söndag, april 27, 2008
I quit!
Så hur gick det då? Jo, jag sa till chefen att jag vill säga upp mig på grund av att min situation är för jobbig (vilket kändes lite dumt efter att för bara några veckor sedan ha sagt att jodå, det funkar såå bra att pendla (funka och vara perfekt är ju inte samma sak och jag ville inte få jobbiga följdfrågor)). Hon blev inte så förvånad just på grund av min situation. Däremot så erbjöd hon mig heltidsjobb och att ta över arbetsuppgifter från den andra personen som ska sluta och det kändes ju väldigt smickrande eftersom de uppgifterna vore bra och meriterande. Jag sa att jag nog inte skulle ändra mig men bad att få fundera över semestern (som jag haft den här veckan). Hon klappade mig på kinden (ja, hon är sån. Hon kallar även personer som är 40+ för "pojken") och sa att det går så bra. Men jag har bestämt mig och jag kommer sluta i mitten av juni. Det känns skönt att göra något som inte är totalt förutsägbart och skönt att tänka på att jag sedan kommer att bo i Göteborg på heltid igen. Jag hoppas att jag kommer att få ett nytt jobb bara, men eftersom jag har sambo vet jag att någon åtminstone kan betala hyran om jag själv blir pank. Men jag tror också att det kan vara bra att ibland behöva känna att allt inte är så tryggt och givet, och nyttigt att komma i kontakt med sin överlevnadsinstinkt (eller vad jag nu ska kalla det) och behöva använda den, typ "nu får jag ta vilket jävla jobb som helst så att jag klarar mig". Well, uppdateringar kommer.
torsdag, april 17, 2008
Nu är det revolution på gång!
Nej, inte riktigt. Däremot ska jag säga upp mig. Snart har jag alltså inte en fast anställning längre. Friskt vågat, hälften vunnet, skam den som ger sig, den som vågar förlorar fotfästet en liten stund, den som inte vågar förlorar sig själv och så vidare.
Det har tagit ett tag att komma fram till beslutet men nu senast när jag funderade på lösningar hit och dit för att få tillvaron mer dräglig så mognade det plötsligt fram och kändes, särskilt sedan efter en solig promenad i vår-Göteborg (där jag alltså inte spenderar mina vardagar), väldigt bra och rätt. Jag brukar för övrigt nästan alltid i efterhand tycka att större beslut som jag tar är bra, så varför skulle det här vara annorlunda? Här är några ledtrådar till beslutet:
Har jag känt mig pigg och social sedan jag började veckopendla? Nej.
Har jag varit bra på att uppfylla mitt nyårslöfte, att uppdatera bloggen oftare? Nej.
Blir jag rik av att jobba deltid och betala tusentals kronor för tåg varje månad? Nej.
Är det värt mycket att få spendera 14 timmar i veckan på tågen? Nej.
Är det tillfredsställande att bo hos sina föräldrar i veckorna och typ aldrig vara ensam någonstans? Nej.
Ger veckopendlingen mycket energi över till mitt förhållande? Nej.
Känner jag att denna tid har främjat min fysiska och psykiska hälsa? Nej.
Har jag det absolut roligaste jobbet i världen? Nej.
Kommer jag att få ett nytt jobb i Göteborg? Ja, det hoppas jag verkligen (för inte är jag med i a-kassan – ”jag tänker inte bli arbetslös”. OBS! Jag är självklart med i facket! Den här logiken är konstig för många (jag borde ju gjort tvärtom!) men inte för mig. I alla fall inte hittills...). Jag kan faktiskt – till skillnad från tidigare – tänka mig att ta ett mindre kvalificerat jobb i Göteborg nu bara för att få komma dit (och det blir jag väl också tvungen till nu, om pengarna börjar tryta…). Min plan är att försöka jobba på färdtjänsten så mycket som det går tills jag hittar något bättre.
Hur som helst, i morgon ska det ske för det är då min chef kommer tillbaka från sin semester. Det är för övrigt en till på jobbet som ska säga upp sig, så det blir lite tråkigt för henne att komma tillbaka. På lördag åker sedan jag på semester, så själv får jag en trevlig inledning på den!
Det har tagit ett tag att komma fram till beslutet men nu senast när jag funderade på lösningar hit och dit för att få tillvaron mer dräglig så mognade det plötsligt fram och kändes, särskilt sedan efter en solig promenad i vår-Göteborg (där jag alltså inte spenderar mina vardagar), väldigt bra och rätt. Jag brukar för övrigt nästan alltid i efterhand tycka att större beslut som jag tar är bra, så varför skulle det här vara annorlunda? Här är några ledtrådar till beslutet:
Har jag känt mig pigg och social sedan jag började veckopendla? Nej.
Har jag varit bra på att uppfylla mitt nyårslöfte, att uppdatera bloggen oftare? Nej.
Blir jag rik av att jobba deltid och betala tusentals kronor för tåg varje månad? Nej.
Är det värt mycket att få spendera 14 timmar i veckan på tågen? Nej.
Är det tillfredsställande att bo hos sina föräldrar i veckorna och typ aldrig vara ensam någonstans? Nej.
Ger veckopendlingen mycket energi över till mitt förhållande? Nej.
Känner jag att denna tid har främjat min fysiska och psykiska hälsa? Nej.
Har jag det absolut roligaste jobbet i världen? Nej.
Kommer jag att få ett nytt jobb i Göteborg? Ja, det hoppas jag verkligen (för inte är jag med i a-kassan – ”jag tänker inte bli arbetslös”. OBS! Jag är självklart med i facket! Den här logiken är konstig för många (jag borde ju gjort tvärtom!) men inte för mig. I alla fall inte hittills...). Jag kan faktiskt – till skillnad från tidigare – tänka mig att ta ett mindre kvalificerat jobb i Göteborg nu bara för att få komma dit (och det blir jag väl också tvungen till nu, om pengarna börjar tryta…). Min plan är att försöka jobba på färdtjänsten så mycket som det går tills jag hittar något bättre.
Hur som helst, i morgon ska det ske för det är då min chef kommer tillbaka från sin semester. Det är för övrigt en till på jobbet som ska säga upp sig, så det blir lite tråkigt för henne att komma tillbaka. På lördag åker sedan jag på semester, så själv får jag en trevlig inledning på den!
Växeln, hallå hallå hallå!
- Färdtjänsten, Annika
- Hallå?
- Hallå ja.
- Har jag kommit fram? Är det min tur nu?
(Jag tyckte det var lite kul, men faktum är att det är jättesvårt och jobbigt för många gamla med dagens telefonsvarar- och kösystem med automatiska röster som de inte hör vad de säger - därav reaktionen antagligen (man kan aldrig säkert veta om det är en riktig människa som pratar med en.))
- Hallå?
- Hallå ja.
- Har jag kommit fram? Är det min tur nu?
(Jag tyckte det var lite kul, men faktum är att det är jättesvårt och jobbigt för många gamla med dagens telefonsvarar- och kösystem med automatiska röster som de inte hör vad de säger - därav reaktionen antagligen (man kan aldrig säkert veta om det är en riktig människa som pratar med en.))
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)