Den här helgen alltså. Kan inte säga att jag har allmän koll på läget. Ibland kan man tänka om sig själv att man kanske inte är helt rationell och så - oh yes, detta har nu hänt mig! Hm. Förvirring.
Utöver detta, allmän ångest. Jag som mådde så bra i våras, trodde ju att jag kommit över det här med att få ångest över saker som är helt onödiga att få ångest över. Typ att prestera och sånt. Usch, nu behöver jag nog nån som kan hjälpa till med mina hjärnproblem snart... Meningen med livet: Att må bra och vara lycklig. Måste jobba med det.
söndag, september 25, 2005
måndag, september 19, 2005
Tanter
Det känns som att jag aldrig är hemma nästan. Hinner inte skriva här så ofta för tillfället. Det är lite synd.
Hur som helst, det är ju delvis den här praktiken som jag skrivit om förut som upptar min tid. På praktiken får jag bland annat vara med på utbildningar, som nu i helgen när jag var med på medlemsutbildning i Varberg och fick bo på hotell - nice!
När man bor på hotell i jobbsammanhang så får man se vuxna människor bli fulla och mer avslappnade än på sina vanliga arbetsplatser. Dock inte så mycket fylla den här gången. Och så är man en av de absolut yngsta personerna med sina tjugo plus, oftast allra yngst. Då är det lätt att särskilt lägga märke till att de som sitter bredvid vid middagsbordet inte är lika unga, utan medelålders. De dricker lite öl och vin och så pratar de om Gyllene tider och Magnus Uggla-konserter de varit på. De behöver inte direkt ha dålig humor, men överlag tycker jag att det känns som att allas humor blir sämre när de befinner sig i arbetsplatsrelaterade sammanhang - antagligen för att alla ska kunna hänga med och fatta skämten och eftersom det kanske inte är vanligt att ha utvecklat en alltför djup och avancerad humor tillsammans med arbetskompisarna. Ibland skäms jag när jag själv faller in i dåliga skämt-träsket (typ med mycket simpla poänger), men folk skrattar ju så det är väl bara att flyta med ibland...
En annan sak som jag brukar reflektera över när jag är på arbetsplatser (har dock inte jobbat på så många) är att det ofta finns en viss grupp av människor där. Jag kallar dem tanter. Det behöver inte nödvändigtvis ha med åldern att göra att man är tant. Den stereotypa tanten är ungefär såhär: Hon pratar en massa, gärna i munnen på andra. Det är svårt att få en syl i vädret i tantens sällskap, och får man det så lyssnar tanten helt ointresserat eftersom hennes behov består i att prata och inte i att lyssna eller verkligen bry sig om någon annan (i alla fall inte om den inte är precis likadan som henne). Det kan också ha att göra med att tanter inte förväntar sig att någon som är ung har någonting intressant att säga. Tanten tycker om att prata om manligt och kvinnligt och att män och kvinnor kompletterar varandra och att det är bra att ha en man med i olika sammanhang för att få balans (för det är ju faktiskt uteslutet att en grupp kvinnor skulle kunna fungera lika bra på egen hand..). Antagligen tror tanten detta för att hon bara umgås med, eller i alla fall bara tar intryck av, andra tanter som är likadana. Tanten pratar gladeligen om sin familj och sina barn och att barnen ju är si och så och tänker si och så när de är i den åldern (som är din egen ålder, och du själv sitter då och håller käften och vet inte vad du ska säga). Ibland gör tanten någonting som hon verkligen vill göra - typ går ut med sina tantväninnor och äter middag och blir lurig eller går och får massage - och då känner hon sig upprorisk för att hon inte följer det vanliga mönstret och så får hon en kick och tycker att hon är rätt så crazy. Tant är som sagt inget alla automatiskt är i en viss ålder utan snarare ett tillstånd hos vissa, under kortare eller längre tider av deras liv. En hel del av tantdragen har ju uppkommit för att de lever i ett patriarkat som de formats av och för att de bor med en man som de låtit ha alltför mycket inflytande på det mentala planet osv. Men andra tantdrag verkar bero på ren egocentricitet och brist på intresse för nya infallsvinklar och personer som de inte redan känner och är i samma ålder som.
Japp. Jag har råkat ut för tanter i helgen.
P.S. Sitter man mitt emellan två tanter riskerar man att få hörselskador.
P.S. 2. Vad gäller störiga egenskaper så ska jag inte ens prata om gubbar...
Hur som helst, det är ju delvis den här praktiken som jag skrivit om förut som upptar min tid. På praktiken får jag bland annat vara med på utbildningar, som nu i helgen när jag var med på medlemsutbildning i Varberg och fick bo på hotell - nice!
När man bor på hotell i jobbsammanhang så får man se vuxna människor bli fulla och mer avslappnade än på sina vanliga arbetsplatser. Dock inte så mycket fylla den här gången. Och så är man en av de absolut yngsta personerna med sina tjugo plus, oftast allra yngst. Då är det lätt att särskilt lägga märke till att de som sitter bredvid vid middagsbordet inte är lika unga, utan medelålders. De dricker lite öl och vin och så pratar de om Gyllene tider och Magnus Uggla-konserter de varit på. De behöver inte direkt ha dålig humor, men överlag tycker jag att det känns som att allas humor blir sämre när de befinner sig i arbetsplatsrelaterade sammanhang - antagligen för att alla ska kunna hänga med och fatta skämten och eftersom det kanske inte är vanligt att ha utvecklat en alltför djup och avancerad humor tillsammans med arbetskompisarna. Ibland skäms jag när jag själv faller in i dåliga skämt-träsket (typ med mycket simpla poänger), men folk skrattar ju så det är väl bara att flyta med ibland...
En annan sak som jag brukar reflektera över när jag är på arbetsplatser (har dock inte jobbat på så många) är att det ofta finns en viss grupp av människor där. Jag kallar dem tanter. Det behöver inte nödvändigtvis ha med åldern att göra att man är tant. Den stereotypa tanten är ungefär såhär: Hon pratar en massa, gärna i munnen på andra. Det är svårt att få en syl i vädret i tantens sällskap, och får man det så lyssnar tanten helt ointresserat eftersom hennes behov består i att prata och inte i att lyssna eller verkligen bry sig om någon annan (i alla fall inte om den inte är precis likadan som henne). Det kan också ha att göra med att tanter inte förväntar sig att någon som är ung har någonting intressant att säga. Tanten tycker om att prata om manligt och kvinnligt och att män och kvinnor kompletterar varandra och att det är bra att ha en man med i olika sammanhang för att få balans (för det är ju faktiskt uteslutet att en grupp kvinnor skulle kunna fungera lika bra på egen hand..). Antagligen tror tanten detta för att hon bara umgås med, eller i alla fall bara tar intryck av, andra tanter som är likadana. Tanten pratar gladeligen om sin familj och sina barn och att barnen ju är si och så och tänker si och så när de är i den åldern (som är din egen ålder, och du själv sitter då och håller käften och vet inte vad du ska säga). Ibland gör tanten någonting som hon verkligen vill göra - typ går ut med sina tantväninnor och äter middag och blir lurig eller går och får massage - och då känner hon sig upprorisk för att hon inte följer det vanliga mönstret och så får hon en kick och tycker att hon är rätt så crazy. Tant är som sagt inget alla automatiskt är i en viss ålder utan snarare ett tillstånd hos vissa, under kortare eller längre tider av deras liv. En hel del av tantdragen har ju uppkommit för att de lever i ett patriarkat som de formats av och för att de bor med en man som de låtit ha alltför mycket inflytande på det mentala planet osv. Men andra tantdrag verkar bero på ren egocentricitet och brist på intresse för nya infallsvinklar och personer som de inte redan känner och är i samma ålder som.
Japp. Jag har råkat ut för tanter i helgen.
P.S. Sitter man mitt emellan två tanter riskerar man att få hörselskador.
P.S. 2. Vad gäller störiga egenskaper så ska jag inte ens prata om gubbar...
fredag, september 09, 2005
Resedagbok, 17-19 juli
De här dagarna skrev jag ingenting. Men vi tog hur som helst tåget från Krakow, när vi då till slut kom därifrån, och åkte till Warsawa. Där stod en massa ungdomar och försökte värva oss som gäster till de olika hostel de jobbade för. De verkade hur trötta som helst - jobbade säkert dubbelt och var vakna dygnet runt ungefär. En av de första som vi stötte på var så trött att när vi sa att vi inte skulle bo på "hans" ställe kom han inte på några argument utan gav bara ifrån sig ett uppgivet "why..?". Stackarna. Vi gjorde det hur som helst enkelt för oss och följde med ett par värvare. Gratis skjuts till vandrarhemmet, som var okej men rätt trist. Hängde där ett tag och senare på dagen gick vi på en promenad, först till stationen för att köpa biljetter (vårt interrail-kort tog slut sista dagen). Stationen var ganska fascinerande, med en massa gångar under marken - där det var fullt av små affärer och matställen - som det var jättesvårt att hitta i eftersom skyltningen var så konstig. Vi kom fram till att vi nog behövde vara där mer än fem minuter innan tåget skulle gå nästa dag. Sedan gick vi till någon känd gata som ledde fram till gamla stan. Det fanns rätt mycket affärer där, men det mesta var stängt. Vi åt dyr (icke prisvärd) glass på en uteservering på något torg och sedan promenerade vi tillbaka till vandrarhemmet. Det var ungefär vad vi hann se, inte så imponerande faktiskt. Staden kändes stor och grå. Men det kanske finns finare ställen - vi utforskade den ju inte särskilt grundligt direkt. Nästa dag åkte vi till Gdansk, där vi kollade runt en del och inhandlade alkohol, och sedan vidare till Gdynia där båten gick. Vi hade bokat liggstolar som vi runt tiotiden slog oss ner i för att försöka sova. Jag kände mig inte alls trött men tänkte att om jag bara ligger och blundar tillräckligt länge så måste jag somna. När klockan var ett och jag fortfarande inte somnat på riktigt så insåg jag att den taktiken inte fungerade. Malin var också vaken så vi gick ut på däck för att kyla ner oss, så att det skulle bli skönare att lägga sig sedan och därmed lättare att somna. Det fungerade inte. Då satte vi oss i en trappa och öppnade flaskan med Jägermeister som hon köpt - alkoholen kanske skulle få oss att somna! Satt där ett tag och kände oss sunkiga och sedan i ett par fåtöljer under tv:n i foajén innan vi gick och lade oss igen. Vissa i salen snarkade som sjutton, men jag kunde fortfarande inte sova. Till slut var det morgon och båten framme i Sverige, närmare bestämt i Karlskrona. Vi tog bussen till tågstationen och efter ett tag kom tåget som skulle ta oss till Göteborg. I vår vagn på tåget satte sig även en mamma, med fyra-fem barn (alla kanske inte var hennes) i olika åldrar, den minsta kanske något år bara. Man skulle kunna tro att det skulle vara jobbigt med alla dessa ungar omkring sig, men det var det inte för mamman var så otroligt cool att jag blev helt imponerad. Hon lyckades vara kolugn trots alla barnen och var så himla snäll och saklig och hade världens tålamod. Det var schyst. Till slut var vi framme i Göteborg och på kvällen hade vi en välkomstfest för oss själva och det kom massa folk och var superkul! Woho!
P.S Vi kom under resan fram till att det nog lönat sig att köpa tågbiljetterna på plats, istället för att ha interrail-kort. Särskilt som vi åkte en del buss också.
P.S Vi kom under resan fram till att det nog lönat sig att köpa tågbiljetterna på plats, istället för att ha interrail-kort. Särskilt som vi åkte en del buss också.
onsdag, september 07, 2005
Gör någonting bra av dina sista år, gubbe
Generalisering på väg.
Alltså, gamla människor verkar vara uppväxta med en särskild religion, utöver kristendomen, nämligen regelreligionen. Den säger att en regel är en regel och alla regler ska följas, utan minsta reflektion över om de är bra eller inte. Underförstått att regler alltid är bra och fyller en funktion - annars skulle de ju inte vara regler, eller hur?
I morse när jag gick ut på en morgonpromenad öppnade jag grinden (se tidigare inlägg) och såg sedan till att lämna den öppen. Självklart möter jag på andra sidan en skröplig liten gubbe med rullator som när jag passerar honom muttrar "stäng grinden!". Som bekant är det svårt att direkt ha svar på tal i sådana situationer, men jag sa i alla fall "Nej, det tänker jag inte göra". Nästa gång ska jag uttrycka mig tydligare - "Nej, för jag tycker att den ska vara öppen". Alltså, vad är det med dem? Det är bara gamlingar som håller på såhär, i alla fall vad jag har märkt och hört från andra. Det är kanske för att de har all tid i världen att rota fram sin nyckel jämt, eftersom de till exempel inte har bråttom till spårvagnen på morgonen (kul att leta fram nyckeln då om det är låst och man är stressad - nej). Men främst är det antagligen för att det sitter en gul plastskylt bredvid där det står "Stäng grinden". En regel! Om någon hänvisar till den skylten någon gång ska jag säga "Ja, det står på skylten, men står det i lagboken?" (för den är ju regelreligionens bibeln). Jag är tacksam för att jag är uppväxt i en generation som lärt sig att det faktiskt är någonting positivt att tänka själv.
Alltså, gamla människor verkar vara uppväxta med en särskild religion, utöver kristendomen, nämligen regelreligionen. Den säger att en regel är en regel och alla regler ska följas, utan minsta reflektion över om de är bra eller inte. Underförstått att regler alltid är bra och fyller en funktion - annars skulle de ju inte vara regler, eller hur?
I morse när jag gick ut på en morgonpromenad öppnade jag grinden (se tidigare inlägg) och såg sedan till att lämna den öppen. Självklart möter jag på andra sidan en skröplig liten gubbe med rullator som när jag passerar honom muttrar "stäng grinden!". Som bekant är det svårt att direkt ha svar på tal i sådana situationer, men jag sa i alla fall "Nej, det tänker jag inte göra". Nästa gång ska jag uttrycka mig tydligare - "Nej, för jag tycker att den ska vara öppen". Alltså, vad är det med dem? Det är bara gamlingar som håller på såhär, i alla fall vad jag har märkt och hört från andra. Det är kanske för att de har all tid i världen att rota fram sin nyckel jämt, eftersom de till exempel inte har bråttom till spårvagnen på morgonen (kul att leta fram nyckeln då om det är låst och man är stressad - nej). Men främst är det antagligen för att det sitter en gul plastskylt bredvid där det står "Stäng grinden". En regel! Om någon hänvisar till den skylten någon gång ska jag säga "Ja, det står på skylten, men står det i lagboken?" (för den är ju regelreligionens bibeln). Jag är tacksam för att jag är uppväxt i en generation som lärt sig att det faktiskt är någonting positivt att tänka själv.
söndag, september 04, 2005
Partiledardebatt
Nu har det varit Agenda med debatt mellan partiledarna. Jag blev uppgiven och road på samma gång. Det var ett jäkla tjat om de här ersättningsnivåerna som högern vill sänka. Inte så konstigt, men ändå enformigt. Kände mig nästan lite bortkollrad ett tag. Upptäckte att Reinfeldt från viss vinkel ser ut som Svullo och att Persson vankade fram och tillbaka i studion när motståndarsidan hade ordet, så att han till och med gick framför kameran en gång - denna vana medieman. Vad höll han på med? Jag vet inte. Tyckte att det var en ovanligt trist och ogivande debatt, där de flesta verkade trötta och var föga övertygande. Hade förresten varit intressant om det funnits med en ny partiledare, från FI alltså, men där är ju ingenting klart än. De som jag tyckte var bäst var mina forna irritationsobjekt, nämligen Maria Wetterstrand och Göran Hägglund. Lars Ohly var också okej (även om jag tyckte att han fokuserade lite väl mycket på Reinfeldts inkomst - "det är fult att vara rik"-stilen nästan), men resten var inte mycket att hurra för. Persson hade sina långa utläggningar och gick över talartiden som vanligt och Reinfeldt snackade bara i vanliga klyschor där verklighetsanknytningen inte direkt känns tydlig. Maud Olofsson var förresten också okej. Jag gillar hennes sätt att ifrågasätta: "Vad gör ni åt det, kan ni svara på det nu?", så himla rakt på sak jämt. Hon verkade i alla fall ha lite vilja och ilska kvar i sig, vilket hon ska ha en eloge för.
Resedagbok, 14-16 juli
14 juli:
Idag var vi i Auschwitz, eller Oswiecim som det egentligen heter. Det kändes bra att åka dit och se det i verkligheten, men jag vet inte vad jag ska säga riktigt. Det var verkligen stort, i alla fall Birkenau som var "huvudlägret". Vi såg en kort film om befrielsen av lägret och gick på guidad tur som totalt tog drygt två timmar. Det var gratis att gå in, men guidningen kostade ungefär 60 kronor. Det var ungefär vad vi hann med på en dag. Var "hemma" vid sjutiden och gick till hostelet. Jag läste lite om Warsawa och sedan satt vi i fåtöljerna i hallen och planerade framtiden. Båda två är lite sega och tycker att det ska bli jätteskönt att komma hem. Kan delvis ha att göra med att det regnat på oss medan det varit 30 grader hemma, suck. Och så börjar vi bli lite trötta på att kolla på "gamla stan" och kyrkor på varenda ställe vi är. Warsawa lät ungefär som alla andra städer när vi läste om det - gamla stan, judisk kyrkogård, kyrkor och en synagoga (visserligen har de ett zoo också!) - så vi kände oss inte alltför energiska vad gäller att gå runt där, plus att det verkar svårt att hitta bra och billiga hostel. Därför bestämde vi oss för att stanna i Krakow en tredje dag och natt (imorgon alltså). Imorgon ska vi kolla på slottet här (Wawel) och judiska delen av gamla stan och sedan handla lite kanske (vill ha en kjol). Hostelet är rätt sunkigt, personalen inte mer än nödvändigt trevliga, plus att sängen gnisslar så fort man rör sig och golvet knarrar så fort man går på det. Lite jobbigt när vi bor i sovsal. Som tur är bor bara två andra i den. Just det, trafiken låter mycket också. Tur att jag har öronproppar. Det är i alla fall okej att bo här och nära gamla stan (som är fin). Det finns 16 kyrkor i gamla stan och man ser präster och nunnor överallt. Känns sjukt. Inte konstigt att abort är förbjudet. Men det är skön stämning här och dessutom billigt, så det känns rätt trivsamt och trevligt.
15 juli:
Idag har vi haft en seg dag. Gick upp vid niotiden och duschade och sånt. Gick ut och köpte frukost, bröd och något sött bakverk. Åt brödet och gick sedan och köpte en stor vaniljyoghurt och två yoghurtdrycker på en annan affär, plus bröd med ost. Åt det i en park vid slottet. Vaniljen var god men drickgrejerna rätt äckliga, plus att de såg ut som målarfärg. Satt en stund och gick sedan och kollade på slottet. Det kostade pengar att gå in på olika utställningar där och kön var lång och långsam så vi struntade i det. Fick i alla fall lite utsikt från ett ställe och sedan gick vi ner från slottet på andra sidan. Letade lite efter de judiska kvarteren och efter en stund kom vi till ett torg där man kunde följa en "utmärkt" väg. Såg lite synagogor här och var, men inte så stora och iögonenfallande. I en gick vi dock in eftersom det var utställning och filmvisning där, om hur livet i ghettot (under andra världskriget) var och så, men det var taget ur tyska propagandafilmer tror jag, rätt intressant att se. Fortsatte vandringen tills vi kom fram till en kyrkogård med ett minnesmonument, men för att gå in måste man täcka huvudet och vi hade inget att göra det med så vi kunde inte se så mycket. Gick tillbaka till en uteservering vi sett på vägen och beställde varsin sallad. Gott. Drack kaffe (äntligen!) och åt cheesecake till efterrätt. Tidigare på vägen drack vi förresten iskaffe på ett ställe. Det var väldigt varmt idag. Satt på (det sista) stället länge och planerade saker för lägenheten (hemlängtan? lite...). Sedan letade vi Fiat Polski-bilar, som finns överallt, att ta kort på för att kunna göra collage hemma. Kollade lite i klädaffärer också. Hittade lite fina grejer, men inte i rätt storlek. Deras small är som xs hemma. Men hyfsat billigt är det i alla fall. När det mesta stängt tog vi spårvagnen till Tesco där vi köpte lite mat och en del hygiengrejer. Tyvärr var de senare inte så billiga som vi väntat oss (inte allt i alla fall). Spårvagn hem igen halv elva och lite ompackning av saker i ryggsäcken. Vi sover nog här en natt till imorgon. Fyra nätter! Men det är schyst här så det känns bra. Natti!
16 juli:
Herregud, vilken meningslös dag! Vi skulle åka och kolla på en saltgruva några kilometer utanför Krakow. Först gick vi till stället som hon på turistinfon sagt att bussarna skulle gå ifrån. Det stod inget om någon buss där, så vi gick till busstationen istället. Kollade i Lonely planet, där det stod att den här bussen skulle gå från en gata i närheten (minibussar till gruvan). Försökte gå dit, men de höll på att bygga om en massa så vi fattade inte var det var. Kollade lite och gick sedan tillbaka till stationen och frågade i informationen. Vi skulle ta en buss som gick en kvart senare, från stationen. Klev på bussen och frågade chauffören om han skulle stanna vid gruvan. Han sa: "I tell you when to get off". Okej. Så vi satt på bussen ett tag och såg sedan plötsligt en skylt med ortsnamnet där bussen stannade. Åkte vidare, ett till stopp där. Tänkte att gruvan väl ligger lite utanför orten och inte mitt i. Ett stopp till... Sedan fick vi känslan av att vi var på väg ut ur stan och plötsligt var vi ute på vischan. Fattade att han glömt säga till oss, men ville inte direkt kliva av på en hållplats mitt ute på landet. Åkte förbi ett par större byar/orter och klev av på ett ställe där massa andra skulle av. Verkade vara något litet ställe där inrikes turister klev av, men de hade inte direkt någon information på engelska. Vi såg inte heller någon hållplats för bussar åt det håll vi kommit från, så när det kom en till buss åt andra hållet tog vi den. Hamnade till slut på slutstationen, i någon stad (har glömt namnet). Det tog två och en halv timme eller nåt. Började kännas lite sent för gruvbesöket, så vi kollade när det skulle gå bussar tillbaka till Krakow. 20 minuter senare gick det en. Vi ställde oss och väntade, köpte glass också, och när bussen rullar in på stationen är det samma buss och samma chaufför som vi åkte med från början. Lite pinsamt. Vi klev på och väntade på en reaktion, frågade om han skulle säga till var vi skulle gå av den här gången och om vi kanske fick gratis tillbakaresa. Hela tiden trevliga och glada. Han betedde sig som att han inte fattade eller kände igen oss, men det måste han ha gjort för det var inte direkt fler svartklädda, engelsktalande flickor som klivit på bussen förra gången. Han kanske inte ville visa att han gjort ett misstag. Hur som helst åkte vi tillbaka - tur att biljetterna var så billiga - till Krakow, där det var åskväder, och gick till hostelet. Har bott en trevlig och pratsam tjej där hela tiden och nu var det två spanjorer i rummet också, men de blev osams med hostelkillen (som betedde sig idiotiskt) och flyttade. Det där hostelet alltså, det kan jag inte rekommendera (men nu minns jag tyvärr inte namnet på det). Ostädat trots att personalen har helt lite att göra (det märks) och inte särskilt trevlig personal. "Gratis internet". Ja, men kul att man måste använda personalens enda dator, medan den som jobbar sitter där, och att när man ber om att få låna internet så ser personen (i alla fall idiotkillen) ut som att han hatar en och ger en utan ett ord tangentbordet och musen och vrider skärmen så att man får stå och hänga på disken och skriva. Och sedan sitter han där och stirrar hatiskt. En annan person var i alla fall lite smartare och trevligare och satte sig och läste (Ronja Rövardotter!) under tiden. Jaja. Skrev ett superlångt vykort som jag och Malin gick och postade sedan och så handlade vi lite på en affär i närheten. Det flyttade in en gullig tant i rummet också, men det var svårt att prata eftersom hon inte kunde så mycket engelska. La mig vid elva. Ett intryck jag fick i Krakow var att folk var väldigt sociala, typ pratade med okända människor överallt. Kändes trevligt.
Idag var vi i Auschwitz, eller Oswiecim som det egentligen heter. Det kändes bra att åka dit och se det i verkligheten, men jag vet inte vad jag ska säga riktigt. Det var verkligen stort, i alla fall Birkenau som var "huvudlägret". Vi såg en kort film om befrielsen av lägret och gick på guidad tur som totalt tog drygt två timmar. Det var gratis att gå in, men guidningen kostade ungefär 60 kronor. Det var ungefär vad vi hann med på en dag. Var "hemma" vid sjutiden och gick till hostelet. Jag läste lite om Warsawa och sedan satt vi i fåtöljerna i hallen och planerade framtiden. Båda två är lite sega och tycker att det ska bli jätteskönt att komma hem. Kan delvis ha att göra med att det regnat på oss medan det varit 30 grader hemma, suck. Och så börjar vi bli lite trötta på att kolla på "gamla stan" och kyrkor på varenda ställe vi är. Warsawa lät ungefär som alla andra städer när vi läste om det - gamla stan, judisk kyrkogård, kyrkor och en synagoga (visserligen har de ett zoo också!) - så vi kände oss inte alltför energiska vad gäller att gå runt där, plus att det verkar svårt att hitta bra och billiga hostel. Därför bestämde vi oss för att stanna i Krakow en tredje dag och natt (imorgon alltså). Imorgon ska vi kolla på slottet här (Wawel) och judiska delen av gamla stan och sedan handla lite kanske (vill ha en kjol). Hostelet är rätt sunkigt, personalen inte mer än nödvändigt trevliga, plus att sängen gnisslar så fort man rör sig och golvet knarrar så fort man går på det. Lite jobbigt när vi bor i sovsal. Som tur är bor bara två andra i den. Just det, trafiken låter mycket också. Tur att jag har öronproppar. Det är i alla fall okej att bo här och nära gamla stan (som är fin). Det finns 16 kyrkor i gamla stan och man ser präster och nunnor överallt. Känns sjukt. Inte konstigt att abort är förbjudet. Men det är skön stämning här och dessutom billigt, så det känns rätt trivsamt och trevligt.
15 juli:
Idag har vi haft en seg dag. Gick upp vid niotiden och duschade och sånt. Gick ut och köpte frukost, bröd och något sött bakverk. Åt brödet och gick sedan och köpte en stor vaniljyoghurt och två yoghurtdrycker på en annan affär, plus bröd med ost. Åt det i en park vid slottet. Vaniljen var god men drickgrejerna rätt äckliga, plus att de såg ut som målarfärg. Satt en stund och gick sedan och kollade på slottet. Det kostade pengar att gå in på olika utställningar där och kön var lång och långsam så vi struntade i det. Fick i alla fall lite utsikt från ett ställe och sedan gick vi ner från slottet på andra sidan. Letade lite efter de judiska kvarteren och efter en stund kom vi till ett torg där man kunde följa en "utmärkt" väg. Såg lite synagogor här och var, men inte så stora och iögonenfallande. I en gick vi dock in eftersom det var utställning och filmvisning där, om hur livet i ghettot (under andra världskriget) var och så, men det var taget ur tyska propagandafilmer tror jag, rätt intressant att se. Fortsatte vandringen tills vi kom fram till en kyrkogård med ett minnesmonument, men för att gå in måste man täcka huvudet och vi hade inget att göra det med så vi kunde inte se så mycket. Gick tillbaka till en uteservering vi sett på vägen och beställde varsin sallad. Gott. Drack kaffe (äntligen!) och åt cheesecake till efterrätt. Tidigare på vägen drack vi förresten iskaffe på ett ställe. Det var väldigt varmt idag. Satt på (det sista) stället länge och planerade saker för lägenheten (hemlängtan? lite...). Sedan letade vi Fiat Polski-bilar, som finns överallt, att ta kort på för att kunna göra collage hemma. Kollade lite i klädaffärer också. Hittade lite fina grejer, men inte i rätt storlek. Deras small är som xs hemma. Men hyfsat billigt är det i alla fall. När det mesta stängt tog vi spårvagnen till Tesco där vi köpte lite mat och en del hygiengrejer. Tyvärr var de senare inte så billiga som vi väntat oss (inte allt i alla fall). Spårvagn hem igen halv elva och lite ompackning av saker i ryggsäcken. Vi sover nog här en natt till imorgon. Fyra nätter! Men det är schyst här så det känns bra. Natti!
16 juli:
Herregud, vilken meningslös dag! Vi skulle åka och kolla på en saltgruva några kilometer utanför Krakow. Först gick vi till stället som hon på turistinfon sagt att bussarna skulle gå ifrån. Det stod inget om någon buss där, så vi gick till busstationen istället. Kollade i Lonely planet, där det stod att den här bussen skulle gå från en gata i närheten (minibussar till gruvan). Försökte gå dit, men de höll på att bygga om en massa så vi fattade inte var det var. Kollade lite och gick sedan tillbaka till stationen och frågade i informationen. Vi skulle ta en buss som gick en kvart senare, från stationen. Klev på bussen och frågade chauffören om han skulle stanna vid gruvan. Han sa: "I tell you when to get off". Okej. Så vi satt på bussen ett tag och såg sedan plötsligt en skylt med ortsnamnet där bussen stannade. Åkte vidare, ett till stopp där. Tänkte att gruvan väl ligger lite utanför orten och inte mitt i. Ett stopp till... Sedan fick vi känslan av att vi var på väg ut ur stan och plötsligt var vi ute på vischan. Fattade att han glömt säga till oss, men ville inte direkt kliva av på en hållplats mitt ute på landet. Åkte förbi ett par större byar/orter och klev av på ett ställe där massa andra skulle av. Verkade vara något litet ställe där inrikes turister klev av, men de hade inte direkt någon information på engelska. Vi såg inte heller någon hållplats för bussar åt det håll vi kommit från, så när det kom en till buss åt andra hållet tog vi den. Hamnade till slut på slutstationen, i någon stad (har glömt namnet). Det tog två och en halv timme eller nåt. Började kännas lite sent för gruvbesöket, så vi kollade när det skulle gå bussar tillbaka till Krakow. 20 minuter senare gick det en. Vi ställde oss och väntade, köpte glass också, och när bussen rullar in på stationen är det samma buss och samma chaufför som vi åkte med från början. Lite pinsamt. Vi klev på och väntade på en reaktion, frågade om han skulle säga till var vi skulle gå av den här gången och om vi kanske fick gratis tillbakaresa. Hela tiden trevliga och glada. Han betedde sig som att han inte fattade eller kände igen oss, men det måste han ha gjort för det var inte direkt fler svartklädda, engelsktalande flickor som klivit på bussen förra gången. Han kanske inte ville visa att han gjort ett misstag. Hur som helst åkte vi tillbaka - tur att biljetterna var så billiga - till Krakow, där det var åskväder, och gick till hostelet. Har bott en trevlig och pratsam tjej där hela tiden och nu var det två spanjorer i rummet också, men de blev osams med hostelkillen (som betedde sig idiotiskt) och flyttade. Det där hostelet alltså, det kan jag inte rekommendera (men nu minns jag tyvärr inte namnet på det). Ostädat trots att personalen har helt lite att göra (det märks) och inte särskilt trevlig personal. "Gratis internet". Ja, men kul att man måste använda personalens enda dator, medan den som jobbar sitter där, och att när man ber om att få låna internet så ser personen (i alla fall idiotkillen) ut som att han hatar en och ger en utan ett ord tangentbordet och musen och vrider skärmen så att man får stå och hänga på disken och skriva. Och sedan sitter han där och stirrar hatiskt. En annan person var i alla fall lite smartare och trevligare och satte sig och läste (Ronja Rövardotter!) under tiden. Jaja. Skrev ett superlångt vykort som jag och Malin gick och postade sedan och så handlade vi lite på en affär i närheten. Det flyttade in en gullig tant i rummet också, men det var svårt att prata eftersom hon inte kunde så mycket engelska. La mig vid elva. Ett intryck jag fick i Krakow var att folk var väldigt sociala, typ pratade med okända människor överallt. Kändes trevligt.
Resedagbok, 13 juli
Den här dagen skrev jag inget, men jag citerar Malin istället. Vi är alltså på väg till Krakow nu.
"Hahaha! Det hände just värsta sjuka grejen: Åker nattåg mellan Prag & Krakow och klockan är ungefär kvart i fyra. För drygt en timme sen låg vi och sov på varsin sida i kupén. Vaknade av att en gubbe öppnade kupédörren och gardinerna vi dragit för, trodde först det var biljett- eller passkontroll men det var det ju inte. Han klev in, trots att vi dragit för och låg och sov, och markerade revir genom att ställa ut en väska i varje hörn av kupén (man kan ju använda bagagehyllorna annars) och sen satte han sig bredbent där Annika just låg och sov. Vi hade tänkt sova hela vägen och var inte direkt glada över att tvingas vakna, men brydde han sig om det? Näedå. Han satte igång för fullt att prata högt och oavbrutet på sitt språk utan att bry sig om huruvida nån fattade, drog undan gardinerna och öppnade fönstret, frågade ett antal gånger vart vi skulle och vilka språk vi kunde (genom att gång på gång upprepa ett antal språk). Som att det spelade nån roll för honom om vi kunde japanska.
Vi hade en flaska vatten vid fönstret, med kanske en femtedel kvar i, och efter att ha tagit fram en liten förpackning juice upptäckte han flaskan och frågade om det var vår. Sedan undrade han om han kunde hälla sin juice i flaskan. Eh, visst tänkte jag (man är ju snäll...), fast vi vill ju dricka upp först. Försökte signalera att han skulle vänta tills Annika (som var på toa) skulle komma tillbaka. Ingen av oss hade nån större lust att dricka upp allt på en gång, men han kunde såklart inte vänta utan började hetsa oss att dricka vattnet, inklusive en botten upp-demonstration. Med ljudeffekter! Efter ca 30 sekunder blev han alltför otålig, tog själv flaskan och drack och hällde ut det sista genom fönstret. (Oj, nu åkte vi just förbi Auschwitz...)
Så, var just och kissade och nån hade kissat över typ _hela_ toaletten. Herregud. Jaja, en timme kvar till Krakow så nu blir det sova och mer gubbe senare.
(Senare)
Sen trodde gubben att Annika ville sova men var för blyg eller något, så han uppmanade henne att lägga sig ner: "Sleeping!" och flyttade sig sedan till min sida. Alldeles för nära. Sedan kom (som tur var!) en gubbe till och Annika flyttade snabbt över till min sida [gubben flyttade tillbaka till sidan han suttit på först]. Gubbarna började prata med varandra istället och vi började snacka skit om gubbarna. Vi tyckte mycket synd om oss själva som blivit väckta mitt i natten. Var helt zombieaktiga och stirrade. Tåget åkte aldrig iväg. Vi var nämligen vid gränsen och efter en evighet kom pass- och biljettkontroll. Gubbe två frågade lurigt konduktören om vi var från Stockholm. Vafan, han kunde ju frågat oss annars. Och fan vad nyfiken! Sen fortsatte de prata massa om oss och stirra som fan. Vi försökte åtminstone vara diskreta... Efter ett tag blev vi hungriga (som alltid när man blir väckt mitt i natten). Tog fram ett par bröd vi hade och åt dem. De tidigare så ivrigt konverserande gubbarna blev med ens alldeles tysta! Istället ägnade de all sin energi åt att råglo på oss. Herregud! Helt ogenerat, utan att försöka dölja det."
Ja, efter ett tag gick de som tur var av tåget och vi fick sova lite till. I Krakow gick vi till ett hostel som vi planerat att gå till och checkade in. Sov där ett tag eftersom det var tidigt på morgonen och vi av förståeliga skäl var rätt trötta. Gick sedan upp och tog oss till torget i gamla stan, med dess kända Town Hall, Town Hall tower (som vi gick upp i) och flera kyrkor. Kollade runt på andra ställen i stan, gick över ån som flyter genom staden och promenerade mot Tesco (som visade sig ligga längre bort än vi anat, mer utanför stan än i). Handlade och åkte spårvagn hem. Sov.
Hela stan var full med nunnor, överallt.
"Hahaha! Det hände just värsta sjuka grejen: Åker nattåg mellan Prag & Krakow och klockan är ungefär kvart i fyra. För drygt en timme sen låg vi och sov på varsin sida i kupén. Vaknade av att en gubbe öppnade kupédörren och gardinerna vi dragit för, trodde först det var biljett- eller passkontroll men det var det ju inte. Han klev in, trots att vi dragit för och låg och sov, och markerade revir genom att ställa ut en väska i varje hörn av kupén (man kan ju använda bagagehyllorna annars) och sen satte han sig bredbent där Annika just låg och sov. Vi hade tänkt sova hela vägen och var inte direkt glada över att tvingas vakna, men brydde han sig om det? Näedå. Han satte igång för fullt att prata högt och oavbrutet på sitt språk utan att bry sig om huruvida nån fattade, drog undan gardinerna och öppnade fönstret, frågade ett antal gånger vart vi skulle och vilka språk vi kunde (genom att gång på gång upprepa ett antal språk). Som att det spelade nån roll för honom om vi kunde japanska.
Vi hade en flaska vatten vid fönstret, med kanske en femtedel kvar i, och efter att ha tagit fram en liten förpackning juice upptäckte han flaskan och frågade om det var vår. Sedan undrade han om han kunde hälla sin juice i flaskan. Eh, visst tänkte jag (man är ju snäll...), fast vi vill ju dricka upp först. Försökte signalera att han skulle vänta tills Annika (som var på toa) skulle komma tillbaka. Ingen av oss hade nån större lust att dricka upp allt på en gång, men han kunde såklart inte vänta utan började hetsa oss att dricka vattnet, inklusive en botten upp-demonstration. Med ljudeffekter! Efter ca 30 sekunder blev han alltför otålig, tog själv flaskan och drack och hällde ut det sista genom fönstret. (Oj, nu åkte vi just förbi Auschwitz...)
Så, var just och kissade och nån hade kissat över typ _hela_ toaletten. Herregud. Jaja, en timme kvar till Krakow så nu blir det sova och mer gubbe senare.
(Senare)
Sen trodde gubben att Annika ville sova men var för blyg eller något, så han uppmanade henne att lägga sig ner: "Sleeping!" och flyttade sig sedan till min sida. Alldeles för nära. Sedan kom (som tur var!) en gubbe till och Annika flyttade snabbt över till min sida [gubben flyttade tillbaka till sidan han suttit på först]. Gubbarna började prata med varandra istället och vi började snacka skit om gubbarna. Vi tyckte mycket synd om oss själva som blivit väckta mitt i natten. Var helt zombieaktiga och stirrade. Tåget åkte aldrig iväg. Vi var nämligen vid gränsen och efter en evighet kom pass- och biljettkontroll. Gubbe två frågade lurigt konduktören om vi var från Stockholm. Vafan, han kunde ju frågat oss annars. Och fan vad nyfiken! Sen fortsatte de prata massa om oss och stirra som fan. Vi försökte åtminstone vara diskreta... Efter ett tag blev vi hungriga (som alltid när man blir väckt mitt i natten). Tog fram ett par bröd vi hade och åt dem. De tidigare så ivrigt konverserande gubbarna blev med ens alldeles tysta! Istället ägnade de all sin energi åt att råglo på oss. Herregud! Helt ogenerat, utan att försöka dölja det."
Ja, efter ett tag gick de som tur var av tåget och vi fick sova lite till. I Krakow gick vi till ett hostel som vi planerat att gå till och checkade in. Sov där ett tag eftersom det var tidigt på morgonen och vi av förståeliga skäl var rätt trötta. Gick sedan upp och tog oss till torget i gamla stan, med dess kända Town Hall, Town Hall tower (som vi gick upp i) och flera kyrkor. Kollade runt på andra ställen i stan, gick över ån som flyter genom staden och promenerade mot Tesco (som visade sig ligga längre bort än vi anat, mer utanför stan än i). Handlade och åkte spårvagn hem. Sov.
Hela stan var full med nunnor, överallt.
lördag, september 03, 2005
Faktum
Idag när jag skulle handla gick jag förbi den lokale Faktum-försäljaren, som undrade om jag ville köpa. "Jag köper på vägen tillbaks", sa jag. "Kommer du tillbaka då? För isåfall lägger jag undan en tidning till dig." "Ja, jag bor därborta så jag går förbi här sen". Och så gick jag och handlade. På vägen tillbaka såg jag honom en bit längre bort med två kompisar. Gick dit och frågade om han hade någon tidning kvar, men då hade han just sålt den (verkar vara bra åtgång på lördagar) och bad om ursäkt, men sa att han skulle vara tillbaka på måndag igen. Med tanke på att Faktum-försäljarna får sälja sina tidningar och tjäna pengar under villkor att de håller sig nyktra så tyckte jag faktiskt att det var lite lustigt när hans polare efter en liten stund sa "Sluta tjata nu och gå och köp två vinare!". "Vaddå!..." hörde jag försäljaren säga, men sedan hade jag hunnit för långt för att höra resten. Han kanske inte ville visa en köpare var pengarna gick, men det är ju inte så svårt att lista ut att lojalitet med gamla polare gör att en del av inkomsten kanske går till alkohol ändå. Eller så sa han nej, vad vet jag?
När man skjuter arbetare
Så äntligen, en till bok av Kerstin Thorvall avklarad. När man skjuter arbetare. Självbiografisk som vanligt. I den här boken ligger fokus på hennes föräldrar och då främst på hennes psykiskt sjuke pappa, som är snäll och älskvärd om än med väldigt starkt politiskt engagemang, som spårar ur när han får sina "perioder". Urspårningen gäller även hans sexualitet, som även under friska perioder är väldigt stark.
Tidigare har det alltid varit en gåta för mig varför mamman var så otroligt pryd och orolig för dottern och alltid snackade om det där "arvet" (som hon bland annat hänvisade till när hon fick reda på att dottern varit otrogen mot sin man, detta i en annan bok). När jag nu läst den här boken förstår jag lite bättre (en till bit i Thorvall-pusslet) och det finns också plats i den för just en mer förstående beskrivning av mamman, som tidigare enbart framstått som hemsk och jobbig. Dessutom får man här lite inblick i hur morföräldrarna var och det kan ju också förklara en del.
'a Hilma höll sig i bakgrunden och kunde andas ut i vetskapen om att han föll i smaken och mer än en avundades henne så att det syntes. En och annan hade också ett kritiskt missunsamt drag över munnen som sa: "Men varför just hon, som inte ser något särskilt ut." Ja, allting var frid och fröjd tills de mera efemära gästerna måste förstå, att när bordet flyttades in igen var det dags för dem att gå. Strax därefter rustades det till middag, dillkött och kokt mandelpotatis för de allra närmaste släktingarna och vännerna och det var då han började tala om de svenska arbetarnas villkor, och vänd mot de karlar som satt närmast, undrade han om de trivdes med sitt arbete.
Allt tystnade som när man stänger av en radio. Förstämningen förlamade allas tungor.
Trivas? Vilket förmätet, högfärdigt ord. Vem hade kommit till denna jord för att trivas? Tvärtom för att arbeta i sitt anletes svett och frukta Gud, ty allenast genom Hans nåd kan vi nå syndernas förlåtelse och ett evigt liv.
Trivas? Vem hade nånsin hört det ordet här uppe? Mödan var sin egen glädje, om man nu alls skulle tala om glädje i sammanhanget; glädje var ett tveksamt ord. Om det inte handlade om glädjen i Gud. Men i övrigt var livet en jämmerdal, det var inte mycket att orda om, fick man bara vara frisk så... Och sedan där ovanför skulle ingen synd och ingen smärta finnas, i himmelen där Herren Gud själv bor.
'n Ivar försökte rätta till det med att häruppe var man tillfreds med det Gud gav, man var tacksam för det lilla...
Här avbröts han av fästmannen som slog näven i bordet och sa att hädanefter skulle det vara slut med det. Kapitalets hydra skulle slås ned och arbetarna gå mot en ljusare framtid där jämlikhet rådde och patronerna måtte bäva, för nu kom den nya läran, socialismen, som skulle befria arbetarna och ge dem ett människovärdigt liv. Och deras vapen hette strejk, med strejken kunde man sätta kraft bakom sina ord. Strejk betydde att lägga ner arbetet och gå hem, tills arbetsgivaren gav med sig och höjde lönerna.
Tystnaden runt bordet stack liksom i luften. Det var ingen fridens stillhet utan lugnet före stormen, det andlösa hårda ljuset före första åskmullret och det svartblå molnet som växte upp bakom ladan.
'n Simon Ekberg från Strömsund hade börjat känna igen tongångarna: söderut, längs Västernorrlands kustland hade agitatorer dykt upp och förkunnat Antikrist ungefär i samma ordalag som läroverksadjunkten, men redlige kristne män hade gått man ur huse och fått dessa falska profeter att förstå att de inte var välkomna. Som Herren Jesus när han drev ut månglarna ur templet var man till slut nödgad att ta till visst våld. Ty de voro "sturigt" och ohörsamma.
"Ja, men", sa 'a Selma och såg helt enkelt hjärtängslig ut. "Jag kan då inte tro att 'n Sigfrid menade..." Jo, men just precis vad han gjorde. Med höjd röst tog han i ytterligare och tycktes inte märka hur dödens tystnad låg tung över rummet och var så kuslig att ett par av de mindre barnen började gråta.
Tidigare har det alltid varit en gåta för mig varför mamman var så otroligt pryd och orolig för dottern och alltid snackade om det där "arvet" (som hon bland annat hänvisade till när hon fick reda på att dottern varit otrogen mot sin man, detta i en annan bok). När jag nu läst den här boken förstår jag lite bättre (en till bit i Thorvall-pusslet) och det finns också plats i den för just en mer förstående beskrivning av mamman, som tidigare enbart framstått som hemsk och jobbig. Dessutom får man här lite inblick i hur morföräldrarna var och det kan ju också förklara en del.
'a Hilma höll sig i bakgrunden och kunde andas ut i vetskapen om att han föll i smaken och mer än en avundades henne så att det syntes. En och annan hade också ett kritiskt missunsamt drag över munnen som sa: "Men varför just hon, som inte ser något särskilt ut." Ja, allting var frid och fröjd tills de mera efemära gästerna måste förstå, att när bordet flyttades in igen var det dags för dem att gå. Strax därefter rustades det till middag, dillkött och kokt mandelpotatis för de allra närmaste släktingarna och vännerna och det var då han började tala om de svenska arbetarnas villkor, och vänd mot de karlar som satt närmast, undrade han om de trivdes med sitt arbete.
Allt tystnade som när man stänger av en radio. Förstämningen förlamade allas tungor.
Trivas? Vilket förmätet, högfärdigt ord. Vem hade kommit till denna jord för att trivas? Tvärtom för att arbeta i sitt anletes svett och frukta Gud, ty allenast genom Hans nåd kan vi nå syndernas förlåtelse och ett evigt liv.
Trivas? Vem hade nånsin hört det ordet här uppe? Mödan var sin egen glädje, om man nu alls skulle tala om glädje i sammanhanget; glädje var ett tveksamt ord. Om det inte handlade om glädjen i Gud. Men i övrigt var livet en jämmerdal, det var inte mycket att orda om, fick man bara vara frisk så... Och sedan där ovanför skulle ingen synd och ingen smärta finnas, i himmelen där Herren Gud själv bor.
'n Ivar försökte rätta till det med att häruppe var man tillfreds med det Gud gav, man var tacksam för det lilla...
Här avbröts han av fästmannen som slog näven i bordet och sa att hädanefter skulle det vara slut med det. Kapitalets hydra skulle slås ned och arbetarna gå mot en ljusare framtid där jämlikhet rådde och patronerna måtte bäva, för nu kom den nya läran, socialismen, som skulle befria arbetarna och ge dem ett människovärdigt liv. Och deras vapen hette strejk, med strejken kunde man sätta kraft bakom sina ord. Strejk betydde att lägga ner arbetet och gå hem, tills arbetsgivaren gav med sig och höjde lönerna.
Tystnaden runt bordet stack liksom i luften. Det var ingen fridens stillhet utan lugnet före stormen, det andlösa hårda ljuset före första åskmullret och det svartblå molnet som växte upp bakom ladan.
'n Simon Ekberg från Strömsund hade börjat känna igen tongångarna: söderut, längs Västernorrlands kustland hade agitatorer dykt upp och förkunnat Antikrist ungefär i samma ordalag som läroverksadjunkten, men redlige kristne män hade gått man ur huse och fått dessa falska profeter att förstå att de inte var välkomna. Som Herren Jesus när han drev ut månglarna ur templet var man till slut nödgad att ta till visst våld. Ty de voro "sturigt" och ohörsamma.
"Ja, men", sa 'a Selma och såg helt enkelt hjärtängslig ut. "Jag kan då inte tro att 'n Sigfrid menade..." Jo, men just precis vad han gjorde. Med höjd röst tog han i ytterligare och tycktes inte märka hur dödens tystnad låg tung över rummet och var så kuslig att ett par av de mindre barnen började gråta.
fredag, september 02, 2005
Vuxengrejer
Oj, nu har jag inte varit vidarevärst bra på att skriva här ofta.
Som framgick längre ner har jag börjat min praktik på ett fackförbund. Det är fortfarande schyst. I veckan var jag på förmöte inför förbundsmötet nästa vecka. Regionen samlades för att komma fram till sina ståndpunkter vad gäller olika områden och motioner som ska tas upp på (det rikstäckande) förbundsmötet. Det var kul och intressant. Jag fick sitta i välfärdsutskottet. Två dagar varade det hela och vi fick såklart frukost, fika, lunch, fika och middag, för det är visst så det fungerar i jobbvärlden. Första dagen fick jag rumsnyckeln på eftermiddagen och gick till mitt helt egna hotellrum med två sängar och supernice badrum. "Wow, det är såhär det är att vara vuxen!" tänkte jag när jag klev in där. Det var fint och rymligt (och sängen var otroligt skönt märkte jag senare). Så himla lyxigt. När utskottsarbetet var färdigt på eftermiddagen gick jag ner och satte mig på bryggan vid vattnet (vi var på ett hotell vid havet) och drack öl med några andra i solen, som värmde skönt. Senare blev det mer öl och vin för de flesta och det var socialt och roligt. Nästa dag var också trevlig, men lite seg i slutet, så jag var tvungen att sitta och tänka på lite annat sista timmen. Men det tror jag inte att någon skulle klandra mig för om de visste. Det var i det stora hela ett mycket trevligt förmöte, med schyst klimat och intressanta diskussioner. Efteråt fick jag skjuts till stan med en person från jobbet och gick ut och åt sushi och drack öl med några klasskompisar. Och idag fick jag då äntligen mina rikskuponger på jobbet. Wow, jag känner mig så privilegierad! Och det är jag ju också förstås. Men snart är det väl dags att börja arbeta också och inte bara glida med. Jaja, skriver mer en annan dag.
Som framgick längre ner har jag börjat min praktik på ett fackförbund. Det är fortfarande schyst. I veckan var jag på förmöte inför förbundsmötet nästa vecka. Regionen samlades för att komma fram till sina ståndpunkter vad gäller olika områden och motioner som ska tas upp på (det rikstäckande) förbundsmötet. Det var kul och intressant. Jag fick sitta i välfärdsutskottet. Två dagar varade det hela och vi fick såklart frukost, fika, lunch, fika och middag, för det är visst så det fungerar i jobbvärlden. Första dagen fick jag rumsnyckeln på eftermiddagen och gick till mitt helt egna hotellrum med två sängar och supernice badrum. "Wow, det är såhär det är att vara vuxen!" tänkte jag när jag klev in där. Det var fint och rymligt (och sängen var otroligt skönt märkte jag senare). Så himla lyxigt. När utskottsarbetet var färdigt på eftermiddagen gick jag ner och satte mig på bryggan vid vattnet (vi var på ett hotell vid havet) och drack öl med några andra i solen, som värmde skönt. Senare blev det mer öl och vin för de flesta och det var socialt och roligt. Nästa dag var också trevlig, men lite seg i slutet, så jag var tvungen att sitta och tänka på lite annat sista timmen. Men det tror jag inte att någon skulle klandra mig för om de visste. Det var i det stora hela ett mycket trevligt förmöte, med schyst klimat och intressanta diskussioner. Efteråt fick jag skjuts till stan med en person från jobbet och gick ut och åt sushi och drack öl med några klasskompisar. Och idag fick jag då äntligen mina rikskuponger på jobbet. Wow, jag känner mig så privilegierad! Och det är jag ju också förstås. Men snart är det väl dags att börja arbeta också och inte bara glida med. Jaja, skriver mer en annan dag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)