Framtidsplanen - utvärdering

Ett år har gått nu, dags för utvärdering igen då.

Aldrig vara otrogen igen.
Om jag är det; vara totalt ärlig. - Nixpix, har inte varit otrogen.

Umgås mycket med folk som jag känner. - Nja, kanske inte så mycket i höst, men ganska okej ändå.

Satsa ordentligt på studierna. - Nja, det gick väl hyfsat, men jag ska nog komma vidare.

Göra mer kul saker på fritiden. - Ja, definitivt, men mer kul och mindre seriöst på fritiden borde det bli nästa år.

Vara mer öppen för olika typer av människor. - Jag hoppas det, men det kan alltid bli bättre.

Inte tappa hoppet. - Nixpix, jag har massa hopp!

Summering 2005

Jaha, fyra dagar kvar till nyårsafton så det är väl läge att summera året kanske. Fick lust att göra det nu så jag snor frågeformuläret från förra året. Kan ju säga först att jag tycker att jag hållit förra årets nyårslöften rätt bra, dvs jag har gjort mer kul saker på fritiden och jag har haft sex med bra karlar (iallafall godkänt).

Vilka länder besökte du? Bosnien-Herzegovina, Kroatien, Ungern, Slovakien, Tjeckien, Polen.
Är det något du saknar år 2005 som du vill ha år 2006? Bättre självförtroende (än sista halvan av 2005).
Vilket datum från år 2005 kommer du alltid minnas, och varför? Antagligen 3e november, när vår festival gick av stapeln. Och massa andra dagar (hoppas jag).
Vad var din största framgång 2005? Att jag fixade bra och trevliga "jobb" och andra sysselsättningar åt mig själv (funktionär, konfirmationshandledare, praktikplatsen, festivalmedarrangör..).
Bästa köpet? Praktiska grejer - sovlakan och munkjacka.
Vad spenderade du mest pengar på? Tågluffen. Här hemma blir det kanske kläder, även om jag inte köpte så mycket sånt.
Gjorde någonting dig riktigt glad? Vårens singelliv, Hultsfredsfestivalen.
Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om år 2005? Sexy med Cat5, Konitchiwa bitches - Robyn, Andreas Tilliander-skivan som jag glömt vad den heter nu och en massa andra.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Våren var gladare än året innan och hösten var nog lika som förra året.
Vad önskar du att du gjort mer? Festat järnet (blev sämre under hösten)!
Vad önskar du att du gjort mindre? Nojat över att jag är liten bland alla vuxna.
Blev du kär i år? Ja, ett par gånger...
Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året? Nej. Brukar inte hata folk (och Bush hatade jag redan innan).
Bästa boken du läste i år? "Det kallas kärlek", tror jag. Och "Lasermannen" var jäkligt bra.
Något du önskade dig och fick? Inga stora grejer, men bland annat praktikplatsen som jag har nu.
Något du önskade dig men inte fick? Strumpor i julklapp. Det behövde jag verkligen (men det säger ju något om hur lite jag behövt sakna i år).
Vad gjorde du på din födelsedag 2005? Minns inte riktigt, men jag fick en fin gräddtårta med aprikoshalvor på av mina sambos. Det såg ut lite som en massa knäckta ägg. Och så fick jag ett munpiano (eller var det julklapp?).
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Bättre självförtroende.
Vad fick dig att må bra? Singellivet på våren och vänner och familj året om. Plus alla aktiviteter jag hållt på med på fritiden.
Har du tagit något bra beslut i år? Massor! Att börja gå i terapi bland annat. Och så några mindre seiösa.
Vem saknade du? Olika under olika perioder, men jag saknade inte så förfärligt mycket.
De bästa nya människorna du träffade? Det var nog Humanist-folk i olika sammanhang.
En värdefull läxa/sak du lärt dig i år? Flera. Att det kräver bra planering om man ska orka vara turnéledare. Att man inte orkar göra tusen saker på fritiden hur länge som helst. Om jag känner mig liten och med dåligt självförtroende är det bästa att spela teater. Det är inte så bra att leva på chips om man ska orka resa och se sig omkring i flera veckor.
Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Tågluffade. Praktiserade på en "seriös" arbetsplats. Var lägerledare. Körde minibuss. Satt i häktet.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Nej, tack och lov!
Dog någon som stod dig nära? Nej, tack och lov igen!
Största misstaget? Att gå och ha ångest över en uppsats i en månad istället för att göra någonting mer kreativt.
Har du varit sjuk eller skadat dig? Magsjuk, feber, ont i rygg och axlar, men inget allvarligt.
Hur tillbringade du julen? Hemma med släkt och familj.
Hur många one night stands? Om definitionen är "sex med någon som du inte känt sedan innan och som du inte har sex med mer än en gång" så är det nog inga faktiskt.
Favoritprogram på TV? Har typ inte kollat på tv. På radion är det roll-on.
Största musikaliska upptäckten? Andreas Tilliander gjorde mig nog gladast i alla fall. Och Lesbians on Extasy.
Årets bästa film? Vet inte, men två femmor är Zozo och Corpse bride.
Vilken politisk debatt engagerade dig mest? Ingen speciell. Partiledardebatten i Debatt på tv, den roade och upprörde mig och förvånade mig lite.

Jaha, nu var det slut. De här frågorna är faktiskt lite trista, men jag tog samma som förra året. Kom gärna med förslag på andra, roligare och bättre, frågor!!

Tillägg: Här kommer några fler som jag fick förslag på.
Äckligaste ögonblick: När jag cyklade över en stor larv så att halva kroppen blev mos och den andra halvan sprattlade hysteriskt. Mådde dåligt över denna minnesbild länge!
Största överraskningen: Att det var så lätt att få ragg trots att jag var singel, hahaha. Och att en person var kär i mig (eller nåt sånt).
Läskigaste ögonblick: När jag var på värsta spöktågstationen med en massa skräckfilmsljud runtomkring. Tur att jag inte var ensam, då hade jag nog dött. Det var också ganska läskigt när jag var ute och gick nu vid jul på en mörk skogsväg med en kompis. Vi blev så mörkrädda att vi höll varandra i handen.
Bästa konsert/spelning: Svårt att säga, men den som var roligast att få se var M.I.A. som ju är helt grym. Kul var det också att se Gossip med deras helt fantastiska sångerska.

Fler förslag?

En gris såhär till jul?

Bryr du dig om jämställdhet? Är du av honkön? Då kanske du också bryr dig om att inte vara tillsammans med ett mansgrispucko, för det gör i alla fall jag. Och då är det ju svårt att veta - ibland, andra gånger är det uppenbart - vem som är pucko och vem som är bra. Ett litet tips från coachen är i alla fall som följer. Om du tar upp någon jämställdhetsfråga så kommer de flesta - utom ärkepuckona - att säga "Ja, det är helt sjukt", eller hålla med helt allmänt, typ "Ja, ja, precis". Om de är riktigt slipade säger de "Jag hörde på radion något om att kvinnor tjänar 85 procent av männens löner". Varning varning! Tro inte att de bryr sig bara för att de inte säger emot! De vågar inte stöta sig med dig eller så känner de sig dumma och politiskt inkorrekta om de säger något annat.

De som faktiskt bryr sig kanske håller med dig, eller så säger de emot och kommer med en bättre analys (eller lägger till något till din), och så kan de komma med mer avancerade fakta än att kvinnor tjänar mindre än män och det kan till och med hända att de helt spontant kommer med en liten kommentar eller analys apropå någonting man pratar om helt allmänt eller någonting som står i tidningen eller som de säger på radion eller som bara händer runtomkring. Det är viktigt att komma ihåg när man blir glad för att en mansperson nickar och säger "ja, det är helt sjukt" att det inte behöver betyda att han faktiskt har något intresse för jämställdhet. Mer testning behövs innan det är möjligt att dra några slutsatser.

Julfest...

på min praktikplats. Glögg, julmat, julklappslek (fick choklad), dans, en vinare. Hade det helt okej, blev dragen. Upp en våning, svarade på ett mail, pratade med en arbetskompis. Det hela slutade i en kanske en timmes diskussion, eller snarare utläggning från hans sida där jag gav lite kommentarer ibland, angående kvinnorörelsen och huruvida de jobbar på rätt sätt eller inte. Kvinnorörelsen - som att det finns en enhetlig, där alla passar in. Jag kände mig anklagad, som att allt var en kritik mot mig. Den här personen vet ingenting om mig, vet inte vilken del av kvinnorörelsen jag tillhör, vad jag vill och gör och tycker osv. Sedan frågade han om jag kände mig kritiserad och påhoppad och så vidare och jag sa att det gjorde jag, för jag förstod inte var han ville komma mer än att kritisera mina åsikter och tillvägagångssätt. Han ville inte att jag skulle bli sur på honom. Jag kände mig som vanligt matt, ville bara gråta. Nu kommer han.

Tillägg: Senare sa han att han ville ha ett konkret handlingsprogram. Då sa jag att han kunde "fixa det själv, för i helvete". Det kändes skönt. Och vi är fortfarande vänner (han tyckte att det var ett bra svar).

Will someone please think of the children!

Moder Teresa (5:22 PM) :
...hon var antingen adopterad eller hade en mamma med utländskt ursprung. ursöt var hon, och alla (två) som satt runtomkring och pratade med henne sa saker som poängterade att hon var tjej och jag tänkte att fyfan vad jag skulle bli irriterad om folk sa till min dotter att "men du är väl en liten prinsessa" (hon verkade dock inte ta åt sig eller fatta nånting:)) och "är du en modig tjej du" (underförstått, om en tjej är modig är det värsta special)
Klas-Birger (5:24 PM) :
säger man inte åt småpojkar att de är modiga också? Men jag fattar vad du menar, det händer ju överallt
Moder Teresa (5:24 PM) :
ja, men det var så mycket på så kort tid, jag blev så irriterad, och så tänkte jag att stackars pappan, för han verkade så vettig och tutade knappast i henne att hon var en prinsessa.
Moder Teresa (5:25 PM) :
jo, det gör man nog (med pojkarna)
Klas-Birger (5:25 PM) :
min kusin (en annan än den vanliga) var med på nåt hörn där de klädde pojkbarn i rosa kläder och tvärt om och gick omkring på stan och kollade folks reaktioner och de rosa barnen var alltid vackra och söta medan de blåa var stora och starka o.s.v.
Moder Teresa (5:27 PM) :
men hur små var de? såg man om det var en kille eller en tjej? trodde de att alla i blått var killar?
Klas-Birger (5:27 PM) :
bebisar, och ja, det var tvådelat; dels antog de att barnen var pojkar för att de var blåa och dels var alla blåa starka o.s.v.
Moder Teresa (5:28 PM) :
det är ju skitbra, ska alltid klä mina barn i fel eller neutrala färger. inget rosa! om jag får några...
Klas-Birger (5:29 PM) :
fast du kan väl klä dem i rosa med, total clothing rights som Eddie Izzard brukar säga =)
Moder Teresa (5:29 PM) :
hm, ja, men inget rosa för tjejerna. dvs inte som min mamma, som ville att jag skulle ha rosa klänningar, herregud!!!
Klas-Birger (5:30 PM) :
rosa klänningar är väl fint, du skulle se ut precis som en princessa!
Moder Teresa (5:30 PM) :
fast sen när barnen börjar fatta så kommer de se att alla deras polare får ju minsann ha coola militärbyxor/rosa söta klänningar och då kommer de vilja ha likadant och då blir det värsta mamma-dilemmat (i mitt fall)
Moder Teresa (5:31 PM) :
rosa är en lite läskig färg faktiskt... känns inte riktigt hemma
Klas-Birger (6:10 PM) :
Skulle det funka att inte låta barnen ha coola militärbyxor om de vill det? Poängen är väl att de ska fatta sina beslut själva och inte utefter könsroller o.s.v., men det är väl svårt att vänja dem vid att tänka själva om de blir tvingade till det?
Moder Teresa (6:11 PM) :
jamen barn är helt sjukt könsrollsfixerade i vissa åldrar, vill bara ha de typiska grejerna som andra har. det är svårt att vänja dem vid att tänka själva när de blir hjärntvättade av samhället runt omkring!
Klas-Birger (6:12 PM) :
men de flesta barn brukar ju vilja trotsa föräldrar och göra samma som kompisar så ett tvång att ha rosa kläder om de är pojkar t.ex. tror jag skulle snarare ha motsatt effekt =)
Moder Teresa (6:14 PM) :
jamen jag tänkte inte ge pojkarna rosa... mer neutralt. plus att flickorna är det värsta... inget av alternativen är ju bra - tvinga eller låta dem göra som omgivningen
Klas-Birger (6:14 PM) :
det andra är ju samma sak som "låta dem göra som de vill" även om de vill något på grund av tryck. då vill de ju iaf inte på grund av direkt TVÅNG. men ja, det är ju säkert en svår fråga och få verkar lyckas (eller bry sig)...
Moder Teresa (6:17 PM) :
ja, men om man ska låta alla göra precis som de vill hela tiden så är det ju i förlängningen högerpolitik och jag säger som doktor kosmos - stoppa valfriheten! får de göra precis som de vill hela tiden kommer de också bli bortskämda äckliga ungar som säkert blir blåsta och inte lär sig ifrågasätta saker. föräldrar måste ju säga nej ibland (gäller i alla situationer) och förklara för sina barn varför, det är väl antagligen delvis så barnen själva lär sig tänka. jag menar inte att man ska vara extrem, men man behöver ju inte köpa en rosa klänning förrän ungen ber om det åtminstone
Klas-Birger (6:19 PM) :
bara för att något är mer åt höger behöver ju inte betyda att det är ondskefullt och hemskt på alla sätt. Man kanske kan fråga barnet VARFÖR de vill ha något och typ "vill du ha det för att du tycker det är fint eller för att alla andra tycker det" o.s.v. Tänka själv brukar väl i alla fall sällan komma ur tvång eller begränsade valmöjligheter... Och klart man måste säga nej, jag menar ju bara att när man väl köper kläder (t.ex.) så behöver man ju inte tvinga barnet att klä sig neutralt och inte motsatsen heller. Man kan säga nej om saker är för dyra eller onödiga eller fula eller barnet har varit olydigt o.s.v. Jag tyckte du drog mitt förslag lite väl långt =)
Moder Teresa (6:21 PM) :
jo, ur begränsade valmöjligheter om man förklarar varför och säger "när du får egna pengar så får du köpa det om du vill". då vet barnet varför man tycker att det är dåligt iaf och som sagt, de kan ändå inte få allt eller hur?
Moder Teresa (6:21 PM) :
man kan väl klä dem neutralt tills de har en egen åsikt om kläder - om inte annat för den idiotiska omgivningens skull som tror att man är liten och svag bara för att man har rosa
Moder Teresa (6:22 PM) :
vilket var ditt första förslag?
Klas-Birger (6:22 PM) :
men om någon säger åt dig att "du får inte köpa X för att det är stereotypt" (t.ex. stövlar med klack) tänker du ju inte att du ska tänka själv istället utan att någon annan tänkt åt dig och blr irriterad för du inte får välja. Barn tänker nog inte så annorlunda :)
Klas-Birger (6:23 PM) :
Jag vet inte vad mitt första förslag var; jag improviserar nog till 100% eftersom jag sällan tänkt så här specifikt på saker...
Klas-Birger (6:23 PM) :
men det sista du skrev kan jag hålla med om
Moder Teresa (6:23 PM) :
i efterhand tycker jag till exempel att det var bra att mamma vägrade betala för en frida-prenumeration åt mig eftersom hon inte tyckte att det var en bra tidning, för det är det ju inte. sedan betalade jag själv för den när jag hade råd.
Moder Teresa (6:24 PM) :
men om nån säger till mig nåt smart nu så tänker jag ju på det och gör sen ett övervägande. då har jag iaf tänkt liksom, även om jag gör samma sak sedan. och så kan man säga att "nej, jag vill inte att du ska ha den kjolen. tänk när du ska ut och leka, den kommer bli smutsig direkt/den kommer gå sönder/den är inte varm" eller vad som helst
Klas-Birger (6:24 PM) :
...och då hade du själv övervägt och tänkt om du verkligen ville ha den. I see your point =)
Klas-Birger (6:26 PM) :
grejen är ju att det måste vara något smart också. Om det bara är förbud utan vettig förklaring så ger det ju ingen eftertanke. Lite som jag menade tidigare; man kan ju förklara och diskutera istället för att bara säga nej urskiljningslöst =)
Moder Teresa (6:26 PM) :
tidningen? ja. men det tog ett tag tills jag köpte den eftersom jag inte hade så mycket pengar och eftersom det är en hemsk tidning kanske det var bra att jag inte hade den de där extra månaderna (hann ju få ätstörningar ändå liksom...)
Moder Teresa (6:27 PM) :
jamen, klart man ska förklara varför, jag tycker inte om när föräldrar bara "nej, för att jag säger det", det är ju värdelöst. men det finns alltid nåt bra argument tror jag (sedan kan man ju ha en dold agenda som är till för ens barns bästa :))
Klas-Birger (6:27 PM) :
ja, men då är vi ju nästan helt överens då =)
Klas-Birger (6:27 PM) :
ja, dolda agendor är populärt när de uppdagas...
Moder Teresa (6:29 PM) :
amen vaddå uppdagas, som min mamma som sa att hon ville att jag skulle ha rosa klänningar på mig och så vet jag att jag hade det när jag var liten, alltså i efterhand berättade hon ju det - hon ville ha en prinsessa alltså! - då blev jag ju lite irriterad, och så tänkte jag att tur att jag ändå blev så bra som jag blev, typ. men jag går ju inte och är sur och det tror jag knappast att min framtida dotter heller kommer bli, jag kommer väl inte vara helt rabiat antagligen.
Moder Teresa (6:30 PM) :
mm, ganska överens :) ska vi skaffa barn? du skulle säkert bli en bra pappa ;)
Klas-Birger (6:31 PM) :
ja, vi sätter igång på en gång, höhöhöhö

Önskelista

- Jag vill ha sovkläder. Alltså inte nåt snyggt utan nåt mer gulligt, som med Snobben. Fast inte med Snobben, för jag hatar Snobben.

Könsstympning

Ikväll var jag och såg Mooladeé på Hagabion. Den handlar om könsstympning i Senegal. En kvinna beskyddar fyra flickor som inte vill könsstympas och det blir världens ståhej kring detta i byn. Männen och omskärerskorna är upprörda och det är rätt sjukt, men den var bra hur som helst.

Förra veckan var jag på en föreläsning om könsstympning som var väldigt intressant. Tänkte återge lite av informationen, för det är verkligen något som man borde veta mer om.

Könsstympning förekommer i ett 30-tal länder, främst i norra och centrala Afrika, och det finns runt 130 miljoner könsstympade kvinnor i världen. Stympningen sker oftast när flickan är mellan 5 och 15 år. En minoritet av stympningarna sker på sjukhus, men de flesta utförs av outbildade "barnmorskor", som dessutom ofta är gamla och har dålig syn vilket ökar risken för att de skär fel eller för djupt. Ingreppet sker med olika föremål - knivar, rakblad, glasskärvor. Bedövning? Glöm det.

Det finns olika typer av könsstympning. Den ena, sunna, innebär att man skär bort klitoris och det är den minst allvarliga varianten. Infibulation innebär att man skär bort klitoris och de inre samt delar av de yttre blygdläpparna, varefter man syr ihop det som är kvar av de yttre blygdläpparna. Detta görs så att man täcker urinröret och slidans öppningar och ofta lämnar man bara ett pyttelitet hål, som kan vara som ett riskorn i storlek. Det här skapar problem bland annat med att kissa och vid menstruation och det kan ta en kvart att gå på toaletten, just för att öppningen är så liten. Problem uppstår också när kvinnan ska ha samlag och föda barn. Hålet får töjas eller helt enkelt klippas eller skäras upp vid samlag och det senare gäller förstås även vid förlossning. Detta ses dock inte som någonting konstigt eftersom traditionen berör de flesta kvinnor i samma kultur. Efter förlossning begär många att bli ihopsydda igen och en av anledningarna sades vara att kvinnorna anser att männen vill ha dem trånga.

Komplikationer som kan uppstå är stelkramp, blodförlust, inflammationer, chock på grund av fysisk smärta, spridning av hiv. På längre sikt också cystor, urinvägsinfektioner, kroniska underlivsbesvär, komplikationer under graviditet, smärta vid samlag och även ångest och depressioner (hur detta samband ser ut var oklart). En del dör förstås vid ingreppet eftersom det oftast inte utförs på ett så professionellt sätt. Jag antar att bland annat blodförlust kan vara orsaken.

Det finns många förklaringar till varför könsstympning sker:
För att bevara oskulden hos flickorna tills giftermålet
Förhindra graviditet
Mannen ska öppna henne på bröllopsnatten
För mannens och släktens ära
Klitoris är den "manliga" delen på kvinnan och den måste tas bort för att hon ska bli en riktig kvinna
Invigningsritual till vuxenlivet, som kombineras med fest i vissa länder
För att flickan ska bli bortgift
Det ses som vackert
Det är en inkomstkälla för dem som genomför ingreppet
Ses som en religiös plikt - finns inget om detta i skrifterna men det hänvisas ofta till det bland okunniga (i filmen fick de reda på sanningen genom att lyssna på radio)

Könsstympning är förbjudet i Sverige, men man beräknar att det lever 23000 könsstympade kvinnor här idag. Lagen som förbjuder ingreppet kom 1982 och 1988 bytte man formuleringen "kvinnlig omskärelse" mot "könsstympning" för att markera hur allvarligt man ser på det hela. Det ses som mycket allvarligare än manlig omskärelse eftersom det har mycket värre effekt och komplikationer. Även om man bor i Sverige är det förbjudet att åka utomlands för att genomföra ingreppet, men det är förstås omöjligt att kontrollera i praktiken och därför åker många till sina hemländer för att få stympningen gjord.

I bland annat Somalia är könsstympning väldigt vanligt. Intervjuer med Somalier i Sverige visar att många män tycker att traditionen är upprörande, men att många kvinnor tycker att det är angeläget och att de gör det för männens skull. Många låter bli att diskutera detta med varandra, kvinnor och män emellan. Dock händer det att män vägrar gifta sig med någon som inte är omskuren.

Ja, det är ett komplicerat fenomen. Sjukt och hemskt och komplicerat.

En helt annan fråga, om man ska vara RFSU-informatör i skolor och hålla i sexualkunskapen, vilket kanske blir aktuellt för mig i framtiden, är hur man kan bedriva undervisning om sex som på något vis är givande för de tjejer som är med som faktiskt är könsstympade. Att prata om klitoris känns ju mer som ett hån än som en upplyftande information. Det borde man verkligen fundera på.

Fi och Junilistan - vem är ond egentligen?

Här är en länk till en bra artikel av Petra Ulmanen och Gertrud Åström angående medias granskning respektive brist på granskning av Fi och Junilistan. Hur kan de bara komma undan? De borde straffas för sina osakliga artiklar och odemokratiska metoder. Fängelse ett år för var och en som gjort skillnad i sitt sätt att granska. Det tycker jag kunde varit lagom.

Tro eller veta

Kollade nyss på Debatt på tv. Det handlade bland annat om tro/religion. Tydligen verkar det som att religiositeten ökar i landet och Göran Persson har visst uttalat sig om att han är kristen. (Men som Marie Trollvik, som jobbar på Jämo och som jag lyssnade på förra veckan sa om allt negativt som varit i media om feminism den senaste tiden - backlash:en är bara ett tecken på att vi kommit framåt och folk känner sig hotade. (Det är antagligen öppenheten och välviljan mot homosexuella, och andra som inte klassar sig som hetero, som stör.)) Christer Sturmark, ordförande för Humanisterna var med och förutom honom var det en astronom, en kd-gubbe och en författare. Christer Sturmark regerade så jävla fett! Har du chans att se programmet (det kanske läggs ut på nätet eller går i repris) så gör det! Han var vältalig och hade skitbra exempel och liknelser hela tiden, till skillnad från kd-gubben som svamlade och pratade om intelligence design, att det finns någon slags intelligens bakom jordens skapelse även om den skett genom big bang. Det är tydligen rätt stort i USA nu fick jag veta. Är jag förvånad? Nej.

Det känns rätt onödigt att försöka återge diskussionen här, men en sak som han sa var så underbar (till och med programledaren, som ju har en seriös roll att spela, skrattade). Sturmark alltså, sa såhär: Om någon säger att "jag kan inte ta mina piller för att en cia-kille har förgiftat dem", då tänker folk att han mår nog inte så bra, han har psykiska problem, och då får han hjälp, men om någon säger att "jag kan inte göra det ena eller andra för då kommer jag brinna i helvetet", då säger folk "jaha, han är frireligiös". Hahaha, han var så klockren! Nog för att jag har hört att han är bra, men vilken upplevelse!

Fulast i stan

Tidningen Faktum (de hemlösas tidning) - en mycket bra tidning, särskilt att ha på toaletten för alla reportage är precis lagom långa och lättlästa (men det kanske jag har sagt tidigare) - hade i näst senaste numret en artikel som hette "Göteborgs fulaste ställen". På första plats kom Danmarksterminalen, ett säkert ganska givet val. Hur kul är det att skilja staden och människorna från vattnet med först en lång väg och sedan en gigantisk parkering/köplats för bilarna som ska på båten? Det hade kunnat vara en liten park och strandpromenad där istället, till exempel, och färjeterminal någon annanstans. Men, det jag skulle komma till var att Frölunda torg var med. Mitt kära Frölunda torg - det är ju där jag bor och jag gillar den avslappnade och opretentiösa stämningen med folk av alla de slag (förutom från de övre klasserna, kan jag ju lugnt påstå). Hur som helst, på plats fjorton på fulhetslistan kommer det i alla fall, med motiveringen: "Svårt medtaget vilda västern-område som vid en första anblick kan skrämma vilken stackare som helst. Otymplig, oestetiskt, slarvigt, klumpigt, ovärdigt. Och då har vi ändå svalt fyrtiosju ännu värre omdömen om detta missfoster." Okej, jag kan inte förneka att det är sant, men jag trivs verkligen hur bra som helst!

(Det enda som är dåligt är grinden.)

Lägerhelg

I helgen var jag på RFSU-utbildning i Åsa, på ett vandrarhem/kursgård nära havet. Vi var ungefär fjorton personer som diskuterade sexrelaterade saker hela helgen. Det var den mest energigivande helgen på massor av veckor. Otroligt trevliga människor och bra samtalsklimat och det kändes väldigt avslappnat och skönt. Delade rum med tre andra personer och vi blev gödda med mat och fika hela tiden så nu känner jag mig lite rund om magen. Intressant känns det såhär i efterhand att det under hela helgen inte var en enda diskussion om som kändes tråkig eller ointressant, sådär som det kan bli när folk inte känner varandra. Det var intressanta diskussioner hela tiden och det fanns alltid någonting att prata om - så himla kul! En annan sak som också är intressant om man tar i beaktande hur sexdiskussioner rätt så ofta förlöper är att det inte diskuterades någonting om till exempel sexställningar. Däremot gick vi igenom vår egen kärleks- och sexualitetshistoria, vilket kändes nyttigt och som något vi kanske borde ägnat mer tid åt. Det är antagligen rätt så viktigt att ha reflekterat över sin egen sexualitet om man ska gå ut och prata om sexualitet med andra. På lördagkvällen tittade vi på två filmer - Du ska nog se att det går över, en dokumentär om tre lesbiska tjejer, och Hedwig and the angry inch, som handlar om Hedwig som könsopererar sig (men får kvar den "angry inch"en). Den filmen väckte rätt mycket frågetecken men var bra och sevärd. Hedwig (som heter något annat från början) könsopererar sig, gifter sig med en konstapel, flyttar till USA, blir övergiven av konstapeln, spelar och turnerar med sitt band, blir kär... och så är det såklart en del svårigheter kring könet och identiteten. Intressant var den och lite åt musikalhållet. Nu ska jag sova.

ikväll

Välkommen hem till oss! Här städar vi aldrig och sopnedkastet tycker vi är för långt bort så vi slänger våra soppåsar i förrådet istället! Inte konstigt att det blir trångt där. De troligtvis ett par månader gamla soppåsarna upptäcktes nu ikväll. Måste ha varit någon akutlösning som sedan glömdes bort...

Ikväll har jag sett Sex, hopp och kärlek. Den var rätt simpel och förutsägbar, men gjorde mig ändå lite känslomässigt berörd och kändes precis lagom enkel att ta in för att passa mitt sinnestillstånd. Den får en trea.

Har också läst lite på sistone. För ett rätt så bra tag sedan läste jag XX - feministiska samtal, idéer och utbrott. Den innehåller texter från tidningen Arbetarens XX-sidor om feminism. Visserligen behandlas viktiga ämnen och det mesta är intressant på något sätt, men den kändes lite väl lam för min smak. (Och apropå Arbetaren så hade de nyligen en dissande krönika om ladyfester, vilket kändes rätt trist.)

Lasermannen är den näst senaste bok jag läste ut. Den var superbra tyckte jag, som vanligtvis inte har så mycket till övers för kriminalromaner. Det som gjorde den bra var väl att den handlade om ett verkligt fall och att den var så grundligt gjord. Det var intressant att läsa och bli påmind om hur det såg ut i samhället i början av nittiotalet, med Ny demokrati och nynazister, och det var intressant att läsa om John Ausonius som ju verkligen var en helt psyko kille. Fascinerande men hemskt. Rekommenderas!

Koka makaroner läste jag ut inatt när jag inte kunde sova. Den har legat vid sängkanten i snart ett år och fungerat som nattlitteratur vid såna här tillfällen. Det är en bok om hur det är att bli pappa, där journalisten och översättaren Johan Nilsson berättar om sitt första år med sin son Elon. Mycket trevlig som kvällslitteratur och det är en otroligt fin bok, vilket jag antagligen tycker eftersom det är så ovanligt att läsa något av en pappa som utlämnar sig så, just i sin roll som pappa. Jag är så glad att det trots allt är någon som har skrivit en sådan bok. Ett par citat:

Att umgås hela dagarna med ett barn är en extremt underlig pendling mellan total leda och en vilja att hålla kvar varje ögonblick för evigt.

Om det är emot naturen för en man att vilja ta hand om sitt barn, då är jag med glädje ett missfoster.

Äntligen hemma

I helgen, fredag till söndag, var jag och sambon turnéledare. Det var ett otacksamt skitjobb som jag bara kommer göra om ifall jag får betalt alternativt känner artisterna eller vet att de är supertrevliga. Körde runt Northern State och Mary-Lou Lord i landet. Den senare var inte särskilt krävande, var nöjd bara hon fick kaffe och en rökpaus med jämna mellanrum. Kul var det också att hon hade samma kläder på sig hela helgen, även när hon uppträdde. Hon bytte skor någon gång, men det var nog allt. Northern State var bra som band och man blev glad av deras uppträdande, men i övrigt tyckte jag att de var rätt dryga. Lite USA-arroganta också. "Vad är det för landskod till USA?", "Eh, United States. ... 001 or something." Vägen mellan Göteborg och Malmö ägnades åt samtal till diverse kontor på olika flygplatser eftersom en av deras väskor försvunnit på vägen till Sverige. Jag är tveksam över hur mycket de där sista samtalen verkligen hjälpte dem att få väskan snabbare och till rätt ställe, men vem vet. I Stockholm blev de skitsura för att vi körde vilse, trots att vi kom i god tid och trots att de sa att det händer dem också rätt ofta när de är ute och kör. Sedan hade de visst krävt ett extra hotellrum på grund av vilsekörandet och sagt att vi nästan kört på folk. Eh, att man kör i Stockholms centrum och det går folk överallt på trottoarerna och gatorna hela tiden, nära bilen, betyder inte att vi håller på att köra på dem. De måste lagt mycket krut bakom sina krav, vilket jag inte misstror dem om att kunna göra... Klagomålen framfördes såklart inte heller i vår närhet, så att vi hade möjlighet att diskutera det hela. Och att få höra allting på omvägar sög fett.

Jag tror att jag hade mått bättre (om inte annat så för att jag kunnat sova ut under helgen) om jag bara varit med på vår Ladyfest Gbg-festival i torsdags och sedan tagit det lugnt under helgen, istället för att utsätta mig för detta otacksamma runtkörande. Det var visserligen kul att uppleva Ladyfest Malmö och Sthlm, men vår festival blev lyckad och jag hade annars varit glad bara av det, antagligen gladare än jag är nu.

Idag (eller snarare i natt) blev jag för övrigt magsjuk också. Boven var troligtvis en indisk rätt som jag åt igår kväll. Det var en ganska ovärd måltid, eftersom jag dels bet i något starkt som gjorde att tungan var död under halva måltiden och dels sedan mådde dåligt (plus slösade rikskuponger, som tur var inte pengar i alla fall). Däremot känns det ganska snällt mot mig själv att låta mig vara hemma och ta det lugnt en hel dag. Minst sagt behövligt. Nu kanske jag mår desto bättre imorgon.

Igår var jag också på en queer-workshop på RFSU. Fick lära mig lite mer om queer-begreppet och diskutera, spela teater och testa fördomar, allt till tonerna av schlagermusik förstås! Det var kul och bra.

dagens info

"Vet du vad jag gillar? Jag gillar att äta skitmycket mat så jag blir bajsnödig och sen gå och bajsa."

aaaahhhh!

Genom att ringa till Vodafones kundtjänst fick jag just insikten att jag hade sparat ungefär en miljon kronor genom att löpande uppdatera mitt fyra år gamla kontantkortsavtal till nyare taxor. Inte konstigt att mina pengar tar slut direkt när jag nu börjat använda telefonen till att ringa med och inte bara skicka sms. 5 kronor att ringa till andra nät än Vodafones på dagtid! Herregud! Nej, jag är inte dum i huvudet... Har bara inte tagit tag i det. Visste ju inte att det var så hemskt dyrt. Men nu kanske jag kommer känna mig rikare framöver när jag inte behöver ladda på så ofta och det är ju trevligt.

Var för övrigt och såg Den bästa av mödrar idag. Handlade om Eero som är finskt krigsbarn och får komma till Sverige och bo hos en familj i Skåne. Den var bra och sorglig och i slutet satt hela biosalongen i tårar och snörvlade. Jag tycker att det är fint med bio på det sättet att det är helt okej att sitta där och gråta tillsammans. Så borde det vara på fler ställen.

Snask

Jaha, hemkommen från konferens/utbildning nummer fem på två månader. Jag är så bortskämd! Bott på hotell igen. Nice. Tror att jag nu upplevt alla väsentliga delar av konferens-livet, på gott och ont. Stäng in sextio pers på ett hotell, låt dem dricka massor av alkohol på kvällen (obs! på egen bekostnad), studera händelseförloppet! Inte lätt att dölja saker där inte. Skvallerfaktorn är inte att leka med.

Saker jag tänkt på på sistone:

Det är fascinerande att ens bröstvårtor plötsligt kan få sitt eget liv och bli mycket större än sin normala storlek. Hallå, jag är inte med barn liksom, vad håller dom på med?

Och, att det är inte så lätt att bli kär. Det är ju bra, men också dåligt. Jag tror mig om att ha ganska bra urvalsförmåga och därför vore det bra om den hängde ihop med förälskelse i potentiella objekt. Men det är bra också, för då kan man använda hjärnan till att tänka, som den ju är till för och så slipper man gå och bli olycklig om man är kär i fel person, för förälskelsen går ju över direkt om den över huvud taget uppstår. Och så kan man få annat gjort och så vidare. Såhär skrev en person till mig om detta i ett mail: "jag tror jag tycker såhär, att kärlek och förhållanden ÄR jävligt ointressant. det är bara nånting man hemfaller åt när det känns absolut nödvändigt och inte innan dess. och man ska aldrig ta det för givet eller se det som något självklart, utan ifrågasätta det hela tiden och så mycket man orkar se det som ett tillfälligt snarare än permanent tillstånd. och kanske se det lite mer som ett intresse man har, likställt med ens andra intressen, som man ibland vill ägna mer och ibland mindre tid åt - och det är ok att inte alltid vara lika intresserad.
det där scenariot känns inte så troligt va? men man kan väl ha det i åtanke. och åtminstone den första delen, att det bara är okej om det är absolut nödvändigt, känns grundläggande och viktigt." Jag håller verkligen med, särskilt det där med att det ska vara ett intresse bland andra (och inte ens liv). Och det är hemskt hur lätt det är att bara nöja sig i ett förhållande trots att man inte mår bra av det, känner sig begränsad och så vidare. Det ser man ju exempel på hela tiden, inklusive i mitt eget liv. Folk borde bli bättre på att göra slut, även jag själv antar jag (men där har jag inte så många exempel).

Det var nog mer, men detta var nog det absolut viktigaste.

Jag har tänkt på också att man inte ska ge sin blog-adress till vem som helst.

Och så har jag blivit småfet (för att vara jag). Det stör mig. Jag ska försöka börja röra på mig, motion är det enda vettiga, kan ju knappast sluta äta onyttiga grejer (eller lunch ute, nu när jag får det gratis. Tyvärr är såna luncher nästan alltid feta).

Intervjuer

Idag intervjuade jag en kommundirektör. Man skulle kunna föreställa sig att jag skulle vara nervös innan, men det var jag inte. Jag fick vänta en liten stund och sedan komma in i hans pampiga (om än på 50-, 60-talsvis) kontor. Vi satte oss på varsin sida av ett stort bord med glasskiva ovanpå. Det var lite för högt för att jag skulle kunna sitta bekvämt vid det och skriva. Då kände jag mig plötsligt lite liten. Miljön som man träffar folk i har verkligen stor betydelse för hur man känner sig. Jag hade jeans och en vanlig "mjuk" tröja också. Han hade väl kostym. Kände mig som en student (och det är jag ju också, men ändå). Hur som helst tyckte jag att det gick bra och han kändes sympatisk. Synd bara att det måste blivit nåt fel när jag skulle spela in på diktafonen, för det verkar bara ha blivit inspelat på ena sidan av bandet - big mistake! Tur att jag skrev saker samtidigt som han pratade. Det är ganska kul att intervjua folk och jag blir lite fascinerad av att det i stort sett bara är att ringa upp personer med olika hyfsat fina titlar och boka en tid med dem. Att jag har möjlighet att få en och en halv timme av deras tid. Det är ju rätt schyst.

hatad? kanske inte

Nu är jag dålig på det här med skrivandet igen. Idag hände en bra grej, nämligen att en person på jobbet frågade hur det går med arbetet jag håller på med. Jag har tidigare misstänkt att han hatar (eller i alla fall har noll respekt för) mig. Nu får jag kanske lov att ändra mig - han lät till och med som att han undrade ju... Kändes bra.

En annan sak. Igår när jag var på torget så var det en mamma där med två ungar och den ena ungen grät och var jobbig och klängde på mamman. Hon höll i honom men plötsligt släppte hon honom så att han föll rätt ner på golvet och började tjuta ännu mer. Jag var inte säker på att hon släppt honom eftersom jag kollade åt ett annat håll en liten stund, men när jag passerat hörde jag dottern, som var lite större, säga argt och jättehögt: "Skulle du tycka om ifall nån släppte dig rakt ner på golvet!?". You go girl! Barn är så bra, ingen finkänslighet där inte. För övrigt, jäkla knäppa förälder, sådär får man ju inte göra! Och sedan kom de förbi mig på ett annat ställe, mamman före och barnen en lång bit efter. De höll varandra i handen och flickan frågade jättesnällt om de skulle springa ifatt och sedan sprang de. Det var fint.

Det var visst nån som blev påkörd så den dog av en spårvagn häromdagen också, usch...

rykten

Idag fick jag höra att det går rykten om mig i Kungsbacka, vilket känns rätt kul och intressant eftersom det faktiskt inte är någon där (nästan) som vet vem jag är. Det är bara mitt namn som det pratas om. Haha, ja, där ser man. Obs obs, det ligger inget bakom dessa rykten, men jag tyckte att det var lite kul, som sagt.

fylla

Jag känner som jag kanske sagt ganska mycket prestationsångest nu när jag är på praktik. En återkommande reaktion på vardagar är "åh, tänk om man fick sova nu!". För det funkar väl alltid att sova bort sina problem, eller? Hm, nej, tyvärr gör det väl inte det. Ibland önskar jag att man vore som en björn eller nåt som kunde gå i ide hela vintern och vakna när det blev vår och solen började gå upp vid femtiden eller nåt. Jaja, det är inte så farligt och nu är jag lite småberusad och det är helg så nu känns allt prima!

Tillägg: Hahahaha, ja, "lite småberusad" kan man minst sagt säga! Nu är jag mest sliten...

(Jag har inte heller varit någon ängel)

Jaha, så har man varit på en sån där personalkonferens. Trevligt och jobbigt på samma gång. Trevligt att bo på hotell och få gratis mat och behandla intressanta ämnen. Jobbigt med den sociala pressen man måste känna hela tiden när man inte sover. Rätt kul att se de annars så vuxna kollegorna bli drängfulla och släppa loss på dansgolvet också. Och lite roande att i stort sett alla höll på att somna i slutet av dagens eftermiddagspass.

Det här med att bo på hotell är ju lite kul. Min fjärde gång på mindre än två månader, kan inte påstå att jag inte är bortskämd. Som den student jag är känner jag förstås impulsen, eller kanske jag ska säga kravet, att sno med mig någonting från alla såna ställen. Tvål, pennor och så vidare. Inte för att jag inte har råd att köpa det, men det kliar liksom i fingrarna - gratis är gott och så vidare... Senaste gångerna har jag tagit med mig det te som funnits på hotellrummet, den här gången blev det nog bara en penna. Delade dessutom rum med en kollega nu (för övrigt fanns det ändå inget att ta med sig därifrån).

Det är ju för övrigt rätt intressant att observera diverse vuxenfenomen, vilket jag får tillfälle till när jag nu är på en arbetsplats med per definition vuxna människor. Som när jag till exempel var på ett möte och jag och en annan person skulle gå på (den offentliga) toaletten. Det kostade fem kronor. Hade jag varit med någon kompis hade vi förstås gått in på samma mynt och vaktat för varandra (ljuset funkade men man kunde inte låsa om man inte betalade). Men hallå, så kan man ju inte göra om man är vuxen så kollegan var tvungen att gå och växla till sig en femma.
Eller som när jag och en annan kollega fick fikabröd som var över efter ett möte. Jag tänkte äta det direkt, var hungrig och blev förstås sugen. Men så gör man ju inte, utan kollegan gick förstås ner och la det i fikarummet för att äta det på rasten efter lunch. Kändes ju inte så konstigt egentligen, men jag glömde där för en sekund att jag inte var hemma i mitt eget kök med sambon eller nåt... Antar att jag inte är helt vuxen, men det känns rätt bra faktiskt. Vuxna verkar bara tänka i totalt raka och färdiga banor, i alla fall utanför hemmets väggar. Jag vill inte dit!

För övrigt är det ju typ ingen som är vuxen ändå, de har bara lärt sig vissa saker och glömt bort andra. Fick ju prov på deras mindre strama sidor nu på konferensen. Rätt tragiskt hur nygifta och nyblivna föräldrar kan bete sig när frugan inte är i närheten. Samma gamla visa. Suck. Och vi som har så fin värdegrund och så vidare, allt sånt där är ju bara bullshit. Samhället kan väl inte bli bra om människorna inte beter sig bra? Skönt i alla fall att en del också verkar helt främmande för att bete sig det minsta olämpligt på det moraliska planet. Cred.

"Allt blev liksom helt fel..."

Den här helgen alltså. Kan inte säga att jag har allmän koll på läget. Ibland kan man tänka om sig själv att man kanske inte är helt rationell och så - oh yes, detta har nu hänt mig! Hm. Förvirring.

Utöver detta, allmän ångest. Jag som mådde så bra i våras, trodde ju att jag kommit över det här med att få ångest över saker som är helt onödiga att få ångest över. Typ att prestera och sånt. Usch, nu behöver jag nog nån som kan hjälpa till med mina hjärnproblem snart... Meningen med livet: Att må bra och vara lycklig. Måste jobba med det.

Tanter

Det känns som att jag aldrig är hemma nästan. Hinner inte skriva här så ofta för tillfället. Det är lite synd.

Hur som helst, det är ju delvis den här praktiken som jag skrivit om förut som upptar min tid. På praktiken får jag bland annat vara med på utbildningar, som nu i helgen när jag var med på medlemsutbildning i Varberg och fick bo på hotell - nice!

När man bor på hotell i jobbsammanhang så får man se vuxna människor bli fulla och mer avslappnade än på sina vanliga arbetsplatser. Dock inte så mycket fylla den här gången. Och så är man en av de absolut yngsta personerna med sina tjugo plus, oftast allra yngst. Då är det lätt att särskilt lägga märke till att de som sitter bredvid vid middagsbordet inte är lika unga, utan medelålders. De dricker lite öl och vin och så pratar de om Gyllene tider och Magnus Uggla-konserter de varit på. De behöver inte direkt ha dålig humor, men överlag tycker jag att det känns som att allas humor blir sämre när de befinner sig i arbetsplatsrelaterade sammanhang - antagligen för att alla ska kunna hänga med och fatta skämten och eftersom det kanske inte är vanligt att ha utvecklat en alltför djup och avancerad humor tillsammans med arbetskompisarna. Ibland skäms jag när jag själv faller in i dåliga skämt-träsket (typ med mycket simpla poänger), men folk skrattar ju så det är väl bara att flyta med ibland...

En annan sak som jag brukar reflektera över när jag är på arbetsplatser (har dock inte jobbat på så många) är att det ofta finns en viss grupp av människor där. Jag kallar dem tanter. Det behöver inte nödvändigtvis ha med åldern att göra att man är tant. Den stereotypa tanten är ungefär såhär: Hon pratar en massa, gärna i munnen på andra. Det är svårt att få en syl i vädret i tantens sällskap, och får man det så lyssnar tanten helt ointresserat eftersom hennes behov består i att prata och inte i att lyssna eller verkligen bry sig om någon annan (i alla fall inte om den inte är precis likadan som henne). Det kan också ha att göra med att tanter inte förväntar sig att någon som är ung har någonting intressant att säga. Tanten tycker om att prata om manligt och kvinnligt och att män och kvinnor kompletterar varandra och att det är bra att ha en man med i olika sammanhang för att få balans (för det är ju faktiskt uteslutet att en grupp kvinnor skulle kunna fungera lika bra på egen hand..). Antagligen tror tanten detta för att hon bara umgås med, eller i alla fall bara tar intryck av, andra tanter som är likadana. Tanten pratar gladeligen om sin familj och sina barn och att barnen ju är si och så och tänker si och så när de är i den åldern (som är din egen ålder, och du själv sitter då och håller käften och vet inte vad du ska säga). Ibland gör tanten någonting som hon verkligen vill göra - typ går ut med sina tantväninnor och äter middag och blir lurig eller går och får massage - och då känner hon sig upprorisk för att hon inte följer det vanliga mönstret och så får hon en kick och tycker att hon är rätt så crazy. Tant är som sagt inget alla automatiskt är i en viss ålder utan snarare ett tillstånd hos vissa, under kortare eller längre tider av deras liv. En hel del av tantdragen har ju uppkommit för att de lever i ett patriarkat som de formats av och för att de bor med en man som de låtit ha alltför mycket inflytande på det mentala planet osv. Men andra tantdrag verkar bero på ren egocentricitet och brist på intresse för nya infallsvinklar och personer som de inte redan känner och är i samma ålder som.

Japp. Jag har råkat ut för tanter i helgen.

P.S. Sitter man mitt emellan två tanter riskerar man att få hörselskador.
P.S. 2. Vad gäller störiga egenskaper så ska jag inte ens prata om gubbar...

Resedagbok, 17-19 juli

De här dagarna skrev jag ingenting. Men vi tog hur som helst tåget från Krakow, när vi då till slut kom därifrån, och åkte till Warsawa. Där stod en massa ungdomar och försökte värva oss som gäster till de olika hostel de jobbade för. De verkade hur trötta som helst - jobbade säkert dubbelt och var vakna dygnet runt ungefär. En av de första som vi stötte på var så trött att när vi sa att vi inte skulle bo på "hans" ställe kom han inte på några argument utan gav bara ifrån sig ett uppgivet "why..?". Stackarna. Vi gjorde det hur som helst enkelt för oss och följde med ett par värvare. Gratis skjuts till vandrarhemmet, som var okej men rätt trist. Hängde där ett tag och senare på dagen gick vi på en promenad, först till stationen för att köpa biljetter (vårt interrail-kort tog slut sista dagen). Stationen var ganska fascinerande, med en massa gångar under marken - där det var fullt av små affärer och matställen - som det var jättesvårt att hitta i eftersom skyltningen var så konstig. Vi kom fram till att vi nog behövde vara där mer än fem minuter innan tåget skulle gå nästa dag. Sedan gick vi till någon känd gata som ledde fram till gamla stan. Det fanns rätt mycket affärer där, men det mesta var stängt. Vi åt dyr (icke prisvärd) glass på en uteservering på något torg och sedan promenerade vi tillbaka till vandrarhemmet. Det var ungefär vad vi hann se, inte så imponerande faktiskt. Staden kändes stor och grå. Men det kanske finns finare ställen - vi utforskade den ju inte särskilt grundligt direkt. Nästa dag åkte vi till Gdansk, där vi kollade runt en del och inhandlade alkohol, och sedan vidare till Gdynia där båten gick. Vi hade bokat liggstolar som vi runt tiotiden slog oss ner i för att försöka sova. Jag kände mig inte alls trött men tänkte att om jag bara ligger och blundar tillräckligt länge så måste jag somna. När klockan var ett och jag fortfarande inte somnat på riktigt så insåg jag att den taktiken inte fungerade. Malin var också vaken så vi gick ut på däck för att kyla ner oss, så att det skulle bli skönare att lägga sig sedan och därmed lättare att somna. Det fungerade inte. Då satte vi oss i en trappa och öppnade flaskan med Jägermeister som hon köpt - alkoholen kanske skulle få oss att somna! Satt där ett tag och kände oss sunkiga och sedan i ett par fåtöljer under tv:n i foajén innan vi gick och lade oss igen. Vissa i salen snarkade som sjutton, men jag kunde fortfarande inte sova. Till slut var det morgon och båten framme i Sverige, närmare bestämt i Karlskrona. Vi tog bussen till tågstationen och efter ett tag kom tåget som skulle ta oss till Göteborg. I vår vagn på tåget satte sig även en mamma, med fyra-fem barn (alla kanske inte var hennes) i olika åldrar, den minsta kanske något år bara. Man skulle kunna tro att det skulle vara jobbigt med alla dessa ungar omkring sig, men det var det inte för mamman var så otroligt cool att jag blev helt imponerad. Hon lyckades vara kolugn trots alla barnen och var så himla snäll och saklig och hade världens tålamod. Det var schyst. Till slut var vi framme i Göteborg och på kvällen hade vi en välkomstfest för oss själva och det kom massa folk och var superkul! Woho!

P.S Vi kom under resan fram till att det nog lönat sig att köpa tågbiljetterna på plats, istället för att ha interrail-kort. Särskilt som vi åkte en del buss också.

Gör någonting bra av dina sista år, gubbe

Generalisering på väg.

Alltså, gamla människor verkar vara uppväxta med en särskild religion, utöver kristendomen, nämligen regelreligionen. Den säger att en regel är en regel och alla regler ska följas, utan minsta reflektion över om de är bra eller inte. Underförstått att regler alltid är bra och fyller en funktion - annars skulle de ju inte vara regler, eller hur?

I morse när jag gick ut på en morgonpromenad öppnade jag grinden (se tidigare inlägg) och såg sedan till att lämna den öppen. Självklart möter jag på andra sidan en skröplig liten gubbe med rullator som när jag passerar honom muttrar "stäng grinden!". Som bekant är det svårt att direkt ha svar på tal i sådana situationer, men jag sa i alla fall "Nej, det tänker jag inte göra". Nästa gång ska jag uttrycka mig tydligare - "Nej, för jag tycker att den ska vara öppen". Alltså, vad är det med dem? Det är bara gamlingar som håller på såhär, i alla fall vad jag har märkt och hört från andra. Det är kanske för att de har all tid i världen att rota fram sin nyckel jämt, eftersom de till exempel inte har bråttom till spårvagnen på morgonen (kul att leta fram nyckeln då om det är låst och man är stressad - nej). Men främst är det antagligen för att det sitter en gul plastskylt bredvid där det står "Stäng grinden". En regel! Om någon hänvisar till den skylten någon gång ska jag säga "Ja, det står på skylten, men står det i lagboken?" (för den är ju regelreligionens bibeln). Jag är tacksam för att jag är uppväxt i en generation som lärt sig att det faktiskt är någonting positivt att tänka själv.

Partiledardebatt

Nu har det varit Agenda med debatt mellan partiledarna. Jag blev uppgiven och road på samma gång. Det var ett jäkla tjat om de här ersättningsnivåerna som högern vill sänka. Inte så konstigt, men ändå enformigt. Kände mig nästan lite bortkollrad ett tag. Upptäckte att Reinfeldt från viss vinkel ser ut som Svullo och att Persson vankade fram och tillbaka i studion när motståndarsidan hade ordet, så att han till och med gick framför kameran en gång - denna vana medieman. Vad höll han på med? Jag vet inte. Tyckte att det var en ovanligt trist och ogivande debatt, där de flesta verkade trötta och var föga övertygande. Hade förresten varit intressant om det funnits med en ny partiledare, från FI alltså, men där är ju ingenting klart än. De som jag tyckte var bäst var mina forna irritationsobjekt, nämligen Maria Wetterstrand och Göran Hägglund. Lars Ohly var också okej (även om jag tyckte att han fokuserade lite väl mycket på Reinfeldts inkomst - "det är fult att vara rik"-stilen nästan), men resten var inte mycket att hurra för. Persson hade sina långa utläggningar och gick över talartiden som vanligt och Reinfeldt snackade bara i vanliga klyschor där verklighetsanknytningen inte direkt känns tydlig. Maud Olofsson var förresten också okej. Jag gillar hennes sätt att ifrågasätta: "Vad gör ni åt det, kan ni svara på det nu?", så himla rakt på sak jämt. Hon verkade i alla fall ha lite vilja och ilska kvar i sig, vilket hon ska ha en eloge för.

Resedagbok, 14-16 juli

14 juli:
Idag var vi i Auschwitz, eller Oswiecim som det egentligen heter. Det kändes bra att åka dit och se det i verkligheten, men jag vet inte vad jag ska säga riktigt. Det var verkligen stort, i alla fall Birkenau som var "huvudlägret". Vi såg en kort film om befrielsen av lägret och gick på guidad tur som totalt tog drygt två timmar. Det var gratis att gå in, men guidningen kostade ungefär 60 kronor. Det var ungefär vad vi hann med på en dag. Var "hemma" vid sjutiden och gick till hostelet. Jag läste lite om Warsawa och sedan satt vi i fåtöljerna i hallen och planerade framtiden. Båda två är lite sega och tycker att det ska bli jätteskönt att komma hem. Kan delvis ha att göra med att det regnat på oss medan det varit 30 grader hemma, suck. Och så börjar vi bli lite trötta på att kolla på "gamla stan" och kyrkor på varenda ställe vi är. Warsawa lät ungefär som alla andra städer när vi läste om det - gamla stan, judisk kyrkogård, kyrkor och en synagoga (visserligen har de ett zoo också!) - så vi kände oss inte alltför energiska vad gäller att gå runt där, plus att det verkar svårt att hitta bra och billiga hostel. Därför bestämde vi oss för att stanna i Krakow en tredje dag och natt (imorgon alltså). Imorgon ska vi kolla på slottet här (Wawel) och judiska delen av gamla stan och sedan handla lite kanske (vill ha en kjol). Hostelet är rätt sunkigt, personalen inte mer än nödvändigt trevliga, plus att sängen gnisslar så fort man rör sig och golvet knarrar så fort man går på det. Lite jobbigt när vi bor i sovsal. Som tur är bor bara två andra i den. Just det, trafiken låter mycket också. Tur att jag har öronproppar. Det är i alla fall okej att bo här och nära gamla stan (som är fin). Det finns 16 kyrkor i gamla stan och man ser präster och nunnor överallt. Känns sjukt. Inte konstigt att abort är förbjudet. Men det är skön stämning här och dessutom billigt, så det känns rätt trivsamt och trevligt.

15 juli:
Idag har vi haft en seg dag. Gick upp vid niotiden och duschade och sånt. Gick ut och köpte frukost, bröd och något sött bakverk. Åt brödet och gick sedan och köpte en stor vaniljyoghurt och två yoghurtdrycker på en annan affär, plus bröd med ost. Åt det i en park vid slottet. Vaniljen var god men drickgrejerna rätt äckliga, plus att de såg ut som målarfärg. Satt en stund och gick sedan och kollade på slottet. Det kostade pengar att gå in på olika utställningar där och kön var lång och långsam så vi struntade i det. Fick i alla fall lite utsikt från ett ställe och sedan gick vi ner från slottet på andra sidan. Letade lite efter de judiska kvarteren och efter en stund kom vi till ett torg där man kunde följa en "utmärkt" väg. Såg lite synagogor här och var, men inte så stora och iögonenfallande. I en gick vi dock in eftersom det var utställning och filmvisning där, om hur livet i ghettot (under andra världskriget) var och så, men det var taget ur tyska propagandafilmer tror jag, rätt intressant att se. Fortsatte vandringen tills vi kom fram till en kyrkogård med ett minnesmonument, men för att gå in måste man täcka huvudet och vi hade inget att göra det med så vi kunde inte se så mycket. Gick tillbaka till en uteservering vi sett på vägen och beställde varsin sallad. Gott. Drack kaffe (äntligen!) och åt cheesecake till efterrätt. Tidigare på vägen drack vi förresten iskaffe på ett ställe. Det var väldigt varmt idag. Satt på (det sista) stället länge och planerade saker för lägenheten (hemlängtan? lite...). Sedan letade vi Fiat Polski-bilar, som finns överallt, att ta kort på för att kunna göra collage hemma. Kollade lite i klädaffärer också. Hittade lite fina grejer, men inte i rätt storlek. Deras small är som xs hemma. Men hyfsat billigt är det i alla fall. När det mesta stängt tog vi spårvagnen till Tesco där vi köpte lite mat och en del hygiengrejer. Tyvärr var de senare inte så billiga som vi väntat oss (inte allt i alla fall). Spårvagn hem igen halv elva och lite ompackning av saker i ryggsäcken. Vi sover nog här en natt till imorgon. Fyra nätter! Men det är schyst här så det känns bra. Natti!

16 juli:
Herregud, vilken meningslös dag! Vi skulle åka och kolla på en saltgruva några kilometer utanför Krakow. Först gick vi till stället som hon på turistinfon sagt att bussarna skulle gå ifrån. Det stod inget om någon buss där, så vi gick till busstationen istället. Kollade i Lonely planet, där det stod att den här bussen skulle gå från en gata i närheten (minibussar till gruvan). Försökte gå dit, men de höll på att bygga om en massa så vi fattade inte var det var. Kollade lite och gick sedan tillbaka till stationen och frågade i informationen. Vi skulle ta en buss som gick en kvart senare, från stationen. Klev på bussen och frågade chauffören om han skulle stanna vid gruvan. Han sa: "I tell you when to get off". Okej. Så vi satt på bussen ett tag och såg sedan plötsligt en skylt med ortsnamnet där bussen stannade. Åkte vidare, ett till stopp där. Tänkte att gruvan väl ligger lite utanför orten och inte mitt i. Ett stopp till... Sedan fick vi känslan av att vi var på väg ut ur stan och plötsligt var vi ute på vischan. Fattade att han glömt säga till oss, men ville inte direkt kliva av på en hållplats mitt ute på landet. Åkte förbi ett par större byar/orter och klev av på ett ställe där massa andra skulle av. Verkade vara något litet ställe där inrikes turister klev av, men de hade inte direkt någon information på engelska. Vi såg inte heller någon hållplats för bussar åt det håll vi kommit från, så när det kom en till buss åt andra hållet tog vi den. Hamnade till slut på slutstationen, i någon stad (har glömt namnet). Det tog två och en halv timme eller nåt. Började kännas lite sent för gruvbesöket, så vi kollade när det skulle gå bussar tillbaka till Krakow. 20 minuter senare gick det en. Vi ställde oss och väntade, köpte glass också, och när bussen rullar in på stationen är det samma buss och samma chaufför som vi åkte med från början. Lite pinsamt. Vi klev på och väntade på en reaktion, frågade om han skulle säga till var vi skulle gå av den här gången och om vi kanske fick gratis tillbakaresa. Hela tiden trevliga och glada. Han betedde sig som att han inte fattade eller kände igen oss, men det måste han ha gjort för det var inte direkt fler svartklädda, engelsktalande flickor som klivit på bussen förra gången. Han kanske inte ville visa att han gjort ett misstag. Hur som helst åkte vi tillbaka - tur att biljetterna var så billiga - till Krakow, där det var åskväder, och gick till hostelet. Har bott en trevlig och pratsam tjej där hela tiden och nu var det två spanjorer i rummet också, men de blev osams med hostelkillen (som betedde sig idiotiskt) och flyttade. Det där hostelet alltså, det kan jag inte rekommendera (men nu minns jag tyvärr inte namnet på det). Ostädat trots att personalen har helt lite att göra (det märks) och inte särskilt trevlig personal. "Gratis internet". Ja, men kul att man måste använda personalens enda dator, medan den som jobbar sitter där, och att när man ber om att få låna internet så ser personen (i alla fall idiotkillen) ut som att han hatar en och ger en utan ett ord tangentbordet och musen och vrider skärmen så att man får stå och hänga på disken och skriva. Och sedan sitter han där och stirrar hatiskt. En annan person var i alla fall lite smartare och trevligare och satte sig och läste (Ronja Rövardotter!) under tiden. Jaja. Skrev ett superlångt vykort som jag och Malin gick och postade sedan och så handlade vi lite på en affär i närheten. Det flyttade in en gullig tant i rummet också, men det var svårt att prata eftersom hon inte kunde så mycket engelska. La mig vid elva. Ett intryck jag fick i Krakow var att folk var väldigt sociala, typ pratade med okända människor överallt. Kändes trevligt.

Resedagbok, 13 juli

Den här dagen skrev jag inget, men jag citerar Malin istället. Vi är alltså på väg till Krakow nu.

"Hahaha! Det hände just värsta sjuka grejen: Åker nattåg mellan Prag & Krakow och klockan är ungefär kvart i fyra. För drygt en timme sen låg vi och sov på varsin sida i kupén. Vaknade av att en gubbe öppnade kupédörren och gardinerna vi dragit för, trodde först det var biljett- eller passkontroll men det var det ju inte. Han klev in, trots att vi dragit för och låg och sov, och markerade revir genom att ställa ut en väska i varje hörn av kupén (man kan ju använda bagagehyllorna annars) och sen satte han sig bredbent där Annika just låg och sov. Vi hade tänkt sova hela vägen och var inte direkt glada över att tvingas vakna, men brydde han sig om det? Näedå. Han satte igång för fullt att prata högt och oavbrutet på sitt språk utan att bry sig om huruvida nån fattade, drog undan gardinerna och öppnade fönstret, frågade ett antal gånger vart vi skulle och vilka språk vi kunde (genom att gång på gång upprepa ett antal språk). Som att det spelade nån roll för honom om vi kunde japanska.

Vi hade en flaska vatten vid fönstret, med kanske en femtedel kvar i, och efter att ha tagit fram en liten förpackning juice upptäckte han flaskan och frågade om det var vår. Sedan undrade han om han kunde hälla sin juice i flaskan. Eh, visst tänkte jag (man är ju snäll...), fast vi vill ju dricka upp först. Försökte signalera att han skulle vänta tills Annika (som var på toa) skulle komma tillbaka. Ingen av oss hade nån större lust att dricka upp allt på en gång, men han kunde såklart inte vänta utan började hetsa oss att dricka vattnet, inklusive en botten upp-demonstration. Med ljudeffekter! Efter ca 30 sekunder blev han alltför otålig, tog själv flaskan och drack och hällde ut det sista genom fönstret. (Oj, nu åkte vi just förbi Auschwitz...)

Så, var just och kissade och nån hade kissat över typ _hela_ toaletten. Herregud. Jaja, en timme kvar till Krakow så nu blir det sova och mer gubbe senare.

(Senare)
Sen trodde gubben att Annika ville sova men var för blyg eller något, så han uppmanade henne att lägga sig ner: "Sleeping!" och flyttade sig sedan till min sida. Alldeles för nära. Sedan kom (som tur var!) en gubbe till och Annika flyttade snabbt över till min sida [gubben flyttade tillbaka till sidan han suttit på först]. Gubbarna började prata med varandra istället och vi började snacka skit om gubbarna. Vi tyckte mycket synd om oss själva som blivit väckta mitt i natten. Var helt zombieaktiga och stirrade. Tåget åkte aldrig iväg. Vi var nämligen vid gränsen och efter en evighet kom pass- och biljettkontroll. Gubbe två frågade lurigt konduktören om vi var från Stockholm. Vafan, han kunde ju frågat oss annars. Och fan vad nyfiken! Sen fortsatte de prata massa om oss och stirra som fan. Vi försökte åtminstone vara diskreta... Efter ett tag blev vi hungriga (som alltid när man blir väckt mitt i natten). Tog fram ett par bröd vi hade och åt dem. De tidigare så ivrigt konverserande gubbarna blev med ens alldeles tysta! Istället ägnade de all sin energi åt att råglo på oss. Herregud! Helt ogenerat, utan att försöka dölja det."

Ja, efter ett tag gick de som tur var av tåget och vi fick sova lite till. I Krakow gick vi till ett hostel som vi planerat att gå till och checkade in. Sov där ett tag eftersom det var tidigt på morgonen och vi av förståeliga skäl var rätt trötta. Gick sedan upp och tog oss till torget i gamla stan, med dess kända Town Hall, Town Hall tower (som vi gick upp i) och flera kyrkor. Kollade runt på andra ställen i stan, gick över ån som flyter genom staden och promenerade mot Tesco (som visade sig ligga längre bort än vi anat, mer utanför stan än i). Handlade och åkte spårvagn hem. Sov.

Hela stan var full med nunnor, överallt.

Faktum

Idag när jag skulle handla gick jag förbi den lokale Faktum-försäljaren, som undrade om jag ville köpa. "Jag köper på vägen tillbaks", sa jag. "Kommer du tillbaka då? För isåfall lägger jag undan en tidning till dig." "Ja, jag bor därborta så jag går förbi här sen". Och så gick jag och handlade. På vägen tillbaka såg jag honom en bit längre bort med två kompisar. Gick dit och frågade om han hade någon tidning kvar, men då hade han just sålt den (verkar vara bra åtgång på lördagar) och bad om ursäkt, men sa att han skulle vara tillbaka på måndag igen. Med tanke på att Faktum-försäljarna får sälja sina tidningar och tjäna pengar under villkor att de håller sig nyktra så tyckte jag faktiskt att det var lite lustigt när hans polare efter en liten stund sa "Sluta tjata nu och gå och köp två vinare!". "Vaddå!..." hörde jag försäljaren säga, men sedan hade jag hunnit för långt för att höra resten. Han kanske inte ville visa en köpare var pengarna gick, men det är ju inte så svårt att lista ut att lojalitet med gamla polare gör att en del av inkomsten kanske går till alkohol ändå. Eller så sa han nej, vad vet jag?

När man skjuter arbetare

Så äntligen, en till bok av Kerstin Thorvall avklarad. När man skjuter arbetare. Självbiografisk som vanligt. I den här boken ligger fokus på hennes föräldrar och då främst på hennes psykiskt sjuke pappa, som är snäll och älskvärd om än med väldigt starkt politiskt engagemang, som spårar ur när han får sina "perioder". Urspårningen gäller även hans sexualitet, som även under friska perioder är väldigt stark.

Tidigare har det alltid varit en gåta för mig varför mamman var så otroligt pryd och orolig för dottern och alltid snackade om det där "arvet" (som hon bland annat hänvisade till när hon fick reda på att dottern varit otrogen mot sin man, detta i en annan bok). När jag nu läst den här boken förstår jag lite bättre (en till bit i Thorvall-pusslet) och det finns också plats i den för just en mer förstående beskrivning av mamman, som tidigare enbart framstått som hemsk och jobbig. Dessutom får man här lite inblick i hur morföräldrarna var och det kan ju också förklara en del.

'a Hilma höll sig i bakgrunden och kunde andas ut i vetskapen om att han föll i smaken och mer än en avundades henne så att det syntes. En och annan hade också ett kritiskt missunsamt drag över munnen som sa: "Men varför just hon, som inte ser något särskilt ut." Ja, allting var frid och fröjd tills de mera efemära gästerna måste förstå, att när bordet flyttades in igen var det dags för dem att gå. Strax därefter rustades det till middag, dillkött och kokt mandelpotatis för de allra närmaste släktingarna och vännerna och det var då han började tala om de svenska arbetarnas villkor, och vänd mot de karlar som satt närmast, undrade han om de trivdes med sitt arbete.
Allt tystnade som när man stänger av en radio. Förstämningen förlamade allas tungor.
Trivas? Vilket förmätet, högfärdigt ord. Vem hade kommit till denna jord för att trivas? Tvärtom för att arbeta i sitt anletes svett och frukta Gud, ty allenast genom Hans nåd kan vi nå syndernas förlåtelse och ett evigt liv.
Trivas? Vem hade nånsin hört det ordet här uppe? Mödan var sin egen glädje, om man nu alls skulle tala om glädje i sammanhanget; glädje var ett tveksamt ord. Om det inte handlade om glädjen i Gud. Men i övrigt var livet en jämmerdal, det var inte mycket att orda om, fick man bara vara frisk så... Och sedan där ovanför skulle ingen synd och ingen smärta finnas, i himmelen där Herren Gud själv bor.
'n Ivar försökte rätta till det med att häruppe var man tillfreds med det Gud gav, man var tacksam för det lilla...
Här avbröts han av fästmannen som slog näven i bordet och sa att hädanefter skulle det vara slut med det. Kapitalets hydra skulle slås ned och arbetarna gå mot en ljusare framtid där jämlikhet rådde och patronerna måtte bäva, för nu kom den nya läran, socialismen, som skulle befria arbetarna och ge dem ett människovärdigt liv. Och deras vapen hette strejk, med strejken kunde man sätta kraft bakom sina ord. Strejk betydde att lägga ner arbetet och gå hem, tills arbetsgivaren gav med sig och höjde lönerna.
Tystnaden runt bordet stack liksom i luften. Det var ingen fridens stillhet utan lugnet före stormen, det andlösa hårda ljuset före första åskmullret och det svartblå molnet som växte upp bakom ladan.
'n Simon Ekberg från Strömsund hade börjat känna igen tongångarna: söderut, längs Västernorrlands kustland hade agitatorer dykt upp och förkunnat Antikrist ungefär i samma ordalag som läroverksadjunkten, men redlige kristne män hade gått man ur huse och fått dessa falska profeter att förstå att de inte var välkomna. Som Herren Jesus när han drev ut månglarna ur templet var man till slut nödgad att ta till visst våld. Ty de voro "sturigt" och ohörsamma.
"Ja, men", sa 'a Selma och såg helt enkelt hjärtängslig ut. "Jag kan då inte tro att 'n Sigfrid menade..." Jo, men just precis vad han gjorde. Med höjd röst tog han i ytterligare och tycktes inte märka hur dödens tystnad låg tung över rummet och var så kuslig att ett par av de mindre barnen började gråta.

Vuxengrejer

Oj, nu har jag inte varit vidarevärst bra på att skriva här ofta.

Som framgick längre ner har jag börjat min praktik på ett fackförbund. Det är fortfarande schyst. I veckan var jag på förmöte inför förbundsmötet nästa vecka. Regionen samlades för att komma fram till sina ståndpunkter vad gäller olika områden och motioner som ska tas upp på (det rikstäckande) förbundsmötet. Det var kul och intressant. Jag fick sitta i välfärdsutskottet. Två dagar varade det hela och vi fick såklart frukost, fika, lunch, fika och middag, för det är visst så det fungerar i jobbvärlden. Första dagen fick jag rumsnyckeln på eftermiddagen och gick till mitt helt egna hotellrum med två sängar och supernice badrum. "Wow, det är såhär det är att vara vuxen!" tänkte jag när jag klev in där. Det var fint och rymligt (och sängen var otroligt skönt märkte jag senare). Så himla lyxigt. När utskottsarbetet var färdigt på eftermiddagen gick jag ner och satte mig på bryggan vid vattnet (vi var på ett hotell vid havet) och drack öl med några andra i solen, som värmde skönt. Senare blev det mer öl och vin för de flesta och det var socialt och roligt. Nästa dag var också trevlig, men lite seg i slutet, så jag var tvungen att sitta och tänka på lite annat sista timmen. Men det tror jag inte att någon skulle klandra mig för om de visste. Det var i det stora hela ett mycket trevligt förmöte, med schyst klimat och intressanta diskussioner. Efteråt fick jag skjuts till stan med en person från jobbet och gick ut och åt sushi och drack öl med några klasskompisar. Och idag fick jag då äntligen mina rikskuponger på jobbet. Wow, jag känner mig så privilegierad! Och det är jag ju också förstås. Men snart är det väl dags att börja arbeta också och inte bara glida med. Jaja, skriver mer en annan dag.

Resedagbok, 12 juli

Sista morgonen på studentboendet. Helt okej ställe. Rätt fräscht, delade duschar även här. Verkar rätt schyst att bo här som student. En stor klättervägg, pizzeria och tre pubar på området.

Vi åkte och lämnade väskorna på stationen och sedan till gamla stan igen. Köpte biljett för att kolla på lite olika synagogor och en judisk kyrkogård. I en synagoga hade de skrivit namnen på de 80 000 judar från Prag och området omkring som aldrig fick någon grav. Det var som en tapet av namn som aldrig tog slut. På övervåningen ställde de ut teckningar av barn från ett av de ghetton som judarna fick bo i innan de åkte till koncentrationslägren. Det var fascinerande hur de lyckades ordna det för barnen med utbildning och boende i särskilda "barnhus" (med mer utrymme och så). Vi tittade också på kyrkogården som var full med gamla gravstenar som stod huller om buller, eftersom de begravt människor i flera lager. Mycket vackert. Gick och köpte mat på Tesco innan gamla stan förresten. Yoghurt och annat, mums. De har så mycket god yoghurt! När vi var klara med synagogorna gick vi över vattnet och köpte glass som vi satte oss och åt. Sedan promenerade vi tillbaka över vattnet och till Tesco och handlade igen och sedan till tåget. Hm, det är lite dimmigt hur den här dagen förlöpte... Satte oss i en stor kupé i tåget. Kunde inte sova. Efter ett tag kom det en aggressiv konduktör som sa åt oss, på främmande språk, att vi skulle fylla i interrailkortet annorlunda (helt onödigt) och sedan att vi måste byta vagn om vi skulle till Krakow. Det gjorde vi, till en kupé där det satt en tant och en gubbe. De gick av efter en stund, så vi drog för gardinerna och la oss på varsin sida för att sova...

Intryck av Prag: Turister på alla fina och kända ställen. Bara turister. Jobbigt. Folket i staden har nästan bara varit otrevliga eller icke-hjälpsamma. Man började räkna med att bli hatad så fort man frågade någonting i en biljettlucka eller dylikt. Ja, herregud vad ohjälpsamma de var och vilket dåligt intryck man fick. Känns som att det togs betalt för allting också bara för att det var så turistigt (typ att bara gå på vissa ställen, störande). Men stadsbilden var väldigt vacker. Mycket fina hus, mycket kullersten och så vattnet, broarna och bergen med slottet och annat. Vi gjorde inte av med så mycket pengar heller - tack Tesco!. Färdiga pastarätterna för 12 spänn var mycket goda.

"Allt är så bra!"

Jag har börjat praktik nu, på ett fackförbund. Det ingår i utbildningen och ska vara en hel termin. Lyx mig, jag fick praktikplatsen på det första stället jag ringde till (som ju också var det jag helst ville vara på)! Skapligt flyt.

Och nu har det gått tre dagar och allting känns superbra (även om man känner sig lite meningslös och sådär i början innan allt riktigt satt igång, men det gör väl alla). Alla är snälla och det verkar som att jag ska få vara med på en massa kul grejer - utbildningar, möten, konferenser och annat. Flera grejer som är på annan ort och så, superkul! Plus att jag får en sådan där vuxenförmån - rikskuponger! Lunch ute varje dag! Ojojoj, man kan känna sig bortskämd för mindre som student... Det bästa är att jag inte haft något jobb i år, så trots att jag nog egentligen skulle skatta för förmånen så kommer allting att ingå i mitt fribelopp och jag behöver inte betala någonting.

Vad mer? Jo, det är superintressant att få höra en massa om olika "rättsfall", som nu inte är någonting som ingår i en kurs i skolan utan som faktiskt är det praktiska arbetet och verkligheten på min praktikplats. Nästa vecka ska jag få vara med på en träff med en medlem och sedan följa med till försäkringskassan där planering för rehabilitering ska ske om jag förstått saken rätt. Så himla kul!

Igår när jag var ute och åt lunch med två på jobbet (varav en har gått samma utbildning som jag och även han gjort praktik på arbetsplatsen innan han fick jobb där) så sa de ungefär att "om du har fått in en fot en gång så är du fast sedan". De lät ganska likgiltiga till det, eller som att det var en liten "risk" att ta (även om de kanske inte menade så). Hallå eller, jag skulle bli så himla glad om jag "fastnade" där, det vore min dröm!

Förresten, jag tycker att det är lite lustigt att jag redan börjat kalla det för "jobbet", haha. Igår när någon ringde mig sa jag "... när jag slutat jobba" innan jag tänkte "hoppas ingen hörde mig", för det är ju inte direkt så att jag jobbar än... Jaja, jag har sånt flyt. Som vanligt tycker jag att det jag gör är typ det bästa jag skulle kunna syssla med. Det känns bra att kunna vara så nöjd.

Resedagbok, 11 juli

Gick upp och duschade. Promenerade ner mot slottet igen. Eftersom det inte regnade struntade vi i leksaksmuséet där. Ville istället titta på slottsträdgårdarna, men det tog de såklart betalt för så vi struntade i det. Promenerade ner mot vattnet och över Karlsbron där det var fullt med turister. Kollade runt lite på andra sidan och gick in till torget i gamla stan. Just när vi stod och skulle kolla på klockspelet på en kyrka började det ösa ner. Alla skrek till, haha. Sedan letade vi efter något fikaställe att gå in på (jag var jättesugen på kaffe) och hittade av en slump ett teställe som var jättemysigt och där de hade en tjock meny med bara te, med långa beskrivningar av de olika sorterna. Dobrá Cajovna hette stället. Beställde (från bordet, man ringde i en liten klocka när man ville ha något) ett kinesiskt grönt te och fick en bricka med koppar och en kanna med tebladen och en med vatten på värmeljus. Det var gott och när vi druckit en del fick vi mer vatten. Satt på kuddar i ett hörn i kanske två timmar och drack och skrev. Så himla bra ställe! Efteråt gick vi och handlade på Tesco och sedan åkte vi hem.

Femte öltestet: Krusovice. Lite för besk för min smak. "Jag kanske är en mes, men jag tycker den är för besk." Svårt dock att bedöma den när den var varm.

Den jävla grinden

Alltså, vi bor nära ett torg/köpcenter i ett stort vitt hus som ligger i rad med två andra likadana stora vita hus. Gårdarna mellan husen är rätt fina, men inte direkt överanvända, trots att det finns bänkar här och där bland buskar och träd. Det vore fint om fler människor använde dem, för det är som små oaser här mellan alla vägar och stora parkeringsplatser i området. Men nejdå, nu har Poseidon (bostadsbolaget) satt upp staket och grindar runt husen och gårdarna så att ingen obehörig ska komma in utan att först gå till den grind där man kan ringa på och bli insläppt av den man ska till. Grindarna låses när man stänger dem, så det är ingen "låst på natten"-grej heller (vilket hade varit mer okej). För övrigt finns det ingen vettig information om vilken grind man ska gå till för att komma in till, respektive ut från, området (finns bara en där man kan ringa på och inte måste ha nyckel) så går man till fel får man stå där och känna sig dum.

De här grindarna är nog något av det mest störande jag varit med om (mina sambos är inte heller särskilt förtjusta). Till att börja med är redan dörrarna in till husen låsta dygnet runt, så att man måste ha nyckel eller ringa på där för att komma in. Och vad jag har märkt så har det inte varit något störande spring över gårdarna eller "problem" med att missbrukare eller andra "läskiga typer" hållit till där (trots att Systembolaget ligger nära. Alkisarnas hängställe verkar vara närmare torget). Skulle någon vandal vilja sabba på gården är det för övrigt mycket enkelt att klättra över staketet bredvid grinden, vilket vi också gör ibland om vi gått ut utan att ta med nyckel.

Citat: "Känslan det skapar är ju mycket större än den verkliga nyttan."

Ja, jag kunde inte sagt det bättre själv. Har också tänkt att det måste vara jobbigt för alla skröpliga pensionärer att behöva stanna och plocka upp nyckeln två gånger istället för en, men häromdagen gick jag bakom en gubbe som förklarade för en annan person (som inte kom ut från gården eftersom han var vid "fel" grind och inte hade nyckel) att "Det är inte illa. Nu slipper vi ha folk rännandes här som inte hör hit." Och det var en skröplig jävla gubbe med käpp. Jag fattar inte att han inte inser att hans egen nytta i att slippa låsa upp både porten och grinden skulle vara större än den skada någon som "inte hör hit" skulle tillfoga någon eller något. Herregud. Grejen är också att om man varit på någon av de affärer som ligger närmast vårt hus så är vår gård en perfekt passage till en av de stora parkeringarna (men, som sagt, inte så att det tidigare orsakat massa störande "rännande"). Men nu måste alla som handlat där ta världens omväg för att komma till sina bilar. Dessutom är vägen till den grinden där man kan ringa på totalt oanpassad för rullstolsbundna personer, eftersom det är en massa trappor ivägen. Suck. Jag skulle kunna babbla hur länge som helst. Hela grindsystemet är så totalidiotiskt. Det krånglar bara till för alla och det skulle möjligtvis kunna lösa problemet att gården inkräktades av en massa obehagliga typer. Men eftersom det problemet nu inte funnits undrar jag vad fan de tänkte egentligen. Idioter.

I stort sett varje dag får man hjälpa folk att komma in och ut från gården. En dag hjälpte vår kompis en gammal gubbe att klättra över staketet och en annan dag höll en hel familj på att klättra när sambon kom dit och kunde låsa upp åt dem istället. Vår andra (fram tills igår-)sambo skrev, och plastade in, två stora lappar att sätta upp över "stäng grinden"-skylten (jag försöker för övrigt att alltid stänga grinden försiktigt, så att den inte låser sig).

Såhär stod det på lapparna:

SNÄLLA! låt grinden vara ÖPPEN!
* Det är jobbigt för funktionshindrade att gå runt.
* Vi vill inte ha ett samhälle där vi stänger ute varandra.
* Alla slynglar kan ju klättra över i alla fall.
* Det var inget gemensamt demokratiskt beslut att låsa.
* Det är besvärligt för besökande, för dem som glömmer nyckeln och för dem som vill ta en genväg till bilen.

En av lapparna satte han upp själv, men senare låg den på marken så antingen hade någon rivit ner den eller så hade den lossnat. Vi får gå ut snart igen och sätta upp den.

Högsta önskan vad gäller bostadsområdet: Att Poseidon-personerna tar sitt förnuft till fånga och låser upp grindarna igen så att alla kan känna sig välkomna!

Resedagbok, 10 juli

Åkte tåg från Bratislava till Prag. Bara en passkontrollant den här gången. Sov gott på sätena som återigen var helt platta och bra. Mitt i natten blev vi väckta av en mycket underhållande konduktör som sa "hallå, hallå" och pratade oavbrutet på tjeckiska (antar jag). Han påminde lite om Linus på linjen, mycket komiskt. Framme i Prag halv sex. Tog oss till hostelet, återigen studentboende, och var där vid halv åtta (var lite sega...). Mycket billigt igen, 67 kronor per person. Hade bara sovit i fyra timmar på tåget så vi gick och la oss. Sov till halv tolv och sedan duschade vi och gick ut. Promenerade ner till slottet som ligger ganska nära. Tittade på en kyrka och lyssnade på en orkester på vägen. Vid slottet gick vi runt lite och var inne i den jättestora katedralen. Det började regna igen och när vi gått ut ur katedralen och en bit till började det åska och ösa ner så att vi fick ställa oss under ett tak och vänta. När det lugnat sig skulle vi gå till den gamla köpmansgatan på området, men de tog betalt för att man gick in så vi struntade i det. Gick vidare neråt mot centrum. Var förresten jättebra utsikt från slottsområdet. Det började ösa ner igen och eftersom det var rätt sent åkte vi till Tesco för att handla. Återigen mycket blöta... För 50 kronor köpte vi: två stora goda öl, en färdig pastarätt, en halv limpa, fyra minibaguetter, färskost, två små yoghurtar, två 1,5 liters vattenflaskor, en chipspåse, juice, två bananer. Billigt. Sedan åkte vi hem och åt. När vi låg och skrev och drack öl blev det strömavbrott. Vi drack upp och gick och borstade tänderna. Precis när vi skulle lägga oss kom strömmen tillbaka. Glömde säga att vi var på internetcafé innan vi kom hem, för att kolla framtida väder på olika ställen.

Har helt tappat min fotoblick. Känns som att alla kort blir supertrista. Ändå har jag tagit slut på massa film.

Ett dilemma vi haft sedan Budapest är att köpa vatten. Eftersom språket är helt obegripligt fattade vi inte vad det okolsyrade vattnet hette och köpte därför fel. Sedan köpte vi en till som det stod något annat på (som vi jämförde med en dyrare flaska där det stod på engelska (och det lokala språket) att den var okolsyrad). Men det var visst "halvkolsyrat" och inte gott alls. Sedan köpte vi till slut en flaska med en bild på en baby som det var naturellt vatten i. Efter det har vi ett par gånger till försökt köpa vanligt vatten och misslyckats och till slut insåg vi att det enda säkra är att köpa flaskorna som har bilder på bebisar på sig. Vi dricker altså babyvatten hela tiden nu.

Fjärde öltestet: Budvar/Budêjovický. God tjeckisk öl, helt enkelt. Den var trevlig att dricka under strömavbrottet.

"Försök inte komma mig inpå livet ...

... för det finns ingen där som kan ta emot dig."

Tvång, ja tack!

Nu har jag senaste Doktor Kosmos-skivan. Underbara! Känns inte helt nytt, men jag gillar det ändå. Särskilt "Vill ni ha det som i Sovjet eller vaddå?" Varsågoda!

"Jag ser ett debattprogram på tv. Gudrun Schyman säger att hon vill att hälften av föräldrapenningen bara ska kunna tas ut av pappan. Programledaren frågar om hon alltså vill tvinga papporna att vara hemma med sitt barn. Och hon svarar: "Nej, så kan man absolut inte säga." Och jag tänker: Fega jävla kärring.

Dan efter spelar vi på Blå i Eskilstuna och jag sitter i logen. Det kommer in en tjej med "The Pastors"-tröja. Hon säger att hon vill ställa en fråga. Hon säger att det gäller en av våra låtar; Stoppa valfriheten. Hon frågar: Vill ni ha det som i Sovjet, eller vaddå?

Jag ser på henne med en trött blick och ber henne sätta sig. Jag frågar vad hon heter. Hon säger att hon heter Elin och sommarjobbar i kassan på Ica och hon gör ett fanzine som heter popoffer. Elin, jag ska berätta för dig om tvång.

Det finns många som inte gillar tvång. Arbetsgivaren vill inte tvingas betala samma lön till Johanna som till Johan. Von Knorring vill inte tvingas gå i samma skola som Ali Alkali. Pappan vill inte tvingas vara hemma med Tindra ett helt halvår. Storföretaget vill inte tvingas dela med sig av sina vinster. Fabriksägaren vill inte tvingas låta sina anställda bestämma över sin arbetsplats. Prästen vill inte tvingas viga Bertil och Sture. Hyresvärden vill inte tvingas hyra ut till familjen Mombasa. Tomatodlaren vill inte tvingas sluta spruta gift. Den frihetstörstande spritliberalen vill inte tvingas stå i kö och betala tvåhundra spänn för ett helrör och den sköna snubben vill inte tvingas åka till Köpenhamn för att rulla en jolle. Och när den sköna snubben blivit ett skönt psyko så vill han inte tvingas till vård och den rike vill inte tvingas betala för vården av psykot.
Det finns många. Som inte gillar tvång.

Du frågade om vi vill ha det som i Sovjet. Nej, vi vill inte ha det som i Sovjet. Vårt idealsamhälle förverkligas inte genom Kalashnikov-karbiner mot tinningen, utan genom fönsterkuvert i brevlådan. Vår revolution kommer inte att höras som granatexplosioner. Vår revolution kommer att höras som tusen små dunsar mot din hallmatta. Vårt idealsamhälle är ett tvångssamhälle.

Frågor på det?"

Med reservation för hörfel. Finns fler bra, till exempel Hjärndöd och Min enda religion (känsligt känsligt), med textraden "Jag tror på dig. Jag tror på mig. Men mest förstås, tror jag på oss" som huvudtema. Och som vanligt tycker jag att resten också är bra.

Resedagbok, 9 juli

Återigen regn. Skorna och våra fuktskadade fötter hade i alla fall torkat under natten. Checkade ut klockan nio och gick till stationen och lämnade in våra väskor. Då hade vi mer än tolv timmar att fördriva tills tåget skulle gå 23:40. Det var tolv långa timmar... Gick till Tesco och tittade på: textilier, sygrejer, handdukar, filtar, kuddar, verktyg, superlim, badkläder, underkläder, barnkläder, andra kläder, väskor, leksaker, ryggsäckar, friluftsgrejer, ljus, termosar, plastburkar, böcker och pappersvaror. Sedan var vi lite rastlösa och gick. Köpte mat på matavdelningen. Eftersom det regnade ville vi inte traska omkring ute så vi letade upp ett mysigt café. Det visade sig vara en "sheltered workshop" där personer med olika funktionshinder får jobb. Drack te med rom och skrev kort och dagbok. Det gick lite tid... Vi gick vidare till en vegetarisk restaurang och beställde en "vegantallrik för två" för våra sista pengar. Riktig mat igen! Mycket gott. Det var fortfarande tid kvar, mycket tid. Funderade förresten på att åka till Devin Castle, men det visade sig vara mest ruiner att kolla på enligt tjejen på turistbyrån. Ville inte riskera att bli dyngsura en gång till, särskilt som vi skulle sova på tåg. Istället gick vi till Slavin war memorial uppe på ett berg. Det var ett stort monument till minne av de soldater som dog 1945 i sovjetiska kampen för Bratislava, plus en massa gravar. Det var fint och jättebra utsikt. På vägen ner kollade vi på hus som var fina, särskilt två gamla som var lite slottlika och som vi ville bo i. I centrum igen gick vi till en pub för att köpa öl. Beställde en som det var reklam för. "Oj, det är mörk öl", "Gott!", "Va, vad är det här?", "Kola!?". Haha, vi kan inte ens beställa öl. Vem kunde tro att den stora reklambilden på en studentpub skulle vara för kola!? Nästa gång kanske vi ska läsa ordentligt. Puben var hur som helst trevlig, med många rum i olika stilar. The Slovak pub hette den. Malin tyckte inte om kolan så jag drack båda, en liter. Blev mycket kissnödig. Sedan ville vi betala och då missuppfattade tjejen oss och kom med två kola till, snälla nån. Vi fick säga till. När vi var klara gick vi till Tesco igen. Handlade färdkost och frukost. När vi gjort det var pengarna typ slut igen (tog ut nya efter restaurangen förut) och vi visste inte vad vi skulle göra med resten av tiden. Jag kollade nyheterna lite snabbt på internet, tog sedan en promenad (Malin satt kvar) genom gamla stan och över floden och tillbaks. Gick sedan till stationen och skrev. Väntsalen var typ sovsal för alkisar/hemlösa på natten. Den var halvmörk och innehöll med mig 16 personer, varav 8 var sovande uteliggare och 4 vakna dito. Det var lite fascinerande. Kändes bra att de fick lov att ligga där utan att bli ivägkörda. Vid elva kom Malin och vi hämtade bagaget och gick på tåget mot Prag. Sov gott i kupén som vi fick ha för oss själva.

Saker jag tänkt på i Bratislava: Alla (nästan) vi har pratat med har varit snälla och väldigt hjälpsamma. Som den gamla gubben på tågstationen som sa "Jag såg er vid informationsdisken, vart ska ni?". Eller på affären när vi frågade någon en grej på engelska och hon stoppade alla som gick förbi och frågade om de förstod. En annan sak är att allting ser stängt ut, caféer och så, bara för att de har tonade rutor. Man måste typ trycka näsan mot rutan eller öppna dörren för att fatta att det är öppet. En tredje sak är att det verkar vara en riktig partystad - massor av mysiga öl- och fikaställen överallt. Och även en massa ihopslingrade, hånglande människor på gator och offentliga platser. Trevlig stad, synd med vädret bara.

Resedagbok, 8 juli

Idag åkte vi till Bratislava. Stationen i Budapest, Keleti, var (inte helt oväntat) gigantisk! Fick världens matsug på vägen dit och det satt i ända till Bratislava och tills vi ätit på en restaurang där. Vi delade kupé med tre andra backpackers - två tjejer från Australien och en från USA. De verkade schysta. I Bratislava gick vi till turistinformationsdisken på stationen för att fråga om boende. Det första tanten bakom disken berättade om var ett hostel i gamla stan, vars ägare snart dök upp och gick in på kontoret. Han var störig och avbröt henne i hennes redogörelse för olika ställen för att övertyga oss om att vi ville bo där och inte längre ut för det var inte lika säkert på natten, blabla. Tanten var hur som helst jättebra och snäll och undrade vad som var viktigast för oss - läge eller pengar - och när vi sa pengar så berättade hon om billigare ställen längre ut och sa att hon inte ville övertala oss (trots att gubben satt där och verkade missnöjd). När vi frågade om det fanns studentrum att hyra undrade hon om vi var rädda av oss, eftersom de inte låg helt centralt. Vi sa nej och fick info om två olika som låg på samma ställe. När vi sedan skulle ta bussen fick vi hjälp av en skröplig gammal gubbe som på superbra engelska visade var vi skulle köpa biljetter (vi misstänkte först att han ville ha pengar, men han var bara jättesnäll. "Jag såg er vid informationen, vill ni ha hjälp?" typ.) Åkte dit och hyrde rum på det billigaste studenthemmet. Tanten bakom disken verkade svinsur. Vi fick hur som helst nyckeln och gick till rummet, som var mycket slitet och skabbigt. Men det fanns rena vita lakan och filt och täcke så det var bra. I den skumma betongkorridoren satt ett par studenter och lyssnade på musik bland en massa grejer. Såg ut som att de flyttade ut. Toaletterna i korridoren var okej och i ett annat rum fanns handfat på två rader mitt emot varandra. Såg verkligen ut som på någon slags inrättning. Duscharna var rätt små och ofräscha och verkade vara gemensamma för alla. När vi lämnat grejerna gick vi ut och spanade efter någonstans att äta (hade fortfarande matpanik). Hittade en kinesisk restaurang där vi fick massa tofumat som vi åt upp. Gott. Sedan skulle vi gå och då hade personalen råkat ge vårt paraply till någon annan, så vi fick ta ett annat svart som stod kvar. Gick mot centrum och fick syn på slottet, så vi bestämde oss för att gå dit. Vid det laget hade det börjat regna och medan vi gick regnade det mer och mer. Vi tappade slottet ur sikte också och gick fel väg, tills vi var tillbaka på ett ställe där vi varit innan. Vid det laget var vi redan dyngsura så vi försökte på nytt och hittade dit. Det var fint däruppe och jättebra utsikt. Vi upptäckte att på andra sidan floden var det fullt med hyreshus så långt ögat nådde typ. Det såg ut som ett gigantiskt ghetto, jämfört med sidan vi var på. Runt slottet fanns massa lustiga konstverk och det visade sig senare att det verkar vara ett kännetecken för hela staden. Dessutom var ko-utställningen, som jag tror turnerar runt i Europa, i staden nu, så det stod massa lustigt målade koskulpturer överallt. Vi tittade runt i gamla stan också och det var fint och gulligt och på ett torg stod några och spelade folkmusik. Sedan åt vi bakelser och drack "Vienna coffee", på ett snyggt ställe på en av stadens större gator. Efter det fortsatte vi längs gatan och kom fram till Tesco! Gick in och blev överväldigade av hur stort det var och hur mycket grejer de hade. Som tur var skulle de stänga snart, så vi kollade runt lite bara och köpte mat på deras supermarket i källaren. Promenerade sedan hem och skrämde på vägen upp oss själva när vi kom på att vi inte visste om det var öppet på natten eller inte (klockan var ungefär halv elva), eftersom vi lämnat in nyckeln i receptionen. Promenaden tog kanske 10 minuter, så det kändes som att varningarna vi fått om att det var "långt" från centrum och stadens säkrare delar var rätt obefogad (vi kom ju just från stora Budapest också).

Tredje öltestet: Zlatý Bazant. God öl, smakade ganska fruktigt (nästan för mycket, men ändå väldigt god).

Resedagbok, 7 juli

Gick upp hyfsat tidigt för att komma iväg och hinna göra allt vi planerat. Alla låg och sov i rummet och jag kände hur skön sängen var och hur skönt jag sovit där. Åt rostat bröd med marmelad till frukost och sedan åkte vi till City Park där ett av alla termalbad ligger. Gick in och badade i en och en halv timme. De hade massa olika bassänger, inne och ute, som var mellan 30 och 38 grader varma. Utomhus hade de också massa olika vattenutflöden - från botten, trappor, vatten som sprutade från fontäner osv. Det var mycket gamla människor där, till och med en del som satt på trappstegen ner i de varmare bassängerna med käppen med sig. Säkert jättebra för kroppen. Man kunde också spela schack i en bassäng och göra vattengympa i en annan och så fanns det en vanlig simbassäng. Det var skönt att vara där, och mycket trevligt att bli riktigt ren. När vi var klara gick vi omkring lite i parken, kollade på jättestora monument på det kända Hero Square och tittade på ett slott som låg i parken och var byggt i tre helt olika stilar, ganska häftigt, särskilt den Transylvanien-inspirerade delen. En intressant sak insåg vi när vi kom till ett stort hus i parken och undrade vad det var. Vi kollade på kartan men det var inte utmärkt och vi konstaterade att jaha, det var bara något "vanligt" hus som inte var värt att märka ut. Så är liksom hela staden. Allt är superstort och pampigt men så inser man att den imponerande byggnaden framför en inte är något speciellt, som det ser ut som. Stora hus = vanliga hus. En sak som dock kontrasterar med all pampighet är tunnelbanan (som visst hade första linjen i Europa). Vagnarna är rätt små och när något meddelande ropas ut eller när vagnen stannar har de små söta signaler som låter som att de kommer från någon tivoli-attraktion. Roligt.

Hur som helst, när vi varit i parken åkte vi till hostelet och hängde upp badkläderna och lagade pasta med bönröra. Ganska tråkigt, men kändes som bra mat i alla fall. Sedan tog vi oss till typ "gamla stan", på andra sidan floden, som låg på en höjd med bra utsikt. Tyvärr måste jag säga att Budapest i stort inte är särskilt vackert att blicka ut över. På ett sätt är det konstigt, för de har så många stora och pampiga byggnader (typ alla iofs...) men de som är något "speciellt", extra fina och så, är liksom insprängda bland alla stora fulare hus. Plus att det mesta är i gråaktiga färger så att de "fina" byggnaderna inte sticker ut alls, mer än med sin arkitektur typ. Allt flyter på något sätt ihop i en stor gråaktig massa. Trist. Vi gick omkring ett tag och tittade, på en stor och fint utsmyckad kyrka, utsikten, husen längs vägarna (som vi tyckte var lite pittoreska tills vi kom på att de inte alls var det utan bara var mindre än alla gigantiska hus) och annat. Satt och åt chips på ett ställe en stund också och sedan gick vi mot labyrinten som skulle ligga i området. Hittade dit och hade som tur var lite euro som räddade inträdet. Labyrinten låg långt ner under marken och på kvällen (som det var då) hade de "nattlabyrint", vilket innebar att man fick gå igenom den med oljelampa och att bara en del av lamporna i gångarna var tända. Det är alltså en labyrint som har använts av invånarna i staden förr. Nu hade de samlat (och efterliknat?) olika skulpturer från olika ställen i Europa, om jag förstod saken rätt, och placerat ut dem på olika ställen. De hade olika teman i labyrinten också, historiskt och framtidstema bland annat. Det var lite läskigt att gå på en del ställen eftersom det var så mörkt och de hade ljudeffekter, galler och sånt lite här och var. Hade de placerat ut skumma personer som skulle göra en rädd och kanske släckt fler lampor så hade det varit världens skräckattraktion! Det var kul att gå igenom - tog kanske 40 minuter och var absolut värt pengarna. Man blev för övrigt helt fuktig på hud och kläder när man var där nere. Tyckte synd om dem som måste jobba där. Efter labyrinten gick vi och kollade på slottet i närheten. Det var förvånansvärt trist och opampigt och till råga på allt satt det en stor, ful reklamskylt (eller vad det nu var) mitt på en av väggarna, som syntes över hela stan ungefär. Där gick väl kapitalisminslagen lite över gränsen... Vi tittade lite mer på utsikten och sedan promenerade vi över ån och tog en spårvagn hem. Måste återigen säga att hostelet är så himla bra! Alla som var där verkade schysta och sociala och det var mer som ett tillfälligt hem än bara någonstans vi sov. Kändes helt lugnt att lämna sina grejer framme - mobilen på laddning och så. Skönt. Dessutom var de som jobbade där unga och det verkade som att två av dem själva bodde i ett rum där. De var i köket och spelade kort på kvällarna och var allmänt schysta så det bidrog nog också till den goda stämningen. Det bodde för övrigt tre andra svenskar där när vi var där. Sov återigen skönt uppe i våningssängen och gick upp vid halv nio nästa morgon.

Måste skriva en grej som kändes rätt lustig med folket i Budapest. Ingen var särskilt bra på att informera om saker, som var vi skulle gå för att byta om på badet till exempel. Det kändes hela tiden som att alla gav överdrivet knapphändig information, och när man sedan försökte göra något så kom de efter och visade att man gjort fel. Typ att de pekar åt ett håll utan att visa med några övriga tecken att man ska åt det hållet och ner för en trappa. Och som toatanten som jag skrev om. Och en vakt på affären som kom och gav oss en korg när vi redan gått in i affären, för det måste man visst ha. Dåliga på att informera, bra på att tillrättavisa var det allmänna intrycket (kändes lite som att de ville att man skulle läsa deras tankar hela tiden). Men det är ju bra, för då slipper man ju gå och fundera på om man gör saker rätt eller inte. Kul också med alla "hallåhallåhallå!" som vi fick höra när en del sa till.)