Lite reflektioner

Nu har jag varit i London igen. Det var trevligt. Skulle kunna skriva om massa olika grejer, på ett antagligen helt ostrukturerat vis, nu, men jag får se hur mycket jag orkar.

Först måste jag säga att idag började en ny kurs som verkar hur intressant och rolig som helst. Demokrati- och rättviseteori heter den. Förutom att det verkar hur intressant som helst så måste man läsa hur mycket som helst på kort tid, men det ska nog gå bra. "Åh, vad roligt, åh, vad roligt, nu ska jag hem och läsa en massa ikväll" tänkte jag under och efter lektionen. Jag har läst såhär mycket: ingenting. Däremot har jag lyckats med en annan bragd, får jag nog säga, nämligen att köpa en vårjacka. Eftersom jag inte är en shopaholic så tycker jag att jag är ganska duktig när jag lyckas köpa kläder (med undantag för linnen och toppar, för det är inte så svårt). Nu känner jag dock att jag måste göra ett påpekande: jag skulle nog lätt kunna bli en shopaholic (eller köpoman som det så fint översätts i engelsklexikonet) som det känns nu (fast kanske inte permanent), men mer om det senare.

Nu lite reflektioner med anledning av Londonresan.

1. Jag trodde att det värsta man kunde få bredvid/nära sig på en resa med kollektiva färdmedel var jobbiga barn. Okej, det är det kanske fortfarande om de är riktigt jobbiga, men annars inte. Är de inte det så måste jag numera ge förstaplatsen åt manliga brittiska rugbylag. Hade ett sådant till sällskap på bussen till flygplatsen i Göteborg och förstås på flyget. De var riktigt coola killar som både hade coola tröjor med smeknamn som "Dr. Cum" och dylikt och en cool sång. Första versen gick ungefär såhär:
'.... lalala... minns inte....
...and we're far away from home
and we're so fucking horny so leave us alone
and we're drinking till we're drunk
and we're smoking to get high
and if you don't like it then fuck off and die'
I övrigt betedde de sig precis som dagisbarn, dvs de pratade högt och när de gick så gjorde de det på ett helt irrationellt och rörigt sätt, utan att ta hänsyn till att andra också försökte röra sig framåt i flygplatskorridorerna. Till råga på allt satt ett par av dem bredvid mig på flyget och den ena var tydligen grymt förkyld och satt och äckelsnorade en massa. Tänk dig en unge (eller vuxen för den delen) med en massa rinnigt förkylningssnor i hela näsan, som gör att såfort personen andas in eller ut genom densamma så uppstår ett otroligt äckligt snorljud, som en snarkning fast eh, med snor. Visst, det kunde väl inte han rå för, men han kunde ju för omgivningens trevnad ha gått och försökt snyta ut det äckliga jävla snoret på toaletten åtminstone en gång (jag brukar inte vara varken särskilt kinkig eller hypokondrisk, men det var verkligen äckligt). Jag undrar om det här har något att göra med den (antar jag) brist på uppfostran som gör att unga brittiska medborgare, åtminstone de av det manliga könet som bor i studentrum på studentboenden, alltid går på toaletten på morgonen (företrädesvis när städerskan just varit där och gjort rent och snyggt) och skiter ner hela toalettstolen utan att sedan bry sig det minsta om att försöka göra rent efter sig (så att det sedan är fina små bajsrester på toalettinnerkanten kvar resten av dagen, och tills städerskan kommer nästa dag och städar och proceduren sedan kan upprepas). Inte för att jag tycker att det här är så äckligt, men jag blir fascinerad över att de inte har bättre hyfs. Man undrar om det var deras mammor som fick städa upp efter toalettbesöken när de bodde hemma.

2. Jag hade rätt mycket tid över till att läsa under vistelsen, så jag läste Paradiset av Liza Marklund. Är ju i allmänhet ganska ointresserad av deckare och kriminalromaner, antagligen för att jag läst en hel del böcker i nämnda kategori när jag jobbade som korrekturläsare och hann tröttna på enformigheten som präglar den. Hur som helst, det har ju varit en himla massa snack om Marklund och hur bra hon är, vilket iofs inte direkt gjort mig mer intresserad, och så blev jag dessutom rekommenderad att läsa henne av min moster. Plus att jag fick den här boken när jag fyllde år, något år. Så nu tänkte jag ge henne en chans. Just det, jag måste också tillägga att jag sett henne i intervjuer på tv och då tyckt att hon verkar vara en smart och beundransvärd kvinna. Först tyckte jag hur som helst att dialogen i boken kändes lite krystad och att det var lite tråkig läsning - och man vet ju alltid hur det slutar; huvudpersonen blir hjälten som löser allt (varför måste de förresten avslöja så mycket redan på baksidan!?). En bit in i boken hade jag glömt mina åsikter om dialogen, men jag tyckte fortfarande att "deckare ger mig ingenting". Ytterligare en bit in tyckte jag visst att det var en helt okej bok, åtminstone så okej att jag kunde läsa en bra stund och sedan bara vilja fortsätta. Jag anser fortfarande att det var själva "icke deckare"-bitarna i boken som var intressanta, men jag inser att det nog inte är möjligt att säga så. Så gott som alla delar är ju en del av storyn och av det som ska lösas. Åtminstone en del av huvudpersonens liv, och det påverkar ju storyn. När jag nu läste ut den här boken på tre dagar inser jag ju att den inte kan vara helt dålig. Det var nog en ovanligt bra deckare, för jag tyckte mer om den än vad jag har för mig att jag tyckte förr när jag läste en massa dylika böcker. Samtidigt, efteråt känns det ju inte som att den gav någonting. Gör det att jag kan få min uppfattning bekräftad, att när "alla" tjatar om hur bra en författare är så beror det just på att böckerna är lättlästa och engagerande för stunden, samtidigt som det när man är klar med läsningen känns som att man kunde haft eller mist dem och det hade gjort detsamma? Hm, jag vet inte riktigt. Det kanske är olika från fall till fall. Skitsamma. Usch, jag är grymt trött nu, fattar knappt vad jag skriver. Får fortsätta i morgon.