Jag måste beklaga mig mer. Det var fest i helgen, hos en klasskompis. Det var kul att dricka vin och röka och prata och äta chips och spela lite spel och vara social (iaf i början). Men efter ett tag blev det ju så jävla segt.
1. En person skulle prompt se melodifestivalen, trots att de andra (kanske nio) personerna som var där då inte ville se. Så gör man ju inte. Skaffa ett liv liksom. (Hon har tidigare avvikit från en social aktivitet för att kolla på Top Model, men det har antagligen hänt fler gånger som jag inte vet om.)
2. Jag blev aldrig full, vilket jag gärna blivit av olika anledningar.
3. Vi fick aldrig skruva upp musiken så det blev schyst volym, för hon som vi var hos ska flytta om ett tag men hade inte skrivit på det nya kontraktet (hos samma bostadsbolag), så hon vågade inte riskera att få några klagomål. Åh! Den lilla stereon och de små högtalarna stod liksom uppe på byrån och det var verkligen _inte_ högt ljud.
4. Jag fick krupp på melodifestivalpersonen, som jag för övrigt känner sedan ett och ett halv år tillbaka.
Hon: "Åh, vad Pandora har snygg frisyr. Så skulle jag också vilja ha"
Jag: "Men klipp dig så då"
Hon: "Nej, jag vet inte, det blir så stor skillnad [hon har rätt långt hår nu och frisyren var axellång], jag vet inte om jag skulle våga, blabla".
Jag sa inte: "Men jävla mes, vad spelar det för roll, det är ju inte som att klippa sig kort, håret växer ut igen, vad är det för mening med att sitta och säga hur fina saker är och att man vill ha det så om man är så feg att man aldrig vågar göra något ändå, och sist men inte minst "det är ju bara hår!!!"". Fan alltså, jag klarar inte av mesiga människor. Jag förstår inte vad de håller på med. Hur kul liv har man om man aldrig vågar göra någonting och om man tycker att små skitgrejer är jättepinsamma som jag själv kanske skämdes för i sjuan eller nåt. Och för övrigt, hur mycket respekt får man, om man nu tycker att det är viktigt. Inte så särskilt mycket, inte av mig i alla fall.
5. En person som gick i klassen fram till den här terminen var på festen och jag tycker inte särskilt bra om henne. Har verkligen ansträngt mig för att göra det, men hon är den sortens människa som bara håller upp någon slags glättig fasad hela tiden och, framför allt, som aldrig lyssnar, inte ens när det är hon själv som frågar saker. Jag hatar verkligen när människor frågar mig saker och sedan inte lyssnar på vad jag svarar (och jag är knappast den enda som känner så). Plus att hon ska hålla på och "heeeej" och ge värsta bamsekramen när man kommer, men jag vet ju att hon inte alls tycker om mig sådär mycket. Så jävla mycket spelande . Hur som helst, förutom det vanliga, att hon aldrig lyssnar eller bryr sig om vad man säger så fick jag på hemvägen reda på, av en annan mycket mer pålitlig kompis, att den här personen är mytoman. Så massor av det som hon berättar (=skryter, för hon får alltid allt att låta så himla bra och sig själv att framstå som så himla världsvan. Hon måste också säga allting tre gånger, eftersom hon har så stort självhävdelsebehov) om är ren lögn. Men det var ju bra att veta, för det gjorde det bara så mycket lättare för mig att bestämma mig för att jag inte tycker om henne.
Jaja, i slutet av festen var det rätt avslagen stämning och vi kände inte för att gå ut, så jag åkte hem. Då var jag ganska sur. Det är nog dags för mig att ordna fest snart, om det ska bli något party att tala om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar