Ledsen

-Hej, hur är det?
-Inte så bra.
-Nää... *suck av medlidande* Men förutom det där då?
-Jodå, då är det väl okej.

Hur länge kan man med att säga att det inte är bra? Det är ju inte bra. Och för en gångs skull känns det inte som ett läge där man måste låtsas. Och ja, förutom "det där" så är det väl inte dåligt. Men det är bara "det där" som känns väsentligt. Jag gör ju ingenting. Jag jobbar inte och pluggar inte. Umgås bara en del med kompisar och det är väl trevligt, men nu när ångestklumpen försvunnit och jag bara är ledsen så tränger det tyvärr igenom allt umgänge också. Ångesten var bättre, den gick att ignorera - under längre stunder om jag hade tur. Sorgen tränger igenom allt. Gå och lägga sig och gråta, vakna och gråta, gråta i duschen, gråta när jag skriver. Gråta i min kompis knä. Gråta i bilen men tvinga mig att låta bli. Jag vill inte dö i en trafikolycka. Jag önskar att det kunde gå över snart.

En annan sak som jag tänkte på. Tänk om inte musik fanns, då kanske man skulle tagit livet av sig för länge sedan. Jag menar inte "jag är så ledsen nu, om jag inte hade musik hade jag inte velat leva". Men sammanlagt har man ju mått dåligt så otroligt många gånger (och många gånger inte haft så bra distans till saker och ting heller) och då har man alltid kunnat lyssna på musik och den kan i alla fall hjälpa lite. Om den inte funnits så hade det alltid varit lite jobbigare. För att inte tala om kompisarna. Men det här är nog första gången som jag skulle kunna börja gråta inför vem som helst. "Om jag gråter offentligt - då är jag extremt ledsen." Jag trodde faktiskt aldrig att det skulle hända.