arbetskompisar

Nu har jag då äntligen jobbat mina tretton dagar i sträck och haft en dag ledigt och jobbat en dag igen. Den där lediga dagen kändes inte tillräcklig, men lönen (236 pund) för förra veckan räckte gott. Min chef verkade reagera mer än jag på den otroligt höga skatt (19 procent) som jag var tvungen att betala eftersom jag inte fått mitt nationella försäkringsnummer än och sa att jag måste se till att skaffa det där numret snart. Vilket jag väl ska försöka göra någon dag när jag börjar jobba sent. Problemet är ju att det här landet är så himla efterblivet att de inte har telefonköer, så om man är en vanlig, värdelös människa som jobbar för minimilön får man räkna med att spendera en halvdag (eller kanske mer, jag har aldrig haft tid) på att sitta och höra upptagetpip i luren. Och det bara för att bestämma tid för ett möte.

För övrigt börjar jag väl tröttna lite på jobbet. Det tog alltså två veckor innan det började kännas värdelöst att gå upp och ge sig iväg på morgonen (eller snarare förmiddagen). Dock är jobbet helt okej när jag väl är där och har jobbat ett par timmar så att jag kommit igång. Och jag vet lite mer om menyn och vår mat nu än förut, så kökspersonalen verkar inte hata mig längre. Jag tror inte att de gjorde det förut heller i och för sig, men de är i alla fall trevligare nu.

Men kökspersonalen var det ja. Det finns alltså fler än jag på mitt jobb. Även om det inte är så otroligt socialt eller så otroligt roliga människor som jobbar där (vad jag har märkt), så finns det en del personer som är schysta och som jag gillar. (Och vissa idioter, men faktiskt inte alls lika många.) Bland annat är det Kimi, som är asiat och har hår som är långt och stort och delvis blonderat, och som studerar musik och vill bli lika bra som Yngvie Malmsten. Och Song från Kina som är tjugofem år och ska gifta sig i vår och är jättetrevlig och verkar uppriktigt snäll. Och så Swan, som tränar Tae Kwon Do och en dag hade skadat tummen för att hon hade slagits mot sju tjejer som attackerat henne och på frågan om de också hade gjort illa sig med helt allvarlig röst förklarade att "They almost died". Där finns också Kandir, som när han jobbat klart sprutar på sig ett stort moln parfym. Och Megumi, som till att börja med har ett jättegulligt namn och som för övrigt är jättegullig hon också. Och så finns Atzu, som inte verkar kunna nästan någon engelska, men som också verkar jättesnäll och ler godhjärtat hela tiden. Och Jong-Bin, som studerar festivaler och karnevaler på college. Där finns också Kim, som verkar hata alla kunder, även om han inte visar dem det, och påstår att han inte har något drömjobb eftersom alla jobb är skit och istället har planen att vinna på lotto så att han slipper arbeta. Och så några till. Det är faktiskt helt okej folk. Och framför allt verkar cheferna mycket mer sympatiska än vad genomsnittet här i stan (på arbetsplatser i klass med min) verkar vara. Det är jag väldigt glad för.