Facket är en bra sak

Jag bor gärna i Sverige och betalar hög skatt för att alla ska få ha det bra, och jag får gärna en ganska modest lön om det är vad som behövs för att alla ska få en dräglig levnadsstandard. Och! Jag betalar gärna flera hundra kronor till facket varje månad. Jag betalar gärna dessa hundratals kronor, även om jag inte får något tillbaka förutom en abstrakt trygghet. Facket är nämligen en så otroligt bra sak.

Jag vet att det finns fackförbund i England också, vissa av dem är säkert starka och inflytelserika, jag borde kolla upp detta närmare. Dock är de knappast så allomfattande som hemma. Det finns inte direkt en facklig representant på varje arbetsplats här. Antagligen inte på varannan heller. Det är väl bland annat därför man kan bli behandlad på sätt här som man inte alls skulle blivit behandlad på hemma (utan att lätt kunna göra en stor sak av det). Vissa beteenden från chefers sida hade kanske varit lite svåra att sätta fingret på (rent juridiskt) även hemma, men det skulle säkert i många fall gå att anmäla dem med hänvisning till arbetsmiljölagen. Och oavsett vad lagparagrafer säger så skulle det på grund av kulturen inte vara möjligt att bete sig hur som helst, för människor har nog på åtminstone en majoritet av svenska arbetsplatser kurage nog att säga ifrån om de blir illa behandlade och om inte annat har de nästan jämt ett fackförbund som kan backa upp dem. Jag har svårt att tro att det på en svensk arbetsplats till exempel vore möjligt för en chef att stå och skrika högljutt åt folk hela tiden vad de ska göra, att klaga på anställda - som är där - högljutt inför andra anställda, att skälla ut någon (för att den kom till jobbet över huvud taget) som säger att den måste gå hem för att den mår dåligt och dylika saker. Helt enkelt att förstöra arbetsmiljön så att alla mår psykiskt dåligt.

Och i förrgår kväll blev jag sjuk. Dagen efter skulle jag börja jobba klockan tolv och klockan nio (när chefen kommit till jobbet) ringde jag och sa att jag inte kunde komma.
"Hej, det är Annika, jag kan inte komma till jobbet idag...".
"Åh, idag av alla dagar. Kortmaskinen är trasig och jag har jättemycket att göra på kontoret... Okej, take care", klick.

"Okej, vad synd, krya på dig"? Nejdå. Inte möjligt.

Idag kände jag mig hyfsat kry på morgonen, dvs när jag vaknade klockan tio. Gjorde i ordning lite frukost och satt och åt den när jag kände att jag blev helt yr och insåg att jag nog inte borde jobba idag heller. Ringde alltså vid tolvtiden och sa att jag inte kunde komma (skulle börja vid fyra).
"Hej, det är Annika, jag kan inte komma idag heller."
"Okej, inga problem" *sur röst*
"Jag är ledsen."
"Okej", klick.

Senare ringde hon upp mig och sa att jag skulle ta ledigt resten av veckan och återhämta mig och drog en lång ramsa om en annan tjej som tydligen inte kommit till jobbet och när hon ringt henne hade hon sagt att hon var sjuk. Och nu var chefen på väldigt dåligt humör sa hon. Eh, mitt problem? Jag sa att jag inte har råd att vara borta från jobbet en hel vecka, men jag pratade kanske inte så högt... Hon sa att hon inte kan ha folk som ringer varje dag och säger att de är sjuka, att jag ringde väldigt sent på dagen med tanke på att hon varit på jobbet sedan halv nio, att jag gärna kunde ha sagt dagen innan att jag nog inte skulle kunna jobba idag heller, blabla. Och eftersom hon inte låter andra avsluta sina meningar tyckte jag inte att det var någon idé att försöka säga till henne att jag inte kände hur dåligt jag mådde förrän lite senare på dagen och att jag dagen innan hade trott att jag skulle kunna jobba idag. Och eftersom jag antagligen är helt frisk imorgon kan jag ju inte heller gå till någon läkare och få intyg på att jag är sjuk och få sjukpenning efter fyra dagar, vilket jag annars tror vore möjligt. Så nu fick jag plötsligt en veckas ledigt. Och lite mindre pengar att köpa julklappar för. Detta är till exempel en sådan sak som jag är mycket övertygad om att en arbetsgivare inte skulle komma undan med hemma. "Påtvingad sjukskrivning utan ersättning". Låter fint va? Jag har ju tur som har tillräckligt med pengar sedan tidigare för att det inte ska gå nöd på mig om jag är utan lön i en vecka. För många andra hade det säkert varit mycket jobbigare.

Och visst, det finns säkert någon arbetslagstiftning som säger att man inte får göra såhär här i landet heller, men den känner knappast jag (eller så många andra utlänningar som jobbar på dylika ställen) till. Och även om jag och andra visste exakt vad som gällde - vem skulle ha råd att ta upp frågan? De som har råd har knappast såna simpla och lågbetalda slitjobb som jag. Hade det varit i Sverige tror jag - kanske naivt? - att facket direkt hade hjälpt till med en sådan sak och antagligen hade fixat allt genom i bästa fall bara ett enda samtal till arbetsgivaren. Frågan är förstås hur lätt det är för invandrare i Sverige att få hjälp, men jag antar att det finns tolkhjälp att få om det behövs och att man åtminstone på arbetsplatser där man jobbar vitt får information om facket när man börjar (och på många ställen så gott som automatiskt blir medlem). Facket är en bra sak.


P.S Ja, nu mår jag tillräckligt bra för att skriva en lång klagtext. Och jag hade antagligen kunnat jobba igen redan imorgon. Men när jag ringde upp min chef för att fråga om jag åtminstone kunde få jobba på söndag så sa hon att hon redan satt in någon annan i mitt ställe och att hon ville att jag skulle vara helt frisk när jag kommer tillbaka och därför får vänta tills nästa vecka. Jag kom att tänka på när jag var på jobbet för några dagar sedan och höll på att frysa ihjäl och hon höll med mig om att det var svinkallt (verkar vara ett kännetecken för alla tågstationer här i stan) och sa "ja, jag har två tröjor och två jackor och jag fryser ändå" och jag gick i mina två tröjor, en tjock och en tunn. Och jag kommer också på nu när jag skriver att hon faktiskt sa under ett av våra sammanlagt fyra samtal de senaste två dagarna att "Du kan inte rå för om du är sjuk". Det är konstigt, för det kändes nästan ett tag där som att jag skulle straffas för något...