You go girl!

... tänkte jag igår och beredde mig på att säga ärliga saker. Typ "jag vill fortfarande inte bli tillsammans med dig" och "jag måste berätta att jag ljög förut, egentligen var det såhär" och sånt som kändes lite allvarligt. Och så gjorde jag det. Jag sa till och med mer än jag hade behövt i den situationen - det finns inte så mycket ärlighetsförpliktelse egentligen, men det kändes liksom rätt att vara riktigt ärlig nu ändå. Jag sa vad jag ville, jag sa att jag ljugit och om vad och jag sa att förr i tiden var jag jättedålig och gjorde de här sakerna (men det tänkte jag inte göra igen och framöver tänker jag vara ärlig, det är därför jag säger det här, typ). Jaha. Det kändes väl bra att berätta sanningen och så vidare. Först i alla fall. Men jag försökte liksom få minsta lilla reaktion tillbaka, typ "vad vill du då?" och lite andra allmänna saker som hade med ämnena att göra. Men det var inte så lätt att prata med någon som inte kan ge ett enkelt svar, typ ja eller nej, utan som alltid måste prata om att allting är relativt, att det finns en skala och så vidare. Helt enkelt svamla bort frågan och ämnet och i slutändan inte säga någonting - värsta politikergrejen! Hallå liksom, här kommer jag och öppnar mitt hjärta och försöker säga var jag står och vem jag är och så kan inte personen anstränga sig och visa om den blir glad eller ledsen, om det jag säger är relevant eller inte eller ens vad den vill - "jag får ju förhålla mig till vad du vill". Eh!? Vaddå förhålla sig till vad jag vill!? Ja, visst, men det betyder ju inte att personen själv inte har någon egen vilja eller önskan. Suck. Jaha, så i slutänden kändes det helt meningslöst att ha sagt så mycket. Jag fattar inte ens om personen fattade varför jag gjorde det. Suck. Kan jag få träffa någon normal tack. Mm, efter påsken kanske. Och då kan jag klaga på hur tråkig och normal han var och "kan jag få träffa någon rolig tack". Aldrig får man vara riktigt nöjd...