kärlek

"Det sitter en sten i mitt hjärta, den sitter hårt. Jag har försökt att få den att falla men det är svårt"

sjunger Lisa Ekdahl och det är helt sant. Det sitter en sten i mitt hjärta och den kommer sitta kvar där. Det går inte att ignorera saker och ting och därmed bara skaka av sig den, för den sitter alldeles för långt inne.

"Jag kan inte skratta, jag kan inte gråta, med en sten i mitt hjärta, och jag kan aldrig förlåta det som bringar mig smärta".

Nej, och det sorgligaste av allt är att det är jag själv som är skyldig. Läste i Bang och de diskuterade en bok och någon sa att

"Det som är originellt i boken, är att diskutera kärleksrelationen som ett moralproblem, det vill säga om man låter någon älska en vilket ansvar tar man på sig då? Kärleken innebär enorma moraliska implikationer"

och det är också helt sant. Det är lättare att älska än att bli älskad, tror jag. Jag är visst inte så bra på den biten, att bli älskad och förstå det och förstå vad det innebär. Att jag blev det, och själv älskade, och ändå gjorde helt fel saker gör såhär i efterhand att jag känner mig väldigt tveksam vad gäller mig själv.
Om jag skulle vara trogen om jag blev tillsammans med någon igen? Hur ska jag kunna svara på det och lita på svaret när jag tidigare gjort som jag gjort? Det är ju inte direkt så att jag har varit otrogen och sedan tänkt att det inte gör någonting om det skulle hända igen. Men hur ska jag nå in till min bedövade själ och fatta och känna ordentligt? Det undrar jag. Jag minns i somras, när jag bara ville gråta och det enda sättet var att titta på film för då grät jag när det var sorgligt och det var en så total befrielse att känna tårarna rinna för då märkte jag att jag i alla fall hade några. Vad är det med mig? Jag vet inte. Jag tror att det bästa just nu är att vara ganska ensam, och bara umgås med folk som känner mig hyfsat bra. Men det är svårt att tacka nej och avstå när allt erbjuds som mat på en buffé.