Total jävla ilska

Okej, nu skriver jag på fyllan. Jag är så jävla arg. Först var jag på någon "träffa nuvarande och före detta klasskompisar och se på melodifestivalen och ha trevligt"-kväll hemma hos en av dem. Det var okej, men jag höll på att bli galen. Alltihop började med att vi slog på tv:n och min idiotiska klasskompis genast kommenterade hallåans utseende och kläder. "Men vad hon ser ut. Fett hår - och vilka kläder! Hur kan hon välja en sån där kavaj?! Det är ju inte direkt fördelaktigt för figuren, blabla". Jag sa att hon väl förhoppningsvis inte fått jobbet för att hon var snygg utan för att hon kunde någonting och då medgav hon att det väl är bra att hallåorna inte får jobbet enbart på grund av utseendet. Utbrott!!! Sedan var det festivalen och Shirley Clamp (eller hur det nu stavas) hade mycket stora bröst och ordentlig urringning, vilket förstås kommenterades av samtliga närvarande. Jag sa (efter allt för mycket kommentarer om allas utseenden) att jag skiter i vad de medverkande har på sig, men att det ju var oundvikligt att notera brösten i detta sammanhang, och då skulle såklart min klasskompis säga att "men det är klart att man vill framhäva det man har" och att "om man har någonting som är bra så är det klart att man vill visa det". Om man har någonting som är bra!? Åh, fy fan, det blev jävligt jobbigt efter dessa och dylika kommentarer. Varför umgås jag med människor som får mig att må såhär!? Och grejen är att personen i fråga inte har någon som helst distans till sina sjuka åsiktsmässiga utgångspunkter. När vi sedan diskuterade vad man lägger vikt vid när man träffar någon ny person (av motsatt kön) så påstod hon dessutom att hon inte alls bryr sig mest om utseendet, vilket det är så extremt uppenbart att hon gör (hon är ju till exempel också för dum i huvudet för att fatta om folk hon träffar är bra "på insidan" eller inte). Enbart. Jävla idiot. Jag drack mitt äckliga Chardonnay-vin för att glömma och stirrade intensivt på tv:n under hela melodifestivalsprogrammet, för att undvika att lägga märke till alla jobbiga och idiotiska kommentarer som fälldes av denna klasskompis och övriga närvarande.

Senare skulle vi spela spel. Vi var i lag om två och man skulle förklara ord för varandra med hjälp av exempel, synonymer och dylikt. Mitt lag regerade otroligt fett och vann båda gångerna. Ett lag bestod av ett par, där ena parten blev skitsur på den andra hela tiden för att han var så dum och förklarade så dåligt trots att det enligt min uppfattning var hon som var helt trög som inte kom på orden. När vi sedan, en enda gång under två spelomgångar, sa att en sak inte gilldes blev hon skitsur och hela stämningen förstördes. På grund av ett spel! Herregud. Som tur var gick mitt lag i mål strax efter det och jag kunde ta mig därifrån - tänkte inte stanna under dessa omständigheter.

Snöstorm ute och små drivor vid trottoarerna. Gick på spårvagnen och bytte vid centralstationen. På nästa spårvagn gick det efter några hållplatser på en idiot som försökte låta bli att betala, under förevändning att han fått vänta så länge på spårvagnen. Föraren var en ung tjej som var mycket bestämd och vägrade köra förrän han gjort rätt för sig. Jag tror att han betalade till slut - eller så gav hon med sig för att hon inte orkade bråka - men han fortsatte att bete sig dåligt på vagnen och sa obscena saker (typ "vill du ha min kuk, en lång, grov, blabla") till en kille som sagt åt honom att han såklart måste betala. Hela situationen var verkligen sjuk och det var nära att jag själv ställde mig upp och sa åt honom att han kunde gå av på nästa hållplats om han inte skärpte sig. Men som den fysiskt svaga person jag är lät jag bli av ren självbevarelsedrift. Och det som gjorde mig helt otroligt förbannad var att jag själv lät bli av rent praktiska skäl, medan det satt en massa stora och antagligen starka manspersoner på vagnen som lätt skulle kunnat resa sig upp och bett honom att veta hut. Men nejdå, alla var väl konflikträdda som vanligt och satt tysta som lamm, trots att han betedde sig som ett riktigt jävla svin. Hade då lust att högt och tydligt säga att "Ursäkta mig, men vad fan är det med er män egentligen?! Jag låter bli att säga till den där mannen för att jag är fysikt svag och aldrig skulle kunna försvara mig om han gick på mig, men vad fan har ni för anledning egentligen?!!", men det gjorde jag förstås inte. Men jag blir så jävla förbannad! Vad fan är det med män?! Varför är de så konflikträdda?? Varför kan de inte säga åt andra män när de beter sig som svin?? Det var liksom inte det att den här personen var en biffig vakt eller något sånt - han var bara en karl av medelmått, och jag såg många större personer som satt runtomkring mig. AAaargh! Jag vill inte dra alla män över en kam, men ibland blir jag så jävla trött på dessa uppenbara och tydliga standardmönster som just är mer än bara tillfälligheter. Det är konstigt att det är män som styr världen, för de absolut modigaste och rättframmaste människor jag känner till är kvinnor och de absolut fegaste är en hel drös med män. Och enda anledningen till att många kvinnor är fega är att de just lärt sig att de är sämre, svagare och så vidare. Men varför är männen fega, som får lära sig hela tiden att de är starkast och bäst och mer värda och så vidare? Det undrar jag. Åh, fy fan, vad jag är upprörd. Och vad jag för övrigt tycker att det är skönt att jag fortfarande kan bli upprörd, jag som blivit så jävla tolerant. Nu ska jag sova ruset av mig. Godnatt.