bra sak från en bok, fast jag håller på och packar inför flytten så den råkade försvinna. Det ska bli skönt att flytta, men det är jobbigt att man ska ha en massa grejer. Jag önskar att jag kunde sälja sakerna, så att jag fick lite pengar, och börja om från scratch, som det så fint heter. Tyvärr får jag nog inte mycket för det jag har (eftersom det jag pratar om är allmänna prylar och inga dyra saker). Hur som helst. Det viktigaste är att jag får med mig min stereo och cd-skivorna, som visade sig vara fler än jag trodde. Och så skulle det inte skada med en madrass så att jag har något att sova på. Och kanske lite pasta. Sedan är saken biff. Hahaha, vilket otroligt fult uttryck!

(Såhär kul saker har jag att skriva om när jag är inne och plockar en hel dag - är det inte underbart!? Imorgon ska jag upp tidigt. Halv nio!)

P.S Jag blir så trött på den borgerliga oppositionen och deras klag. De hade inte gjort det bättre själva! Det är jag övertygad om. Klart att det är lätt att kritisera när den största katastrofen i mannaminne, som ingen kunde vara beredd på, inträffar. Men det blir inte så trovärdigt som exempelvis kritik mot hur mer vardagliga saker sköts.

"Jag har en plan." Hade.

Men åh, hallå liksom. Nu blir det dagbok, jag kan inte låta bli.

Jag tänkte såhär att mitt skitlånga förhållande har tagit slut och det kanske inte vore så smart att kasta sig in i något nytt direkt, och även att det vore skönt att vara singel och själv ett tag och så, så planen var liksom att ta det lugnt och inte försöka träffa någon bra alldeles snart (som att man kan välja det själv, men ändå). Och så bara går jag på krogen och där - i den här lilla staden där det alltid är samma gamla ointressanta människor ute - ser jag den här killen och jag bara "HONOM måste jag prata med!" och så bara går jag fram och pratar och så bara säger jag "kan jag inte få ringa dig imorgon, jag vill jättegärna träffa dig igen (och ursäkta om jag är påflugen)", vilket var sant. Och han säger att det får jag och ger mig sitt nummer och sedan ringer jag och vi pratar ett par gånger och han tycker att vi ska ta en fika och vi tar en fika och han visar sig (verka) vara helt bra och säger inte en endaste sak som skulle kunna vara någon som helst löjlig nackdel (trots att man sådär helt i början får vara hur petig och kräsen som helst) och jag tyckte mig ana att vi som personer också eventuellt skulle kunna vara rätt lika. Och vi fikar ett tag och sedan frågar han om han får ringa mig och jag säger att ja, det får han och jag antar att han menade innan jag drar härifrån. Och sedan, efteråt, tänker jag att jag kanske bara är desperat eller någonting och kärar ner mig i något slags förälskelsetillstånd bara för att jag är rädd för att vara själv (vilket i och för sig skulle kunna visa sig vara fallet i efterhand) eller nåt och att det kanske inte är honom i sig som jag bryr mig om. Och då tänker jag att okej, men isåfall kanske jag skulle kunna vara kompis med honom, det vore säkert jättetrevligt, fast när jag tänkt det så tänker jag att det inte skulle funka för om jag var kompis med honom så skulle jag bara gå och bli kär i honom hela tiden. Hallå liksom, jag fattar ingenting! Det här var inte min plan. Fast vi kommer ju antagligen bo helt långt ifrån varandra och det är väl lika bra det så att jag kan vara själv ett tag (inte för att jag säger att någonting skulle hänt annars, det har jag ju ingen aning om, men om allt var upp till mig själv så vore det ju inte omöjligt). Herregud, vad är det här?

Tillägg: Vissa verkar i sina bloggar mena att det är dåligt/jobbigt av dem att skriva för personligt eller för dagbokslikt eller så och det har jag också tänkt en del på. Har märkt på sistone att det inte bara är folk som känner mig (vad jag vet) som läser här, så jag kanske borde ta hänsyn (eller "skydda mig själv") eller nåt. Men å andra sidan skriver jag enbart för min egen skull, tror jag (i alla fall mest), och det är här jag skriver och för tillfället måste jag nog dagboksskriva för jag är alldeles för fokuserad på mig själv och hur jag mår just nu (vilket i och för sig är bättre än på länge, mycket bra faktiskt, nästan hela tiden) och det är bra att skriva för att bearbeta saker osv. Och som sagt gör jag det för min egen skull, så ha överseende är ni snälla, tack. Jag är så glad att jag skriver mer igen nu, fast det märks att nu när jag börjat må bättre så är det inte lika lätt. Det finns alltid mest att skriva när man har ångest och så, och då är väl behovet också som störst så det är väl naturligt. Blablabla. Jag skulle bara säga att jag är medveten om att jag egoskriver men att jag nog tänker fortsätta med det ett tag, fast jag hoppas ju förstås att jag kommer känna mig engagerad i något annat ämne än mig själv framöver, typ politiska saker och sånt. Vi får väl se vad som händer.

Frågeformulär

Jag har inget att skriva idag, så jag snodde ett formulär från en person på
moncee, vilket jag hoppas att han inte misstycker till. Om 2004.

Vilka länder besökte du? Storbritannien och Finland.
Är det något du saknar år 2004 som du vill ha år 2005? Fler fritidsintressen.
Vilket datum från år 2004 kommer du alltid minnas, och varför? Antagligen den 20:e december, som inte var någon toppenkul dag. Jag flyttade hem från London.
Vad var din största framgång 2004? Hm... Inga direkta.. Hittade snabbt ett "bra" jobb som jag visade mig vara bra på, kanske... Fast det säger jag bara för att jag inte kommer på något annat.
Bästa köpet? Inte köpt några stora saker. Vissa skivor var nog det bästa.
Vad spenderade du mest pengar på? Kläder, antagligen (vilket inte säger så mycket).
Gjorde någonting dig riktigt glad? Pojkvännen och vännerna, i allmänhet.
Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om år 2004? De som står längre ner, typ 23e december eller så.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Ledsnare än 2003, gladare än åren innan dess.
Vad önskar du att du gjort mer? Umgåtts med folk som jag tycker om.
Vad önskar du att du gjort mindre? Otrohetssaker.
Blev du kär i år? Jag var kär, men jag blev kanske lite kär också. Tyvärr.
Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året? Nej.
Bästa boken du läste i år? Vet ej, men jag tyckte om Crème Fraîche av Susanne Brögger.
Något du önskade dig och fick? Stipendium kanske? Jag fick i och för sig det mesta som jag ville ha (eh, eller kanske snarare "förväntade mig"), i olika kategorier.
Något du önskade dig men inte fick? Hundvalp?
Vad gjorde du på din födelsedag 2004? Oj, jag har glömt! Det var nog inget superkul. Jag tror att vi var hemma i lägenheten, jag och några andra, och åt tårta och sånt. Det var nog då det var ett superbra program om kängurus på Animal Planet.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Mindre förhållandeproblem.
Vad fick dig att må bra? Vänner och mitt sushi-jobb, måste jag faktiskt säga.
Vilken kändis var du mest sugen på? Var inte sugen på någon kändis.
Vem saknade du? En del av mitt gamla jag. Och alla jag kände, när jag var utomlands.
De bästa nya människorna du träffade? Olika personer på jobbet i London.
En värdefull läxa du lärt dig i år? Man ska inte gå omkring med en massa lögner.
Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Jag ringde och var bitch i telefonen mot en dålig chef och det var jätteskönt, för jag hade anledning att vara bitch och jag fick som jag ville.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Nej, tack och lov!
Dog någon som stod dig nära? Nej, tack och lov igen!
Största misstaget? Inte tänka efter före, alltför ofta...
Har du varit sjuk eller skadat dig? Förkyld bara.
Hur tillbringade du julen? Hemma med familjen.
Hur många one night stands? Ett, tror jag. Beror på definitionen.
Favoritprogram på TV? Vänner och Simpsons.
Största musikaliska upptäckten? Alice in videoland.
Årets bästa film? Kill bill, båda två. (Kom på en till: Fyra nyanser av brunt.)
Vilken politisk debatt engagerade dig mest? Ingen speciell debatt som jag minns, men allting som har med USAs utrikespolitik att göra.

Ja, det var väl lagom kul. Bara för att jag skrivit varenda dag på sistone så tror jag liksom att jag måste göra det. Skulle visserligen kunna skriva ett rent dagboksinlägg idag, för dagen har varit mycket trevlig, men det har jag faktiskt inte lust med.

Party, oh yeah!

Ojojoj. Var ute igår. Kompisen och jag gjorde oss i ordning här hemma och drack rätt mycket under tiden, så när vi skulle på förfest sedan så var vi redan fulla. Förfesten var helt okej och vi drack mer och blev ännu fullare och lyckades också få folk att dansa, trots att vi bara var sex stycken (och enbart två flickor). Alltså, wow, till att börja med, vilken fylla! Det var nog den bästa fylla jag haft på mer än ett år. Blev också förvånad över att jag inte mådde dåligt eller något. Hade (innan alltså) väntat mig att jag skulle däcka av typ hälften av den mängd som jag hällde i mig. Men jag mådde prima. Sedan åkte vi till krogen och där var det hur kul som helst. Musiken var jättebra hela kvällen och vi dansade järnet. Jag dansade mycket snyggare än vanligt (tror jag, haha, eller så var det bara för att jag var full)! Hade hur kul som helst. (Alla inträdespengar gick förresten återigen till Röda korset.) När de stängde gick vi och åt på grillen. Falafeln tog slut så jag fick lov att äta någon supertrist vegburgare med strips istället, vilket var en besvikelse, men jag blev i alla fall mätt. Sov över hos en kompis som mitt i natten råkade ta en stor klunk ur vodkaflaskan bredvid sängen istället för vattenflaskan som också stod där. "Jag fattade ingenting först, det smakade ju skit!" Sov inte så många timmar, men mår helt okej idag. Bakfyllan lär mest bero på sömnbrist. Åh, det var den bästa utekvällen på år och dar!!!

Tillägg: Haha, vi hamnade visst på bild! Om du känner mig ser du, annars får du gissa. Och haha igen, stadens stolthet - JJ (med hatten) - fastnade självklart också. Kolla kolla! (Oj, man fick visst klicka fram till bildgalleriet själv.)

Krogenbilder

Lättnad

Alltså, jag vet inte var jag ska börja nu. Först var jag chockad. Sedan hade jag mest ångest. Sedan blev jag ledsen, efter det arg och sedan ledsen igen. Nu är jag nog chockad igen (igår var jag minsann chockad! Jag kände inte igen mig. Det var väldigt, väldigt konstigt.), men också lättad. Hela situationen är helt absurd. Jag har gjort jättemånga dumma saker under de senaste åren, verkligen idiotiska grejer. Det är ingen som har vetat om allt som jag har gjort och jag har själv inte förstått varför jag gjort som jag gjort. Men nu har allting kommit fram. Jag har nog inga hemligheter längre. Bara det är en stor förändring, men det känns bra. Jag känner mig lättad. Självklart är jag ledsen, för sanningen var kanske inte så skonsam för alla i min omgivning. Och på ett sätt kändes den onödig, eller jag vet inte... Men i den sorg som jag känner över att jag sårat en person som jag alltid älskat, och fortfarande älskar, och över att jag inte förstår mig på mig själv och varför jag betett mig som jag gjort, så känner jag också en lycka. Jag önskar i första hand att jag aldrig hade betett mig dåligt, i andra hand att jag gjort det mot någon annan, som inte var lika oförtjänt av det och som inte betydde lika mycket för mig. Men det spelar ingen roll nu. Jag känner mig lycklig för att jag inte går och bär på en massa skit och lögner längre och det skulle förvåna mig om jag försatte mig i samma situation igen, för känslan av att inte gömma någonting är skönare än jag någonsin kunnat ana. Såhär vill jag alltid ha det. För framtida vänner har jag kanske inte direkt någonting som jag borde berätta, men om jag blir tillsammans med någon och det blir det minsta allvarligt så ska jag berätta exakt allting som har att göra med vilket svin jag har varit. Då har han chans att dra. Stannar han så kan han lita på att jag tänker vara ärlig om minsta lilla grej. Jag är tyvärr inte helt säker på att jag kommer att klara av att aldrig mer göra dumma saker. Det kan hända att jag behöver hjälp med det där. Men jag tänker vara ärlig. Ärlighet varar längst. Synd att jag inte fattat det tidigare.

P.S Det som gör situationen absurd är att det inte bara är dumma saker som jag har gjort som har kommit fram. Allt om mig har kommit fram. Allt om mig som varit mitt privata, som inte varit hemligt, men inte heller någon annans rättighet att ta del av, har kommit fram. Det är helt absurt. Saker som jag velat välja vem som ska veta och läsa - alla möjliga saker - har nu tagits ifrån mig. Jag har riktat allting som jag skrivit till speciella mottagare och nu har det tagits del av på helt annat håll. Det är nog något av det sjukaste jag varit med om.

Solidaritet?

Alltså, en sak som känns lite konstig är att nästan alla som jag känner har problem just nu. Jul- och nyårstiden inbillade jag mig skulle vara bra och trevlig för de flesta, men det verkar snarare vara tvärtom i år. Okej, nytt år kan innebära energi att åstadkomma förändring, så på det sättet är det kanske bra att det är nu som folk mår dåligt. Många är också hemma och träffar vänner och familj och det kan säkert i många fall vara skönt och kännas som en hjälp. Men ja, man blir lite ställd när man får veta person efter person som har problem och mår dåligt. Det sjukaste är att de två personer som har de "allvarligaste" problemen, typ sådana som man faktiskt behöver terapi för att klara upp, är de som verkar allra gladast utåt. Det är så sjukt, för det visar ju bara att exakt vem som helst i ens omgivning som verkar stabil och glad egentligen kan må skit. På frågan "Hur är det?" svarar ju de flesta "Bra" och även om de skulle kunna berätta för en hur det egentligen står till så behöver man en hel del tid tillsammans, alternativt rätt läge, för att personen ska kunna berätta. Och det kan ju hända att det tar väldigt lång tid innan det blir rätt tillfälle. Jag visste till exempel inte om att en kompis till mig har gått runt med sina problem - som hon berättade om igår - i två hela år. Framöver kommer jag nog vara lite misstänksam mot folk som alltid verkar vara jätteglada och positiva, för det kan verkligen vara bara yta. Det är så läskigt.

Men hur som helst så känns det bra att alla har problem på samma gång. Vi pratade lite om det igår, att det kan kännas lättare att berätta hur det är när man vet att man inte är ensam om att må dåligt och att man då också kan stötta varandra och så. Och vi har också pratat en del om att det är bra att umgås med folk, att vi inte ska sitta ensamma hemma och grubbla i onödan. Ja, det känns helt enkelt bra att vi automatiskt har blivit någon slags kollektiv stödgrupp åt varandra. Jag pratar kanske om det som skulle vara svenskans finaste ord. Solidaritet. Eller?

Senare tillägg: Nej, det där sista får jag kanske ta tillbaka. Det är nog inte riktigt rätt. Men det är hur som helst fint - både ordet och det andra.

Dagboksdelen

Igår hade vi vinkväll hemma hos en kompis, i grannkommunen. Jag var oväntat social, med tanke på omständigheterna. Vi drack uppenbarligen vin, men också lite annat. Sedan skulle vi åka hit till stan och gå på krogen. Fick skjuts av en av ligisterna i stan, eftersom en av oss kände honom. Han och hans kompis som satt med i bilen hade också funderat på att gå ut, men visste inte om de skulle göra det eftersom kompisen inte hade några kläder, förutom fängelsekläderna som han hade på sig... Hrm. Men det var mycket skönt att åka snabbt i bil på natten och lyssna på jättebra musik. Vi var inne på krogen i en timme och där var musiken - till skillnad från förra gången - också helt okej, så vi dansade och hade kul. (Bonus: Alla pengarna gick till Röda korset och flodvågskatastrofens offer.) Sedan sov vi hemma hos mig och idag har jag sunkat hela dagen ungefär. Skönt.

oj, nu kommer de

Jag tror knappt att jag har några ord kvar nu. Jag är en slyna och allting om mig har avslöjats. Jag undrar om jag ska berätta de få saker som mina närmaste kompisar inte redan vet, för dem också. Det är en stor lättnad att inte bära på en massa hemligheter. Men jag är också så chockad att jag inte vet vad jag ska göra riktigt. Jag tror att jag ska bli full ikväll. Jag kommer nog inte att vara så bra sällskap. Ska nog mest sitta där med ett glas vin i handen. De sa att jag inte borde vara själv om det är någonting som har hänt.

Lite dagbok bara

Oj, det här kändes som den första meninglösa dagen sedan jag kom hem innan jul (och just för att det var den första så var den ändå inte meningslös). Jag har inte lämnat huset, utan istället läst i två nya böcker, satt in en del kort (från 2001 - en del att komma ikapp med, ja), tittat på fyra Simpsons-avsnitt (alla på tv!) och spelat BackPacker med en kompis (jullovstradition). Åh, jag har känt mig så duktig! Både läst - bra - och satt in kort - superbra - och tittat på massa Simpsons - ganska bra, eftersom jag knappt kollat på tv sedan jag kom hem från London. Jag har dessutom skickat ett mail som jag borde skickat jättelänge, inte att förglömma. Och ändå hunnit med att vara social.

Min kompis ringde tidigare idag upp en kille som hon är intresserad av. När hon ringt honom så ringde hon mig för att berätta. "Åh, mitt hjärta bultar så att han måste ha hört det i telefonen!", "Nej, det tror man bara", "Men om jag skulle hålla luren emot så skulle du höra!", "Jamen, gör det då", "Okej. Hör du nu?", "Nej, jag hör ingenting", "Vänta, jag måste bara hitta hjärtat. Det är en massa bröst ivägen. .... Hörde du nu då?", "Nej, jag hörde ingenting nu heller". Jag hade verkligen velat höra hennes hjärta i telefonen, för då skulle det faktiskt vara möjligt och det vore ju skapligt coolt (men också skrämmande att veta, inför framtida nervösa telefonsamtal). Kanske inte så realistiskt, dock...

Vad mer? Jo, idag hade jag någorlunda aptit, men jag kände att jag inte riktigt hade kontroll över ätandet. Jag tror att aptiten kanske börjar komma tillbaka men att jag egentligen äter för lite under måltiderna, och då blir jag snart hungrig igen och så äter jag oregelbundet och kanske saker som inte är så bra som den riktiga maten. Jag måste skärpa mig och börja äta bra och mer. Blev rädd igår. Usch.

Ätstörningar

Idag var jag hemma hos en kompis. En annan kompis, fast egentligen inte till mig, var där. Hon berättade att hon hade bulimi, att det var därför hon gått upp jättemånga kilon det senaste halvåret. Hon hade gått till en läkare för ett par veckor sedan och det var först då som hon förstod att hon var sjuk. Hela tiden när vi var hemma hos min kompis så skrattade hon och verkade hur glad som helst, men när hon sedan berättade så sa hon att hon egentligen var deprimerad och tyckte att allting var värdelöst. Att hon inte hade lust att göra någonting. Hon sa att om hon blev ensam hemma så kunde hon länsa skafferiet och till och med äta mjöl - vad som helst, bara hon fick äta. Men hon trodde att allting skulle bli bättre nu, när hon fått antidepressiva tabletter och berättat för alla och så. Hon sa att hon förstås var mästare på att dölja allting.

Jag tänkte på när jag själv hade ätstörningar - som inte var i närheten av dessa - och på hur sjukt bara det var. Hur man planerade allting som hade med mat att göra, att man bara tänkte på mat. Jag är glad att jag tog mig ur det där själv, att det aldrig blev så allvarligt. Men nu när jag saknar aptit och intresse för mat över huvud taget blir jag lite orolig, särskilt efter att ha hört detta, för tänk om jag äter så lite att jag verkligen får problem med att börja äta normalt igen. Men det är nog bara tillfälligt. En typisk grej för ätstörningar är ju för övrigt att man just är fixerad vid mat, så jag är nog inte i farozonen längre. Men det spelar ingen roll. Jag hoppas bara att hon blir frisk igen, så snart som möjligt, för det är en så hemsk och onödig sjukdom.

Tillägg: Jag känner för övrigt mer och mer att jag nog skulle kunna tänka mig ett jobb inom vården, om man bara fick vettigt betalt och verkligen hade tid för människan. Tyvärr är ju inte detta fallet, så jag får välja en annan yrkesbana. Det är synd, för jag vet att jag hade varit en väldigt bra vårdgivare.

(Å andra sidan kommer jag förstås vara superbra på mitt framtida jobb som statsminister också!)

Gick det för dig nu?

På nyårsafton var vi tvungna att köra en drinklek, så det fick bli "Jag har aldrig" [=En person säger "jag har aldrig *någon sak*" och alla som har gjort den saken måste dricka]. Allting handlade givetvis om sex. Jag blev lite nyfiken på en grej, så jag sa: "Jag har aldrig fejkat orgasm mer än två gånger" (tänkte att om man gjort det mer än två gånger (vilket är det antal gånger jag själv gjort det, men det var längesen nu) så är det typ mer satt i system eller nåt). Och alla andra (fem stycken) drack! Eller okej, det behövs inget utropstecken, för jag blev väl inte såå förvånad. Fast jag blev lite förvånad att jag var den enda som inte gjort det många gånger. Jag tyckte först att det är väl dumt, för då tror ju killarna att de är bra fast de inte är det. Men då fick jag - förstås - förklarat för mig att det inte behövde vara oskickliga killar, utan att man kanske bara är trött eller helt enkelt känner att det inte kommer gå och då fejkar man för att det är lättaste sättet att bli färdig och/alternativt för att inte killen ska bli ledsen för att han inte får det att gå för en. Okej okej, det kan jag kanske förstå om jag anstränger mig. Men hilfe, jag måste vara onormal. Jag kan för fan inte fejka. Om jag gjorde det skulle jag känna mig typ hur rutten som helst. För det första skulle jag fundera på om jag var trovärdig och för det andra skulle det inte kännas bra att låta en dålig kille tro att han var bra (om det vore fallet) och för det tredje skulle det kännas helt ruttet att fejka om det var en bra kille och jag själv bara inte var i form eller nåt (han skulle ju ändå veta från andra gånger att han var bra liksom). Hm. Jag sa: "Men kan ni inte bara säga att ni är för trötta eller att ni känner att det inte kommer gå den gången eller nåt då?", men det gick inte hem. En sa: "Men det blir jobbigt att komma på nåt att säga varje gång" (fast då tror jag att hon pratade om någon viss pojkvän som inte var så talangfull). En annan sa: "Igår gick det för mig sex gånger". Då blev jag imponerad.

Bokrecension

Marian Keyes - Sushi för nybörjare

Jaja, visst, det är bra tidsfördriv och någorlunda underhållning om man inte har något bättre för sig. Det ska jag inte förneka. Den var väldigt lätt att börja läsa och att fortsätta läsa och att läsa ut. Det hände ju saker och det är klart att man ville veta fortsättningen, i alla fall lagom gärna. Men suck. Det märks ju att det är en "jag skriver böcker för att tjäna pengar, inte för att jag har något att säga eller har ett otroligt bra och intressant språk"-författare som skrivit den.

Alla personer i boken är jättetråkiga stereotyper som överförtydligas för att man ska fatta hur de är direkt. Och storyn är väl okej och ska väl antagligen tilltala typ vem som helst (av det kvinnliga könet) för att det liknar en verklighet som skulle kunna vara vem som helsts. Kärlek och olycklig kärlek och otrohet. Men eftersom alla är så stereotypa och handlingen så otroligt oorginell så blir det ju inte särskilt intressant och personligen kan jag inte påstå att jag kan identifiera mig ett dugg med karaktärerna. Och så är det lite kloka resonemang och analyser av situationerna och personerna så att man antagligen ska få aha-upplevelser, typ "ja, det är ju precis sådär det var för oss också!" och "det var precis sådär det blev", men det är ju så allmänt att det ändå blir helt ointressant. Och så är det väl meningen att boken ska vara lustig också, men humorn är av typen "jag är en osjälvsäker tjej som är slav under skönhetsindustrin och tror att en man är allt jag behöver i mitt liv". Typ: "Vad var det för mening med att ha en smal och utmärglad kropp om man inte fick visa upp den för nån?". Hahaha! Det är verkligen lustigt. Suck. Störde mig typ på tråkiga skämt och formuleringar i varenda kapitel. Ojojoj, det märks verkligen hur mycket jag älskade boken. Som sagt, den var okej att läsa (förutom att jag störde mig så ofta), men efteråt hade den gett absolut ingenting. Precis som jag väntat mig. Och nu har jag bevis. Hurra!

this is the year... this is the year...

Okej, gott nytt år!

Vi var hemma hos en kompis kompis, eller en bekant kanske jag ska säga, och hade nyårsmiddag. Vi lagade trerätters och det var hur gott som helst. Vi försökte också bli fulla, men det gick inte otroligt bra. Eller så var det precis vad det gjorde, eftersom vi inte började må illa eller fick minnesluckor eller så. Vi kom på att vi kanske faktiskt var helt lagom fulla, och att det är så ovanligt att vi trodde att vi fortfarande var ganska nyktra. Sedan gick vi på krogen och det var bara en massa losers ute och musiken var kass nästan hela tiden, men vi hade kul ändå. Träffade en gammal klasskompis som efter högstadiet knappt verkat vilja visa att vi känner varandra, har jag tyckt (men han kanske bara var blyg?), och som jag inte sett mycket de senaste åren. Blev ganska förvånad när han verkade superglad att se mig.

-Tjena! Det var längesen!
-Heeej! Hur är det?
-Det är bra. ... Jag har tänkt på dig.
-Jaha, vad har du tänkt då?
- ... Du har alltid varit snäll mot mig.
*oj*

Jag blev förvånad. Jag har aldrig tänkt på att jag varit särskilt snäll mot honom, men å andra sidan kan jag bara komma på ett fåtal människor som jag inte varit snäll mot. Och det gjorde mig förvånad och väldigt glad att han sa det där, för jag förstod att han faktiskt måste ha sänt mig en tanke, trots att vi inte pratat på år och dar. Och det är inte det att han varit något mobboffer heller, så att jag liksom varit snäll mot honom av välgörenhetsskäl eller så. Oj, ja, jag blev verkligen förvånad. Jag delgav honom mina nyårslöften också.

1. Göra mer kul saker på fritiden.
2. Ha sex med bra karlar (med betoning på bra, inte på ha sex).

Han tyckte att de var bra. Sedan porrdansade han med vissa flickor men även med sin killkompis, vilket gjorde mig ganska förvånad (igen). Jag funderade på om han kanske är bög, för annars är ju inte det där en så vanlig syn hemma i stan. Å andra sidan kanske han bara var full och hade normala (eller kanske snarare onormala, men bra) kompisar, som klarar av sånt där utan att få bögnojeattacker. Men en eller två personer i varje klass är det ju... så man vet aldrig. Jaja, nu blir det filmtime.