eller hur det nu var...
Blev uppringd av en kompis för någon dag sedan. Hon undrade om jag skulle åka till London snart igen och ville att jag isåfall skulle säga till henne, så att vi kunde åka samtidigt, för "det är ju så tråkigt att åka själv". Hon är den tredje personen som säger såhär till mig på bara ett halvår. Självklart kan det vara trevligt att ha sällskap när man åker någonstans, men jag blir ändå lika förvånad varje gång. Efter att ha haft distansförhållande i fyra och ett halvt år har jag hunnit företa mig en hel del tåg- och flygresor på egen hand. Jag har liksom glömt att själva resan kan vara "en grej", något annat än en nästan vardaglig rutin. Det är ju bara något som hör till, några timmars förflyttning för att komma dit jag ska. Och jag fattar inte varför det är en så himla stor grej för så många att åka någonstans själva. Det är ju bara att ta med sig en bok eller lite musik. För övrigt kan man ju sova bort en del av tiden om man känner för det. Okej, det kan ju vara så att det är jag som är ovanligt osocial som inte bryr mig om ifall jag sitter tyst för mig själv på buss och flygplan i fyra timmar istället för att sitta där i sällskap med någon och prata, men det är ju inte värre än att vara ensam hemma. Sedan antar jag att jag oundvikligen måste ha en annan inställning än dem utan distansförhållanden, eftersom jag knappast kan förvänta mig att ha sällskap på varenda tåg- eller flygresa som jag gör. Men ändå. Jag har aldrig sett det som något problem. Nej, folk verkar faktiskt lite hjälplösa. Som att de inte klarar av att bara vara med sig själva i en situation som mest utgörs av en massa väntetid, då de inte har någonting speciellt att sysselsätta sig med. Hur svårt är det liksom? Det måste ju ändå vara en av de lättaste situationerna, om man tänker efter. Bara att sitta ner och göra ingenting. Ska man verkligen behöva ha sällskap för att klara av en sådan sak? Att det är tråkigt kan ju vara ett argument, men jag tror inte direkt att det ger några men. Plus att vaddå, man ser ju fram emot det som gör att man faktiskt åker, det är ju därför man gör det. Är anledningen till att man nu ska åka någonstans inte så lockande eller viktig att den motiverar en fyra-fem timmars resa på egen hand så kan man ju lika gärna stanna hemma.
En till grej. Så fort jag säger att jag ska till London så är det alltid nån (ursäkta mig) jävel som säger att "åh, vad roligt, då måste du shoppa", typ. Ja, visst handlar jag ibland hellre saker när jag är där än när jag är hemma, eftersom det är kul med andra affärer och så. Men hallå! Visst, om man åker till London en gång om året på shoppingresa, då kan man ju göra just det - shoppa. Åker man till London varannan månad för att ens pojkvän råkar bo där så har man, som student som lever på sjutusen i månaden, knappast råd med sådana aktiviteter. Jag tycker för fasen inte ens att jag har råd att köpa kläder när jag är här hemma. Hur ska jag då ha råd med att betala flygbiljett för sju-åttahundra, plus de extra kostnader som alltid tillkommer när man är någon annanstans än hemma och samtidigt ha pengar till att köpa massa kläder? Det är vad jag undrar. Sedan har ju en av personerna som är extra benägen att tjata om hur angeläget det är att handla sagt att det är ju värt att lägga lite pengar, för i London ligger de ju före modemässigt och det är ju kul med nya affärer och så vidare. Jaja, värt och värt, men om man inte har de där pengarna då? Ska jag ta ut pengar från mitt sparkonto bara för att kunna köpa modekläder eller? Skulle inte tro det. Vem bryr sig, anyway. När jag får ett välbetalt jobb om tio år kan jag ju börja tänka på sånt. Suck. Jag blir bara så trött. Vissa är så jävla naiva. Hjälplösa och naiva. Så var det konstaterat. Det är i och för sig ett bredare synsätt än det jag vanligtvis brukar tillämpa; folk är idioter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar