Apropå otrohet och utomäktenskapliga barn

"Det är ju så, Alberte, att världshistoriens bästa bortförklaring inte kan återanvändas.
Det kom en ängel och sa att jag inte skulle vara förskräckt, men att jag skulle bli havande och föda en son och den som avlat honom var Den Helige Ande.
En annan ängel, eller kanske det var samma, skickades till Josef, min fästman för att lugna honom, "ty", sade han, "det som är avlat i henne är av helig ande."
Matteus 1:20.
På detta byggde man sen en hel religion.
Det är därför ingen av oss kan dra den historien igen."

/Kerstin Thorvall, "Från Signe till Alberte, kärleksfullt och förtvivlat"

Nu har jag läst ut den. Underbara Kerstin Thorvall! Jag vet inte ens varför jag tycker att hon är så himla speciell egentligen, eller kanske snarare varför jag inte tröttnar. Alla böcker handlar egentligen om samma sak. Eller, inte exakt om samma sak, men samma saker finns med. Mer eller mindre. För varje bok som blir utläst förstår jag lite mer, läggs en till bit på plats i det fina nätet som bildar hennes liv. Den ena boken handlar om dans, och där finns vissa kavaljerer med som sedan tas upp som huvudämnen i en annan bok, till exempel den som handlar om älskare. Och så vidare. Allting kommer tillbaka. Ångesten finns som ett genomgående tema i de böcker jag läst hittills (fem stycken). Och åtrå, och arvet från hennes sinnessjuke far och förväntningarna på en kvinna (eller kanske snarare mamma) och hennes roll och så vidare. Ibland kan det kännas som att jag inte orkar läsa mer när jag väl är färdig med en bok - det kan till exempel vara jobbigt att läsa om ångest hela tiden - men jag tycker samtidigt att det är skönt att läsa samma sak om och om igen. Av någon konstig anledning. Det beror säkert delvis på det där med att någon ny liten bit hela tiden faller på plats. Allting vävs ihop mer och mer. Och att det är på riktigt. Och att hon beter sig så - enligt någon slags allmänrådande åsikt - opassande. Kanske.

I "Från Signe till Alberte ... " får man veta ganska mycket om hennes liv. Från att hon är barn och fram till att hon skiljer sig från sin första man. I andra böcker som jag läst är det som berättas mer fragmentariskt. Perioden som hon berättar om är också så tidig i livet att hon inte själv insett hur vissa saker hänger ihop och fungerar - som det här med hennes ångest till exempel. Hur som helst var det ganska skönt att läsa en bok av henne som just var så sammanhängande och ja, ganska mycket av en kontinuerlig biografi, även om den bara täckte in en del av livet. Jag antar också att jag tycker om att läsa ångestböcker, just för att jag själv varit rätt duktig på att ha ångest förut - även om det absolut inte varit på samma sätt eller av samma grad. Men att någon kan skriva om det och analysera det och att det går bra att ta del av dessa ångestfunderingar, det är ganska skönt. Och en helt annan sak som var fascinerande i den här boken var att jag blev upplyst om att på den tid som det handlar om, dvs femtiotalet, så hade man faktiskt inte kommit fram till att kvinnor till exempel kan få depression i samband med barnafödande på grund av kroppsliga reaktioner. Det är så mycket som jag inte tänker på att man faktiskt inte hade kommit på för femtio år sedan.

Nästa bok får nog bli Svart resa, men nu måste jag nog vänta ett tag. En liten ångestpaus.