Vad fan har jag för fel?!

Har jag börjat undra. Jag menar, grattis mig! jag får, helt gratis, läsa på det enda programmet på universitetet som verkligen kändes rätt för mig och ämnena är skitintressanta och såna som jag alltid (under senare år åtminstone) velat läsa. För tillfället handlar det om jämställdhet i relation till välfärdsstaten och hur intressant skulle jag inte tyckt att det var när jag satt med mina jävla elkurser på gymnasiet som jag mer eller mindre hatade men ändå vistades på i tre hemska ångestår? Just det, om vi hade haft kursen på gymnasiet hade jag slukat böckerna och fått högsta betyg och sagt "Åh, åh, gud vad roligt det var! Vi borde läsa mer sånt!?". Men nu, nejdå.

Jag antar att det faktum att jag vantrivdes så ofantligt på gymnasiet på grund av (bland annat) de jobbiga ämnen som vi var tvungna att läsa gjorde att jag plötsligt befann mig i något slags lyckorus när jag äntligen fick börja på universitetet och plötsligt läsa om precis det jag ville. Och så gick det skitbra också. Jag läste på och fick bra betyg i varenda kurs första året. Det började dock mattas av lite i slutet av vårterminen. Inför varenda tenta tänkte jag, "shit, hur ska det här gå", men allt eftersom blev ju mönstret tydligare och jag insåg att om jag bara läste på så fixade det sig visst. Uppenbarligen tog jag in det jag läste och nästan allting gjorde mig intresserad och motiverad. När folk sa typ "statlig och kommunal förvaltning [en kurs vi läste], jaha, ja, det låter ju inte så kul" sa jag "JO, det är jätteintressant!!" och så vidare.

Så började då det andra, nuvarande, läsåret och sakta men säkert har jag drabbats av ett av de syndrom som verkar vara oundvikligt för de flesta studenter. Nämligen att jag glömmer bort att det är intressanta saker jag läser och istället bara läser för sakens skull. För att jag måste för att klara tentan. Vilket ju också avspeglar sig i det här läsårets g-betyg i alla kurser. I och för sig ljuger jag lite när jag säger att jag glömmer bort att det är intressant, för en del grejer har ju fortfarande engagerat mig och jag har tyckt att det är kul att läsa om dem, men det är ändå inte på samma sätt. Jag är ju van nu. Att läsa såna här kurser har blivit vardag. Jag vet att jag måste läsa ett visst antal sidor per dag för att hinna med litteraturen och som en klasskompis sa så är det nog till viss del stressen som tar bort nöjet. Det blir inte så spontant och roligt när man vet att man måste läsa det där antalet sidor om dagen för att hinna med, istället för att läsa den intressanta boken i sin egen takt. (Apropå det så är det ju ett typiskt fenomen att man går in i bokhandeln för att köpa sin kurslitteratur och istället vill köpa tio andra böcker, som hör till någon annan kurs eller utbildning, för att de verkar så intressanta. Visstvisst, men det gör ju de egna böckerna också, bara det att man glömmer bort det eftersom man måste köpa och läsa dem.)

Hur som helst så känns det väldigt skönt att jag ska ta studieuppehåll nu, för motivationen, och till viss del orken, är på upphällningen. Det som behövs är antagligen att jag jobbar och efter ett tag tröttnar på att jobba men fortsätter ändå och till slut hatar att jobba för att det är så otroligt tråkigt (jag har ju inte alltför höga förhoppningar på att få ett superintressant jobb i London, utan tar snarare för givet att det blir något servicerelaterat, vilket ju är något av det värsta man kan jobba med). För när jag till slut vantrivs så otroligt med jobbet så kan det ju, återigen, inte kännas som något annat än att komma till himmelriket när jag fortsätter med utbildningen. Vantrivseln får dock gärna vänta ett tag, för jag vill ju gärna tycka att det först är himmelriket att komma utomlands och jobba istället för att plugga. Men efter ett tag kan tristessen och frustrationen få smyga sig på. Det tycker jag verkar vara en bra plan.