Shame on me!

Nu var det nästan tio dagar sedan jag skrev. Jag måste skärpa mig! Den här bloggen var ju till för att jag skulle skriva ofta, så att jag inte tappar hela min språkliga förmåga och ytterligare spär på de dyslektiska tendenser som jag till min fasa uppmärksammat hos mig själv på sistone. Jaja.

Förhållandesaker
Jag har en kompis som är tillsammans med en kille som uppenbarligen är en idiot. Hon berättar alltid dåliga saker om honom, som att han är jättesvartsjuk och tycker att hon bara får ha vänner av manligt kön om de är homosexuella, att han får henne att må dåligt, att han antyder att hon är dum i huvudet. De flesta av hennes kompisar tycker att hon ska göra slut med honom, vilket hon också gjort kanske tre gånger redan. Hon har dessutom sagt under uppehållen i deras förhållande att hon mår mycket bättre när hon inte är med honom. Ändå har hon blivit tillsammans med honom igen. Till att börja med kan jag inte förstå det här med att göra slut flera gånger. Visst, man kan göra slut och ändra sig och sedan göra slut igen om det inte funkar och eventuellt - beroende på av vilken anledning man gjorde slut - kanske bli tillsammans en gång till. Men när man gjort slut flera gånger, bland annat på grund av att personen man är tillsammans med får en att må dåligt, så tycker jag att man borde inse att något i förhållandet faktiskt är fel. Så fel att man borde ge upp tanken på ett förhållande med den här personen.

Det lustiga är att kompisen flera gånger har sagt, eller snarare frågat, - apropå saker han sagt och apropå hur dåligt han får henne att må ibland - "var går gränsen egentligen?". Men det verkar ju helt dödfött att svara, för jag har redan sagt flera gånger att gränsen är nådd för längesedan. Vilket flera andra av hennes kompisar också konstaterat. Ändå lyckas hon inte göra slut med honom, för som hon säger: "Om jag inte är tillsammans med honom - vad är jag då?". Svar: Fri och utan en idiot! Hur kan man inte förstå att det är bättre att vara singel och må bra än att vara tillsammans med en människa som är dum i huvudet och får en att må dåligt?! Hon verkar ju förstå själv också att det inte är bra egentligen. Jag frågade henne rätt ut, "varför är du tillsammans med en idiot!?" och hon sa inte emot mig. Dessutom är det självklart att man måste vara singel om man ska kunna träffa den rätte, vilket jag är säker på att hon inte tycker att hennes pojkvän är. Antagligen är hon rädd för att det inte finns någon rätte och att detta då är det hon får nöja sig med. Men snälla, lite självrespekt tack! Det måste det vara jobbigt att sakna. Saken är ju att bristen på självrespekt gör att andra inte heller får respekt för en. För övrigt verkar hon inte ha så stor respekt för sin pojkvän heller, så jag förstår inte vad som är poängen över huvud taget. Usch, det känns bara alltför sorgligt. Särskilt när jag tänker på att det är massor av människor som har det såhär.

Och apropå att bryta upp och gå vidare så ska jag citera Mian Lodalen igen.

Har du skilt dig? Grattis!
"'Har de flyttat isär. Neej, fy, vad tråkigt', säger en som inte alls bryr sig utan bara får panik över att hon själv skulle hamna i en sjunkande båt. Skilsmässor är inte alls 'tråkiga' eller förskräckliga. Bortsett från att det är skitjobbigt för dem som just befinner sig i det uppslitande tillstånd en skilsmässa innebär så är det faktiskt sunt och bra att man delar på sig när man slutat: ha respekt för varandra, tala, knulla, ha något gemensamt utöver tv:n. De exemplen är illa nog. Men det finns bra mycket värre orsaker till att folk säger tack och adjö till varandra. Och när det är riktigt illa kan man verkligen inte göra något annat än att gratulera uppbrottet. När jag sitter med mina väninnor, eller för all del en och annan bög som i och för sig tycks ha en mer relaxad inställning till separationer, är det ytterst få gånger jag tycker att det är ledsamt att de ska bryta upp.
'Folk skiljer sig för lätt', hör man ofta kristna eller andra bakåtsträvare häva ur sig. Varför ska man hänga sig fast som en desperat igel vid någon om kärleken inte längre är närvarande eller om man lämnat den gemensamma väg som man från början var överens om att följa? Nej, folk som bryter tvåsamheten visar på eget tänkande, styrka och vilja att gå vidare i livet. Och vad är det egentligen som är så ärofyllt med att leva ihop tills döden skiljer en åt? Om det nu finns någon mening alls så kanske den just är att ingå gemenskap ett tag för att sedan gå vidare i livet."

Hm, det får nog räcka för nu.

Vad fan har jag för fel?!

Har jag börjat undra. Jag menar, grattis mig! jag får, helt gratis, läsa på det enda programmet på universitetet som verkligen kändes rätt för mig och ämnena är skitintressanta och såna som jag alltid (under senare år åtminstone) velat läsa. För tillfället handlar det om jämställdhet i relation till välfärdsstaten och hur intressant skulle jag inte tyckt att det var när jag satt med mina jävla elkurser på gymnasiet som jag mer eller mindre hatade men ändå vistades på i tre hemska ångestår? Just det, om vi hade haft kursen på gymnasiet hade jag slukat böckerna och fått högsta betyg och sagt "Åh, åh, gud vad roligt det var! Vi borde läsa mer sånt!?". Men nu, nejdå.

Jag antar att det faktum att jag vantrivdes så ofantligt på gymnasiet på grund av (bland annat) de jobbiga ämnen som vi var tvungna att läsa gjorde att jag plötsligt befann mig i något slags lyckorus när jag äntligen fick börja på universitetet och plötsligt läsa om precis det jag ville. Och så gick det skitbra också. Jag läste på och fick bra betyg i varenda kurs första året. Det började dock mattas av lite i slutet av vårterminen. Inför varenda tenta tänkte jag, "shit, hur ska det här gå", men allt eftersom blev ju mönstret tydligare och jag insåg att om jag bara läste på så fixade det sig visst. Uppenbarligen tog jag in det jag läste och nästan allting gjorde mig intresserad och motiverad. När folk sa typ "statlig och kommunal förvaltning [en kurs vi läste], jaha, ja, det låter ju inte så kul" sa jag "JO, det är jätteintressant!!" och så vidare.

Så började då det andra, nuvarande, läsåret och sakta men säkert har jag drabbats av ett av de syndrom som verkar vara oundvikligt för de flesta studenter. Nämligen att jag glömmer bort att det är intressanta saker jag läser och istället bara läser för sakens skull. För att jag måste för att klara tentan. Vilket ju också avspeglar sig i det här läsårets g-betyg i alla kurser. I och för sig ljuger jag lite när jag säger att jag glömmer bort att det är intressant, för en del grejer har ju fortfarande engagerat mig och jag har tyckt att det är kul att läsa om dem, men det är ändå inte på samma sätt. Jag är ju van nu. Att läsa såna här kurser har blivit vardag. Jag vet att jag måste läsa ett visst antal sidor per dag för att hinna med litteraturen och som en klasskompis sa så är det nog till viss del stressen som tar bort nöjet. Det blir inte så spontant och roligt när man vet att man måste läsa det där antalet sidor om dagen för att hinna med, istället för att läsa den intressanta boken i sin egen takt. (Apropå det så är det ju ett typiskt fenomen att man går in i bokhandeln för att köpa sin kurslitteratur och istället vill köpa tio andra böcker, som hör till någon annan kurs eller utbildning, för att de verkar så intressanta. Visstvisst, men det gör ju de egna böckerna också, bara det att man glömmer bort det eftersom man måste köpa och läsa dem.)

Hur som helst så känns det väldigt skönt att jag ska ta studieuppehåll nu, för motivationen, och till viss del orken, är på upphällningen. Det som behövs är antagligen att jag jobbar och efter ett tag tröttnar på att jobba men fortsätter ändå och till slut hatar att jobba för att det är så otroligt tråkigt (jag har ju inte alltför höga förhoppningar på att få ett superintressant jobb i London, utan tar snarare för givet att det blir något servicerelaterat, vilket ju är något av det värsta man kan jobba med). För när jag till slut vantrivs så otroligt med jobbet så kan det ju, återigen, inte kännas som något annat än att komma till himmelriket när jag fortsätter med utbildningen. Vantrivseln får dock gärna vänta ett tag, för jag vill ju gärna tycka att det först är himmelriket att komma utomlands och jobba istället för att plugga. Men efter ett tag kan tristessen och frustrationen få smyga sig på. Det tycker jag verkar vara en bra plan.

London igen

Nu har jag varit i London igen och återigen tänkt på en grej som jag inte orkade skriva om förra gången. Nämligen att det är helt sjukt hur folk, läs "män", där beter sig. Alltså, förra gången jag var där så skulle jag och min polare gå ut en kväll och herregud, varenda person av manligt kön i Londons centrala delar var ju tvungen att antingen glo (främst på min kompis ben, hon hade kjol och stövlar på sig) eller kommma fram och säga saker. Suck. Vi fick liksom inte vara ifred och snacka en enda minut, för vi var hela tiden tvungna att antingen prata med eller försöka avvisa alla som närmade sig. Kul.

Den här gången fick jag ju serverat några nya stories för mig. Till exempel detta: En av kompisarna som är i London jobbar på Subways och där fanns en kille som tydligen var intresserad av den andra kompisen (som jag var ute med förra gången). Intresset var dock inte ömsesidigt och för att få killen att fatta att det inte var någon idé tog min kompis med sig en ytterligare kompis, av hankön, till Subways en dag och där började de grovhångla så att den intresserade killen skulle se. Efteråt meddelade han Subway-kompisen att han "hatar din kompis" (dvs hon som han var intresserad av och som hånglade framför ögonen på honom) för "hon var ju så himla trevlig och skrattade och log när vi pratade med varandra förut" och varför gjorde hon det om hon nu inte var intresserad!? Som min kompis själv kommenterade detta: "DET ÄR FÖR FAN MIN PERSONLIGHET!!". Men tydligen får man inte vara trevlig om man inte är intresserad, då detta kan missuppfattas rejält. Frågan är vad man ska göra istället - gå runt och se sur ut och knappt svara på tilltal? Eh, ja, det känns ju som ett givande sätt att bete sig. Andra stories handlade om vissa idioter på Subways som inte kunde gå och torka borden om det råkade sitta en snygg tjej som de blev intresserade av där, utan istället beordrade min Subway-kompis att göra det. När hon vägrade, eftersom ju idioten ändå måste göra någonting mer än att bara stå och glo, var hon "uppkäftig". En annan sak var ju också att vissa jobb ville inte någon (kanske samma) idiot göra för att det var "kvinnogöra". Frågan är hur man står ut på en sådan arbetsplats, vad man säger när man blir helt överrumplad av sådana kommentarer, vad idioterna ifråga tänkt sig att de egentligen ska göra på jobbet (enbart spana på tjejer och befalla över andra?) och sist men inte minst hur kompisen hämnades på dem nu när hon skulle sluta (utöver att berätta för högsta chefen, som tyckte att hon var bra, vilka idioter de är). Hur som helst, det är faktiskt lite jobbigt att höra (och märka) allting om hur massa folk av manligt kön i det där landet beter sig, för när det gäller vissa saker inser man att vi i Sverige (generellt sett) är ljusår före och ändå tänker jag mig England som ett hyfsat civiliserat land och London som en hyfsat civiliserad stad. Jag kan ju bara hoppas att jag hamnar på ett bättre jobb när jag flyttar dit.

Nu ska jag supa!
(Haha, jag försökte lära en spanjor den meningen när vi var ute, fast han sa "nu ska vi busa!" och när han sedan fick förklarat för sig att "bussa" kan vara både "pussa" och "busa" och sedan skulle säga dessa ord så kunde han verkligen inte få dem att låta olika. Det är lustigt hur svåra vissa språkgrejer kan vara. Dock insåg han, kvicktänkt, att alla dessa ord kunde forma en jättebra mening, nämligen "Nu ska vi supa, pussa och busa". Jag fick också lära mig en ny spansk svordom: Ve te a tomar por el culo!, tror jag. Gå och ta dig i röven, typ.)

Underhållning!

Hahaha! Jag har liksom ingenting att göra eftersom jag bara sitter och väntar på att åka till flygplatsen, så jag råkade fastna vid något tv-shop-program (fast det här heter "tvist"). Det är ju helt otroligt hur mycket bra grejer man kan köpa! Framför allt Thunderstick, som är någon slags handmixergrej som verkar klara av att göra allt som man annars brukar ha flera olika köksredskap till. Det är ju helt fantastiskt! Hahaha! Det verkar också populärt i de här filmerna att, när det är svenska röster som pratar om hur man beställer och så, hänvisa till vilken otrolig succé produkterna har gjort i USA. Som att det skulle vara någon garanti eller bekräftelse på att de är bra. Beställde man en Thunderstick fick man också andra tillbehör (vilket ju var konstigt eftersom Thunderstick skulle klara allt) och det ingick i det superlåga priset för Thundersticken, 499 kronor. Hahaha! Ja, något mer vill man väl ha för femhundra än en ful batteridriven plastpinne med tre "visptillbehör". Och så filmade de på publiken och då fick man se ett par som entusiastiskt satt och pratade och såg helt lyriska ut. Hahaha, de måste vara anställda! En viktig poäng med Thunderstick var att den kunde vispa skummjölk till grädde, så att man kunde få nästan kalorifria efterrätter. Som man kunde söta med något sockersubstitut. Till skillnad från om man går på café där de "ofta har grädde och glass i desserterna"! Eeehh... För mig som inte lever mitt i den amerikanska kulturen med dess socker- och fettskräck (eller nja, på vissa håll då) känns det ju på något konstigt sätt som att det där med desserter med glass och grädde är väldigt tilltalande. Och inte vill jag ha låtsassocker på min mat. Nej, man får väl ändå ta och börja i rätt ände. Men ojojoj, vad det här var underhållande! "Nu ska du få smaka på drinken", "Åh, vad gott, och så nyttigt!". Hahaha, alla är så trovärdiga! Och ojojoj, nu måste jag nog gå och titta på alla otroliga finesser med träningsredskapet Abtronic. Det verkar vara något alldeles extra!

Heja Gudrun!

Idag var jag och lyssnade på Gudrun Schyman som pratade om jämställdhet på arbetsmarknaden. Även om jag, till skillnad från alla som borde varit där istället för mig, visste det mesta redan så sa hon mycket bra saker. Som till exempel att det som gör att kvinnor och män har olika löner är arbetsgivares (kanske omedvetna) föreställningar om de olika könen och att föräldraskapet - vem som tar ut föräldraledigheten och så vidare - inte går att separera från frågan om lönediskriminering. Det går inte att säga att föräldraskapet är något privat som politiker inte ska lägga sig i, eftersom det är det som i grunden är anledningen till löneskillnaderna (eftersom det skapar de här föreställningarna hos arbetsgivarna; att män är mer lönsamma och så vidare). Varför alla borde dela på föräldraledigheten, säger jag, oavsett om det är lagstiftat eller inte. Jag menar, visst kan det vara trevligt för mamman att vara hemma med sitt barn, men man måste ju tänka på resten av sitt liv också (förutsättningarna på arbetsmarknaden, framtida pension etc.) och dessutom, varför skulle det inte vara lika trevligt och viktigt för pappan att vara hemma och se en helt ny människa, som han själv varit med och skapat, växa upp?

En annan viktig poäng som Schyman förde fram var det här med våldtäktsmål och att det, sjukt nog, finns större skydd för egendom än för kvinnors rätt över sina egna kroppar. Som hon sa: "Vem måste bevisa att den gjort betydande motstånd för att någon ska bli fälld för att ha stulit personens bil?". Ungefär. Rätt bra sammanfattning av rådande förhållanden tycker jag.

Som vanligt utgjordes åhörarskaran främst av kvinnor. Det gör mig lite trött att det alltid är så. Men det är väl vi som har störst intresse av att saker förändras, rent ekonomiskt vill säga. Saken är ju bara den att jag är övertygad om att fördelarna totalt sett skulle bli större för alla om samhället blev helt jämställt. För som Schyman svarade, på frågan om vad männen kan vinna på att dela med sig: Kärlek! Att ju mer ojämlikheter och stereotypa roller suddas ut, desto större chans har vi att möta varandra som människor. Jag tycker att det är så självklart! Ibland hör man folk säga, företrädesvis på skitprogram på tv, att "med henne kan jag prata som jag inte kan prata med andra tjejer" och det är klart att det beror på just det faktum att alla formas till att passa in i bestämda könsroller, som är helt olika, att man blir så olika att man inte förstår varandra. Men det måste kunna bli bättre! Tyvärr tappar man ju lite av hoppet när undersökningar visar saker som att om kvinnors och mäns löner, för samma arbete, fortsätter att närma sig varandra i samma takt som nu så kommer vi ha lika lön om en sådär hundrafemtio år. Och detta förutsatt att intensiteten i kampen för att minska löneklyftorna förblir oförändrad. Hurra för världens mest jämställda land. Men heja Gudrun!

Tillägg: Allt hon sa gjorde mig frustrerad och arg, vilket kändes bra. Jag måste tydligen bli påmind ofta för att orka hålla uppe ilskan och viljan att göra något åt sjuka saker här i världen. Som jag nog sagt förut: Det är alltid bra att få vatten på sin kvarn.

Mmmmm, piller...

Man kan ju bli galen för mindre. Alltså det här med preventivmedel, det finns ju för fan inget som är bra. Kondom - dyrt och opraktiskt och inte så kul jämt. Spiral - nej, för jag har inte fött barn och det ökar infektionsrisken och verkar för övrigt inte helt enkelt eller trevligt för den delen. P-dator verkar ju bara alltför omständligt och pessar, eh, jag vet inte... Kvar blir typ p-stav och piller, men de har samma bieffekter så det första kan man ju utesluta, och inget piller verkar ju vara bra. Antingen får man oregelbunden mens eller finnar eller så blir man deppig eller så tappar man hår, eller ännu bättre, en kombination av dessa effekter! Vad fan ska man göra!? Ska man ta pillren man blir deppig - men inte får finnar - av på sommaren, då man ändå är förhållandevis glad på grund av klimatet, och slippa gå ful på badstranden och sen när det blir höst och man gömmer sig bakom mer kläder får man byta till acnepillren så att man inte blir helt psykiskt instabil och tar livet av sig eller nåt. Verkar ju lagom smidigt, särskilt att be barnmorskan byta recept stup i kvarten och förklara sina anledningar. Tydligen har försöken med manliga p-piller visat att män får mindre biverkningar och att de flesta som testat dessutom är positiva till att ta dem. Så var är de? De har ju för fasen "varit på väg" i minst ett decennium. Åh, jag vill ju bara kunna ha sex utan att behöva få en massa biverkningar eller behöva föda tio barn på kuppen. Så om forskningen kunde skyndas på lite. Tack.

Room-service?

Alltså, jag måste bara hetsa upp mig lite över en tv-relaterad grej igen. Jag undrar bara en sak: Vad fan har inredarna i Roomservice för fel!? Jag skulle aldrig våga anlita dem, även om det vore schyst att få massa nya grejer och nygjort hemma (och få vara i tv!!) och så vidare. Vad offren (alltså de som får roomservicen) än säger att de vill ha, hur de än vill ha det, så slutar det för fan jämt med vita minimalistiskt inredda rum med små mosaikdetaljer. Argh!

Offer 1: "Jag vill ha ett rum där man kan sitta och mysa med sina kompisar. Ett mysigt rum helt enkelt."
Inredare: "Ja, men då målar vi allting vitt och så lägger vi två kuddar på golvet vid soffbordet. Skitmysigt!".
För fan, ett sterilt vitt rum med jättelite möbler och två kuddar är för fan inget mysrum!
Offer 2: "Vi är inte rädda för färger, vi gillar mycket färg, men det ska vara jordfärger, varma färger. Gärna inte vitt, för det har vi haft så mycket."
Inredare: "Okej, nu tror jag att jag förstår vad de är ute efter. Vi målar allting vitt, fast liksom mer gräddvitt, för det är ju jättestor skillnad, och så målar vi en liten vägg svart och en liten vägg knallrosa. Mycket jordfärger var det ja".

Ja, det finns mycket man kan reta upp sig över och jag kollar visserligen inte regelbundet, men nästan varje gång jag tittar så tycker jag så himla synd om dem som de gör om hos för att de gör helt annorlunda mot vad de har sagt. Jag undrar vad som ligger bakom. Antingen är de dumma i huvudet eller så jobbar de bara på uppdrag av någon större makt som vill inpränta vilket inredningsmode som är rätt i våra huvuden för att därmed få sålt mer av sina idéer och produkter. Ett mysterium som jag antagligen aldrig kommer få svar på!!

Jag är inte direkt bakis i alla fall

Nu har jag egentligen inte mycket att skriva. Igår var det valborg och vi grillade och kollade på cortegen, och sedan upptäckte vi att man med mitt datasalskort numera kan komma in i skolan när det är låst. Citat: "Fatta vad det här betyder. Det betyder att man kan gå hit och ha efterfest!". Nu kanske vi blev lite väl glada, om man tänker på att massa andra studenter alltid kunnat komma in på sina skolor dygnet runt och säkert inte festar där alltför ofta, för det är ju liksom inte världens trevligaste lokaler och så... men det kändes plötsligt som att man hade mer makt eller nåt (eller kanske som att man var en lite mindre värdelös student). Jaja, när vi hade suttit där och druckit upp den sista ölen och haft djupa diskussioner om utilitarism och huruvida olika sorters lycka har olika värde och sånt så gick vi till Harrys (eftersom det var så lång kö plus att jag var lite liten för att vi skulle orka och kunna komma in på andra ställen). Vi drack och dansade till tretiden när de stängde och vi åkte hem. Det var roligt. Det var förresten också roligt i torsdags när vi lämnade in våra hemtentor och gick ut och drack öl i nio timmar.

Hur som helst, imorse när jag vaknade, eller ja, vid tolvtiden när jag vaknade, så var jag nog lite alkohollabil för jag började typ tjura över minsta smågrejerna. Först var det naturfilm om (jord)ekorrar på Animal planet och det handlade om en ekorrmamma och hennes ursöta ungar (som bara höll till i hålan nere i jorden), men det var liksom världens skräckfilm för de blev hotade och attackerade av en massa andra djur hela tiden. Som en gång, när det hade kommit ner någon vidrig stor orm i hålan och en av de hjälplösa ungarna (som inte kunde se så bra vad jag förstod) kröp iväg ditåt för att den kände ormens lukt och så bara högg ormen rakt mot den! Det var skitläskigt! Okej, då grät jag visserligen inte, men jag kanske överreagerade lite, vilket iofs kan ha mer att göra med att det handlade om djur. I alla fall, sen så kollade jag på något Hultsfredprogram på tv och så intervjuade de Timbuktu och så pratade han om att han inte vill göra något bara för att nån säger att han borde det (typ tråkjobba istället för att göra musik) och att tiden som man spenderar på ett tråkigt jobb för att få hundra kronor faktiskt är tid som man aldrig kommer att få tillbaka och så kläckte han det självklara, men nästan aldrig hörda, citatet att "Tid är inte pengar. Tid är tid." och då började jag tjura. Och sen när jag lyssnade på nyheterna så började jag också tjura. Jaja, det kan vara ganska skönt att bara gråta lite ibland. Hellre för något löjligt än för att det faktiskt hänt något hemskt ju. Och så borde jag väl tjura när de pratar om att det är en historisk dag idag... hm, jag hinner nog höra fler nyhetsinslag.