Lite av sms-kulturens förtjänst kanske?

Det är lustigt med folk. Ibland träffar man personer, lite här och var, som man gillar och vill träffa igen och så. Men så gör omständigheterna att det inte faller sig naturligt att ses och det hela rinner ut i sanden. Verkar det som. Men så plötsligt piper det i mobilen ett par månader eller ett halvår senare och då är personen plötsligt på väg till staden man bor i, eller så har den bara suttit och tänkt på en och ville höra av sig. Och då har man redan placerat den på det "inaktuella" stället i hjärnan där folk hamnar som man känner till men som inte känns särskilt aktuella i ens liv. Men så gör det en så glad! Allting knyts liksom ihop och blir mindre definitivt och mer öppet än väntat och det känns (oftast) verkligen trevligt. En sådan sak hände mig häromdagen. Och jag hoppas på fler framöver...