Resedagbok, 5-6 juli

5 juli: Skulle gå upp svintidigt för att ta en buss till Plitvice. 05:00 gick bussen och den skulle ta tre timmar enligt info-kvinnan. Alltså skulle vi vara i Plitvice 08:00. Bussen åkte och allt var frid och fröjd. När klockan närmade sig åtta undrade vi hur långt det var kvar och frågade busskonduktören (så himla trevligt system). Han tog hjälp av en ung kille som kunde engelska och meddelade att vi skulle vara framme klockan elva. Sträckan på ca 15 mil skulle alltså ta 6 timmar. Inte så konstigt kanske med tanke på att vi stannade och "rastade" två gånger och att bussen inte direkt åkte raka vägen. Men vi kunde sovit till sju och tagit tåg och buss som varit framme ungefär samtidigt, så det var ju lite snopet. Hur som helst, när vi väl var framme köpte vi biljetter. Fick en till studentpris med mitt csn-kort. Parken var hur vacker som helst! Det var fullt med sjöar och vattenfall och sjöarna var turkosblå och vattnet kristallklart. Massor av fiskar var det också. Vi åkte först med "bussar" upp till toppen av fallen. Därifrån gick vi neråt på stigar och brädgångar som var jättefint gjorda. På mitten av parken åkte vi båt över en sjö och fortsatte gå där, mot det högsta fallet. Det var verkligen stort. Helt sjukt ställe - det var så overkligt! Trots att vi blev så sena hann vi med att se "hela" parken också och det kändes så himla bra. Det bästa beslutet hittills på resan är absolut att vi valde att åka dit, trots att det verkade så svårt att få till det med tåg och boende i anslutning till besöket. I slutet av rundturen skulle vi uppför ett superhögt och brant berg. Vägen gick i sicksack uppför och plötsligt hade vi kommit jättehögt! Insåg hur slut jag varit om jag gått rätt upp och att sicksack-gående alltså är tricket (lite efterblivet kanske..). Så himla smart! Såg en liten orm på vägen upp också. Vi var klara efter fyra och då skulle vi ta en buss till Zagreb. Hur som helst, bussen kom 25 minuter för sent men tog oss till Zagreb på mindre än två timmar. Där skulle vi till tågstationen. Vi frågade fyra olika personer, men språkförbistringar och bristfälliga förklaringar gjorde att vi blev helt förvirrade och gick en omväg så att vi blev sena och därför bara hann köpa chips på stationen att äta. Jag köpte en tonfiskmacka också - tur att jag äter fisk fortfarande. Höll ju på att hungra ihjäl. Vi fick springa lite till tåget, för perrongen var jättelångt bort. En av dem som vi frågade om vägen sa förresten att han var präst och "god bless you", lite gulligt. Tror att han hade en bibel under armen också, så han talade nog sanning. Zagreb såg för övrigt rätt nergånget ut, men det hade varit schyst att hinna se botaniska trädgården som låg nära stationen. Klockan nio gick tåget och vi fick åka nästan till midnatt innan vi skulle vänta på ett nytt i tre timmar. Men det är en ny dag (som iofs är idag när jag skriver).

Kan tillägga att jag nu inte har duschat på drygt två dygn. Känner mig dock förvånansvärt fräsch. Och nu är vi på hostel i Budapest och har tvättat en maskin, så snart blir vi fräscha värre. Får skriva om vad som hänt idag imorgon. Nu ska jag sova - tur att man har öronproppar.

6 juli: Vi åkte alltså tåg i tre timmar och sedan gick vi av på någon liten station mitt i natten. Det var kolsvart och stod ett par stationsvakter där. Verkar vara vanligt på landsbygden i Kroatien/Ungern. Kan ju behövas med tanke på att det inte fanns några spår utmärkta på stationerna och så, i alla fall inte där vi var. Vi gick in i vänthallen som tack och lov var öppen. Bestämde oss för att försöka sova och la oss på varsin bänk. Hallen var upplyst med två jättestora lampor och man såg inte ut genom fönstren om man inte var alldeles intill eller någon varit det på utsidan. När vi lagt oss (eller ja, hela tiden) hörde vi en massa grejer. Det blåste en massa, så vinden ven och dörrarna blåste upp (drag genom stationen) och slog igen med världens smällar ganska ofta. Även fönstren skallrade och ibland gnisslade det massor, från någon dörr eller från tåg som kom in. Klockan tickade högt ibland och då och då hördes steg från någon som kom in i byggnaden (eller gick utanför). Ett par gånger stannade någon bil utanför. Allt det här tillsammans var precis som bakgrundsljudet till en skräckfilm, verkligen helt sjukt! Har aldrig varit med om något liknande. Det kändes lite läskigt också att gå ut och kissa bakom ett skjul i kolmörkret. Kunde inte somna på länge på grund av allt väsen. Hade jag varit ensam hade jag inte ens försökt, huu... Till slut kom tåget till Budapest. Det var supergammalt och skabbigt. Fyra nyanser av brunt kan man säga... Bruna plyschsäten som man inte gärna ville fläka ut sig på men som i alla fall hade fördelen att vara som en hel "soffa" istället för fristående säten och därmed gjorde det bekvämt att ligga på. Sov en del, men frampå morgonen var det helt olidligt varmt, som om elementet skenat, och efter ett tag sa konduktören åt oss att vi måste byta vagn för att den vi åkte i var sönder (vilket kanske förklarade värmen). Första klass-vagnen som vi flyttade till var lite fräschare och vi sov mer. Vid nio var vi framme i Budapest, på Kelenföld-stationen. Tog en spårvagn till centrala stan där vi besökte turistinfon och ett annat ställe som informerade om olika boenden. Det senare var (precis som i Orebic) värdelöst och hänvisade till något nära boende som var alldeles för dyrt. Vi kollade på kartan var vi måste gå för att komma till ett hostel som vi hittat på nätet, ABB Hostel, och gick ditåt. Efter lite problem med att komma in genom porten lyckades vi i alla fall hitta ända fram. Precis som det lät när vi läste om det så var det jätteschyst. Vi fick platser i ett 8-bäddsrum, med lakan, kudde, filt och handduk. Frukost fick man gratis dygnet runt och internet var också gratis. Hon som tog emot oss undrade om vi ville ha lite bröd och te eller kaffe, men vi hade redan bestämt att vi skulle äta ute någonstans. Gick till ett ställe nära hostelet där man fick komponera ihop sin tallrik från massa röror och annat. Tog något gott ris, falafel och auberginsallad. Första riktiga maten på mycket länge - så himla gott! Plus jättegott bröd med spenat och ost. Kändes så himla bra och nyttigt för kroppen efter allt bröd, yoghurt och chips. Sedan tog vi ut pengar, köpte kollektivtrafikkort och betalade hostelet. En intressant sak var hur otroligt svårt vi tyckte att det var att räkna med valutan, till skillnad från alla andra valutor. Fick världens hjärnsläpp. 100 forint är typ 4 kronor, "men hur många forint är en krona?". Det släppte efter ett tag tror jag. Senare på eftermiddagen åkte vi till Statue Park, där de samlat massa statyer från kommunisttiden. Det låg en bit ut från stan, men var verkligen sevärt. En del statyer var helt sjuka! De verkade ha haft en förkärlek för statyer med folk som sträcker upp en arm i luften också. Känns för övrigt som att det fortfarande är rätt mycket statystad. Kanske hänger ihop med den allmänna pampigheten. Det kändes ändå rätt overkligt att de haft alla gigantiska kommuniststatyerna utplacerade i staden. Vi hade verkligen kul på muséet. Efteråt åkte vi tillbaka till stan och letade upp en vegetarisk restaurang som vi sett reklam för. Hittade den och åt där. Det var jättefint men ändå helt okej priser. Och riktig och god mat för andra gången på samma dag. Mycket trevlig servitör också. Sedan gick vi längs floden och tog kort på parlamentet och så åkte vi hem för att sova.

Nu kom jag på en grej som hände tidigare på dagen. Jag skulle gå på en offentlig toalett som låg en trappa ner från en gata i centrum. Kom ner och fick betala för att gå in, till en tant som satt bakom en dörr med fönster. Gick in på toan men såg inget papper så jag gick ut igen för att kolla efter det. Då kom tanten ut för att visa mig att papperet hängde utanför och att jag måste riva av så mycket som jag behövde. Jag rev av lite papper medan hon studerade mig. Gick på toan och spolade sedan och gick ut. Tanten kom genast ut, tittade in på toaletten och sa något till mig där jag stod och tvättade händerna. Eftersom hon pratade på magyar/ungerska, som är helt obegripligt, förstod jag inte vad hon sa, men jag trodde att hon kanske inte var nöjd eftersom papperet inte spolats ner helt. Insåg sedan att hon nog menade att jag skulle ha stängt toadörren ordentligt efter mig, vilket hon verkade tycka var mycket viktigt. Visste inte att man kunde göra så mycket fel när man gick på toaletten... Under tiden jag satt där hann hon också mota ut Malin när hon tog ett steg in i toalett-lokalen - hon hade ju inte betalat.

En annan sak. Jag har aldrig känt mig så främmande som när vi kom till Budapest. Berodde säkerligen på att språket till skillnad från på de flesta andra ställen är helt obegripligt. I vanliga fall brukar man ju kunna lista ut vad en del saker betyder för att orden liknar varandra på många olika språk, men inte i Ungern. Utöver det var ju byggnaderna jättestora och det förstärkte nog känslan en del. Efter ett tag släppte den dock och vi började ju också fatta vad vissa små ord betydde.