Shame on me!

Nu var det nästan tio dagar sedan jag skrev. Jag måste skärpa mig! Den här bloggen var ju till för att jag skulle skriva ofta, så att jag inte tappar hela min språkliga förmåga och ytterligare spär på de dyslektiska tendenser som jag till min fasa uppmärksammat hos mig själv på sistone. Jaja.

Förhållandesaker
Jag har en kompis som är tillsammans med en kille som uppenbarligen är en idiot. Hon berättar alltid dåliga saker om honom, som att han är jättesvartsjuk och tycker att hon bara får ha vänner av manligt kön om de är homosexuella, att han får henne att må dåligt, att han antyder att hon är dum i huvudet. De flesta av hennes kompisar tycker att hon ska göra slut med honom, vilket hon också gjort kanske tre gånger redan. Hon har dessutom sagt under uppehållen i deras förhållande att hon mår mycket bättre när hon inte är med honom. Ändå har hon blivit tillsammans med honom igen. Till att börja med kan jag inte förstå det här med att göra slut flera gånger. Visst, man kan göra slut och ändra sig och sedan göra slut igen om det inte funkar och eventuellt - beroende på av vilken anledning man gjorde slut - kanske bli tillsammans en gång till. Men när man gjort slut flera gånger, bland annat på grund av att personen man är tillsammans med får en att må dåligt, så tycker jag att man borde inse att något i förhållandet faktiskt är fel. Så fel att man borde ge upp tanken på ett förhållande med den här personen.

Det lustiga är att kompisen flera gånger har sagt, eller snarare frågat, - apropå saker han sagt och apropå hur dåligt han får henne att må ibland - "var går gränsen egentligen?". Men det verkar ju helt dödfött att svara, för jag har redan sagt flera gånger att gränsen är nådd för längesedan. Vilket flera andra av hennes kompisar också konstaterat. Ändå lyckas hon inte göra slut med honom, för som hon säger: "Om jag inte är tillsammans med honom - vad är jag då?". Svar: Fri och utan en idiot! Hur kan man inte förstå att det är bättre att vara singel och må bra än att vara tillsammans med en människa som är dum i huvudet och får en att må dåligt?! Hon verkar ju förstå själv också att det inte är bra egentligen. Jag frågade henne rätt ut, "varför är du tillsammans med en idiot!?" och hon sa inte emot mig. Dessutom är det självklart att man måste vara singel om man ska kunna träffa den rätte, vilket jag är säker på att hon inte tycker att hennes pojkvän är. Antagligen är hon rädd för att det inte finns någon rätte och att detta då är det hon får nöja sig med. Men snälla, lite självrespekt tack! Det måste det vara jobbigt att sakna. Saken är ju att bristen på självrespekt gör att andra inte heller får respekt för en. För övrigt verkar hon inte ha så stor respekt för sin pojkvän heller, så jag förstår inte vad som är poängen över huvud taget. Usch, det känns bara alltför sorgligt. Särskilt när jag tänker på att det är massor av människor som har det såhär.

Och apropå att bryta upp och gå vidare så ska jag citera Mian Lodalen igen.

Har du skilt dig? Grattis!
"'Har de flyttat isär. Neej, fy, vad tråkigt', säger en som inte alls bryr sig utan bara får panik över att hon själv skulle hamna i en sjunkande båt. Skilsmässor är inte alls 'tråkiga' eller förskräckliga. Bortsett från att det är skitjobbigt för dem som just befinner sig i det uppslitande tillstånd en skilsmässa innebär så är det faktiskt sunt och bra att man delar på sig när man slutat: ha respekt för varandra, tala, knulla, ha något gemensamt utöver tv:n. De exemplen är illa nog. Men det finns bra mycket värre orsaker till att folk säger tack och adjö till varandra. Och när det är riktigt illa kan man verkligen inte göra något annat än att gratulera uppbrottet. När jag sitter med mina väninnor, eller för all del en och annan bög som i och för sig tycks ha en mer relaxad inställning till separationer, är det ytterst få gånger jag tycker att det är ledsamt att de ska bryta upp.
'Folk skiljer sig för lätt', hör man ofta kristna eller andra bakåtsträvare häva ur sig. Varför ska man hänga sig fast som en desperat igel vid någon om kärleken inte längre är närvarande eller om man lämnat den gemensamma väg som man från början var överens om att följa? Nej, folk som bryter tvåsamheten visar på eget tänkande, styrka och vilja att gå vidare i livet. Och vad är det egentligen som är så ärofyllt med att leva ihop tills döden skiljer en åt? Om det nu finns någon mening alls så kanske den just är att ingå gemenskap ett tag för att sedan gå vidare i livet."

Hm, det får nog räcka för nu.