lite ledsen

Igår blev jag lite ledsen när jag (vilket jag inte gjort på jättelänge) läste i elixir och tänkte på att jag nästan inte skriver någonting längre och att det känns som att jag inte _kan_ skriva längre. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Jag antar att när vi hade tidningen så fanns det alltid en anledning att skriva. Det kan vara ett skäl. Men jag misstänker också att jag blivit lite tröttare, lite mindre upprörd, lite mer vuxen. Det där sista är ju något jag alltid varit rädd för att bli, samtidigt som vissa velat driva mig ditåt, velat att jag inte ska bli så upprörd och så. Tyckt att det varit jobbigt när jag har ångest. Jag har insett nu att även om jag mådde skit på gymnasiet så tjänade ångesten ett syfte, nämligen att den fick mig att skriva. Det var ofta ångesten som drev en text framåt. Det var ångesten som tvingade mig att över huvud taget skriva ner saker. Nu har jag inte så mycket ångest (med undantag för vissa dagar och sena kvällar nu på vintern då. Det har även i år hänt att jag knappt kunnat andas när jag gått och lagt mig). Inte heller har jag så mycket skrivinspiration. Jag blir inte så upprörd längre och även om jag blir det så antar jag att en hel del av de grejer som upprör mig är såna som jag pratat om hundratals gånger och att jag därför inte orkar skriva om dem mer. Det känns på något vis hopplöst ibland - varför tjata om saker som det ändå inte händer någonting med, liksom?
Hur som helst, apropå det här med skrivinspiration. En annan tanke är ju den att det som behövs är regelbundet skrivande. Författare brukar ju säga det, att de sätter sig varje dag framför datorn och sedan får de se om det blir något skrivet eller inte, men att de måste i alla fall sätta sig där. Jag ska nog försöka göra det, sätta mig varje dag eller i alla fall ofta, annars kommer ju allting att förfalla. Jag kommer någorlunda ofta på mig själv med att undra hur ord stavas och hur jag ska formulera en mening - om det jag skrivit låter konstigt/är "korrekt" eller inte. Hallå, det är ju sånt som alltid gått på automatik! Det är en av de få saker hos mig själv som skrämmer mig.

Att jag skriver det här nu beror dels på att jag blev så ledsen igår och dels på att jag idag fick svar på ett mail och personen hade skrivit att när jag skriver påminner det honom om våra tidningar och att han saknade dem. Hur glad blir man inte? Det är otroligt glädjande att höra sånt, men samtidigt fascinerande att någon annan faktiskt bryr sig om vad och hur man skrivit. Det är knappast något jag någonsin kunnat begära. Jag minns för övrigt det där enkla och korta budskapet i min studentmössa; "Sluta aldrig skriva!" och självklart tänkte jag att nej, det är klart att jag aldrig ska sluta skriva! Så nu får jag skärpa mig, det är liksom dags.