En liten lektion i kvotering

För det verkar behövas.

Kvotering innebär att i en situation där en man och en kvinna (eller invandrare och svensk) har samma kvalifikationer, alltså har samma kunskaper som är relevanta för det jobb som ska göras, så väljer man den av de två personerna som är av det underrepresenterade könet. Alltså, om det är tio män och en kvinna på en arbetsplats och det kommer en man och en kvinna som är lika duktiga och söker jobb där så väljer man kvinnan till jobbet eftersom detta jämnar ut könsfördelningen en aning.

"Det känns ju inte riktigt rätt med kvotering, man vill ju att den som har mest kompetens ska få jobbet". Ja, det är det som kvotering handlar om! Det handlar INTE om att en man eller en kvinna som söker ett jobb ska få jobbet bara för att personen är av det underrepresenterade könet. Personen ska få jobbet om den är av det underrepresenterade könet OCH dessutom lika kompetent som den sökande som är av det överrepresenterade könet. Det är det som är kvotering. Inget annat.

ÄR DET SÅ JÄVLA SVÅRT ATT FATTA!!!!????

Om kvotering inte tillämpas är det däremot lätt att någon, företrädesvis en man, får jobbet just på grund av sitt kön. Jag skrev en rapport i höstas som handlade om jämställdhet och rekrytering. På ena arbetsplatsen intervjuade jag nästan bara män, för det var så gott som bara män som var involverade i rekryteringsförfarandet. På den andra arbetsplatsen jag besökte intervjuade jag mer jämnt. Alla sa: "Kompetensen är det viktigaste när vi rekryterar". Men när jag pratat med dem en stund så framkom det att personkemin trots allt är det viktigaste i slutändan. Jaha, är det svårt att dra en slutsats eller? De här båda arbetsplatserna var totalt mansdominerade vad gäller de tjänster som jag kollade på, men de hade som policy att ta ut minst en kvinna bland sina slutkandidater (kanske tre personer). De kanske tog ut en icke kompetent kvinna som kandidat? Nej, jag skulle inte tro det! Ändå var det bara gubbar som satt på tjänsterna. Det måste då alltså vara det här med personkemin.

Och klassiska exempel på "personkemi" kan man se hela tiden om man tittar runt omkring sig i vardagen. Under påsklovet hälsade jag på min pojkvän i grannkommunen. När jag skulle åka hem kom pappa och hämtade mig. Under den stund han stod inne i hallen, och jag klädde på mig, hos min pojkväns föräldrar hann han diskutera olika typer av fordon, hobbys, ja, redogöra för sina intressen, liksom få reda på pojkvännens pappas intressen och diskutera helgens aktiviteter med honom. Allt medans pojkvännens mamma stod bredvid. Det måste ju varit skitintressant för henne att stå där och lyssna på dem. Duh. Och där etablerade de två hanarna kontakt och den ene av dem gick sedan därifrån utan att veta ett skit om kvinnan som stått bredvid. Det måste varit personkemin. Fy fan.

Tantsjuk?

Alltså vad är det med tanter? Medelålders och uppåt. Var och jobbade idag på den lokala bion. Pojkvännen (och en till mansperson, lite äldre än honom) har också börjat jobba där nyss eftersom de behövde folk. Hur som helst, idag när jag var där kom två av de andra i "personalstyrkan" (obs! två äldre tanter) och började prata. De undrade om pojkvännen trivdes med att jobba där, sa att jag skulle hälsa och snackade om att det ju är så trevligt med lite unga killar och så vidare. Nu ska jag inte låta bli att säga att de tidigare har sagt att det är trevligt att det är en del ungdomar med nu (såna som mig). Men ändå! De här tanterna - som verkar vara ganska många och finnas typ överallt - får liksom någonting speciellt i rösten när de pratar om de unga killarna i fråga, och kan för övrigt i deras närvaro bli hur spralliga som helst, från att ha varit halvtrista och vanliga. Jag kommer ihåg i höstas när jag var på praktik och åkte iväg på en utbildning. Det var en ung kille med, ungefär i min ålder, bland resten som var typ medelålders allihop (förutom jag). Och kvinnorna i "hans" sällskap, dvs. de som kom från samma kommun, hade liksom honom som någon slags medelpunkt hela tiden - han var den lustiga och den som man lyssnade på (trots att han inte tillförde så mycket enligt mig). På kvällen festade de på hotellet där vi var och när det började bli natt fortsatte de festandet inne i hans rum, där de också sov över - de flyttade till och med dit sängar från andra rum (vilket man såklart inte får göra enligt hotellets regler). Troligt att det skulle ha hänt om det enbart hade varit kvinnor med i sällskapet (så roliga verkade de inte på egen hand)...

Jag upplever det här som ett ganska tydligt och med jämna mellanrum återkommande mönster, alltså att kvinnor som är närmare femtio än tjugo blir alldeles till sig och glada och ibland till och med fnittriga så fort det kommer med unga killar i sällskapet. Vad är grejen? Drömmer de sig tillbaka till gamla tider och deras egna gamla - då unga - pojkvänner? Är de unga männen mycket roligare än resten av befolkningen/deltagarna/arbetskompisarna (många kan nog lätt charma dessa kvinnor (och nu kom jag för övrigt att tänka på en till sån här situation, nämligen i det pågående läkemedelsexperimentet som jag är med i, tillsammans med en del unga män))? Har de bara fina mål, typ att det ska vara en så bra blandning av människor (kön, bakgrund och åldrar) som möjligt? Eller vill de helt enkelt bara ha lammkött (gubbsjuka känner vi ju till, men det kanske även råder en utbredd tantsjuka)? Jag vet inte, men jag kanske förstår om tjugo år. Det är i alla fall fascinerande, men tyärr också lite nedslående eftersom det känns jäkligt typiskt att kvinnor alltid automatiskt ses som mindre intressanta, beundransvärda och så vidare.

KUNQ

Var och såg på en föreställning av gruppen KUNQ förra veckan som hette Armé av älskande. KUNQ är ett teaterprojekt för icke-heterosexuella ungdomar och föreställningen handlade, kortfattat, om icke-heterosexuellas diskriminerande situation och om den utbredda heteronormen som man stöter på överallt i samhället. Det var bra och det var väldigt skönt med en föreställning där deltagarna skrek ut sitt hat mot det som är fel och mot alla hetero som är oförstående, diskriminerande och som brer ut sin heterosexualitet överallt. "Om man inte hatar samhället som det är kan det aldrig ändras. Därför är det bra med hat." Det är ständigt sant.

Apropå det kom jag på att jag aldrig skrev om Trekant av Mian Lodalen i höstas. Den handlar om lesbiska My och hennes liv, kärlek och svek, typ. Jag tyckte att själva storyn var bra, men en annan bra sak med hennes böcker är att hon alltid väver in homo-fakta i dem. Ibland kan det nästan kännas lite krystat, men det gör inget eftersom det är intressant och nyttigt och man blir lite arg. Rekommenderas.