påskhelg

Fick jag inte helt rätt? Dejtade jag inte en helt normal (läs "vanlig") person idag och tyckte jag inte, som jag trott, att han var otroligt - ja helt oootroooligt - tråkig? Jojomän. Skönt, så behöver jag inte fundera mer på det.

I helgen var jag hemma i småstaden. Såhär märker man att man är i en håla "på landet" (nja):

1. Det tar en minut innan vattnet i kranen blir varmt.
2. När det är jättefint väder och varmt ute och man får lust att sitta ute i solen och ta en fika så går det inte att, som annars när jag är här hemma i den stora staden, följa den spontana tanken "ja, vi sätter oss i parken" för parken används inte så. Den är nämligen reserverad för alkisarna. Skulle vi sätta oss där, mitt i parken, för att njuta av vädret och kaffet så skulle vi känna oss (och vara) helt onormala och obekväma. Inga "vanliga" människor sätter sig där. Det är ju ganska synd med tanke på att det faktiskt är det finaste området i centum och dessutom avsett för dylika aktiviteter.

En annan intressant sak var när mina föräldrars vänner berättade om en släkting som ringt till dem mitt i natten och det diskuterades varför han gjort det och huruvida han varit påverkad eller inte. De trodde inte att han varit det, för det lät inte riktigt så på honom, och om han varit det så hade han nog inte druckit mycket i alla fall. De pratade ganska mycket om ifall han varit påverkad av alkohol och ifall han sluddrat. Personen ifråga var runt trettio år. Jag tänkte "hallå, fattar ni inte att han kan ha varit påverkad av andra saker - någon som hört talas om droger och knark eller!?" men nejdå, det var det ingen som nämnde. Vad lever de i för värld egentligen? Antingen har man druckit alkohol eller så är man opåverkad. Skapligt efterblivet.

Bokrecension: Fågeldansen: romanen om Elling

av Ingvar Ambjörnsen har jag äntligen läst ut nu! Fick den när jag började prenumerera på Ordfront och jag hade helt missat att filmen om samma person gick på bio för ett par år sedan eller något sånt. Jag kan tänka mig att filmen var lite kul, men boken... suck. Den handlar om Elling som måste ha någon slags utvecklingsstörning och som i 30-årsåldern, när hans mamma (som dittills tagit hand om honom) dör, hamnar på något hem med andra som inte heller har alla getterna hemma (jag fattade aldrig riktigt vad han har för fel). Boken har sina ljusa avsnitt - till exempel är det ibland rätt kul att läsa om Ellings rumskamrat på boendet, Kjell-Bjarne, som är jättestor, trögfattad och kan äta hur mycket som helst, eller om när han åker på solsemester med sin mamma och gör (och råkar ut för) diverse pinsamheter - men för det mesta tyckte jag att den var otroligt seg. Det mesta handlar om Ellings tankar om diverse olika saker - han fantiserar ihop en massa historier om olika personer och man får hela tiden läsa utläggningar som han har (i tankarna) om allt och alla. Jag bara längtade efter att det faktiskt skulle hända lite saker (vilket det bara kändes som att det gjorde i slutet av boken), för även om utläggningarna någon gång ibland var småskoj så var de inte så roliga att det räckte till. Nej, jag tyckte mest att boken var otroligt tröttsam, tyvärr.

glada nyheter

Gårdagens glada nyhet: Det blir ingen Fröken Sverige-tävling i år. Den har blivit utkonkurrerad av dokusåpor menade Panos-gubben. Äntligen! säger jag. På ett sätt har den väl, tyvärr, också tagits över av såporna, där vi får får en nationsfröken korad med jämna mellanrum (Big Brother-Linda är väl ett exempel, resten vet jag inte vad de heter). Det är i och för sig sorgligt, men formen känns i alla fall inte helt artonhundratal.

Dagens glada nyhet: Tentan är över! Jag tror att jag klarade den, men så får man ju inte säga.. Skönt hur som helst att den är över och att det är påsk nu och nästan känns som ett litet lov. På tentan kände jag mig stundvis som Homer i Simpsons när han ska lösa ett problem och ser tankfull ut men egentligen bara har två apor som plockar löss från varandra i tankarna, för jag tittade ganska ofta ut över rummet och såg säkert ut som att jag funderade på frågorna trots att jag egentligen bara tänkte "Åh, jag kan inte andas! Om jag höjer huvudet lite så kanske snoret rinner bakåt och det täppta släpper". Jag tyckte lite synd om hon som satt bredvid också, för hon tyckte säkert att det var äckligt när jag satt och snörvlade (vilket i och för sig hälften av alla i tentasalen gjorde). Sak samma. Imorgon ska jag hem, det blir skönt.

Upprymd

Såhär står det i min bok, BOKEN, som ligger här hemma: "Jag kan inte få nog av livet! Jag älskar allting!" /Superdupermamman (fast jag misstänker att det är nån annan som skrivit dit det).

Så kände jag idag! Så himla skön känsla. Jag menar, här sitter jag och är superförkyld och pluggar till en tenta, vilket jag tycker är tråkigt, och ändå känner jag mig så totalt upprymd och full av energi - så himla härligt!

Nu har det gått några timmar och jag börjar bli ganska utmattad av att sitta framför datorn och skriva (svar på frågor) i flera timmar i sträck, men allting känns fortfarande helt okej. Jag känner mig så himla tillfreds och lycklig och jag vill göra tusen saker och jag ser fram emot alla dagar efter tentan jättemycket. Lyx mig! Värsta lyckligt lottad!

(Fast det kan vara så att jag är lite dum i huvudet också, för jag kan rent objektivt inte påstå att allting i tillvaron är så himla bra just nu. Men det väsentliga är det i alla fall.)

You go girl!

... tänkte jag igår och beredde mig på att säga ärliga saker. Typ "jag vill fortfarande inte bli tillsammans med dig" och "jag måste berätta att jag ljög förut, egentligen var det såhär" och sånt som kändes lite allvarligt. Och så gjorde jag det. Jag sa till och med mer än jag hade behövt i den situationen - det finns inte så mycket ärlighetsförpliktelse egentligen, men det kändes liksom rätt att vara riktigt ärlig nu ändå. Jag sa vad jag ville, jag sa att jag ljugit och om vad och jag sa att förr i tiden var jag jättedålig och gjorde de här sakerna (men det tänkte jag inte göra igen och framöver tänker jag vara ärlig, det är därför jag säger det här, typ). Jaha. Det kändes väl bra att berätta sanningen och så vidare. Först i alla fall. Men jag försökte liksom få minsta lilla reaktion tillbaka, typ "vad vill du då?" och lite andra allmänna saker som hade med ämnena att göra. Men det var inte så lätt att prata med någon som inte kan ge ett enkelt svar, typ ja eller nej, utan som alltid måste prata om att allting är relativt, att det finns en skala och så vidare. Helt enkelt svamla bort frågan och ämnet och i slutändan inte säga någonting - värsta politikergrejen! Hallå liksom, här kommer jag och öppnar mitt hjärta och försöker säga var jag står och vem jag är och så kan inte personen anstränga sig och visa om den blir glad eller ledsen, om det jag säger är relevant eller inte eller ens vad den vill - "jag får ju förhålla mig till vad du vill". Eh!? Vaddå förhålla sig till vad jag vill!? Ja, visst, men det betyder ju inte att personen själv inte har någon egen vilja eller önskan. Suck. Jaha, så i slutänden kändes det helt meningslöst att ha sagt så mycket. Jag fattar inte ens om personen fattade varför jag gjorde det. Suck. Kan jag få träffa någon normal tack. Mm, efter påsken kanske. Och då kan jag klaga på hur tråkig och normal han var och "kan jag få träffa någon rolig tack". Aldrig får man vara riktigt nöjd...

Kuddlukt

En av de underbaraste sakerna med att vara tillsammans med någon som man älskar måste vara att ligga i sin säng och känna att sängkläderna luktar av den personen. Det finns nog inte mycket som luktar godare. Men tvärtom vill jag absolut inte ha lukten av någon som jag inte är tillsammans med eller inte har starka känslor för i min säng. Jag ogillar verkligen när jag inser att "oj, det luktar något... eller hm, någon". Bort bort bort. Om jag kanske skulle kunna be eventuella sängkamrater att ta en lång dusch så fort de kommer hem hit? "Kan du försöka att tvätta bort all din lukt är du snäll?". Nja, jag vet inte, det kanske är oartigt (och dödar lite av den eventuella spänningen). Ett annat alternativ är ju att bara sova själv här hemma. Bara min egen lukt som jag kan ligga och gona mig i. Härligt.

kärlek

"Det sitter en sten i mitt hjärta, den sitter hårt. Jag har försökt att få den att falla men det är svårt"

sjunger Lisa Ekdahl och det är helt sant. Det sitter en sten i mitt hjärta och den kommer sitta kvar där. Det går inte att ignorera saker och ting och därmed bara skaka av sig den, för den sitter alldeles för långt inne.

"Jag kan inte skratta, jag kan inte gråta, med en sten i mitt hjärta, och jag kan aldrig förlåta det som bringar mig smärta".

Nej, och det sorgligaste av allt är att det är jag själv som är skyldig. Läste i Bang och de diskuterade en bok och någon sa att

"Det som är originellt i boken, är att diskutera kärleksrelationen som ett moralproblem, det vill säga om man låter någon älska en vilket ansvar tar man på sig då? Kärleken innebär enorma moraliska implikationer"

och det är också helt sant. Det är lättare att älska än att bli älskad, tror jag. Jag är visst inte så bra på den biten, att bli älskad och förstå det och förstå vad det innebär. Att jag blev det, och själv älskade, och ändå gjorde helt fel saker gör såhär i efterhand att jag känner mig väldigt tveksam vad gäller mig själv.
Om jag skulle vara trogen om jag blev tillsammans med någon igen? Hur ska jag kunna svara på det och lita på svaret när jag tidigare gjort som jag gjort? Det är ju inte direkt så att jag har varit otrogen och sedan tänkt att det inte gör någonting om det skulle hända igen. Men hur ska jag nå in till min bedövade själ och fatta och känna ordentligt? Det undrar jag. Jag minns i somras, när jag bara ville gråta och det enda sättet var att titta på film för då grät jag när det var sorgligt och det var en så total befrielse att känna tårarna rinna för då märkte jag att jag i alla fall hade några. Vad är det med mig? Jag vet inte. Jag tror att det bästa just nu är att vara ganska ensam, och bara umgås med folk som känner mig hyfsat bra. Men det är svårt att tacka nej och avstå när allt erbjuds som mat på en buffé.

Ta en fika

"Haha, det börjar ju bli värsta horhuset här."

Ja, herregud. Jag känner mig lite matt. Ångest ångest. Och så var det nån kille på festen igår som var helt på och skulle ha mitt nummer så att vi kunde ta en fika nån dag och ja, jag betedde mig som att det var en jättebra idé (dvs gav honom numret). Åh! Jag vill inte ta en fika! Jag vill vara själv. Jag vill fika med mig själv och läsa en bok och fika med hon som jag bor med och ta en promenad och träffa min familj och läsa lite pluggböcker och vara duktig. Inte ta en fika med någon jag inte känner och inte är särskilt intresserad av och ändå inte vill utveckla någon djupare bekantskap med. Herregud. Och det värsta är att jag är övertygad om att han kommer ringa. Suck. Fan också, kunde jag inte bara sagt att nej, imorgon kommer jag nog inte tycka att det är en bra idé så jag vill faktiskt inte ge dig mitt nummer? Nej, självklart inte. Skärpning!

livsmysterium...

"Men åh! Varför är det jämt såhär, att det är nån dryg jävel som blir kär i en och så blir man inte av med dem. Eller så blir man kär i nån själv och så kommer den och bara 'jag är inte redo'".

Ja, kära väninna, jag vet att jag själv är en av "inte redo"-personerna just nu, men du har så himla rätt. Det är precis sådär det är. (Eller i och för sig, ibland vill man inte bli av med dem, bara deras känslor.) Mycket frustrerande. Särskilt som jag kanske i undantagsfall faktiskt skulle kunna vara redo...

"My name is Miss Universe"

To get to know my name I didn't need a jury
I picked the crown myself and put it on my head
The queen you see is not polite she's in a fury
So watch your step or you will find yourself dead

Idag är det internationella kvinnodagen. På dagen var jag duktig och pluggade och sedan hetsåt jag macka och chips samtidigt som jag klippte jättemånga flyers (det tog jättelång tid och jag fick helt bråttom) och vid femtiden var det samling till demonstrationståget som avgick en timme senare. Vi delade ut våra flyers, som är för det feministiska forumet som vi är med och ordnar. Nästan alla fick vi utdelat. Skitbra! Det var kul att gå i tåget också, speciellt att vi fick gå mitt på gatorna och alla fick stanna för oss. En särskilt rolig sak, förutom att skrika slagord och se på alla som stod och glodde med öppna munnar (vilket kanske i och för sig är mer tragiskt än roligt), var när vi passerade en byggnad med en lokal där det stod massa gamla tanter i fönstret och vinkade åt oss och såg glada ut. Efter demonstrationen var det café på kvinnofolkhögskolan med billigt och bra fika och lite olika uppträdanden. Allting var jättetrevligt så jag blev helt glad. För övrigt var det ganska "varmt" (dvs plusgrader) och skönt ute när vi åkte hem och det kändes som att det nog finns en vår som är på väg, om än långsamt. Hurra!

Barn på spårvagnen:

- Titta pappa vilket högt hus!
- Mm.
- Hur högt är det?
- Det vet jag faktiskt inte.
- Det är ända till himlen det huset!

superdagbok

Alltså herregud. Gårdagen var helt osannolik och tog mig till energinivåer som bara uppnås vid enstaka tillfällen. Till viss del beror det på att min kompis är och hälsar på, men ja, kvällens händelser bidrog ju minst sagt rejält. Okej. Det var inflyttningsfest här och vi var några stycken. Helt okej, men de flesta var helt lugna, utom jag och polaren som var ordentligt på g och kände för att festa loss ordentligt. Vi drack goda saker, lyssnade på party music och dansade sedan på bänk och diskbänk medan de andra fick roa sig bäst de ville (men de verkade ha hyfsat trevligt). Det visade sig också efteråt att både jag och hon hade velat hångla med en av festdeltagarna, men det var inget jag hade någon plan på eftersom det hade varit rätt opassande och skapligt riskabelt. Okej, sidospår.

Till slut kom vi hur som helst iväg ut och vi hamnade på det vanliga stället. När vi stod i kön kom det, en bit bakom, en person och ställde sig som jag tyckte mig känna igen. Jag kunde absolut inte placera varifrån, även om jag i mitt undermedvetna, eller halvt i mitt undermedvetna och halvt i mitt önsketänkande, nog började få vissa aningar. Men okej, sedan gick vi in. Klientelet såg lite annorlunda ut än vanligt med typ nittio procent killar och det var ordentlig köttmarknad. Polaren hamnade genast i diskussion med någon slemmig idiot som senare kom tillbaka och "fångade in oss" genom att sätta en arm på varsin sida av oss när vi stod vid ett räcke och tittade ner på dansgolvet. Och vad sa han sedan? Jo, "Känner ni er trygga nu?". Känner ni er trygga nu!? Vad är det för jävla fråga?! Jag sa "Nej, inte tryggare än jag kände mig innan. Jag känner mig för övrigt alltid trygg". Ibland undrar man var vissa människor kommer ifrån. Vi avlägsnade oss snabbt.

En stund senare stod jag några meter från baren och vem står då där om inte kökillen (den som jag kände igen). Jag skickade fram min polare för att luska ut vad han hette - okej högstadiet, men jag tänkte att hon kunde göra det på ett snyggt sätt - men när hon beställt två öl och inte mer verkade hända gick jag själv fram och ställde mig mellan dem. Lyckades på ett helt okej sätt få reda på vad han hette i förnamn. Det var rätt. Ett litet hopp tändes men jag tyckte fortfarande att det var för osannolikt för att kunna vara sant. Frågade om efternamnet och det var också rätt. Det var han. Killen från för hundra år sedan som jag då tyckte var den snyggaste person jag sett i hela mitt liv. Hade helt annat utseende nu, men samma underbara ögon och leende, som jag kände igen honom på från första början. Så jag var tvungen att säga "men det är ju du från då och där" och han insåg och det var väl inte så viktigt för honom men det var helt otroligt viktigt och världens mest osannolika, som sagt, grej för mig att jag träffade honom här i staden, som han inte ens bor i, sådär av en slump och att jag kände igen honom fast han ändrat utseendet helt. Och sedan pratade vi en hel del och han hade en schyst tjejkompis där och de hade varit på Judas Priest, vilket förklarade varför de var i staden och varför krogklientelet denna dag såg ut som det gjorde med en massa manliga hårdrockare, typ konsertens efterfest. Var tvungen att förklara för honom att det inte var en dålig raggningsreplik och att det kändes skitlöjligt att säga det men att han när vi träffades för de här hundra åren sedan var den snyggaste jag någonsin sett och att jag för övrigt blev lite småkär i honom då. Så han fattade väl att jag var ett lovligt byte och snart hånglade vi, underbart, och för övrigt har jag (och andra) kommit på att nuförtiden när intim kontakt alltid slutar med sex så är hångel faktiskt underskattat. Det tog inte så lång tid för oss att komma på att vi nog borde åka hem (och det var faktiskt rätt sent vid det laget) och vi började leta efter våra polare som vi delade garderobsgalgar med.

Jag och han gick alltså iväg på en spaningsrunda och befann oss återigen nära baren vilket hade känts helt normalt och ovärt att nämna om det inte vore för att min typ stadiga kk då dyker upp två meter framför näsan på mig. Så vad säger jag, mitt smarto, om inte "oj, förlåt men det där är min kk, jag måste säga hej till honom" (fick ju panik och hann inte tänka ut någon lögn) och så gick jag fram och kramade honom och han blev helt glad och hade gått dit bara för att jag nog skulle vara där och han var så himla öm och gullig och undrade hur det var och allting och i normala fall hade jag smält som smör vid den där beröringen och hånglat upp honom mot väggen men jag var tvungen att spela kall och stå med armarna i kors för nu var ju den här andra personen här och det var inte den minsta tvekan om att det var honom jag skulle gå hem med så vad fan skulle jag göra?! Och hela tiden när jag stod och var ganska kort mot min kk och ville gå därifrån så var jag livrädd för att den andra personen skulle ha dragit eller något, men det hade han som tur var inte gjort när jag vände mig om, och jag sa till min kk att jag måste gå på toaletten och han sa att han skulle stå kvar i baren ett tag. Så jag gick och hade paniksamtal med min kompis, vi bestämde att vi skulle dra, sa till the lovely person att vi skulle åka hem och han och kompisen gick till garderoben för att hämta jackorna. Själv gick jag tillbaka till kk-personen och sa att "vi ska dra nu" och vad säger han då? Jo, "jag följer med". Jag förklarade att min kompis från en annan stad var och hälsade på och att jag därför inte ville att vi skulle ta följe hem ikväll, men han menade att han bara skulle med till garderoben för han hade ändå tänkt åka hem. *PANIK* "Okej" sa jag och vi gick. Som tur var så var redan polaren och han den andra på väg från garderoben med även min jacka, så jag sa att "de har mina grejer" och kk-personen sa att okej, gå du, vi hörs! och jag sa okej och hejdå och så gick jag. Vi traskade en bit, men sedan var de andra tvungna att stanna för att ringa och försöka få tag på folk som fortfarande var kvar på stället, som vi hunnit ett hörn och kanske femtio-hundra meter ifrån. Stod där ett tag och jag insåg att det kanske var riskabelt och vad fan händer!? Jojomän, där kommer kk:n traskande (och han har kanske sett att jag varit närgången med den andra personen, och jag har påstått, när vi var vid garderoben, att den andra personen är mitt ex (som jag tidigare i veckan deklarerat att det är totalt slut med och det känns coolt, så det behöver han inte oroa sig för)). Herregud! Så där står jag med en polare och två killar som tror att den andra är min (f.d.) kk respektive min f.d. pojkvän och det är helt jävla sjukt för vad ska jag ta mig till för att bli av med kk-personen som jag bara önskar kunde gå upp i rök. Som tur var kände han väl att det var något lite skumt i luften, så han sa att han skulle åka hem och sedan kramades vi inte, vilket annars vore helt naturligt (fast iofs är det kanske inte så konstigt om man inte vill krama sin kk framför sitt ex, hrm). Ojojoj, det var en rätt så jobbig situation som kändes helt totalt sjuk men till slut var det ju över och den här personen, den otroliga, var fortfarande kvar och vi åkte hem och det var också helt sjukt för då var jag hemma i min lägenhet med honom som det var helt osannolikt att jag skulle träffa igen och hamna i en intim situation med på det här sättet. Ligga naken med och hud mot hud och tunga mot tunga, helt sjukt, helt underbart. Och han undrade om jag brukade ta med mig ragg hem och jag sa att det händer och han då? och han sa att det händer och jag undrade varför han frågade och han sa att det var bara för att han ville veta att jag inte skulle bli ledsen eller något av att vi bara träffades på det här sättet, med tanke på vad jag sagt tidigare (om vad jag tyckte om honom och så) och jag sa att han visserligen inte var ett "vanligt" ragg för mig men att jag inte skulle bli ledsen. Och sedan mer hud mot hud och tunga mot tunga och jag var så torr i munnen så det kändes sjukt men det gjorde ingenting och sängen var värdelös som tidigare och så blev det golv och soffa och tur att min kompis sover tungt och inte är lättväckt för det var lite svårt att kontrollera sig och herregud, det var egentligen inte viktigt för det viktiga var att jag var här med den här personen, helt osannolikt. Och när jag gått på toaletten och kom in i rummet efter lång aktivitet var det fuktigt och tropiskt och helt underbart för jag visste var det kom ifrån och det var något bra. Och vi sov i tre timmar och när vi vaknade mer hud mot hud och tunga mot tunga och så vidare. Och sedan frukost, godisfrukter och druvor och vatten och ligga under täcket och bli matad och det var mysigt. Han gick senare, skulle träffa någon innan han åkte hem, och vi bytte nummer och sa att om han är i stan igen framöver kanske vi kan höras och se om vi vill göra om det här och det kändes bra. And that's it, och jag vet att jag skriver som skit men det är bara för att jag måste få ner det här för det var uppenbarligen för mig värsta grejen och idag har jag visserligen varit bakis men även hur fylld av energi som helst och min polare fattade för hon visste sedan förr hur otroligt det här var för mig och nu låter det som att jag typ träffat min största idol och haft sex med honom (vem nu det skulle vara) men nej, det är för utomstående säkert helt oförståeligt men åh, vad härligt och vilken kick.

Och idag har jag förresten prövat att snusa för första gången. Såg skitful ut men mådde inte illa och det kändes bra för nu har jag gjort det också. Skitbra helg.

telefonsamtal

Kompis: Heej! Jag sitter på tåget nu, så jag är nere snart.
Jag: Åh, vad bra! Är du bakis?
K: Jaa! Jag var så full i morse när jag vaknade, så jag tänkte 'hur ska jag klara det här?', men det gick ju bra.
J: Haha, tur det.
K: ÅH NEJ! Jag har glömt att ta med din present!! Jag visste att jag hade glömt nåt!
J: Det gör inget. Jag kan få den på påsk istället.
K: Den är nog vissen då...
J: Jaha... men då får du ha den hemma och tänka på mig när du vattnar den.
K: Åååhh, jag som hade förberett värsta talet!!
J: Hahahaha! Åh, gud vad fint!!
K: I know! Jag får dra det ändå, utan presenten.
J: Ja! Vi ses snart!
K: Ja, det gör vi. Puss puss!
J: Puss!

Den här är till dig.

Förlåt att jag var otrogen
Förlåt att jag ljög
Förlåt att jag var dum när du visade diagrammet (det var ju så fint)
Förlåt att jag betedde mig dåligt den där veckan (berodde nog mycket på ångest)
Förlåt att du inte var tillsammans med den du trodde (den tanken har plågat mig mest)
Förlåt att du lagt din tid på mig

Nej, det är klart att du inte kan förlåta. Det fattar jag ju.

måste ta igen mig

Jag känner mig så trött. Trött och lite stressad - det är så mycket som ska läsas, analyseras, ordnas och fixas. Och så känslor ovanpå allt detta praktiska. De finns ju alltid på olika sätt med i bilden. Jag känner mig matt och orkeslös även om också tillfreds och ganska stabil. Men dessutom alltid en aning besviken på mig själv - det ligger där under ytan och gör sig påminnt ibland. Som sagt, tillfreds men matt. Lycklig men en aning frustrerad. Men okej, jag kan i alla fall hantera mig själv. Däremot, än så länge, kan jag inte hantera alla andra och deras känslor. Okej?

Så därför, du, snälla, förstå att jag inte är mottaglig för allt som riktas mot mig. Jag kan vara lite gullig och tycka om lite granna, visst, men du vill ge mig mer än jag klarar av. Du vill anstränga dig för min skull, jag märker det. Ansträng dig inte för min skull! Jag orkar inte med det. Och du har all energi och skrattar och roas av hela ditt hjärta och jag kan inte bemöta det ordentligt. Okej? Jag skrattar ett visserligen ärligt - men matt - skratt. Jag är inte på samma glada energinivå som du. Tillfreds men orkeslös. På det känslomässiga planet alltså. Så varför inte lägga din energi på någon annan?

naiv

Det har varit lite vintrigt här i stan på sistone. Snö som man fått pulsa i (om man gått ut för tidigt på morgonen) och sånt. Och kallt. Men jag vet inte vad det varit med mig, för jag har gått och inbillat mig att det bara var jag som var frusen. Att det var ganska nära nollgradigt ute och att det kändes rått och kallt bara för att det är fuktig luft här (vilket för all del också stämmer). Så jag har de senaste dagarna tagit på mig helt vanliga kläder och suttit och frusit inomhus - det finns visst inga ordentligt uppvärmda lokaler i den här stan, med undantag för vår lägenhet - och sedan gått ut och frusit ännu mer, men inbillat mig att det då berott på att jag redan var kall. Men så i natt när jag åkte taxi så sa de på radion att "det har ju varit runt tio minusgrader" och jag tänkte "Va!? Är det verkligen kallt på riktigt och inte bara jag som är en mes! Hur har jag kunnat undgå det?" och så i morse sa de, också på radion, att "nu ska det bli lite varmare", bara "mellan minus två och minus fem grader". Jaha, trevligt. Nu förstår jag varför det bitit som skam i kinden när jag varit ute på diverse promenader på sistone. Framöver får det bli tjocktröja som gäller så fort jag ska utanför dörren. Det är iskallt tills motsatsen har bevisats. Men den där våren, borde inte den vara på väg nu?

En liten reflektion bara.

Nu har jag inte alls tid att sitta här och skriva, men jag måste bara nämna en sak. I en del sammanhang, typ när man snackar fördomar om scouterna eller nåt, så brukar man ju ibland dra upp exemplet att folk "hjälper tanter över gatan", som en snäll gärning. Jag har själv aldrig hjälpt någon tant över gatan förut, vilket inte är något jag reflekterat över. Men så idag, när jag var på väg från det ena stället till det andra i snömodden och var helt uppe i mina egna tankar, så kommer en tant emot mig och säger "Kan du hjälpa mig?". Och vad ville hon ha hjälp med? Jo, just det. Och då blev jag rätt förvånad och insåg att jag alltid sett det där enbart som en metafor. Men att det tydligen inte var det (vilket väl är helt naturligt - det är ju halt och klart att man är stapplig (och rädd att bryta sig) när man är gammal). Det kändes skitkonstigt att gå där och hålla en främmande tant under armen mitt på stan, men sedan sa hon "tack" och "ha det bra" och då kändes det ju bara fint.