Vänta lite nu...

"Du kommer aldrig att träffa någon som lever upp till dina höga krav."

"Du är så krävande."

Och nu, "DU kommer aldrig att leva upp till mina höga krav" kanske? Klart att man har krav. I första fallet var jag sexton, kan dock inte tänka mig att jag hade så himla höga krav då. Nu kanske. Jag vet inte. Jag kräver att bli visad respekt och uppskattning i åtminstone samma grad som uppskattning visas andra. Jag kräver att känna att jag är speciell. Ja, jag behöver bekräftelse. Alla behöver bekräftelse. Jag tror att jag kan ge andra bekräftelse. Jag försöker vara snäll och bra fast jag är svinledsen, men jag blir nog inte bättre än såhär.

"Jag älskar dig."
"Hur vet du det - vi känner ju knappt varandra?"
"Men det känns som det. Om det inte är såhär det känns när man älskar någon så vet jag inte vad det innebär."

Väx upp. Jag kan inte bli intresserad av någon som inte förstår att man måste veta någonting djupare om varandra, ha gått igenom åtminstone någonting tillsammans, för att veta att man älskar någon annan. Shit, hur kan man säga sådär? Om det från början funnits en chans så vore den ju helt sabbad nu.

Förhållandequiz.
1. Gör personen dig lycklig?
2. Ger personen dig bra självförtroende?
3. Är du lika lycklig/lyckligare när du är/bor tillsammans med personen än när du är singel eller bor själv?
4. Är du tillsammans för att det känns rätt och inte för att du inte vet hur det vore annars och är rädd för att veta?
5. Är du en lika bra eller bättre person när du är tillsammans med personen som/än när du är ensam?

Ja-svar ska vara bra.

"Du är så negativ. Du klagar så mycket."

Flashback... "Är du en lika bra eller bättre person när du är tillsammans med personen...?". Just det ja, hm. Hur är det nu egentligen?

"Annika has a very positive attitude when it comes to work and people around her..."

Hm, vänta lite... "...positive attitude". Kan jag skriva det i min anställningsansökan då - jag har ju bevis!? Jag är en positiv tjej. Hahaha. Nej, nej, vänta igen... "Du är så negativ." Eh, förvirring.

"Men kan du inte stanna? Vad är det för fel på mig!?"

Det är inget fel på dig. Jag hade gärna stannat, men det blev för jobbigt. Nu kan jag stanna om du vill. (Kanske sex också, det kanske ger mig bekräftelse?? Det är nog inte så bra i så fall.)

"Jag älskar dig fortfarande. Jag har alltid älskat dig."

Jag har alltid älskat dig också. Det är därför det är så jobbigt. Du är den underbaraste person jag träffat.

"Better afraid than a false forever."

Kanske det, jag vet inte. Men inte hur länge som helst.


Jag ska gå till en psykolog nu och rensa min hjärna.